Om livets onödvändigheter

Tänk om det faktiskt har hänt nu.

Trots att det verkar vara rent utopiskt.
Men jag tror att jag (kanske) har blivit en bättre människa. Äntligen.

Nu handlar det inte om något viktigt, tro inte det. Nej det handlar om yta, om fåfänga, om livets onödvändigheter. Det handlar om kläder, som förvisso är nödvändiga på sitt sätt, men som också kan vara fullständigt överflödiga.

För nog har jag varma tröjor och tjocka sockor så det räcker om det nu behövs. Underkläder som jag kan hålla mig både hel och ren i (ja ni vet ifall man skulle hamna, oplanerat, på sjukhus ...). Och någon bekväm långbyxa och tunika som kan passa lite när som och var som helst. Så vad är problemet?

Problemet är att ögat vill mer. Ögat vill ha lite flärd, lite glitter, lite urringat, lite smickrande linjer, en ny färgnyans. Tyg som faller snyggt. Knappar som nästan är som smycken. En volang på rätt ställe, en perfekt placerad söm som gör att man inte ser gravid ut – man har ju ändå passerat 50-årsdagen ... Allt det där talar till ögat.

Effekten blir tydlig: vackra kläder får följa med hem. Hängs in som troféer i den redan trånga garderoben, förevisas kanske för någon intresserad (Dottern, väninna?). Men sedan blir plaggen kvar där, i mörkret, där ingen kan se dem, inte ens ana att de finns.

Man har helt enkelt köpt för snygga saker. Kläder för tillfällen som aldrig dyker upp. Bortbjuden? Jo visst, men inte kan jag ta den tjusiga klänningen, då tycker dom att jag överdriver! Fest? För all del, men alla andra gäster kommer att ha jeans. Bröllop? Tyvärr, då funkar inte den där vackra svarta trasan.

Det där har pågått i åratal. Jag har köpt kläder till ett liv jag inte lever. Ibland dyra nyanskaffningar, ibland reafynd. Fast inte lätta att använda, oavsett priset. Och det går förstås inte i längden att handla sådant som bara är snyggt i garderoben, men som sedan aldrig får komma ut ur den.

Nyligen hamnade jag i en av mina favoritaffärer. Bläddrade glatt bland vårnyheterna. Testade både det ena och det andra, fast besluten att inte shoppa, eftersom jag – som vanligt – inte behövde något. Så kom den fram, Klänningen med stort K. Med matchande jacka. Hur snygg som helst. ”VILL HA” såg jag att det stod präntat med stora, imaginära, bokstäver i min panna när jag kollade min spegelbild i provrummet.

Då hände det märkvärdiga. Jag tog av mig, återgick till jeansen och vardagstoppen och sa att jag nog fick fundera på saken. Det handlade trots allt om flera tusenlappar. Innehavarinnan varnade mig: Det är den sista jag har kvar! Jag lät mig inte påverkas. Stod fast vid mitt inte-slå-till-beslut och sa att jag skulle konsultera min kudde under natten.

Jag har en klok kudde. För den lät mig sova lugnt och vakna med orubbat beslut. Inte köpa ett plagg till som jag inte vet när jag ska ha! Inte slänga ut en massa pengar utan att veta riktigt varför!

Tänk om en ny trend har inletts.
Tänk om jag har blivit en bättre människa. Äntligen!

Copyright Klimakteriehäxan