Inget går upp emot att kissa i det fria!

Inget går upp emot att kissa i det fria!
Det är inte jag som konstaterar detta, minns inte när jag senast hukade bakom en buske för att lätta på trycket.
Däremot har Tom Robbins i sin härliga bok "Still Life with Woodpecker" beskrivit hur det är att kissa i naturen, i en burlesk hyllning till den obekväma kroppsställningen som ändå leder till en stor känsla av befrielse. Något enklare för män, visserligen, men med samma resultat!

Men även inom bildkonsten finns, visar det sig, kreatörer som delar Robbins entusiasm. Gick runt i Ekebergsparken i Oslo i går, stadens andra skulpturpark vid sidan av Wigelandsparken. I Ekeberg kan man inte bara se på statyer, man kan få sig ett rejält träningspass på de branta stigarna dessutom!

Så plötsligt sitter hon där, kvinnan med byxorna neddragna. Vi stannar till och efter några sekunder händer det: hon låter sitt vatten, som det så fint brukar heta. Hon njuter med slutna ögon. En stadig stråle kommer ut över gruset under en kort stund. Fast hon sitter ju kvar förstås, på sina böjda ben. Att hon skulle resa sig upp mellan skurarna vore väl lite mycket begärt av Ann Sofi Sidén, den svenska konstnärinnan som skapat verket och gett det namnet "Fideicomiss". Titta noga på bilden så ser du strålen!

Där inne bland träden finns många skulpturer, av kända och mindre kända upphovspersoner. Bortsett från den kissande kvinnan gillade jag Salvador Dalis version av Venus från Milo, en vacker kvinnofigur försedd med utdragslådor! Jo, de gick att dra ut. Nej, de innehöll inget. Men gav i alla fall intryck av att även kvinnor kan vara innehållsrika ...

Copyright Klimakteriehäxan

En födelsedag att skylta med!

De allra flesta människor jag känner kommer en dag, förr eller senare, fram till att det där med ålder och födelsedagar inte är något att tjoa särskilt högt om. Visst, somliga hävdar att "ålder är bara en siffra" men likväl kan den där siffran kännas tung!

Så härligt då med de födelsedagsbarn som verkligen kan glädjas åt ännu en dag att fira. Som när Dottern någon gång på tidigt 90-tal ville försäkra sig om att hennes dag inte skulle missas av någon. Alltså präntade hon en skylt med texten "Linda fyller år i augusti" och den satte hon upp på vår ytterdörr, i MYCKET god tid innan det var rätt datum ...

Naturligtvis fick lappen sitta kvar till dagen D och det blev förstås tårta, kalas och förmodligen onödigt många paket, barnet har en mor som älskar att leta presenter.
I veckan är det dags igen, fast utan kalas, tårta på fel dag och mycket färre paket. Det är som bekant svårare att göra stora barn glada än små. Men just i dag är vi på väg för att fira henne, med onödigt många paket och fin middag på krogen, är det tänkt, i Oslo där hon numera envisas med att bo.

Ett litet tydliggörande tillägg vill jag göra: naturligtvis ska ALLA födelsedagsbarn glädjas åt ännu en dag att fira, oavsett hur många år som gått sedan vederbörande såg dagens ljus. Somliga får som bekant vara med om alldeles för få födelsedagar.

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev alltså, redan på lördag, en hemgjord och personlig skylt som är veckans bidrag till Skyltsöndag. Om du också skyltar kan du väl lämna en kommentar här och berätta det! Alla presumtiva söndagsskyltare finns listade här, hos BP som förvaltar det Pumita en gång startade.

Böcker och motion

Vilken typ av bok undviker du helst? undrar Mia i en ny helgfråga. Jo det kan jag avslöja utan att darra på manschetten:
Hoppar snabbt förbi fantasy, sci-fi och böcker skrivna av författare som jag upptäckt är alldeles för upptagna av våld i vidriga former.
Bonusfrågan lyder Motionerar/tränar du? och har också ett kort och enkelt svar: ja men alldeles för sällan, alldeles för lite. Fast jag försöker dagligen motionera hjärnan ...
Trevlig helg, med eller utan frågor!

Copyright Klimakteriehäxan

Våra nya grannar

De verkar ha flyttat in för gott nu, mördarsniglarna. Eller spanska skogssniglar som de också kallas, och det låter väl aningen trevligare, men gör förstås ingen skillnad. Vi gillar dem inte ändå!

Hos oss har andra grannar i Barndomslandet fler slemmiga brunaktiga besökare än vi har. Bekämpningen pågår, mestadels genom halshuggning. Jag har också köpt några dyra blåa korn som sägs locka dem att äta och när de väl har smakat lär de dö.

Visst har jag hört djurvänner som talat mot oss i Gräsmattans och Grönskans Vänner och Försvarare. Man talar om hur sniglarna också har rätt till sitt liv, minsann, och om det ska bli dödsstraff ska metoden vara så smärtfri som möjligt. Jag måste bekänna att trots att jag vill kalla mig djurvän bryr jag mig inte ett skvatt om hur mördarsniglarnas eventuella dödskamp ser ut. Jag vill bara slippa dem.

Och eftersom jag är långt ifrån ensam om den inställningen lanseras ideligen nya knep, motmedel, verktyg och metoder för att sätta P för odjuren, ja det finns till och med recept på hur de kan hamna på mattallriken ...

Nu ser jag en reklamkampanj för snigelfällan Wildlife Garden. Den laddas med öl, sniglarna vill ha en slurk och förväntas drunkna och bli liggande i fällans botten. "När behållaren blivit full töms den enkelt" står det i texten. Men det står inte ett ord om av vem. Jag kräks nästan av att tänka på saken.

Tillverkaren hävdar också att fällan är ett "dekorativt inslag i trädgården". Jo för all del, nog är den snyggare än de äckliga djur som förväntas flytta in. Fast den påminner samtidigt om en gravlykta!
För 239 kronor plus porto blir den din. Men inte min, jag avstår. I alla fall tills nästa årsmodell presenteras, den i vars funktioner tömning ingår, utan att man märker det.

Copyright Klimakteriehäxan

Trogna vänner att prata med

Livet som ”årsrik” ser inte ut som det gjorde när man var yngre, det är enkelt att konstatera.

Barnen har blivit stora och har egna liv, jobbet finns inte längre på det där självklara sättet, vänkretsen glesnar av olika skäl. Man blir helt enkelt mera ensam. 

I brist på nära relationer med andra människor är det nödvändigt att se sig om efter nya kontaktytor. Husdjur, som katter och hundar, har en synnerligen god effekt på sina mattar och hussar, det är vetenskapligt bevisat. Men alla kan faktiskt inte ha en pälsklädd kompis hemma, av olika anledningar.

Ur serien Medelålders Plus
av Sven-Bertil Bärnarp

Det är då vi vänder oss till vännerna på fönsterbrädan. Krukväxterna som också kräver omvårdnad, som faktiskt påstås må bra av att vi pratar med dem – med munnen nära, så att koldioxid och fukt i utandningsluften når dem. Förhoppningsvis tackar de för vänligheten genom att visa upp en stilig grön bladrosett och ständigt nya blommor.

Vissa arter blir, precis som vanligt folk, gladare av en dusch. En skvätt gödning blir en festmåltid, eftersom den inte serveras dagligen. Omplantering i ny kruka? Ja, vad är väl en bal på slottet i jämförelse …

Växterna får också vanor: vatten en viss veckodag, till exempel, så undviker man att de övervattnas alternativt torkar ut, vilket kan betyda att de går mot en oundviklig död. Växten tycker också om att vändas så att ljuset träffar på ”rätt” sätt, olika arter gillar olika väderstreck och det får skötaren alltså ta hänsyn till.

Så här på sommaren behöver vi ibland ta hjälp av grannarna för att hålla liv i de där vännerna, även om de käraste får följa med i bilen till torpet kan de inte hänga med till Kanarieöarna. Då händer det inte sällan att krukorna, i största välmening, fylls med vatten upp till brädden och växten drunknar, omöjlig att återuppväcka även när vattenöverskottet hällts av.

Men ändå kan den där sortens tjänster och gentjänster ha sina fördelar. Det kallas för ”prosocialt beteende” och är bra för gruppsammanhållning och i förlängningen vår överlevnad: för kontaktnätet, helt enkelt. För nästa gång är det du som vattnar grannens blommor och i bästa fall kan ni byta tips och erfarenheter, och då inte alls bara om växter!

Bäst av allt i umgänget med plantorna är ändå att vårdnadshavaren blir genuint glad över att upptäcka en ny knopp, som när mina snabbköpsorkidéer blommar på nytt. För det gör de, hela tiden! Som riktigt goda och trogna vänner!
Det finns ännu en solklar fördel med de där samtalen med krukväxterna. De säger aldrig emot.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratis nätsajt med mycket läsning för dig som är lite äldre – och där jag då och då medverkar.

Hur ser dina hjältar ut?

Och vad ska du bli när du blir stor då, min lilla vän?

Vi har alla fått frågan, ganska många gånger dessutom. Svaren har varierat, men ofta har barnet upplevt något, mött någon som kan tjäna som måttstock. Ungen som tvingats ligga på sjukhus vill inte sällan bli läkare, den som försetts med spännande historier om bovar kan tänka sig att jobba som polis, och så vidare. Det handlar mycket om drömmar.

Alla människor behöver förebilder. De kan kallas hjältar, de kan kallas idoler. Och behovet finns alldeles oavsett hur gammal man är. Förr i världen framhölls gärna personer med religiösa förtecken som ideal, ”oförvitlig vandel” var något att eftersträva, ett krav som bleknat – och tur är väl det …

I det moderna Sverige är vi många som lyfter fram Astrid Lindgren, som inte bara gav oss berättelserna om till exempel Pippi, som levde efter den allmängiltiga och eftersträvansvärda principen att den som är stark också måste vara snäll.  En annan hjältinna som Astrid skapat är Ronja Rövardotter, en representant för flickor som vet vad de vill. Men Astrid var verkligen inte bara en sagotant utan också en idealist som kämpade för mänskliga rättigheter och social rättvisa och faktiskt blev en politisk maktfaktor. /forts/

Läs hela min text som finns här, på News55. I slutet kommer jag fram till en grupp tämligen anonyma men väldigt beundransvärda hjältar, som borde blomsterhyllas varje dag, som borde förses med en välputsad gloria. Läs, vetja!
Kul om du kommenterar, jätteroligt om du delar vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

De bortglömda evenemangen

Inte förrän man möter en anslagstavla med lite ålderstigna små affischer begriper man hur mycket man har missat. Det blir en sorts offentlig kom-i-håg-lista fast den handlar om det man inte alls kom ihåg.

Så många år som gått sedan jag senast var i Arvikas Folkets Park! Jo, jag var dit en sväng innan Arvikafestivalen lagts ner, Håkan Hellström var kvar i sjömanskostymen och svartklädda synthare fyllde stadens fik, men det är länge sedan nu. Marknaden där fjäderfä såldes hade inte lockat även om jag känt till den i förväg.

Valborgsmässodansen började redan klockan 19, oklart om det var i år? Och gospelfestivalen då? Nej, den ägde rum 2016. Ved till salu, står det också, men ingen enda presumtiv köpare verkar ha rivit loss en flik av papperet där telefonnumret står. Samma sak med efterlysningen av platser för barn och vuxna som behöver tas om hand.

Johans diversehandel, med antikt och loppis, vet jag håller öppet och jag har hört att han har rätt gott om kunder så här i högsommaren fast kanske har de inte kommit tack vare just den här skylten. Adlersparres antikvariat är jag helt obekant med. Hästjazzen spelades så sent som i denna veckan, och att Christina Eriksson säljer fina grönsaker hela sommaren vet jag.

Sedan kan jag ju inte låta bli att undra hur det gick i den där fotbollsmatchen. Planen ser fin och välskött ut, så mycket är säkert, men rådde Värmskogs Sportklubb på IFK Skoghall? Hur ser ställningen ut i division 6 västra?

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

En enstaka balkonglåda gör kanske ingen sommar

Jag är rätt belåten med mina blomlådor på balkongen, i 2017 års upplaga.
Men jag måste ju erkänna att de som Stockholms stad består oss med när vi vandrar längs Årstaviken är strået vassare. Ja, det handlar om många strån!

Vit och rosa petunia, röd pelargon och så de där höga rosa sakerna som jag inte har något namn på: en väldigt lyckad sammansättning! Och så många lådor, smockfulla med skönhet! (De är olika år efter år men nästan alltid lika prunkande. Utom i fjol för då stals en massa plantor, skamligt nog.)
Nån enstaka balkonglåda gör kanske ingen sommar ... men de här???!!!

Copyright Klimakteriehäxan

Min kompis, du är (som) en ros!

I fjol såg den här rosen ganska lessen ut. Visst, den hade lite blommor men också ohyra, och när den fick sin spaljé blev den bara marginellt gladare.
Men i år! Jag har plockat bort tunga rosenklasar för att den inte ska brytas sönder och inser att här skulle behövas ytterligare en spaljé för min vän att klättra på. Inte har jag sett några bladlöss heller.

Jo då, jag vet att andra har mycket större rosenbuskar. Fast det här är MIN. Och jobbet jag lägger ner på rabatter är i princip noll, balkongkrukorna räcker.
En orsak till förbättringen torde i alla fall vara att jag utsträckt min godhet, som består i att vattna med tillskott av växtgödning, även till den här kompisen.

Det visar sig också att de där kvistarna jag klippt bort står sig en vecka som snittblommor. Så då kan jag glädjas åt prakten både i Barndomslandet och i en vas på soffbordet i stan! För även rosens skönhet är som bekant av övergående natur och fröjden något kortare än man kunde önska.

Copyright Klimakteriehäxan

När högen växer

Den har växt i åratal, min hög med böcker som jag dragit ihop, i den fasta förvissningen att jag naturligtvis ska läsa dem alla, åtminstone smaka på dem. Några kommer jag aldrig att läsa ut, men jag ska i alla fall pröva, det är tanken.

Mia är inne på samma spår när hon kommer med veckans helgfråga: Vad gör man när det blir så? I hennes fall känner hon sig förpliktigad att blogga om böckerna också, det gör tack och lov inte jag som betalar för mina böcker, har inga recensionsexemplar.
Och mitt sanna och uppriktiga svar, det är att jag låtsas som det regnar, drömmer vidare – och under tiden köper på mig lite nya titlar ... Oförbätterlig är väl ordet?

En bonusfråga slänger Mia med: Läser du något bra nu? Jag befinner mig i en högst oplanerad men rätt intressant norsk våg. Har just öppnat Åsne Seierstads "Två systrar" och tror på den. Fast det betyder inte att min hög har krympt, den här köpte jag härom dagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från den svenska sommaren

Minns ni vykortet? Den där hälsningen som man skulle skriva första dagen på semestern för att den skulle komma fram innan man själv hunnit hem igen, extra viktigt om man lämnat Sverige!

Nu skickar vi mms eller pratar på Facetime eller What´s App. Kräver varken fungerande penna eller frimärke eller postlåda! Det är kontakt som fungerar utan fördröjning, extra lockande i tider när brev verkar gå långsammare att frakta än på postdiligensernas tid. Men bloggledes kan man också förmedla lite sommarbilder. Ibland säger som bekant ett foto mer än väldigt många ord!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om ålder – här och i USA

"I dag är det inte mycket jag vill hämta från USA, men en sak vill jag kopiera. Synen på de äldre och de äldres syn på sig själva."

-Sverker Olofsson skriver krönika på News55 och funderar bland annat på hur representativa våra politiker är om man tittar på ålder.

Efter regn kommer sol

Vi har ett ombytligt sommarväder. Eller, som det heter i visan: "rätt som det regna´ kom det en skur", en äkta sanning hämtad ur "Det var i vår ungdoms fagraste vår" som ingick i Sven-Ingvars bassortiment. Låten har anor från 1700-talet och har flitigt använts som snapsvisa genom åren, men i popversionen från 1965 hade den försetts den med en text av Sven Paddock.

Texten fortsätter "det konstiga det var att man aldrig blev sur" och korrektheten i det påståendet törs jag nog inte gå i god för, men man får naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Som att ta kameran och gå ut och föreviga några av alla miljarder vattendroppar som hänger kvar och solar sig när skuren är över.
Så det gjorde jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu skyltar jag med mina fina anor

Det händer när jag är på mitt allra skämtsammaste humör att jag säger att jag minsann inte är den enda kända människan från min by i Barndomslandet. Förhoppningen är då att åhöraren/na ska se förvånad/e ut och vilja ha en förklaring.

Den levererar jag prompt: jag och Lars Magnus Ericsson, telefonkungen LME, är nästan födda i knät på varandra. Våra barndomshem ligger mindre än en kilometer isär. OK, han var drygt hundra år före mig, men idog släktforskning har visat att vi faktiskt har gemensamma rötter.

Våra anfäder heter Nils Nilsson och Britta Andersdotter, födda på sent 1700-tal och gifta med varandra. Nils är min farmors farmors morfars farfar, och Britta blir då farmors farmors morfars farmor! Inte nog med det, spåren leder till Nils och Britta även på min mammas sida, men risken för inavel är faktiskt obefintlig, säkerhetsavståndet är mer än tillräckligt.

Det där paret är LM Ericssons farfars farmors far och mor, och om LM hade (eller har) barnbarnsbarn så är de mina åttmänningar! Har de vägarna förbi minnesgården kanske de tittar in hos mig endera dagen?

Vid närmare eftertanke är det förstås ganska lätt att konstatera, att den kändaste av oss två är en man.
Men eftersom folk inte verkar våga tro att jag tål den smällen är det sällan någon som skrattar när jag skojar till det så där våldsamt.

Och för den som undrar hur stor del av arvet som tillfallit mig kan jag bara berätta, att jag väntar ännu. Mina telefoner har jag också betalat alldeles själv ... men jag har kvar en liten Ericsson-mobil som jag har svårt att skiljas ifrån, kanske är det av känslomässiga skäl, rena släktklenoden!

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

Språk och sommarläsning

Helg igen, helgfråga igen hos Mia.
Hur viktig är språkriktig-heten i en bok?
Den är viktig. Den är till och med mycket viktig. En text som smutsas ner av syftningsfel, korrekturfel, otydligheter blir snabbt outhärdlig. Jag är nog en språkpolis, faktiskt. Tycker svenskan är värd att värna.

När det gäller översättningar kan man ibland se att översättaren haft alldeles för bråttom och inte tänkt ett skvatt på bokens innehåll. Förödande!
Och så hängde Mia på en bonusfråga också: Hur går det med sommarläsningen?

Jo tack, bra! Jag har mer eller mindre oavsiktligt hamnat bland norska författare. Avslutade just Linn Ullmans "De oroliga" (som jag inte alls förstår varför den kallas roman), läste dessförinnan "Berättelser om ett äktenskap" av Geir Gulliksen och har nu börjat på en historia av Anne B Ragde som heter "Jag ska göra dig lycklig". Tänkte att det skulle vara något lättläst och -smält efter en otroligt komplicerad barndom och en väldigt besvärlig skilsmässa ... På tur står Åsne Seierstads "Två systrar".

Egentligen borde de alla läsas på norska, men det är enklare (och billigare) att läsa dem på svenska! Heja Norge!

Copyright Klimakteriehäxan

Att fira på franska

Det är Frankrikes dag i dag.
En gång råkade jag befinna mig i Paris på nationaldagen. Jag hade avslutat en två veckor lång intensivkurs i franska och rundade av vistelsen med att tillsammans med min kompis B ge mig ut på den franska landsbygen, åt Bretagne till.

Vi hade absolut ingen tur med vädret och bytte snart hyrcyklarna mot hyrbil. Jag satt vid ratten när vi närmade oss världsstaden igen efter några regniga dagar. Sa uppfordrande till B, som läste kartan (långt för gps-andets tid), att det enda som var riktigt viktigt, det var att undvika Place de la Concorde.

Två ögonblick senare befann vi oss just där, med bilarna i alla filer snurrande runt omkring oss. Dessutom begick jag det fruktansvärda misstaget att stanna vid ett övergångsställe för att släppa fram några gående. Tutandet som detta utlöste måste ha hörts till månen eller så. Bara en idiot släpper fram fotgängare där!
Nåväl vi tog oss ur knipan och lyckades lämna in hyrbilen på därför avsedd plats.

Den där språkkursen var en blandad välsignelse. Jag hade naturligtvis lärt mig en hel del, men jag hade också blivit medveten om alla fel jag gjorde, alla brister som för en fransman förstås var grymt uppenbara.
Det kunde inte hjälpas, jag gjorde så gott jag kunde och det gick väl ändå hyggligt, tyckte jag.

Så blev det den stora Dagen, när de blå-vit-röda flaggorna flög till Mariannes ära i varje gathörn. Fullt med folk på trottoarerna, mat, musik, vin, god stämning. Och hur det gick till kan jag omöjligt erinra mig, men rätt som det var befann jag och B oss på party i en våning någonstans i centrala staden.

Vi kände absolut ingen på det där kalaset, men någon hade bjudit in oss och vi hade hängt på. Rökslingorna omgav oss, några dansade, vinet skvalpade, många satt och pratade. Jag kom att samtala med en man om jag vet inte vad, men orden flöt fram och vi hade trevligt, som jag uppfattade det. Och så praktiskt att jag hade bättrat på min skolfranska!

Jag hade just fyrat av en rätt lång mening och hunnit tänka att "jösses så bra det där lät, det här går ju som en dans" när jag ser att min samtalspartner skrattar så han nästan ramlar av stolen, han slår sig på knäna, han tjuter av skratt, han gråter rent av skratt-tårar tror jag. Han möter min stirrande blick och inser att det är läge för en förklaring.

Och den får jag. Mannen försöker hämta andan, lugna ner sig, återfå talförmågan efter skrattanfallet. Så säger han (och ja, jag begriper vartenda ord):
-Jag har aldrig träffat någon som pratar så rolig franska som du gör! Men fortsätt för all del, jag förstår allt du säger och det är helt enkelt skitkul!

Nationaldagsfesten tog slut där och då för min del. Med stukat självförtroende var det bara att återvända till Sverige och inte tala alltför högt om besöket i Frankrike med inbyggd språkkurs. Ett och annat kommer jag ändå ihåg fortfarande, nästan fyrtio år efteråt. Som att man kan säga "Bonne fête" och "Vive la France" den 14 juli, Mariannes dag, om man vill fira på franska.

Copyright Klimakteriehäxan

Första skörden för året

En munfull härlighet hämtad i hallonhäcken.

Copyright Klimakteriehäxan

Välgödda vänner

Sverige har en pelargonguru som heter Lasse Anrell. Även jag har accepterat hans auktoritet på området. Och fått lära mig att man har gödning i vattnet varje gång man ger växterna en rotblöta. Varje gång, alltså. Så välgödda har dessa mina vänner inte varit förrän i år.

Men se vilka pelargoner jag har! Blomklasarna sitter så tätt att jag får glesa ut dem. Och många knoppar finns. De allra grannaste plantorna kostade bara 15 kr styck, dessutom (Anrell säger att man aldrig ska betala mer än 25 kr för dem). Nöjd och glad balkongbonde, det är jag det!

Fast en lustig sak har hänt. Jag har en gökunge i boet, eller i krukan. En kraftig sak med hjärtformade blad och gula korgblommiga blommor i axformation, säkert 70 cm hög. Vad är det, jag bara undrar?! Liknar fibblor men det är det inte. Näns inte riva bort dem, inte än i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning om det ofattbara ödet

Finns det något att läsa, något som hjälper oss att förstå?

Den frågan kommer ganska ofta till Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning, i vars styrelse jag sitter. 

Och svaret är att jo, det finns, även om det inte är gott om skildringar av Amyotrofisk Lateral Skleros. Fast flera författare har skildrat sjukdomsförloppet, hur man närmar sig det ofattbara ödet, både som fakta och i romanform!

Det har gått tretton år sedan Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror” kom ut. En bok som handlar om hur en människa går på livets väg medan hon vet att hon når vägens slut ganska snart. Otroligt många har läst den gripande och omtumlande men samtidigt osentimentala texten, skriven under nästan obegripligt svåra omständigheter. Hur många som läst är i princip omöjligt att veta, men boken har översatts till mer än tjugo språk och fått positiva recensioner överallt.

Kanske beror genomslaget inte bara på den kvalitet som ”Ro utan åror” har. Det vittnar också om den där bristen på tillgänglig litteratur för dem som drabbas av ALS och deras anhöriga. En annan bok har beskrivit sjukdomshistorien på ett lättläst sätt: ”Tisdagarna med Morrie”  (Tuesdays with Morrie) av Mitch Albom kom redan 1997 och har sedan dess också filmatiserats, med Jack Lemmon i hans sista roll.

Tre år tidigare kom ”Klockan saknar visare”, skriven av Maj Fant. Hon var kanske den första i Sverige som gav ALS ett ”ansikte”. Hon berättade också om sitt öde i tv, i förhoppningen om att sprida kunskap om den då fortfarande relativt okända sjukdomen.
Och först nu slår det mig att det finns en stark likhet mellan de två titlarna: det är något som fattas, något vitalt ... åror i roddbåten och visare på klockan. 

Nu finns det alltså ytterligare en författare som tacklat situationen när en närstående får diagnosen ALS i romanform. Det är Karin Alvtegen, som efter en rad populära kriminalromaner 2013 skrev ”Fjärilseffekten”. Ingenstans på bokens omslag antyds det att huvudpersonen, den 55-åriga Bodil, fått veta att hennes dagar är räknade. Men en bit in i boken står det helt klart att det är ALS hon drabbats av, även om inte sjukdomen får ett namn.

Alvtegen har ordning på fakta och beskrivningen av Bodils framskridande sjukdom är verklighetstrogen. Fast läsaren får också ta del av en familjs problem och historia, om vad vänskap kan vara och betyda – och om hur livsglädje trots allt kan se ut även när himlen mörknar, även när ödet inte går att undgå.

Det är skickligt berättat om ett liv i dödens närhet, där ljuspunkter ändå finns. Alldeles i slutet av ”Fjärilseffekten” konstaterar bokens Bodil att ”dödens närhet har en förunderlig förmåga att mjuka upp, att lägga ett försonande skimmer över all uppdämd vrede. Oöverstigliga hinder förvandlas till futtigheter.” Tänkvärt.

En sak har de alla gemensamt, verklighetens UIla-Carin och Maj och de till fiktionsfigurer omstöpta Morrie och Bodil: de har levat och berättat sin historia och därmed hjälpt omvärlden till ökad förståelse av ödet som heter ALS. Och dessutom gett oss god läsning, inte bara för dem det närmast angår!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du veta mer om stiftelsen och dess verksamhet? Här är länken. Där finns också den här texten publicerad som lästips. Stiftelsen finns också på Facebook. 

Stövelväder och stövelfötter?

Har aldrig gillat att gå i gummistövlar. Hyser ingen förståelse för människor som köper någon sorts innemodell för flera tusen. Inser att det i vissa lägen, vissa dagar vore klokt att tänka om, men jag gör så gott jag kan: hoppar mellan pölar, klämmer mig intill väggen mellan strömmande vatten och vassa kanter, tittar förtvivlat mot himlen i hopp om att få syn på en strimma blå himmel.
Det brukar gå sisådär. Vanligtvis blir jag blöt, inte bara om fötterna.

Ibland har jag funderat på detta: varifrån kommer min aversion? Jo, jag har en teori. När jag var sju år, gick i ettan tror jag, hade min pappa till vår butik (av typen diversehandel) tagit hem ett parti gummistövlar. Ett antal par var röda. Hans kunder köpte de svarta, de bruna och de vita. Men ingen valde röda.

Så hade ju mina fötter växt ur mitt gamla svarta par. Vad fick jag? Röda, naturligtvis. Som ingen annan hade, eller ville ha. Vilket lidande!!! Ingen kunde undgå att se mina knallröda fötter på väg till skolan. Ingen var det minsta avundsjuk på mina stövlar, man kunde ju eventuellt tänka sig att röda gummiskor var sista skriket? Nej. Jag bet ihop och hoppades att regnmolnen skulle skingras, fort.

Foto Marimekko

Föga anade jag väl då att jag ett antal decennier senare skulle kalla mig själv för "flickan med de röda skorna". Att jag skulle kunna få salivavsöndring av italienska röda sandaler med stilettklack eller platta rosettvarianter i fuskmocka, lika mycket som blanka Scholl-sandaler med "fotbädd" eller pumps med svarta prickar i det röda, från Frövi. För så blev det.

Nu har jag till och med sett ett par gummistövlar som jag skulle kunna tänka mig, trots allt. Nej, de är inte helt röda, de är blommiga. Det är Hannele, bloggkompis i Göteborg med rötterna i Finland, som har investerat i en modell från Marimekko, i företagets klassiska blommönster Uunikko.

Så medan regnet dräller ner över oss i ett sant stövelväder undrar jag om det nu rent av är dags att krypa till korset och investera i ett par av de en gång så hatade fotbeklädnaderna. Fast just i dag har de tunga molnen skingrats och nu ska jag gå ut i solen, med röda sandaler. För stövelfötter har jag ju inga!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett riktigt skyltfönster

Nej gott folk, detta är inte ett fönster. Det är en skylt. Möjligen är det alltså ett skyltfönster.
Du hittar det på en husvägg i ett gathörn i centrala Vaxholm. Trevligt, tycker jag, och väldigt passande för en Skyltsöndag.

Söndagar är också skyltsöndagar, alltså. Kolla fler skyltar, snygga, roliga, upplysande, förvillande, tokiga, den här vägen! Vill du se fler skyltningar som jag gillat kan du klicka på etiketten "skyltar" här på bloggen. Dessutom finns en lista på alla  medverkande bloggare som brukar "skylta", även om inte alla gör det alltid ...   

Copyright Klimakteriehäxan

En riktig skitfågel

Ni vet det redan: jag är väldigt förtjust i fåglar. I alla sorts fåglar, ja jag tycker om gråsparvar också, faktiskt, i alla fall om de håller en viss distans till maten på bordet utomhus!
Men det finns ett undantag: kanadagäss.

Klockan var vid pass 15. Jag hade vänt näsan mot solen en stund. Öppnar ögonen och ser en fasansfull syn: ett stort gäng kanadagäss på gräsmattan en liten bit framför mina fötter. Mitt beslut är fattat på en millisekund: de ska bort!
Alltså jagar jag ilsket iväg dem så att de måste hoppa i sjön igen – trots att en dam i solstol ropar att jag ska låta bli, "de betar ju bara!" Och den modigaste gåsen väser argt åt mig med öppen näbb ...

Tänk om det vore så enkelt att de bara åt! Problemet är att även om de betar fridfullt så skiter de desto mer aggressivt. Stora äckliga korvar som kan förstöra vilket badberg, vilken sandstrand eller vilken gräsmatta som helst.

Som bevis bifogar jag bild på vad dessa ståtliga pippifåglar lämnar efter sig. Tyvärr hade jag inget till hands som skulle visa storleken på korvarna, men det handlar om 7-10 centimeter. Och de är många, jag plåtade fem, fast ni får bara se en, tycker det räcker!

När jag gick in igen räknade jag till sexton stycken gäss som låg i strandkanten och guppade. De väntade väl bara på att jag skulle försvinna så de skulle kunna kliva upp på land igen, säkerligen bajsnödiga.
Blä och bu för kanadagäss. De som tog hit dem på 30-talet begick ett STORT misstag!

Läs mer om denna otrevliga pippi här!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad gör en bok intressant?

Finner en svår fråga att besvara när jag kollar in Annikas bokbloggsjerka denna vecka:

Vad krävs för att du ska tycka att en karaktär och/eller en intrig ska vara intressant?

Så många olika aspekter spelar in. Var befinner jag mig i livet när jag möter berättelsen? Vill jag få något att tänka på eller bara ett underhållande tidsfördriv? Kanske tycker jag att det är dags att lära något nytt?

Igenkänning tror jag funkar ibland. Jag och någon i boken uppvisar vissa likheter. Möjligen befinner vi oss "på samma plats" i livet? Miljön kanske är någon jag också känner till och nu kan besöka igen, bokvägen så att säga. Och intrigen då? Någon sorts utmaning får mig antagligen att vilja läsa hela texten, det kan vara en kriminalgåta jag vill ha svaret på eller ett mänskligt drama som går mot sin oförutsägbara upplösning. 

Men chansen att möta något alldeles nytt och okänt är också en god anledning att läsa. Man ska inte heller glömma att det finns fynd i barnböckernas värld, fynd som kan bjuda på spännande samtal med den yngre generationen. Litteratur som öppnar för samtal är god litteratur, vad det än handlar om för ämne!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyckel(håls)roman

Vilken bok är du mest nyfiken på i din sommarbokhög?
För en gångs skull lätt att svara på Mias helgfråga.
Det riktigt kliar i fingrarna att få börja bläddra i Linn Ullmans "De oroliga". Är det skvallerkärringen i mig som talar? Mycket tyder på att det blir lite som att kika i ett nyckelhål.

Men Linn U skriver bra, mycket bättre än mor sin, och om hennes pappa har vi redan fått veta så många intima detaljer genom alla hans kvinnor som berättat både muntligt och i bokform att inget kan överraska. Dessutom har ju recensionerna varit väldans positiva. Ska bara lyssna färdigt på Torgny Lindgrens "Minnen" först, mästerligt.

UPPDATERING: Det visar sig att just nu är "De oroliga" också aktuell som radioföljetong, i en inläsning av Marie Richardson. Och av och med Torgny L kan man också höra såväl "Ormens väg på hälleberget" som "Pölsan"! Vilken lysande lyssnarfest!

Copyright Klimakteriehäxan

Semesterböcker du inte blir besviken på!

Denna torsdag – hej på er! – upptäcker jag att Mia utlyst en "instagramsommar" om böcker på sin blogg. Eftersom jag är en dålig, dvs overksam och dessutom okunnig, insta-användare nappar jag på hennes erbjudande att lägga ett inlägg på min blogg i stället.

För just i dag torsdag efterlyses tips om en riktigt bra bok man läst. Då tänker jag något som funkar på stranden eller i hängmattan, det är ju ändå semestertider! Och eftersom semestern i alla fall för somliga är lång bjuder jag på inte mindre än tre tips, sinsemellan väldigt olika men otroligt bra läsning alla tre.

Först lite svenskt: "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson. Handlar om den s k Haijby-affären som utspelades på 30-talet. Underhållande, inponerande research och dessutom en liten historielektion, i lättsmält form!

Sedan ännu en bok som handlar om något som verkligen hänt: "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av Rebecca Skloot. Nu snackar vi research ... och får läsa den helt otroliga berättelsen om hur en ung, svart, fattig och olycklig mammas livmodercancer lägger grunden för framtidens cancerforskning. De medicinska faktabitarna kan man hoppa över, historien räcker SÅ bra som den är. Oförglömlig!


Brittiska Jojo Moyes är inte bara otroligt flitig, hon är skicklig också. Hennes verkliga hit är väl "Livet efter dig" (Me Before You) men jag vill gärna rekommendera "Sophies historia" (Sophie´s Story). Utspelar sig dels under första världskriget, dels i nutid och det lyckas författaren länka ihop på ett utmärkt sätt.

Alla dessa tre böcker finns i pocket (förstås) och dessutom som ljudbok, om du hellre läser med öronen. Förresten finns Torgny Lindgrens egen inläsning av "Minnen" som radioföljetong på SR Play nu och ett tag till. Oefterliknelig.
Ha en härlig semester!

Copyright Klimakteriehäxan

Lappat och klart

Det var en gång en födelsedagstårta ... Födelsedagsbarnet, som fyllde sex, har gjort en teckning av tårtan som hennes mormor Musikanta publicerat på sin blogg. Och för att göra bilden tydlig har flickan skrivit vad som finns i olika lager. Där står:
GREDE
HOKLADSÅS
JURBUBSÅS

De ingredienserna måste man ju älska! Barn stavar som de tycker att orden låter, vad kan vara mer naturligt? Man kan bara vara tacksam att de vill skriva, uttrycka sig, använda språket!

Mina ungar skrev en period flitigt meddelanden på post-it-lappar. Ibland sattes de upp på ytterdörren. Då fick pappa meddelande om vad som väntade till middag. En annan gång stod det "tack för maten mamma" på kylskåpet. Eller så påpekades det att jag glömt något ...

Många av de där lapparna har jag sparat, de sitter på insidan av en skåpdörr och jag blir varm i hjärtat varje gång jag ser dem. Allra bäst är nog den som Dottern en gång lämnade och som ser ut så här:

Förstår du direkt? Jag läste men begrep inte. Vad stod det? Vad menade hon?

Svaret på gåtan kom när jag läste högt, något jag lärt av Edna O´Brien. I en av hennes böcker som jag läste på engelska förekom ordet "eejit" flitigt och jag hade inte en aning om vad det var. Ordböckerna gav ingen hjälp. Först när jag sa det högt förstod jag: det var så "idiot" lät när folk pratade!

På min fina lapp står det alltså "Du gamla du fria du smällfeta ko som lever på chips och cocacola" ... Hur citatet kom till henne har jag inte en aning om, men ordet "cokackla" älskar jag om än inte lika mycket som jag älskar den som skrev det.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett vasst inlägg

Det finns Problem i världen. Och så finns det problem.
De där med stort P framstår oftast som olösbara, av goda anledningar. Men tro mig, även de med litet p kan förbrylla så det räcker, även om det inte är något som gäller liv eller död.

Ta det här med pennvässare, till exempel. När jag började skolan satt det en fastskruvad apparat på frökens kateder. Man fick gå fram dit, stoppa in blyertspennan i hålet, veva på veven och vips! så hade udden återuppstått. Träskärvorna som togs bort bevarades i metallbehållaren som veven satt på.

I dag kan en pennvässare se ut precis hur som helst, verkar det som, även om en liten kniv är minsta gemensamma nämnare. Men problemet, det med litet p, är att det inte räcker att ha en. För av någon outgrundlig anledning biter inte en och samma vässare på olika pennor.

Jag är inte ensam om att då och då använda en vass penna för att försöka "rita" i mitt ansikte. Lite ögonbryn kan fyllas i, det kan vara eyelinern, läppkonturen kan med fördel dras med penna om du talar med branschfolk.

Så försöker jag vässa en av de där pennorna. För precis som när det handlade om välskrivning i skolsalen är en bra spets a och o för ett lyckat resultat. I första apparaten går udden av direkt. I nästa fastnar kniven i pennträet och biter sig fast. Nytt försök: det runda hålet är för litet för pennans omfång. Nästa vässare hyvlar av flera centimeter av (den ganska dyra) make up-prylen innan man fått till en vettig spets.

Ska det vara så här? Voffor gör di på detta viset? Kan man köpa en sån där gammaldags maskin och skruva fast någonstans, en som behandlar alla pennor lika, för jämställdhetens skull? I stället för att man ska ha ett helt gäng, jag har minst tio?!

Men kom ihåg: jag skrev redan inledningsvis är detta är ett problem med litet p. Ett äkta i-landsbesvär. Som jag ändå irriterar mig på ... Nu talar vi inte mer om saken. Nästa inlägg här på bloggen blir förhoppningsvis lite vassare.

Copyright Klimakteriehäxan

Porträttmåleri – med symaskin

Malin Lager skaffade 1984 en symaskin av märket Pfaff. Hon har den kvar än. Med dess hjälp har hon förfärdigat mängder med broderade konstverk, på senare år mest porträtt. Min blick drogs till den vithåriga damen, en väldigt vacker bild tyckte jag. Först senare insåg jag att den var gjord av tyg och tråd, men med fotografisk precision! 

Konstnärinnan kallar det för "trådens poesi".  Tekniken beskriver hon så här: Små tygbitar i olika färger och lyster bygger upp motivet som sedan täcks med tråd i olika nyanser, i lager på lager. Hon använder en pressarfot som tillåter henne att styra tyget fritt, att "måla" med symaskinsnålen i stället för en pensel.

Damen med det vita håret heter Monica och hennes porträtt är ett av dem man kan beskåda när man besöker Berättarladan i Rottneros. Malin Lager har sina verk utställda på en vägg i serveringen. Så imponerande!

Fast egentligen var jag ju där för att se Västanå Teater spela "Charlotte Löwensköld" efter Selma Lagerlöfs roman. En spännande föreställning, också helt i sin egen stil och dessutom i folkdans-takt! Kanske var det norsk halling? Ekvilibristisk ensemble hur som helst. Av bokens historia mindes jag ingenting, visade det sig!

Det textila inslaget var en viktig bit även på teaterscenen: vackra dräkter designade av Inger Hallström Stinnerbom. Men ingen bild får ni se: fotoförbud råder under föreställningen.

Del av tavlan

Del av tavlan

Copyright Klimakteriehäxan