Hur man än bär sig åt ...

Hur man än bär sig åt – så blir det nog höst. Igen.
Jag blir tvingad att inse det. Har inte badat på flera dagar, till och med dragit igen balkongdörren i kvällningen. Och nu har jag gått ner i källaren med min fläkt, den som i ett par somrar har varit ett måste, i flitigt bruk bredvid min säng. De tropiska nätterna skulle annars ha hållit mig vaken, helt mot min vilja.

När jag nu bär iväg med den där livräddaren inser jag, att denna sommar har den inte snurrat ett endaste varv. Temperaturen har aldrig hotat min nattsömn, snarare har jag vaggats till ro av energiska sommarregn som trummat mot fönsterblecket, fått trädens löv att rassla, fyllt rännstenen med ett envist porlande. Också sommarljud, förvisso.

Nog är vi väderberoende, alltid. Strax är det september. Var i helgen på Det Stora Varuhusets visning av höstmodet. Om jag blev köpsugen, stötte på några "måsten"? Icke.
Att gå på mannekänguppvisning på NK är mer som att bevista en konstutställning. Ett 20-tal unga flickor och pojkar, extremt magra flickor och inte särskilt muskulösa grabbar heller, gick med raska steg i takt till olika låtar som format Edith Piafs karriär. Scengolvet såg dessutom ut som ett pianos tangenter.

Slickepinnemössa!

Kläderna var fantasifulla och mestadels omöjliga att bära på en vanlig kropp, möjligen med undantag för någon enstaka jacka, skjorta och byxa. Tjejerna vacklade läskigt på svindlande klackar när de inte hade turen att få gå i herrskomodeller, vilket verkar vara inne och dessutom naturligtvis ljuvligt bekvämt i jämförelse med platåerna och stiletterna.

Men det är kul att titta, speciellt när man får le roat också. För visst kan man le åt huvudbonader som består av balettskor som monterats som kaninöron, eller åt flickan som fått en jättestor slickepinne på huvudet! Fast ingen av modellerna drog på smilbandet, jag tror det är förbjudet på världens samtliga catwalks numera. På herrsidan noterade jag gott om shorts till vintern. Dottern, som uppenbarligen är mer observant än jag, konstaterade att de var sydda i matelasserat material, antagligen med dunfyllning. Måste väl ses som en blinkning åt brittiska traditionstyngda pojkskolor som påbjuder shorts oavsett väderlek. Men bara knän i femton minusgrader blir nog ingen hit!

Inte rådde det någon brist på "labels" heller. Många svenska: Dagmar, Gant, Lindeberg, Oscar Jacobson, Acne, Tiger och Hope. Paul Smith och Burberry från England, Max Mara och Escada från Italien, liksom Missoni (som jag aldrig har gillat). Flera danska designers. Och andra.
Kul i alla fall att svenska modeskapare förs fram. Vår export i branschen är ju stor. Då gör det kanske inte så mycket att vi vanliga klädköpare inte kan ha de där plaggen som visas ...

Och hur man än bär sig åt, med kläder och annat, så blir det nog höst. Igen.
Kanske kommer fläkten att behövas nästa sommar? Det är bara att vänta och se.

Kan ni se att de har balettskor på huvudet?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ber om ursäkt för den usla bildkvaliteten. Så gott som omöjligt att få till det ... för enkel kamera, för svårt ljus.

Det är skyltsöndag igen!

Det blir nåt visst med NK:s skyltning när Joann Tann står för exponeringen av säsongens hetaste varor. Nu är det höstsatsning.

Funderar du på en kappa? Skulle en tegelröd passa? Tar du dig en allvarlig funderare? Och bestämmer dig, slår till? Ja först ser skyltdockan ytterst eftertänksam ut. Och så snurrar "huvudet" runt och minen blir väldigt glad! Shoppat och klart, förmodligen!

Ett annat sätt att vara glad brukar kallas "att vara i hatten". Och om hatten är stor kan man vara flera i den, samtidigt.
Det är skyltsöndag, igen!

Copyright Klimakteriehäxan (som förvisso syns i bild också... svårt med fönster ...)

Två lördags-citat att betänka

"Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej."

-Hanna Hellquist funderar kring bantning och kroppsfixering i sin lördagskrönika i Dagens Nyheter.

"Läsning är som samlag – ställningsbyte förnöjer. Och i läsningens fall är det till och med nödvändigt."

-Jenny Lindh, bibliotekarie, svarar på frågor i samma DN. Det är signaturen "Ola" som får besked när han undrar hur han kan minska värk i nacke och axlar, värk som han skyller på sin vana att läsa böcker i sängen.

På bokköparnas topplista

Vi pratade böcker, vännen S och jag – ja, vi gör ofta det, det är lätt att hamna där när två som gillar att läsa möts.

Men just den här gången var han irriterad på böckernas värld. Varför? Jo, han hade knallat in på ett Åhléns-varuhus för att lägga upp ett litet boklager inför sommarens lediga stunder.

Och vi vet hur det är: den bokhandel finns inte som inte har en bästsäljar-lista tydligt exponerad i butiken. Förstaupplagorna har ofta egen placering, pocket-toppen en annan. Åhléns är inget undantag.

S går till de nyutgivna, de med hårda pärmar. Kanske ligger där något och lockar, något som inte kan vänta tills den långt billigare och lättare pocketversionen finns att tillgå?

Fast den verklighet som möter honom är inte alls vad han väntat sig.

-Fem receptsamlingar och en bok om kungafamiljen, säger han förtrytsamt.

-Det blir ju inga kvar till mig! Inte ens hälften är vad jag kallar riktiga böcker! Fattar inte detta: ligger folk på stranden och i hängmattan och läser om hur man lagar mat?

Länge har jag tänkt gå förbi bokavdelningen och kolla läget med egna ögon.

Nu har det blivit av.

Och, käre S, jag har inget glädjebudskap att komma med. Visserligen är kungligheterna nu osynliga på tio-i-topp, men antalet matböcker har ökat till sex. På platserna 1 till 4 finns tre deckare (Viveca Sten, Mari Jungstedt, Roslund/Hellström) och så hamnar Zlatan precis utanför prispallen.

Nog är det fascinerande, detta fantastiska intresse för receptsamlingar, böcker om mat, olika sorters hälsodieter – sida vid sida med dessertböcker och andra frestelser med omslag som formligen dryper av kalorier!

Får det lov att vara en cupcake i bokform, någon?

Jasså inte det.

Nej, jag håller med. För trots att jag gillar både mat och kokböcker finns det en gräns. Så jag får göra som S. Vi vänder oss till andra hyllor när vi söker något matnyttigt att ta till i läsfåtöljen. Och många stora upplevelser vi bokläsare kan ta in återfinns förvisso inte bland det nyskrivna över huvud taget, likgiltigt om pärmen är hård eller mjuk ... 

Copyright Klimakteriehäxan

För offentliga medel

Det diskuteras ofta och med rätta hur offentliga medel, det vill säga våra skattekronor, används. Plötsligt har de gått till en överdådig personalfest på huvudstadens tjusigaste hotell, till en föga välmotiverad studieresa med lyxkant till andra sidan världen eller till en så kallad konferens där en pr-firma tjänat storkovan – ja ni känner igen just de här exemplen, alla tämligen nya.

Men ibland används skattemedlen på sätt som förhöjer livskvaliteten för medborgarna, om vi  bara öppnar ögonen.

Så förhåller det sig med den vårliga tulpanfloden längs en del av Stockholms gator. Och just nu exempelvis med de fantastiskt prunkande ”balkonglådor” som hänger på räcket till en gångbro vid Årstaviken.

Många är vi som flanerar där. Förhoppningsvis ser åtminstone de flesta hur vackert promenadvägen kantas. Ibland har någon tjusats så till den grad att plantor stulits och det blivit svarta hål i prakten – så inte i år, tack för det.

För även om detta betalas med offentliga medel betyder ju inte det att en skattebetalare kan ta tillbaka sin egen del av det som stadsträdgårdsmästaren (?) satsat …

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarläsning

Ni har naturligtvis sett filmen då det begav sig, det har ju "alla". Men inte jag. Alltså skaffade jag boken, för rätt länge sedan nu, och sedan har den – som böcker ibland gör – blivit liggande.

Men i sommarens solstolsstunder behöver man, eller åtminstone jag, en bok. Min blick föll på ”Slumdog Millionaire”.

Vilken historia! Vikas Swarup, som författaren heter, tar läsaren med in i Indiens fattiga hörn, där barn inte får gå i skolan, där folk är ständigt hungriga. Bokens huvudperson, Ram Mohammed Thomas, får så på outgrundliga vägar chansen att ställa upp i en frågetävling i tv. Högsta vinsten är en svindlande penningsumma. (Romanens svenska undertitel är ”Vem vill bli miljardär?)

Naturligtvis svarar han mot alla odds rätt på allt, men får sina kunskaper ifrågasatta. Visst har han väl fuskat? Men hur?

Detta är Swarups debut som författare. När han lägger upp sin historia gör han det mästerligt. Det som från början verkar vara fullständigt orimligt blir alldeles logiskt. Så skickligt!  Och ja, naturligtvis får Ram behålla sina pengar, det kan man avslöja, för det är vägen dit som är behållningen. Läs den!

Vad som sedan gjorde att nästa bok jag valde var en svensk parallellhistoria vet jag inte. Men jag menar naturligtvis ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”, berättad för David Lagercrantz. Inte lika spännande som den indiska historien, men intressant. Vilken eländig start han fick i livet, vår största fotbollsstjärna, som växte upp så nära slummen en person bosatt i Sverige kan komma! 

Vägen till de många miljonerna är lång, trots att den går på ganska kort tid. Ett och annat om livet i fotbollseliten snappar läsaren upp, även om man i likhet med mig inte är särskilt road av ”det gröna fältets schack”. Man lägger bort boken och ser tydligare än någonsin hur ofantligt stor, rik och berömd Rosengårds främste representant är – en kille som fått revansch, en svensk slumdog millionaire, helt enkelt. 

Boken skulle dock ha tjänat på om David Lagercrantz fått skriva några avsnitt själv, som betraktaren, som samtalspartnern. Det hade varit vilsamt med lite normalprosa emellanåt, innan Zlatans talspråk tog över igen.

Nu är boken het också i Frankrike, sedan Zlatan än en gång bytt klubb och bostadsort. Och inkomsterna från boken, som sålt sensationellt bra sedan dag 1 (och fortfarande ligger på topplistorna), spär ytterligare på hans bankkonto …

Copyright Klimakteriehäxan

PS Skulle du bli sugen på mer läsning med indisk krydda har jag två rekommendationer: "Den vita tigern" av Aravind Adiga. Och så en svensk titel: "Den sjätte gudinnan", fjärde boken om Ellen Elg av Karin Alfredsson.

Tisdagstema MOLN

Nu blev det svårt att hitta bild till Tisdagstemat igen.
Nej, inte för att man saknar bilder med moln – det är ju bara att vända kameran mot himlen – utan för att det sticker in en liten molntuss i var och varannan exponerad ruta. Vilken ska man ta?

Till slut fastnade jag för det där kvällsmolnet som jobbar frenetiskt för att vinna över de sista sneda solstrålarna. Ja, vi vet ju vem som vinner den där kampen, kväll efter kväll, i evärderliga tider och alldeles oavsett vem vi väljer att heja på ... Men vi kan i alla fall vara publik och passa på att njuta av färger och former, och ibland stor dramatik dessutom. Fast just den här kvällen gick allt lugnt till!
Fler moln kan du kika på här.

Copyright Klimakteriehäxan

Skotten i Dallas

WHO SHOT JR? Vem sköt JR?

Jag hade just landat i New York och möttes av löpsedlarna. Förstod ingenting. I Guatemala, där jag bodde på den tiden, hade jag varken läst eller hört något om ett spektakulärt mord på någon som det räckte att benämna med två bokstäver. Var han död, denne JR? Ja, rimligen, att döma av rubrikstorleken. Varför dog han? Vad betydde hans frånfälle? Borde jag bry mig? Och, förresten, vem var då gärningsmannen?

Manhattan surrade av prat om den intressanta kriminalgåtan. Snart insåg jag att det inte alls handlade om ännu ett sorgligt skottdrama, utan om USA:s mest betittade tv-serie ”Dallas”, i vilken denne JR var en vedervärdig och hatälskad portalfigur, som i säsongsavslutningen träffats av en kula.

Vi lär väl aldrig mer komma i närheten av det intresset kring fiktiva personer. Detta var 1980, och sedan dess har såväl medielandskapet som de människor som befolkar det förändrats. Visst, kvällstidningarna kämpar på med nya och gamla Robinson-deltagare, mer eller mindre elaka kockar, Ernstar i olika upplagor – men ingen kommer i närheten av WHO SHOT JR?-hajpen.

Så alltså skrevs historia med skott i Dallas för andra gången. Förvisso hade sjutton år gått sedan president Kennedy mördades. Alla vet vi var vi var just den dagen, en dåtida hjälte (vars gloria förstås falnat med åren) gick ur tiden. Lika stort var det inte när offret hette JR, stora delar av världen (Guatemala, Sverige!) visste inte ens att han fanns. Dessutom visade det sig att han överlevde. Men tv-historia var det likafullt.

Ikväll är JR tillbaka också i svensk tv. Nu går busen med hjälp av rollator, frun han terroriserade står på egna företagarben. Intrigerna och bråken lär främst utspela sig mellan medlemmar i den yngre generationen Ewing. Miss Ellie är död, men hennes ande svävar säkert över Southfork.

Alldeles oavsett vad vi svenska tittare kommer att tycka om den nya säsongen, som TV4 sänder med start kl 21 ikväll, är en sak klar: historiskt blir det inte. Ens om det utbryter skottlossning igen. 

Copyright Klimakteriehäxan

I kräftans vänkrets

Augusti är kräftans tid. Vi suger och sörplar, bryter och bänder. Läppar och tummar blir trasiga, men det är en enda lång njutning alltihop. Sältan rinner in i tröjärmarna, skalen krossas, stjärtarna tuggas eftertänksamt. De där dryckerna som krävs, de kan vara högst olika: vatten, lättöl, snaps, vin, starköl, cola. De prilliga sångerna vi sjunger passar lika bra oavsett glasens innehåll. Gutår!

Visst är det en fantastisk fest att bli bjuden på knallröda kräftor i kvällningen, med utsikt över en havsvik och gröna höjder runt omkring! En mås tar en sen tur över vattnet, en ekorre tittar till oss. Pelargonerna – rosa Mårbacka – prunkar. Brisen smyger runt våra fötter. I takt med att högen av skal växer förbrukar vi ständigt fler servetter, brödrosten glöder och ostarna svettas under våra energiska attacker. Det är kalas!

Vi sitter kvar utomhus tills klockan är omkring två, mörkret kring de kulörta lyktorna är kompakt och myggorna har gett upp sin kamp mot spray och stift med motmedel. Och eftersom vi befinner oss inte bara i kräftans vänkrets utan också i ett sällskap bestående av sällsynt värdefulla kompisar sedan mycket lång tid tillbaka blir kvällen än mer minnesvärd, vi hamnar i många "kommer du ihåg" och "inte har ni väl glömt" medan historierna studsar: de glada, de sorgliga, de dråpliga, de personliga, de skvallriga, de djupast kända.

Några deltagare saknar vi. Flinar lite generat över vår svunna ungdom som blir så påtaglig när vi tvingas konstatera att många gamla vänner faktiskt inte ens är i livet längre. Och för att inte hamna i sentimentalitetens fallgrop byter vi ämne. Vi sneglar mot faten fullastade med skaldjur, greppar ännu en klo och citerar den klassiske Dumbom när han filosoferar över kräftornas öde:

"Nej, ingen dör så grymt som dessa –

ty de dö levande."

Copyright Klimakteriehäxan

Anm: "Dumboms leverne" skrevs av skalden Johan Henrik Kellgren, död 1795.

Sommaren är INTE slut!

Fyra "generationer" hallon om du tittar noga!

Det upprepar sig varje år: någon börjar tala om en händelse som inträffade "i somras". Detta trots att det hände för bara någon enstaka vecka sedan, och trots att vi fortfarande är i sommarmånaden augusti. En hel del människor (jag till exempel) har semester, skolorna har inte börjat, nätterna är varma, sjöns vatten inbjudande till en lite längre simtur.

Jo visst, jag vet, snart är det över. Men varför ta ut hösten i förskott? Även om eleverna är tillbaka i plugget på måndag! Det finns kantareller i skogen och fler kart i hallonsnåret. Balkongtomaterna är än så länge mest gröna, pelargonerna sätter idogt nya knoppar. Och temperaturen i Mälaren är över 20, jag lovar.

Dags för ett dopp!

Copyright Klimakteriehäxan 

Slut på undanflykterna?

Två gånger om året bestämmer folk sig för att bli bättre människor: efter nyår, när löftena står som raketkvastar mot den mörka vinterhimlen, och så efter semestern, när alla kakor, grilltallrikar, drinkar och glassar ska arbetas bort. Det är där vi är nu.

Det är hedervärda ambitioner som kommer till tals. Jakten på bättre hälsa, bättre flås, piggare muskler, nöjdare psyken. Men ofta är det alltför lätt att komma med undanflykter. Det är kanske långt till gymmet. Vädret inbjuder inte till joggning eller promenad. Aerobics-klasserna är dyra, precis som yogan och pilates-träningen. Ingen barnvakt finns att tillgå.

Men hur ska man hitta undanflykter som gör att man inte tar tillfället i akt när det är alldeles gratis, sker under gröna trädkronor, barnvagnen kan följa med och det rent av verkar som om folk har kul? För nu blir de fler, utegymmen byggda i robust virke, med många möjligheter till olika övningar. Ja, dåligt väder, förstås, den chansen finns ju alltid att det går att skylla på. I övrigt är det nog slut på undanflykterna.

Fast det är klart, jag hade fel skor, tänkta bara för promenad. Och så var det ju så många på plats i utegymmet vid Eriksdalsbadet att jag kanske, nästan, blivit tvungen att köa ...

Copyright Klimakteriehäxan

Om myggnäts användbarhet och nytta

Ett myggnät kan skilja fred från krig, sinnesro från superirritation, skön vila från sömnlöshet. Ett myggnät kan inte överskattas.

Vi vet ju hur det är när det dyker upp i nattmörkret, det där korsordsljudet som kallas "inande" och som anses vara det som myggor åstadkommer med sina ofantligt snabbrörliga små vingar. Det kan förvandla en ljuvlig sommarkväll till en enda plåga. Allra värst effekt blir det i sovrummet.

Jag är en dem som hör det där ljudet direkt och därmed blir klarvaken. Jakten inleds, så snart ett lämpligt vapen är upphittat: en hoprullad tidning, en sko, en bok. Och plötsligt far jag runt, står i sängen, tar ett livsfarligt hopp upp på ett bord, är på vippen att dunka en blomkruka i golvet, missar det förb-de flygfät både en och två gånger innan det PANG äntligen blir tyst. Tills nästa inkräktare eventuellt avslöjar sig.

Somliga bryr sig inte, påstår de (och det är klart, råkar dessa somliga dela sovrum med mig sköter ju jag ruljangsen, så då behöver de inte). Men eftersom myggor tillhör de varelser som älskar mig fullständigt reservationslöst och väljer mig som mål framför alla andra vet jag hur resultatet blir om jag inte lyckas åstadkomma dödlig utgång i jakten. Jag får stora kulor som kliar så att jag blir galen. De kliar dessutom länge, ingenting hjälper. 

Alltså är jag glad och tacksam över att det finns myggnät. Och då tänker jag på den svenska sorten, i metall, inte den tropiska tygvarianten som jag en kolsvart afrikansk natt lyckades riva ner och bli totalt invirad i, eftersom jag flög från bädden i fasa sedan n-å-g-o-t, oklart vad, sprungit över min nakna fot ... Ett svenskt myggnät håller sig på sin kant och förvandlar inte sina användare till skrikande kåldolmar, vad som än kommer flygande trots alla försiktighetsåtgärder.

Men ett svenskt myggnät kan bli så mycket mer. Det kan bli konst också. Som när Christina Lindh Kristensson i Ängelholm tar tag i det, böjer och formar. Hon är kvinnan bakom de vackra huvudena och den kvinnliga torson på bilderna.

Så råkar du ha en bit myggnät över kanske du ska bli nätkonstnär, du också? Men se till att säkra fönster och dörrar först! 

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUTOR

När nu Veckans fönster har tagit lite semester kan det väl få bli ett fönster som tisdagstema - eftersom nyckelordet för veckan är RUTOR?

Det fagra landskapet ni ser genom fönsterrutorna på Apelrydsskolans "lada" i utkanten av Båstad är förstås en strimma av Halland bortom den fantastiska Laholmsbukten som verkar vara en enda lång sandstrand. Jag var där i helgen, och det smärtar mig djupt att behöva bekänna att jag aldrig kom i sjön, vilket var min absoluta och ursprungliga avsikt.

Kanske skulle jag då ha träffat på en eller annan lite krabba? Eller är det inte krabbvatten här? Måste man kanske ta sig norrut, till Bohuslän? Må vara hur som helst med den saken, en svensk krabba är knappast lika vackert rutmönstrad som den spanska mosaikvarianten, från Playa del Cura på Gran Canaria (bilden nedan). Enklare då att satsa på krabbsäsongen här hemma, den är ju faktiskt på gång nu. Gott!

Ibland får man nöja sig med att bara se på, utan att veta särskilt noga vad som döljer sig under ytan: läckra krabbor eller riktiga odjur. Och att en strålande sommardag titta ut över grönska och  blå himmel räcker förvisso ganska långt.

Nu ska jag ägna en stund åt att kika på andra sorters rutor hos andra bloggare. Fast eftersom jag ser ännu en vacker sommardag utanför fönsterrutorna här hemma ska jag snart överge datorn och gå ut! Och vad tror ni om en liten krabba till middag?!?

Copyright Klimakteriehäxan

Post-OS – ett citat

"Ingen kan förmodligen matcha den OS-insats som SVT gjort i London. /.../ Satsningen var massivt lyckosam. Täckningen var total. /.../ Det blev OS-nördigt på det där allra bästa viset."

-Dagens Nyheters tv-krönikör Johan Croneman summerar ett par veckors intensiva sport-tittande. Och det är bara att instämma i berömmet! Han passar också på att hylla britterna för avslutningsceremonin. Jag för min del drar mig inte för att bekänna, att jag tyckte än en gång återuppståndna Spice Girls var absolut bäst (fast efter deras nummer gick jag i och för sig till sängs). Det kan förstås bero på att vi har en lång relation, kryddflickorna, Dottern och jag ...

Peta näsan – på en Skyltsöndag

Nej nej – inte peta näsan!

Det spelar ingen roll att det kittlar och kliar och irriterar. En väluppfostrad människa håller pekfingret borta, åtminstone i andra personers närvaro. Måste du nödvändigtvis in och gräva i en näsborre får du först uppsöka avskildhet, kanske gå in på toaletten, ut i skogen. Inte duger det att, exempelvis mitt i ett samtal, lite tankspritt pilla för att sedan låtsas som ingenting när det är färdigpillat, samtidigt som du diskret försöker komma på ett bra sätt att bli av med det du eventuellt hittade där inne i mörkret

Men vänta nu! Har jag kanske missuppfattat alltihop? Är det så att man SKA peta sig i näsan, fast bara på särskilt anvisad plats?

Kan min uppfostran (som jag förvisso långt ifrån alltid lyder) vara helt fel? För det är ju ändå skönt när det är petat och klart!

Jag stirrar på skylten på väggen i tågkupén, på väg mellan Malmö och Kastrup. Det måste helt enkelt vara så att jag satt mig i en vagn där näspetning inte bara är tillåten, den uppmuntras till och med. Gör som det står på skylten! 

Kom sen inte och säg att inte utvecklingen går framåt här i världen!

Alltså har jag hittat ännu ett exempel på SKYLTSÖNDAG, i Pumitas efterföljd. Har du också  en egen kul/intressant/snygg skylt på din blogg? Tipsa med länk bland kommentarerna!

Copyright Klimakteriehäxan

PS För undvikande av alla missförstånd: jo då, jag vet vad skylten ska betyda. Budskapet blir förstås ännu tydligare om man ser den överkryssade mobiltelefonen på skylten bredvid - men den skar jag bort från bilden...

Medaljfritt

Jag har ägnat mig ovanligt mycket åt idrott den senaste tiden, precis som väldigt många andra svenskar. För även i tv-soffan är dramatiken påtaglig, tårar av såväl glädje som sorg smittar av sig, spänningen kan stundtals vara så gott som outhärdlig  – jag säger bara HANDBOLL!.

Väldigt mycket av det man ser idrottarna göra fyller en med häpnad. Hur kan en mänsklig kropp skruvas runt i luften som gymnasterna och simhopparna gör? Hur kan någon klara balansen i en rundbottnad kanot? Hur kan någon orka spurta när alla krafter rimligen borde ha tagit slut för länge sedan? Hur kan någon springa 100 meter på mindre än tio sekunder? Hur avancerade trollerier med bollar kan  bordtennisspelare utföra? Hur kan folk som simmar vända snabbare än en lax viftar på stjärten?

Nu tror jag i alla fall att jag har svaret, informationen som förklarar varför jag aldrig hamnade i världseliten och inte heller kan rada upp guldmedaljer i långa rader. Skälen är (minst) fyra.

För det första: jag har inga gula skor.

För det andra: jag har inga tröjor med hål i – uppstår hål åker tröjan ut.

För det tredje: jag skulle aldrig kunna klämmas in i den sorts baddräkt som krävs i simtävlingarna.

För det fjärde: jag skulle aldrig hitta rätt bland alla arenor.

Sammantaget betyder detta garanterat medaljfritt.

Sån tur, då, att jag aldrig kom på fråga när OS-truppen togs ut …
Gänget som trots allt är på plats har i alla fall chansen att ta hem ännu en peng, till och med i den ädlaste av valörer, även om de inte har gula skor. Tror inte ens de har hål i tröjorna. Baddräkt behövs inte. Och arenan bör de hitta till ännu en gång.
Hoppet står förstås till morgondagens handbollsfinal. Jag håller tummarna och tittar - om jag törs ...

Copyright Klimakteriehäxan

Medium rare

Har just ätit fisksoppa i hamnen i Torekov, en plats jag aldrig tidigare besökt. Men hört talas om den, det har jag ju: ett ställe för jetsettare som vet att leva livet åtminstone på sommaren.
Måltiden påminner mig om en annan middag när också det uppenbart gällde att visa framfötterna, världsvana och matkultur.

Svenska besökare skulle äta en bit under ett besök i London. En i gänget (nej, jag var inte en av dem) föreföll mer hemtam i den brittiska världsstaden än de andra, så han fick anföra styrkorna. Sällskapet gick till en "fin" krog, åtminstone vad prisnivån på menyn beträffade.

Den världsvane beställde en rätt och bad uttryckligen att få sin portion "medium rare", alltså synnerligen lättstekt. Till det tog han in ett fylligt rödvin, lutade sig bakåt med ett belåtet leende och väntade på att köket skulle leverera beställningen.
En korrekt servitör tog upp alla önskemål vid bordet, la sin servett tillrätta över armen och försvann för att snabbt återvända med sällskapets drycker.

Så kom då maten in. Men det blev kanske inte exakt vad vår världsvane svensk trott. För på hans tallrik låg en i princip rå fisk. Det engelska ordförrådet var uppenbart mindre än den där världsvanan ... Servitören rörde som sig bör inte en min.
Hur upplösningen blev? Jo med lätt rodnande kinder bad vår vän att få sin fisk återförd till köket för lite mer tillagningstid. Men rödvinet drack han (det kan man ju numer ha till fisk, förvisso).

Som tur var kunde även vi mindre världsvana äta fisksoppa i Torekovs hamn. Och den var inte medium rare, den var färdigputtrad. Men vi tog ett glas vitt, faktiskt, klichéartat kanske - men gott. Jetsettarna runt omkring såg också ut att trivas. Man kände inga omedelbara krav på världsvana, trots adressen.
Fast det ska man ha klart för sig: det är inte alldeles enkelt, det där med världsvana.

Copyright Klimakteriehäxan

Talet jag aldrig höll

Att hålla tal är en konst, en konst jag inte behärskar. Det är rent av värre än så: jag är inte en dålig talare, jag är usel, helt oförmögen att muntligen uttrycka mig i uppskattande (eller för all del tacksamma) ordalag. Alltför personligt, alltför känslosamt – och jag har gett upp, trots att jag tycker mig förstå att träning kan ge viss färdighet även i den här grenen.

Och nu har det hänt igen. Jag ville verkligen säga något, men försökte inte ens. Vet att jag bara skulle börja böla, vilket inte gör någon glad.

Jag blev bjuden på ett hejdundrande kalas till en vän och kollega som nyss firade sin 80-årsdag (och hustruns 75te födelsedag). Och trots att jag aldrig brukar skriva om människor som är mina vänner  med namns nämnande här på bloggen gör jag nu ett undantag. Festföremålet är en känd person för väldigt, väldigt många: Jan Sandquist, journalist, i många år Sveriges vakande öga över allt som tilldrog sig i det fjärran Latinamerika. 

Vad var det då jag hade velat säga honom där, inför alla gästerna? Jo ungefär detta:

Janne är en person som jag har att tacka för mycket. Det var han som en gång gav mig ”nyckeln” till Argentina, ja till hela den sydamerikanska kontinenten. Redan när jag började arbeta på tv var hans röst en ständig ingrediens i våra nyhetssändningar. Tiden var dramatisk, gerillor, militär-diktaturer, orättvisor, fattigdom, våld.

Det var jag som tog emot den ljudrapport som Janne lämnade när hans bäste vän och medarbetare sedan länge, den svensk-argentinske fotografen Leonardo Henrichsen, just hade dött i hans armar. Leonardo avled efter att ha blivit beskjuten av en chilensk soldat i Santiago. Rösten i telefonen var samlad, men orden känsloladdade, händelsen naturligtvis mer omvälvande än det mesta en människa kan tänkas uppleva.

Vi spelade in de där telefonsamtalen i en liten, kal och trång ljudstudio. Rapporten slutade som vanligt med vad vi på journalistspråk kallar en avannons: "Jan Sandquist, Santiago", sa han. Så blev det alldeles tyst. Jag stirrade ut i tomma luften och kämpade med gråten, sökte ord. Då bryter Janne tystnaden, frågar lite tveksamt:

-Hur blev det där tyckte du?

Ja vad kan man svara? Jag skäms ännu över mitt ordval

-Jo men det blev bra …

Bra? Ibland är språket fattigt, hur medfött det än må vara.

Så småningom blev det dags också för mig att för första gången resa över havet för att landa i Buenos Aires. Janne gav mig råd och tips om allt, ja han gav mig till och med sina vänner – ett par av dem har jag fortfarande kontakt med, om än sporadiskt.

Jag fick veta vad man skulle äta, vilka restauranger jag borde gå på, jag fick telefonnumret till en bra argentinsk kollega. Och så fick jag en helt unik upplevelse: jag fick tangon.

  

-Du ska gå på ett ställe i stadsdelen San Telmo som heter El Viejo Almacen, förmanade min äldre kollega mig.

-Om nån säger att det är en turistfälla så lyssna inte på det, gå bara dit!

Naturligtvis gick jag. Det här är inte ett ställe för ”tango bailable”, där alla kan dansa. Hit kommer man för att lyssna på musiken, med texter som dryper av hjärta och smärta, känslor som speglar sig inte bara i sångarens röst, utan också i ansiktet.

På scenen stod Leopoldo Federico. Han såg ut som en korsning mellan Thorbjörn Fälldin och en begagnad bilhandlare i Södertälje, ungefär – Leopoldo ledde sin egen tangoorkester, fler än tjugo man. När alla stråkarna svepte parallellt, pianot dunkade oemotståndligt och de sittande gubbarna lade sin svarta trasa till rätta över knät och drog igång på sina bandoneoner höll taket på att lyfta. Underbart!

Sedan den gången har jag tagit med flera argentinare till El Viejo Almacen. De har kapitulerat för ”turistfällan”, de också. Stället finns kvar i dag, hur det är vet jag dock inte. Men att tangon lever kvar, därom råder inget tvivel. Man (och jag) lyssnar fortfarande på Carlos Gardel, som varit död i över 75 år. Det var naturligtvis Janne som för mig pekade ut honom också, berättade legenderna om honom, visade var på Recoleta-kyrkogården man kunde finna hans grav och kanske bjuda honom på ännu en cigarrett. Gardel står staty på sin egen gravplats och i sin ena hand har han alltid ett brinnande rökverk som någon beundrare tänt.

Så småningom kom Janne och jag att jobba tillsammans regelbundet på hemmaredaktionen En gång blev vi skickade till Madrid. General Franco låg på sin dödsbädd, vi skulle skildra vad som hände i Spanien när hans epok tog slut.

Det var bara det att diktatorn vägrade dra sin sista suck. Både redaktörer och tv-tittare tröttnade, ville inte ha rapporter varenda dag. Vi fick tid till några smärre turistutflykter.

Det var på en sådan som jag upplevde hur Janne drabbades av Den Stora Passionen. Förälskelsen slog ner som en blixt. Hon var vacker, hon var kurvig, hennes hud var len, hon gav gensvar direkt under hans smekande fingrar. Han måste verkligen ha henne. I flygplanet på väg hem spände han ömt säkerhetsbältet kring hennes kropp och höll sedan en beskyddande hand vid hennes hals – ja hon skulle självklart med till Sverige och presenteras för Jannes förtjusande fru Yaya.

Jag har glömt att kolla, men jag tror att Janne har den där Passionen kvar än. Det var alltså en spansk gitarr som väckte hans starka åtrå och som han köpte på stående fot.

Många yngre tv-tittare har förstås inte en aning, men man ska inte glömma bort att Janne också varit en ofantligt folkkär programledare i Rapport. Hans trovärdighet var sådan att han till och med kunde sitta i rutan med tomteluva på julafton, utan att någon tvivlade på vad han sa. Kom sedan inte och säg att folk inte tror på tomten!

Så småningom bytte Janne bana och blev diplomat. Men även i den karriären har såväl gamla vänner som intresset för allt latinamerikanskt och alla möjliga olika sorters musik fått plats. I hans förråd av instrument finns inte bara gitarr och piano utan också en rad olika blåsinstrument som han helst spelat jazziga toner på.

Fast hans allra bästa instrument, det har varit hjärtat – det stora, det intresserade, det generösa, det varma.

Tack Janne! Och tack för ordet, även om det blev skrivet, i längsta laget och inte personligen framfört ...

Copyright Klimakteriehäxan

LINJER i Veckans tisdagstema

Nog för att det regnat i sommar, men solen har också gjort sig påmind. Ritat skugglinjer omkring oss, olika långa, olika mörka, olika dramatiska.

Särskilt dramatiskt är det förstås inte med en tom parkbänk på Liljeholmen i Stockholm, men nog känns det inbjudande att slå sig ner och njuta av de sneda kvällsstrålarna.

LINJER ska det vara i veckans tisdagstema - mer linjerat hittar du här!

Copyright Klimakteriehäxan

Sugen på en matbit?

En tvättäkta värmländsk klengås - mums!

Klengås, nävgröt eller kolbulle?

Se där tre läckerheter som varje år går att få en enda vecka: under Gammelvâla i Brunskog, i västra Värmland. Årets upplaga var den femtionde. Den tog nyss slut, jag var där allra sista dagen.

Det handlar om mat med historia, varken mer eller mindre, och det KAN vara svårt att lansera menyn till sushiälskare och dem som älskar meze eller thaimat.

Jag vet, för jag åt själv aldrig nävgröt förrän alldeles härom året. Tyckte bara det såg mastigt och kladdigt ut. Klengås, däremot, har jag älskat sedan barnsben. Men om sanningen ska fram har jag faktiskt ännu inte testat kolbulle. Dock har man försäkrat mig att det är väldigt likt fläskpannkaka, och det vet jag ju hur det smakar.

Klengåsen är en bredd macka på vit, ganska tjock brödkaka som INTE ska delas. På den platta sidan breder man ett riktigt tjockt lager med smör (inte margarin, säger experterna!) och sedan öser man över rikligt med finriven sandost, som måste liksom klämmas ner i smörlagret så att de små lätta kornen fastnar och bildar en tät yta. Sandost är i princip det samma som torkad mesost.

Namnet kan man ju undra lite över – den som äter mycket klengås blir sannolikt allt annat än klen vad beträffar kroppsstorleken, det är jag ganska övertygad om. Men naturligtvis finns förklaringen. Man klenade, det vill säga bredde, smöret på kakan med tummen, och med samma högst naturliga redskap klämdes sandosten ner i smöret. Klenat och klart! Sedan var det bara att ta en slurk kaffe och njuta.

Nävgröten kom till Sverige med finnarna på 1600-talet, den kallas fortfarande ibland för sitt finska namn: motti. Gröten består av skrädmjöl, vatten och salt. Det speciella mjölet mals av rostad havre. I folkmun heter det att nävgröt är mat för lata kockar: man kokar upp vattnet (6dl), häller sedan i allt mjöl (500 gr) på en gång och så trycks mjölet ner i vattnet med en trägaffel. När ånga stiger genom den smuliga blandningen är gröten klar, inget rörande ska till.

Förr i världen åts gröten med händerna, därav namnet. Man tog en näve, snodde runt i flottet i pannan där fläsket stekts. Sylt var det knappast tal om.

I dag krävs bestick, rikligt med hårt stekt fläsk och ganska mycket lingonsylt till gröten, som serveras med en extra slev smält matfett. Rätten gör en verkligen jättemätt, få orkar äta upp sin portion. Och till detta dricker man med fördel Gammelvâlas egen enbärsdricka.

När det kommer till kolbullen måste jag försöka satsa på det nästa år. Fast det betyder ju att jag blir tvungen att avstå nävgröten …

Klengås kan man alltid köpa med sig hem och njuta av när nävgröten sjunkit undan.

Här gräddas kolbulle. Först fläsket, i ister, i pannan till höger. Sedan hälls ägg- och mjölblandningen över, som i den vänstra pannan. Mjölet är en blandning av korn och vete. En lyckad kolbulle ska nästan se ut som något friterat, säger expertisen. 

Raska damer i en lång rad serverar nävgröt med fläsk och lingon till hungriga besökare på Gammelvâla.

Copyright Klimakteriehäxan

Ännu en skyltsöndag

Allt sedan den dag det blev möjligt att köpa en egen, högst personlig, registreringsskylt dyker de upp, som kärleksbevis till ett fordon, med större eller mindre insats av fantasi och kreativitet.

Att få skylta med namnet GULLIG måste vara en tiopoängare i ligan över avundsvärda plåtar, eller hur – det må vara söndag eller en alldeles vanlig vardag?
Möjligen blir du som jag en gnutta förvånad när du ser vilket fordon som fått detta ömhetsbevis av sin ägare. Den här maskinen, som förmodligen kallas lasttraktor eller något åt det hållet, fanns på Gammelvâla i Brunskog när den pågick som bäst (jag kommer att återkomma till den inom kort!).

Blir du nu sugen på att markera att exempelvis din bil är just din? Det är Transportstyrelsen som ombesörjer skyltarna. Priset är 6000 kronor och då får du en skylt att ha bak och en fram. Skylten/beteckningen är din i tio år.

Bloggprojektet Skyltsöndag är initierat av Pumita. Om du hänger på kan du väl lämna en länk bland kommentarerna!?

Nu har jag dessutom lagt till en liten ny etikett "skyltar".Klicka på den om du vill kolla vad jag skyltat med bakåt i tiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat från en vinexpert

"Sött med parfymerad smak som påminner om hotelltvål, second hand-butik och samarin."

-Expressens vinkännare Gunilla Hultgren Karell i ett nummer av Leva & bo-bilagan skriver under rubriken "Goda & prisvärda viner". Hon listar tio flaskor på Systembolaget, det handlar om viner som är gjorda på muscatdruvan. Den  tionde flaskan, en spansk Reymos för 59 kronor, är sist i raden och får en enda geting samt omdömet ovan. Frågan är bara: hur kom den med över huvud taget? Verkar vara varken god eller prisvärd ... fast leendeframkallande, det är ju också värt en del, även om det sällan brukar vara det man går på när det gäller vintips!

Valfritt, närodlat och musealt i Veckans fönster

Det ser inbrottssäkert ut, det där fönstret med konstnärligt utformat järngaller. Men det är bara att kliva in, för dörren står öppen. Och det kan passa bra om förrådet av vegetabilier behöver ökas på.

Runt om i landet dyker de upp, de där gårdsbutikerna som säljer sina egna produkter. Fast att ha personal kostar naturligtvis för mycket. Alltså bestämmer man sig för att lita på sina kunder och låter dem plocka åt sig det de vill ha, väga på befintlig våg för att sedan lägga pengar i en liten låda.

Hos familjen Sjöblom i Malsjö i Värmland finns så här års potatis, lök och morötter till salu. Ibland ingår också rödbetor och andra rotsaker i utbudet. Prislistan sitter som ett anslag på disken, under den uråldriga kassaapparaten som bara står där som ögonfägnad.

Sjöbloms har alltså vinnlagt sig om att presentera sin skörd i en trivsam, lätt museal miljö. Gamla kärl och hushållsredskap finns på hyllor och väggar, den som behöver vila benen kan slå sig ner på en stol vid bord med broderad duk.

Och betalningen då? Jo den lägger man i en tämligen enkel gammal kakburk av plåt. På lappen står: "Med stort förtroende och tack".
Trevligt, vackert, närodlat och fräscht. Vad kan man mer begära? Jo, man kan förstås hoppas att folk verkligen sköter sig och betalar för det de tänker servera där hemma.

Veckans fönster har alltså VALFRITT tema denna vecka. Om du också är en fönstertittare finns många fler att glutta i om du klickar på den här länken!

Gårdsbutiken är inhyst i ett stort uthus.

Kassakistan.

Kassaapparat modell Anno Dazumal.

7 kronor kilot för nyss upptagen potatis är inte dyrt.

Copryright Klimakteriehäxan

Kungligt

Plötsligt stod Kungen där. Grann, stilla, ensam, kanske fundersam över vad han såg: blanka plåtlådor förbirusande på den närbelägna vägen, sensommargrönska, gula fibblor, ganska blå himmel.

Jag har inte stött på älgar särskilt ofta, trots att man vet att det är gott om dem i Barndomslandet. Ibland är de inne i trädgårdarna och äter äpplen, ibland orsakar de svåra olyckor, på hösten jagas de och fyller folks frysboxar med färs och filé. Om just den här kommer att möta sitt öde i form av en kula återstår att se. Klart är att hans horn inte blir särskilt mycket till trofé att hänga på väggen för den som är lagd åt det hållet.

Den här hade i alla fall den goda smaken att stå still tillräckligt länge för att jag skulle få upp kameran. När Skogens konung tyckte att det räckte (det gick fort) vände han och försvann över hygget, in i skogen. Och mitt kungliga möte var över.

Copyright Klimakteriehäxan

Blott blått

Det finns kungsblått. Marinblått är vanligt. Linblomsblått. Havsblått. Dimblå toner förekommer inte sällan. Blåklintsblå lyser midsommarbuketten. Himmelsblått gillar vi särskilt i semestertider. Men hur kan det komma sig att vi inte hör talas om lobeliablått oftare? Blåare, vackrare blått finns ju inte!

Och tänk att någon med sinne blott för blått gjort detta vackra lapptäcke – visst är det lobeliablått, i alla fall delvis och med blotta ögat!? Det står i stora bokstäver "VILL HA" på det, men i osynlig skrift. Nej, det blev inte mitt ändå.

Copyright Klimakteriehäxan