Mors dag är också krogens dag

Mors dag infaller alltid sista söndagen i maj i Sverige, men på helt andra datum i andra delar av världen. Men någon gång i maj är ändå allra vanligast. Fast i Norge firar man sina mödrar i februari, i arabvärlden infaller dagen i mars, ryssarna skålar för mor i november, för att ta några exempel.

Det där gör att man om man inte håller sig hemma kan bli lite överraskad: hade ju inte en aaaaning!
Förr i tiden, långt innan jag själv blev mamma, råkade jag ut för det där överraskningsmomentet flera gånger.

I Guatemala, till exempel, var det stört omöjligt att få ett bord på krogen utan att ha beställt i god tid i förväg.
-Äta? Nu? Men det är ju Dia de la Madre! sa hovmästaren förundrat när jag och min väninna hade bespetsat oss på en grillad köttbit. Det var bara att ta vägen förbi mataffären och gå hem igen.

Samma sak hände i USA. Om man någon gång skulle befria husmor från matlagningen så var detta den rätta dagen. Mors dag var också Krogens dag. Just denna söndag skulle annars både notoriskt otrogna och av familjen ointresserade män visa sig från en bättre sida och bjuda ut barn och blomma, så att omvärlden kunde se hur en fin och ansvarstagande familjefar bar sig åt.

Långt senare, när jag inte längre bodde i Guatemala City, hade jag tillbringat en arbetsvecka där med dygnsvilan förlagd till ett stort hotell. Och som på så många fina hotell fanns en tjusig shop i lobbyn, en shop med ett halsband av jade och korall som jag slog mina lovar kring.
Det var söndag när jag skulle checka ut. Gick för att ta farväl av det fina smycket, som, det hade jag bestämt, var för dyrt.

-Ska du verkligen inte ha halsbandet, sa expediten, som kände igen mig.
-Det är ju rabatt i dag, alla mammor får extrapris! lade han till.
Aha! Plötsligt var köpet hanterligt. Glad gick jag ut med mitt kap.
Att jag inte hade "rätt" till den där rabatten, eftersom jag fortfarande inte hade barn, det upplyste jag inte killen i butiken om. Han frågade i och för sig inte heller, var kanske mer intresserad av eventuell provision på försäljningen.

Idag hoppas jag höra till den kategori mödrar som kanske inte kan shoppa med mamma-rabatt men som ändå befrias från köksarbetet och får middag på krogen. Om någon kommer ihåg att beställa bord, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan läsa en längre version av halsbands-historien här! Jag räknar med att min läsekrets förändrats en hel del sedan jag publicerade den ... Här finns också en hel del annat relaterat till dagen. Klicka på etiketten "mors dag" och du får upp allt, bl a flera texter om min egen mamma, på din skärm!

Vi sänder många tankar i dag till mammor som inte längre går att fira. Här en ros till dem!

Lördagstema SOMMARLÄSNING

Det drar ihop sig till sommarlov, semester, lediga lata dagar. Som väldigt gärna kan tillbringas tillsammans med en eller ännu hellre många böcker. Och sommarlov tar också den av mig nyligen upptäckta bloggstafetten som går under namnet lördagstema. Men först efterlyses alltså lästips under rubriken SOMMARLÄSNING!

Inte är det lätt att välja. Det finns så många pärlor man redan bekantat sig med. Och naturligtvis ännu fler man inte ens hört talas om. När jag själv väljer böcker som ska få följa med på semestern brukar jag försöka blanda högt och lågt, storslagen fantasi och verklighetsnära dramatik, bladvändare som kan avlösas av lite mer tankekrävande text.

Nu väljer jag bara en kategori för att göra livet lite enklare för mig själv. Här alltså suverän sommarläsning i bokform, historier som alla bygger på händelser i det som brukar kallas det verkliga livet. Ingen är ny, alla finns på bibliotek och så vitt jag vet också i pocketupplaga.

Bea Uusma fick ett välförtjänt Augustpris för sin bok om Andrées luftfärd med titeln "Expeditionen: min kärlekshistoria". Den köpte jag, helt otippat, på Arlanda strax innan planet skulle lyfta, och ja! den ska du läsa om du inte redan gjort det! Det blir märkligt nog spännande trots att man hela tiden vet att äventyret slutar i elände.

Skulle ditt intresse för Andrée därmed bli väckt på riktigt tycker jag du ska leta upp Lena Kårelands "Ett sällsamt dubbelliv" och dras med i denne mans klart sällsamma känsloliv, i en kärlekshistoria som alls inte tog slut i och med hans död. Hon som brädades av en luftballong och som aldrig tog sig ur ett misslyckat äktenskap placerade ständigt nya violbuketter vid Andrées inramade porträtt ...

Sophie Elkan stod Selma Lagerlöf nära och hamnade i hennes skugga och det var nog lite synd.  "John Hall" är en intressant historia Elkan skrivit om en göteborgsprofil, hans uppgång och fall. En gång var han en av Sveriges allra rikaste. En berättelse som alltför få känner till.

Kan inte låta bli att slå ett slag för ännu en favorit: "Ers majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Haijby-affären, som för mig inte var mer än ett ord med oklar anknytning till en gammal kung, får sin förklaring i en oupphörligen intressant och riktigt underhållande bok byggd på omfattande research. Det var på sin tid en mastodontskandal som tystades ner efter bästa förmåga – och som rymde stor mänsklig dramatik.

En bok jag gett bort i present (det gäller boken om Kurt också) ett antal gånger har vid det här laget många år på nacken. Det var Agneta Pleijels skönlitterära debut, historien om hennes egen släkt i "Vindspejare". Ger läsaren inblick i andra kulturer, härlig läsning.

Vi måste väl också rikta blicken mot omvärlden, eller hur? Vad minns du av Biafra-kriget? Förmodligen, som jag, i princip ingenting. Chimamanda Ngozi Achibie var inte ens född, men i "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) berättar hon hela historien sedd genom en familjs ögon och öde. Otroligt bra!

Samma sak gäller för "Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini. Om Afghanistan, flykt undan talibanerna, om att vara nyanländ i främmande land och mycket mer. Har också blivit film, även den sevärd tycker jag.

Som sagt: inget nyskrivet. Men alltihop synnerligen läsvärt. Håller till och med för omläsning! Trevlig sommar bokvänner!
Lördagstemat återkommer i september.

Copyright Klimakteriehäxan

Om överflödet i bokhyllan

Ett ständigt återkommande tema på många bloggar som skrivs av bokvänner är det eviga problemet hur man ska hantera det oundvikliga överskottet, böckerna som aldrig blir omlästa eller kanske rent av aldrig blivit lästa, men ändå står där och tar plats i hyllan. Mycket plats.

Idag har ett nytt förslag poppat upp. Ett förslag som lanseras i Dagens Nyheter av Nils Öhman, vanligen debattredaktör, för dagen krönikör. Han har kommit fram till att om man fotograferar böckernas omslag och spar bilderna (han gjorde fotobok) så räcker det som substitut. Sedan kan de langas, deckarna, kärleksromanerna, föråldrade instruktionsböcker och urväxt chick litt.

Kan detta verkligen fungera? Eller är det debattredaktören i honom som sticker ut? Läs hela hans text och tyck själv!
Fast jag menar ändå att soprummet inte är rätt plats för det utrensade. Det är det skrivna ordet alltför värdefullt för, även om det inte är så väldans välskrivet ...
Men som debattinlägg: jovisst!

Copyright Klimakteriehäxan

Om livets onödvändigheter

Tänk om det faktiskt har hänt nu.

Trots att det verkar vara rent utopiskt.
Men jag tror att jag (kanske) har blivit en bättre människa. Äntligen.

Nu handlar det inte om något viktigt, tro inte det. Nej det handlar om yta, om fåfänga, om livets onödvändigheter. Det handlar om kläder, som förvisso är nödvändiga på sitt sätt, men som också kan vara fullständigt överflödiga.

För nog har jag varma tröjor och tjocka sockor så det räcker om det nu behövs. Underkläder som jag kan hålla mig både hel och ren i (ja ni vet ifall man skulle hamna, oplanerat, på sjukhus ...). Och någon bekväm långbyxa och tunika som kan passa lite när som och var som helst. Så vad är problemet?

Problemet är att ögat vill mer. Ögat vill ha lite flärd, lite glitter, lite urringat, lite smickrande linjer, en ny färgnyans. Tyg som faller snyggt. Knappar som nästan är som smycken. En volang på rätt ställe, en perfekt placerad söm som gör att man inte ser gravid ut – man har ju ändå passerat 50-årsdagen ... Allt det där talar till ögat.

Effekten blir tydlig: vackra kläder får följa med hem. Hängs in som troféer i den redan trånga garderoben, förevisas kanske för någon intresserad (Dottern, väninna?). Men sedan blir plaggen kvar där, i mörkret, där ingen kan se dem, inte ens ana att de finns.

Man har helt enkelt köpt för snygga saker. Kläder för tillfällen som aldrig dyker upp. Bortbjuden? Jo visst, men inte kan jag ta den tjusiga klänningen, då tycker dom att jag överdriver! Fest? För all del, men alla andra gäster kommer att ha jeans. Bröllop? Tyvärr, då funkar inte den där vackra svarta trasan.

Det där har pågått i åratal. Jag har köpt kläder till ett liv jag inte lever. Ibland dyra nyanskaffningar, ibland reafynd. Fast inte lätta att använda, oavsett priset. Och det går förstås inte i längden att handla sådant som bara är snyggt i garderoben, men som sedan aldrig får komma ut ur den.

Nyligen hamnade jag i en av mina favoritaffärer. Bläddrade glatt bland vårnyheterna. Testade både det ena och det andra, fast besluten att inte shoppa, eftersom jag – som vanligt – inte behövde något. Så kom den fram, Klänningen med stort K. Med matchande jacka. Hur snygg som helst. ”VILL HA” såg jag att det stod präntat med stora, imaginära, bokstäver i min panna när jag kollade min spegelbild i provrummet.

Då hände det märkvärdiga. Jag tog av mig, återgick till jeansen och vardagstoppen och sa att jag nog fick fundera på saken. Det handlade trots allt om flera tusenlappar. Innehavarinnan varnade mig: Det är den sista jag har kvar! Jag lät mig inte påverkas. Stod fast vid mitt inte-slå-till-beslut och sa att jag skulle konsultera min kudde under natten.

Jag har en klok kudde. För den lät mig sova lugnt och vakna med orubbat beslut. Inte köpa ett plagg till som jag inte vet när jag ska ha! Inte slänga ut en massa pengar utan att veta riktigt varför!

Tänk om en ny trend har inletts.
Tänk om jag har blivit en bättre människa. Äntligen!

Copyright Klimakteriehäxan

Presentproblem?

Det drar ihop sig till Mors dag och flitigt förekommande presentproblem, även i de bästa familjer. Drar mig till minnes ”Köp inte en zebra”, ett verk av en av mina stora idoler, den genialiske Povel Ramel. 

Storyn i visan är att han jagar något lämpligt att skänka sin svärmor på hennes bemärkelsedag. För visst vill han göra gumman glad – men med vad?  Så kommer förslagen indroppande:

Köp blommor! Nej nej, det skulle hon inte gilla.
En radio! Nej nej hon hör så illa.
En bok då? Nej hon ser inte bra heller.
Konfekt då? Nej hon tycker inte om choklad.
En fiol då? Nej hon kan inte spela en takt.
En viol då? Nej inga blommor har jag sagt.
En väska! Nej det har hon förut.
En spegel! Nej hon ser så ruskig ut.
Ett kastspö! Nej hon äger ingen älv.
En harpa! Nej harpa kan hon vara själv.

Hur det slutar? Med ett zebra-köp. Naturligtvis. Kanske inte ett exempel att ta efter, hur stor idéfattigheten än råkar vara. Personligen anser jag dock att det aldrig kan vara fel med en blomma!

Copyright Klimakteriehäxan (men mest Povel Ramel)

Om du vill höra hela låten i originaluppförande finns den att lyssna på här. Det är värt besväret och de 2 minuter och 43 sekunder det tar! 

Tisdagstema FÖRSIKTIG – eller inte ...

Vi vet alla vad det brukar stå på muséerna, bredvid de ädla och dyrbara konstverken: Var god vidrör ej!
Ändå gör vi det, i smyg, det syns. Många händer lämnar märken: Margareta Krooks näsa utanför Dramaten är blank av den anledningen, till exempel.

Men den som bryter mot förbudet och låter det taktila suget bli tillfredsställt är nog nästan alltid ändå rätt försiktig. Det gäller att inte bli ertappad av en vakt, men man vill nog inte heller att andra konstvänner ska bevittna övergreppet.

Den som intresserade sig för skulpturen på min bild var i alla fall inte tillräckligt försiktig. Hade hen varit det hade statyn fortfarande haft sin manlighet intakt. Nu har någon oförsiktig människa gått hem med hans snopp i väskan eller fickan. Frågan är vad man gör med den sedan? Knappast ingen trofé att lägga i vitrinskåpet, bredvid fotbollsbucklorna och den ärvda skrytvasen.

Kvar står i alla fall mannen snopplös, som en symbol för den snopne kulturknutten, kanske. Det är ju inne med alfahannar nu för tiden.
Dock behåller de väl oftast byxorna på i offentligheten, även om de gärna – oförsiktigt – klär av såväl bröder som systrar i kulturdebatten.

Denna veckas tisdagstema är FÖRSIKTIG och då kom jag som ni märker att tänka på statyn som står i den pampiga entréhallen till Konstakademien i Stockholm. Där någon hanterat bilden av mannen oförsiktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

I fågeldräkt - pippi nr 63!

Det hände sig för några år sedan att Åhléns hade en bomullsklänning som jag blev alldeles lycklig av. Den var i bra modell, men bäst av allt: tyget hade en jättefint fågelmönster. Dock hade jag bråttom, hann inte gå till provrummet, köpte klänningen och rusade vidare.

Men tyvärr: jag fick inte plats i den där underbara fågelsvärmen. Ringde varuhuset. Fanns det en större? Nej, klänningen var en hit, den var slut i alla storlekar. Där satt jag med darrande underläpp. Och trots att jag inte kunde använda plagget bar det mig emot att lämna tillbaka det. Ville inte skiljas från fåglarna, helt enkelt, hur korkat det än kan låta.

Det blev en gyllene medelväg. Jag erbjöd en grannfru kreationen, hon blev stormförtjust och övertog den med glädje. Min tanke var att jag i alla fall någon gång skulle få MÖTA de där fåglarna, som egentligen skulle ha varit mina ...

Nog har hon gillat och använt fågelklänningen, fast jag har aldrig riktigt kommit över förlusten. Men ni fattar att när H&M skyltade med en tröja med visserligen helt annorlunda och mer långbenta pippivarianter, men ändå fåglar, på så var jag snabbt framme i kassan.

Har man pippi på fåglar så har man. Detta är helt enkelt min pippi med nummerlapp 63, perfekt fågeldräkt till vardags!

Copyright Klimakteriehäxan

Bokhylla - ett magiskt ord

Tänk så lustiga de kan vara i reklambranschen! Även om de bokhyllor jag stött på utan undantag innehållit mer än en bok. Så även de i Akademibokhandeln, där skylten sitter, i hopp om storförsäljning inför kommande semestrar och ledig tid med läsmöjligheter (får man anta och hoppas).

Fast det blir väl sällan av att man räknar i sin hylla, lika lite som man rensar ... och önskelistan är likväl ständigt lång för även den innehåller ju mer än en bok! Och med den meningen blir det precis som med de flesta andra: betydelsen förändras med betoningen. Ord är magiska, inte sant?

Saknar bloggstafetten SKYLTSÖNDAG. Där hade denna bild passat som hand i handske! Nu får ni betrakta den som en lysande solitär i genren ... medan jag tänker att jag skulle nog själv bättre behöva hyllas med en extra hylla än med ännu en bok ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det osynliga lidandet

Det finns en grupp kvinnor för vilka jag känner en ständigt ökande beundran.
Trots att jag vet att de lider syns det inte. De för en ytterst ojämn kamp mot allt möjligt. De låter sig inte nedslås av motgångar. De vacklar inte. De tvekar inte att satsa nytt, gång efter annan. De köper bara nya skor, med ännu högre klackar.

Skor är viktigt, eftersom de vanligen förändrar sina bärares ansiktsuttryck. Skor är viktigt, eftersom de påverkar kroppen, exempelvis ryggen. Men skor är också viktigt därför att de kan få en att må alldeles extra bra, bara genom att vara riktigt riktigt vackra ...

Kruxet är då ofta att man hamnar i kategorin "sittskor", alltså sådana man inte kan gå i mer än några ytterst få steg. Sedan gäller det att hitta en närbelägen och gärna bekväm stol, för att sjunka ner i den och arrangera ben och fötter så att omvärldens blickar inte kan undgå de supersnygga fotbeklädnaderna.

Vad är det då med skor som kan få i gång salivavsöndringen? Skor som kan kosta förvånansvärt många kronor, ha en färg som bara passar en minimal del av den övriga garderoben eller som bara kan användas i snustorrt väder. Men som vi ändå köper!

Det finns några baskrav. "Smäckra" är ett nyckelord, "sexiga" faktiskt också. Helst lite "benförlängande". Formen på tån kan vara helt avgörande. Färgen är viktig. Fint skinn, snygg sammanfogning av sula och ovanläder. Små exklusiva detaljer som kanske bara syns på väldigt nära håll – men vi fingranskar ju fyndet i skoaffären, eller hur? Då ser vi!

Summan av kardemumman är att det i klädkammaren finns en uppsjö av vackra, välgjorda, underbara skor. Som oftast får stanna där de är. Medan ägarinnan hastar iväg i de eviga Ecco-sandalerna eller gympadojorna. Samtidigt som hon med största beundran iakttar sina systrar som håller både balans och fart på de sylvassa, skyhöga klackarna. Trots att jag vet att de lider, måste lida, syns det ju inte ...

Copyright Klimakteriehäxan

Våt vår

Rachel Carson skrev "Tyst vår", en omskakande läsupplevelse på sin tid. Jag kan nog inte räkna med att detta epos under rubriken "Våt vår" ska få lika stor uppmärksamhet, men det kan inte hjälpas ...

För ingen tänker väl ens försöka säga emot mig om jag påstår att vi haft en lång, kylig och blöt tid när man hoppats på sol, ljumma vindar och bara enstaka nattliga skurar för att hålla den späda grönskan daggfräsch. Regnet har strömmat, kastbyarna skakat om både träd, buskar och människor. Gångtrafikanter har fått oönskade duschar när bussar och bilar plöjt sig fram genom hittills inte kända och kartlagda insjöar, företrädesvis i gathörn där stora stråk korsar varandra.

Det finns dock ett "hjälpmedel" att ta till när regnet vräker ner. Paraply. Själva ordet är franskt, parapluie, och betyder just "mot regn". Nu för tiden förekommer paraplyer i oräkneliga storlekar och modeller: från golfstort till minsta barnvariant, hopfällbara, extralätta, med tjusiga kryckor, bambustativ, handtag i form av djurhuvuden, paljettbeströdda, ryschkantade, eller genomskinliga för undvikande av trottoarkrockar ... hur många variationer som helst!

Så långt är det gott och väl. Ändå är det lätt hänt: när det börjar stänka har du inget paraply att ta till, varken stort eller litet. Alltså ser du dig om och chansen att du hittar en butik som saluför paraplyer är god. Du väljer ett av de billigaste och saken är ordnad för stunden.
Väl hemma trycker du in det bland dina andra paraplyer, de som du förmodligen köpt under liknande förhållanden. De är med andra ord rätt många.

Sedan har vi de där dagarna då regnet står som spön i backen när det är dags att ta sig till jobbet. Du muttrar surt, tar ditt paraply och trotsar vädrets makter. Som under dagen ändrar sig och blir på soligt humör. Risken att du då går ifrån ditt paraply är plötsligt enorm. Du lämnar det där ytterkläderna hänger, i t-banan, på bussen, i matvarubutikens kassa. Borta! Jag har själv glömt flera, ibland utan att ha minsta aning om var. Och endast undantagsvis kan man räkna med att få sin ägodel tillbaka.

Jag vet, för jag har försökt. Första gången, som den sanna optimist jag är, letade jag efter mitt borttappade paraply i Paris. Hittegodspersonalen ryckte vältaligt på axlarna och avfärdade mig, som ändå var nöjd över att ha lyckats formulera en efterlysning på franska. Hos Stor-Stockholms Lokaltrafik finns det så mycket uppsamlade paraplyer att det skulle räcka till hela publiken på fotbollsderby i hällregn mellan Hammarby och Djurgården. Men det jag glömde kvar hängande på bussen var för vackert blommigt och behölls säkerligen av upphittaren.

Det är också genom glömska som paraplybeståndet här hemma har växt. Vem kom hit med ett jättefult gult och lite fläckigt exemplar som funnits här i flera år nu? Hur hamnade reklamprodukten från Statoil i vår hall?

Men visst, alla har vi hört talesättet att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Och behovet av paraply kan självklart minska med vattenavstötande ytterplagg, särskilt om det är försett med kapuschong. Vilket Wikipedia tar fasta på, i en ur min synvinkel sett ovanligt humoristisk formulering när företeelsen paraply ska förklaras:
"Vid regnväder kan ett paraply vara både ett alternativ och komplement till regnkläder. Särskilt vid utomhusaktiviteter kan regnkläder vara att föredra." 

Säg emot det den som kan. För vem vill ha regnkläder och/eller paraply inomhus? Inte jag i alla fall. Det är ju där ute den våta våren är mest påträngande.
Rachel Carson hade kanske kunnat klarlägga hur miljöförstöringen påverkat vädret och paraplybehovet ... i tysthet, liksom ...

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Rachel Carson (1907-1964) var biolog och hennes bok "Tyst vår" kom ut 1962. Carson blev en frontfigur i miljörörelsen och varnade bland annat för användningen av bekämpningsmedel i naturen. På sikt skulle det kunna leda till alla fåglars död – eftersom små insekter skulle utrotas – och därmed skulle det inte bli något sprudlande vårkvitter i träden. 

När halshuggning räddar liv

Fick en ståtlig blombukett nyligen. Och allra ståtligast var de tre rosorna, otroliga blommor i originell färg på kraftiga stjälkar. Jag hanterade dem enligt instruktionerna, men antagligen hade de fått vänta för länge på att komma i vatten. Vägen från blomsteraffären hem till mig var för lång just denna dag.

Alltså hängde rosorna med huvudet redan dag två. Jag snittade om dem, höll stjälkarna i hett vatten, dränkte hela blomman – provade helt enkelt alla knep jag någonsin fått lära mig. Ingenting hjälpte. Skulle jag tvingas kasta de bedagade skönheterna i soporna? Det bar emot. Inte var dag man har så pampiga blomster hemma.

Bara en åtgärd återstod: halshuggning. Letade upp ett lämpligt glasfat (i fusionteknik, design Peggy Faith-Ell, Arty Glass), hällde på vatten, skar av blommorna nästan ända uppe vid fästet. De såg ut som uttjänta disktrasor. Men den som väntar på något gott ... fick sin belöning! Plötsligt fällde kronbladen ut sig igen. Och jag kunde glädjas åt rosenfröjden i en vecka!

Härmed är det alltså bevisat att halshuggning kan rädda liv. Råkar du också ut för blommor som ledsnar för fort? Testa! Du har inget att förlora, bara skönhet att vinna.

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint!

Det fanns åtminstone förr något som hette damsadel. Tror att det hängde ihop med att fina flickor hade kjol även på hästryggen, och misstänker att damsadeln numera är om inte helt avskaffad, så i alla fall väldigt sällsynt.

Men det hindrar väl inte att en sittmöbel kan verka extra lockande på personer av ett bestämt kön. Och säg emot mig om du vill, men om inte stolen på bilden är en tjejstol så vet jag inte vad jag ska tro. Tänk dig bara att ett testosteronspäckat muskelberg vill pusta ut efter ett pass på gymmet. Inte kan han väl vara SÅ slut att han sätter sig här, med högklackat och panterfläckig "kjol"?

Nu lär inte den här trevliga skapelsen i egensinnig design gå att köpa på Ikea, direkt. Fast händiga människor brukar ju inte låta sig hindras. Står det inte någon gammal pinnstol lite i skymundan i nån vrå? Så att den kan förses med nya ben, i lämpliga skor?

Det hinns väl inte med som överraskning till det här årets Mors Dag, men det kommer fler bemärkelsedagar! Alla vill ju sitta fint! Och gärna ha presenter dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MINDRE

Undrar om tanden fanns med redan när denna bild togs?

Jaha. Så har man en tand mindre i munnen. Och 1500 kronor mindre på kontot.

Det kan bli så när man tillbringar en morgonstund hos tandläkaren, som förklarat att den där kindtanden faktiskt inte fyllde nån vettig uppgift utan snarare utgjorde ett hot mot resten av garnityret.

Alltså är den nu borta, jag är bedövad i halva ansiktet och oåterkalleligen av med något jag haft med mig i större delen av mitt liv.
Tanden var ofattbart stor men gav i alla fall med sig och släppte taget, om än lite motvilligt.

Den är inte vacker att titta på, det medges, blodig och eländig, men när tisdagstemat nu var MINDRE så blir det så här. Och jag har antagligen veckans äckligaste temabild ... håll till godo, och gläd dig åt tänderna du har kvar!

Copyright Klimakteriehäxan

Det kan hänga på håret

 Alla har vi en sån dag ibland. Håret är inte spänstigt, det är motspänstigt. Tofsar spretar, den ständigt lika hopplösa virveln låter sig inte tuktas på något vis, inga "produkter" kan tämja de egensinniga stråna. Luggen envisas med att lägga sig åt fel håll. Faktum är att det ser ut som om kudden du sovit på satt ett outplånligt avtryck i det som var tänkt att kallas frisyr. Vad gör man?

Somliga biter i det sura äpplet och struntar i eländet. Vilket är enklast, mest tidsbesparande och rationellt. Andra letar fram en mössa som täcker det mesta. Någon får ett återfall till 60-talet och knyter en sjalett under hakan. För vi kan ju oftast inte stanna hemma, plikter och åtaganden kallar även den som har en usel hårdag.

Men det finns mer kreativa sätt att hantera situationen. En snygg och proffsig peruk är en stor investering och inget man köper utan vidare. Fast vem sa att det inte går att tillverka sin egen variant, som dessutom kan göras med lite mer fantasi och utan krav på att likna en modell på foto i frisörernas egen tidskrift?

Personen på bilden ovan, plåtad i Kungsträdgården i Stockholm, hade uppenbarligen tagit saken i egna händer. Hen vet att det kan hänga på håret. Det visste nog Gustav Vigeland också (bilden nedan).

A bad Norwegian hairday? Nej. Skulptur i Vigelandsparken.

Copyright Klimakteriehäxan

Gratulerer med dagen!

Grannare gratulationsbukett blir nog svårt att hitta! Detta är ett blomsterarrangemang i Oslo Rådhus, festligt smyckat för utdelningen av Nobels fredspris. Orkidéer, nejlikor, chrysantemum och gerbera går att identifiera.

Mer Nobel-blommor.

Gratulerer med dagen!
Jo, man säger så i Norge när man grattar någon. Och i dag, den syttende Mai, är det fest i vårt västra grannland.

Okej då, den norska kronan har tappat lite styrka och ett och annat orosmoln har dykt upp på himlen, men i det stora hela mår Norge jättebra.
Så jag passar på och gratulerer med dagen, tyvärr utan bunad.

I Stockholm kan man varje år den 17 maj se ett glatt, färgsprakande folktåg på väg till Skansen för norsk nationaldagsfest. I år regnar det tyvärr på festfolket. I brist på färska synintryck ger jag er några norska bilder från tidigare datum! Oslo är fullt av häftig konst!

Tillsammans är vi starka - tänkte nog Gustav Vigeland. Lämpligt tema när en nationaldag firas.

Det ska föra tankarna till ett flytande isberg, konstverket "She Lies" på vattnet utanför operahuset i Oslo. Monica Bonvicini heter upphovspersonen, som använt stål och glas i konstruktionen. Den rör sig på vattenytan runt sin egen axel och ser därmed lite olika ut beroende på väder och vind. Skapelsens namn ger mig dock visst huvudbry: ska "lies" tolkas som att hon ligger eller att hon ljuger? Eller både-och?

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema FÅGLAR – och pippilusten vaknar!

Det är lördag. Solen skiner, det verkar inte blåsa småspik (det gör annars ofta det nu för tiden).

Och i bloggvärlden finns något som kallas lördagstema – det är ju gott om den där sortens "stafetter", som stundtals funkar jättebra eftersom den bloggare som ibland blir lite lat kan få en spark i ändan och leta upp något att dela med sig av.

Hittills har jag aldrig nappat, eftersom jag hängt på annat. "Veckans fönster" och "Skyltsöndag" var två favoriter som av olika skäl dött. Så ser jag att denna veckas lördagstema är FÅGLAR, och det blir förstås oemotståndligt för den som haft en lååååång serie på bloggen under etiketten "pippi". Sextio fåglar har det blivit hittills, och det gemensamma för dem är att ingen, absolut ingen, kan flyga.

Så jag plockar fram kameran och ber härmed att få presentera pippi nummer 61 och 62. Visst verkar de vara släkt? Men det är de bara i så måtto att jag fått dem i present av samma givare, med något år emellan. Olika formgivare står för designen: den stora är gjord av Cecilia Carlsson, den lilla av Ruth Vetter.

Därmed har min oavsiktligen uppståndna fågelsamling utökats och kanske har min pippilust vaknat på nytt? För det går inte att förneka: jag gillar dem och har svårt att motstå dem, i alla möjliga olika former.
Andra fågelfotografer hittar du via den här länken. Om du vill kolla in andra exemplar i min samling klickar du förstås bara på etiketten "pippi" här nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Att släppa taget ...

Frågan är om det inte är dags nu. Dags att på allvar hejda fixeringen vid den där lilla allvetande, supereffektiva saken som vi nästan aldrig släpper taget om. Vi kallar den för mobilen i dagligt tal, men den börjar alltmer likna något gudomligt, något vi alltid kan vända oss till för råd och dåd, något livsviktigt rent av.

Det är enkelt att konstatera att vi är många som fastnat i fällan. Se dig om i tågkupén, på bussen, i första bästa väntrum, i riksdagens kammare eller på nästa sammanträde (jodå!), i handen på en cyklist eller rent av på trottoaren. Bakom ratten i bilen till och med, det är möjligen värst av allt. Och kolla nästa gång du landar efter en flygtur: säkerhetsskylten har inte hunnit slockna helt innan tre av fyra passagerare sliter upp mobilen för att ta den ur "flygläge"!

I skolorna utkämpar lärarna en seg strid mot mobilerna. På arbetsplatsen, där man i allmänhet avskaffat rökningen, kan knappandet på mobilen vara en ersättning när man vill ha ett litet avbrott. Ett antal försök har gjorts att raljera över sakernas tillstånd. Ni har säkert sett familjemiddagen där fadern till sist tar fram sin gamla jättestora skrivmaskin och sätter vid sin tallrik.

Flera nyhetsprogram har sänt inslag om hur mobilanvändningen påverkar oss, unga, medelålders och gamla. De äldsta kan förvisso köpa en apparat med extra stora knappar för att underlätta sms-andet ... Det är ju via sms och ett och annat mms (glöm företeelsen vykort!) som vi kommunicerar med varandra numera, det där med att prata är gammaldags.

Jaha men jag då? Jag är väl klok nog att inte hamna i den här knipan?
Pyttsan. Det är lika illa med mig. Jag sms-ar, facebookar, surfar, spelar spel, läser artiklar jag aldrig skulle ha läst om inte någon länkat i sociala medier. Så fördriver jag bussresorna till och från jobbet. Jag går till sängs i sällskap med Wordfeud och Quizkampen, chattar med mina barn och rundar av med en koll på FB – och vips är klockan alldeles för mycket.

Förr i världen använde jag den där tiden oändligt mycket bättre. Då läste jag. Tidningar och böcker. Lät mig sugas in i en historia, absorberas av en berättelse, utan en miljon stickspår. Inga nya "kommentarer" som behövde kollas, inget plingande som upplyste mig om att det var dags att göra något annat. Nu ligger de olästa böckerna i travar, tiden är redan uppäten.

Det här varningsmärket som illustrerar mitt inlägg har jag kopierat från en kreativ blogg. Jag tycker vi borde ta det på allvar. Med blicken försänkt i mobilen utgör vi en risk för såväl oss själva som för vår omgivning. Och barnen jag hörde prata om fenomenet i tv härom dagen som sa att de inte trodde att de skulle överleva en dag utan mobil, de får mig verkligen att reagera.

Om jag kan samla ihop tillräckligt mycket styrka ska jag faktiskt försöka mig på experimentet att bara ha mobilen som telefon en dag. Inte använda på något annat sätt. Inte googla, inte kolla kartan eller ett telefonnummer ens. Släppa taget, helt enkelt.
Undrar om jag klarar det? Eller om det redan gått för långt?
Lovar ingenting bestämt. Men att bara ha tänkt tanken känns som en delseger.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FULLT

Det är full vår där ute. Och fullt med vårblommor.

Lökväxterna på bilden ser jag om jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Jag kan tänka mig sämre utsikt.

Fast i ärlighetens namn är den lite sämre just nu, eftersom det har börjat regna på kvällskvisten.

Alldeles oavsett väder sänder jag så här års många tacksamma tankar till de skarpa hjärnor i Stockholms stadshus som insett, att blommor i hög grad bidrar till medborgarnas välbefinnande. Därför måste det betraktas som en lönsam investering att plantera alla dessa krokusar, tulpaner, påskliljor, narcisser, hyacinter och vad mer som kan rymmas i våra vårliga lökbackar.

I åratal drömde jag om att ta mig till Holland för att insupa prakten på tulpanfälten, men det har aldrig blivit av. Faktum är att jag kanske inte alls behöver åka utomlands för att få den upplevelsen – jag är ju fullt nöjd med den naturliga skönheten i min egen hemstad (liksom i väldigt många andra svenska städer)!

Copyright Klimakteriehäxan

Och denna veckas tisdagstema var alltså FULLT. Fler illustrationer (förmodligen många originellare än min) hittar du den här vägen.

Sista ordet om New York

Mina bloggläsare har fått/tvingats hänga med mig när jag äntligen återsåg New York. Från att ha varit en flitig besökare hamnade jag i ett läge där jag under 25 år aldrig kom längre än till Newarks flygplats, och det tog faktiskt 20 år det också ...

Nu tar resan slut också i bloggform. Och den gör det med ett fynd från Moma-shoppen, alltså den härliga butik som Museum of Modern Art har alldeles vid Rockefeller Plaza.
Fyndet är faktiskt en möbel, tro ingenting annat! En pall, din för 600 USD (plus 25 USD för frakt om du inte tänkt hämta den själv).

Den heter alltså "The End" och är formgiven av italienaren Maurizio Cattelan. Nog ser den tung ut, men den är i själva verket lätt, tillverkad av någon sorts skumplast som påstås vara sittvänlig. Kamrat Google berättar att Cattelan är berömd för att utmana det som brukar kallas "god smak" med sina kreationer. Han vill gärna provocera, göra satir. Hur många exemplar han sålt av just den här pallen vet jag förstås inte.

Om jag köpte en? Nej, jag gjorde inte det. Resor tar slut ändå, vart de än går. Den här gjorde det. Och som tur är är det härligt att komma hem, det är ibland det allra bästa med att vara borta!

Därmed är sista ordet sagt om min tripp till The Big Apple. Men jag hoppas förstås komma dit igen.
Om du vill se alla inläggen och alla bilderna (cirka 50!) klickar du bara på etiketten "New York" här nedan. Så är du med på hela resan!

Å, ännu en bild från Central Park tänkte du kanske? Men inte. Denna gröna oas, med höga byggnader i fonden, är bildbeviset för att det är fint att komma hem. Fotot är taget från toppen av Floras kulle, över Humlegården i Stockholm. Jättefint, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

New York blommar

Förmodligen har de underbara magnoliaträden nu hunnit bli gröna. Det har ju faktiskt gått ett par veckor sedan jag lät kameran gå varm under mina dagar i New York. Men det är väl därför man fotograferar – för att behålla synintrycken, göra om dem till bildminnen?!

En sak är i alla fall säker: det finns sämre ställen än Manhattan att möta våren på. Inte minst för blomsterprakten, olika arter, skilda uttryck! Och många blommiga intryck!

Visst är det blommor? En evigt fräsch bukett. Konstverk att beskåda när man vandrar The High Line.

Rosa magnolia - en oslagbar favorit mellan skyskraporna!

Den här vita magnoliavarianten är förstås vacker den med ...

Från planteringen utanför Rockefeller Centre.

Man glömmer lätt att titta ner när trädens bedövande blomkaskader pockar på uppmärksamheten.

 Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från New York

Det blev många bilder under mina dagar i New York, staden som jag återsåg efter ungefär 25 år. Manhattan är fortfarande fullständigt fantastiskt, med alla sina människor, alla sina skyskrapor, alla sina avenyer och alla sina ögonbedövande vyer. Men jag skickade inte ett enda traditionellt vykort därifrån, den vanan är utrotad inte bara hos mig utan hos de flesta, tror jag. Här ändå lite vykort, tagna med min egen kamera!

Fortfarande är Manhattan stundtals kontrasternas plats, fast det är långt glesare mellan tiggarna än exempelvis i Stockholm. Men tak över huvudet kan förstås fortfarande vara en bristvara. Här en trött man på Dag Hammarskjöld Plaza, som rymmer en av de fina små gröna oaserna mellan enorma höghus.

Kul fasad på ny kåk. Men vad var det nu för företag som bor här?

Samma skrapa, annan vinkel.

Vem sa att väggar måste vara raka? Denna fasad finns i Meatpacking District.

Folkliv och såpbubblor på Washington Square.

Vy över East River, Roosevelt Island, Queens och Queensboro Bridge.

Det nya One World Trade Center med omgivning.

Utsikt över East River från 38e våningen. Svindlande!

Copyright Klimakteriehäxan

Galet i New York

Times Square – ett galet ställe oavsett tiden på dygnet.

... på Times Square förstås!

Alex the naked Cowgirl ...

Överkroppen hamnade kanske någon annanstans? W 13th St.

Marcus Samuelsson är inte ende svensk som påverkar utbudet i matbranschen.

Här fikats absoluta motsats: hotell Plaza. Galet elegant, galet dyrt!

10 Downing St - har jag hamnat alldeles galet nu? Hello David Cameron, are u home? Congratulations to the election victory! Fast det var visst fel ändå ... för han bor ju inte i NY.

Reklam kan vara fantastisk. Men fattar de inte att budskapen slår ihjäl varandra?

Copyright Klimakteriehäxan

Vem har plats för alla böcker?

Vad ska man göra med alla sina böcker? 
Ja tänk om jag visste det. 
I denna veckas Bokbloggsjerka är det frågan hur man får plats med alla böcker som gäller.

Mia Eggiman är upphovet till "ämnet". Hon skriver: Jag har bokhögar överallt och ingen särskild struktur så jag bökar in böckerna där det finns plats. På senare tid har jag dock börjat läsa allt fler e-böcker, både på min läsplatta och Kindle, och det bästa med dem är att de rymmer i stort sett hur många böcker som helst."

Vad jag vet är att jag är en av många som inte kan låta bli att skaffa fler böcker trots att hyllorna är sprängfyllda. Och trots att jag redan har många böcker som inte blivit lästa, av olika anledningar.
I hyllorna står volymerna i dubbla rader, vissa böcker ligger i travar för att jag inbillar mig att fler får plats då.

Ursprungstanken är att all skönlitteratur, oavsett språk och format, sorteras in i bokstavsordning efter författarens efternamn. Dock hamnar mina (inte särskilt många) poesiböcker i en egen samling, liksom ett gäng faktaböcker. Kokböckerna har ett eget hörn nära köket. Men det är ändå skönlitteraturen, romanerna, som ligger mitt hjärta närmast. Fast bokstavsordningen är inte längre helt pålitlig på grund av rådande överbelastning.

Inte sällan försöker jag mig på en utrensning men resultatet brukar bli magert. Det är känslorna som kommer emellan. Men någon gång har jag ändå lyckats. Sålde på loppis för 30 kronor kilot, försedd med hushållsvåg. Om det blev bättre plats för nytillskotten? Tyvärr. Märktes ingen skillnad. Och då sålde jag ändå rätt många kilon!

En period hade jag samlat ihop en lång rad utrensat. När vi hade gäster var de tvungna att, innan de tilläts gå hem, ta med sig minst en bok mot löfte att aldrig lämna tillbaka den ... det funkade ibland i alla fall ... och åtminstone några blev glada!

Övervägde Kindle men avstod, mest med tanke på allt det olästa jag redan hade i tryckt form. Läser ett och annat på platta, men det blir mest kortare saker. Provprenumererade på Storytel, men fortsatte inte, av samma skäl som jag inte blev Kindle-användare.

Naturligtvis är det sant att det nästan obegränsade digitala lagerutrymmet innebär en lockelse. Men hur vänjer men sig av med den gamla intensiva kärleksrelation man har till papper? Jag bara undrar. Och något bra svar på jerkan hade jag uppenbarligen inte!

Copyright Klimakteriehäxan

New York – modestaden

En flicka att trampa på. Sandro Botticellis "Venus födelse" förvandlad till skosula i en cool herraffär.

Ur skyltfönstret hos Luis Vuitton. Klart originellt mönster på tyget eller hur!?

"Alla" har butik på Manhattan. Stora designers, små affärer, klassiska modenamn, nya stjärnskott. Bara att välja. Går man till något av de stora varuhusen, exempelvis Macy´s, går mycket att se under ett och samma tak. Med nuvarande dollarkurs blir det lättare att avstå shopping, men titta är som alltid gratis och väldigt underhållande.

För visst blir man glad när en herrsko, gjord i Italien, fått en klassisk målning på sulan? Försäljaren i butiken delade min misstanke att konstverket rätt snart skulle vara bortslitet, men i skyltfönstret prydde det definitivt sin plats.

Chelsea Market kan bjuda på såväl Diane von Fürstenberg som mat, skor och roliga husgeråd. Banana Republic som förr specialiserade sig på kläder som passade på safari har blivit elegant, med smycken, väskor och plagg som definitivt inte funkar i öknen. H&M är jättestort i New York och har kanske de allra snyggaste skyltfönstren på hela Femte avenyn ...

Från Chelsea Market tar man sig enkelt upp på The High Line, en parkanläggning nästan två kilometer lång. Man promenerar på det som en gång var järnvägsspår, en bit upp i luften, med utsikt över New Jersey – som skaffat sig en egen skyline nästan lika imponerande som Manhattans!

Inte kom jag ihåg att modet fått en alldeles egen gata. Det är sjunde avenyn som har extranamnet Fashion Avenue, mellan Times Square och 31St Street. På trottoaren hedras en lång rad namnkunniga amerikanska modeskapare med stora runda "medaljonger" som man kliver på. En skiss på ett för designern typiskt plagg kompletteras med en kort presentationstext. Modets egen Hall of Fame!

För den som gillar trender och vill hänga med är beskedet från New York enkelt och rakt (om än inte så enkelriktat som gatuskylten antyder): i sommar har tjejer lång kjol eller klänning och jeansjacka över ganska bara axlar. Platta sandaler eller svindlande klackar. Lätt som en plätt!

Liza Minnelli älskade Halston. Själv kom jag aldrig längre än till doften ... Andra designers som hedras på Fashion Avenue är Oscar de la Renta och Marc Jacobs, till exempel. Men de är många, namnen som satt New York på modekartan.

Copyright Klimakteriehäxan