 |
| Bild från Postmuseum. |
Vi är inne i ännu en utrensningsprocess här hemma.
Barnböcker som klängt sig kvar i hyllorna ska bort, legokonstruktioner nedtyngda av flera års dammlager måste avvecklas, fantasy är ett passerat stadium, en och annan slöjdprodukt framstår i obarmhärtigt solljus som de missfoster de i själva verket varit hela tiden. Nostalgin måste ge vika.
Släng, släng, släng!
Så visar det sig att i Dotterns rum finns något som i dag är ytterst sällsynt, så gott som utrotat, tror jag.
Hon har brevpapper. Vackra ark med blommor, djur, snirkliga mönster, tillhörande kuvert som matchar, pastellfärger, allt ligger i snygga lådor.
Det fanns ju nämligen en tid när det var jätteroligt att skriva brev, riktiga brev, med penna på papper, slicka fast ett frimärke, lägga i lådan och sedan den obarmhärtigt långa väntan: när kommer svaret?
Fint brevpapper stod år efter år på önskelistan. Själva breven var väl ibland tämligen torftiga, sex mödosamt nedpräntade ord till mormor, fyra rader till en nästan okänd brevvän, men mottagarna blev glada och ännu gladare blev avsändaren när svaren faktiskt ramlade in på dörrmattan.
Ett år hade vi basar, kanske var det när hon gick i ettan. Det skulle bli lotteri, och man hade samlat ihop vinster – vi hade bland annat bidragit just med ett fint brevpapper. En annan förälder hade handskaffär och bjöd på ett par urtjusiga ullfodrade skinnhandskar.
Mitt lilla gullebarn vann första pris.
-Ta vantarna, väste jag girigt i barnets öra.
Vad valde hon? Jo, naturligtvis tog hon det hon tyckte var allra finast: brevpappret vi själva hade haft med oss.
Så här i efterhand tycker jag att hon gjorde helt rätt, men just då såg jag avundsjukt på när modern till andrapristagaren glatt stoppade ner de fina handskarna i sin väska.
Idag vet ungarna knappt vad brevpapper är. Det heter chatt eller mejl, ju, och kan användas av barn som är nästan hur små som helst, ingen fingerfärdighet med pennan krävs, datorn kan hjälpsamt gissa hur det tänkta budskapet ska stavas, meddelandet går fram snabbare än blixten och svaret kommer ofta på direkten.
Språket blir därefter, stavningsinsikterna likaså.
Och den där känslan av att sprätta upp ett kuvert, ilningen av förväntan, glädjen över att känna igen handstilen, doften på papperet, prasslet av de ibland många arken … finns bara i minnet hos den som också kan minnas hur det var innan datorn blev allas egendom. ”Ett brev betyder så mycket” var ett av Postens mest välspridda reklambudskap.
När ”brev” huvudsakligen betyder ”räkningar” är ordets laddning inte lika positiv.
Vad gör vi nu med de fina brevpapperen? Oklart.
Men kanske finns det ändå någonstans en liten flicka som vill ha dem, pränta något, lämna fram, stolt över sina väl valda ord som formats så fint på det där vackra arket.
Det kan ju hända att datorn är upptagen?! Eller, ve och fasa, inte fungerar?
Inlägg
