Att släppa taget ...

Frågan är om det inte är dags nu. Dags att på allvar hejda fixeringen vid den där lilla allvetande, supereffektiva saken som vi nästan aldrig släpper taget om. Vi kallar den för mobilen i dagligt tal, men den börjar alltmer likna något gudomligt, något vi alltid kan vända oss till för råd och dåd, något livsviktigt rent av.

Det är enkelt att konstatera att vi är många som fastnat i fällan. Se dig om i tågkupén, på bussen, i första bästa väntrum, i riksdagens kammare eller på nästa sammanträde (jodå!), i handen på en cyklist eller rent av på trottoaren. Bakom ratten i bilen till och med, det är möjligen värst av allt. Och kolla nästa gång du landar efter en flygtur: säkerhetsskylten har inte hunnit slockna helt innan tre av fyra passagerare sliter upp mobilen för att ta den ur "flygläge"!

I skolorna utkämpar lärarna en seg strid mot mobilerna. På arbetsplatsen, där man i allmänhet avskaffat rökningen, kan knappandet på mobilen vara en ersättning när man vill ha ett litet avbrott. Ett antal försök har gjorts att raljera över sakernas tillstånd. Ni har säkert sett familjemiddagen där fadern till sist tar fram sin gamla jättestora skrivmaskin och sätter vid sin tallrik.

Flera nyhetsprogram har sänt inslag om hur mobilanvändningen påverkar oss, unga, medelålders och gamla. De äldsta kan förvisso köpa en apparat med extra stora knappar för att underlätta sms-andet ... Det är ju via sms och ett och annat mms (glöm företeelsen vykort!) som vi kommunicerar med varandra numera, det där med att prata är gammaldags.

Jaha men jag då? Jag är väl klok nog att inte hamna i den här knipan?
Pyttsan. Det är lika illa med mig. Jag sms-ar, facebookar, surfar, spelar spel, läser artiklar jag aldrig skulle ha läst om inte någon länkat i sociala medier. Så fördriver jag bussresorna till och från jobbet. Jag går till sängs i sällskap med Wordfeud och Quizkampen, chattar med mina barn och rundar av med en koll på FB – och vips är klockan alldeles för mycket.

Förr i världen använde jag den där tiden oändligt mycket bättre. Då läste jag. Tidningar och böcker. Lät mig sugas in i en historia, absorberas av en berättelse, utan en miljon stickspår. Inga nya "kommentarer" som behövde kollas, inget plingande som upplyste mig om att det var dags att göra något annat. Nu ligger de olästa böckerna i travar, tiden är redan uppäten.

Det här varningsmärket som illustrerar mitt inlägg har jag kopierat från en kreativ blogg. Jag tycker vi borde ta det på allvar. Med blicken försänkt i mobilen utgör vi en risk för såväl oss själva som för vår omgivning. Och barnen jag hörde prata om fenomenet i tv härom dagen som sa att de inte trodde att de skulle överleva en dag utan mobil, de får mig verkligen att reagera.

Om jag kan samla ihop tillräckligt mycket styrka ska jag faktiskt försöka mig på experimentet att bara ha mobilen som telefon en dag. Inte använda på något annat sätt. Inte googla, inte kolla kartan eller ett telefonnummer ens. Släppa taget, helt enkelt.
Undrar om jag klarar det? Eller om det redan gått för långt?
Lovar ingenting bestämt. Men att bara ha tänkt tanken känns som en delseger.

Copyright Klimakteriehäxan