Välkommen till Söderöra!

Stockholms skärgård dräller av pärlor, så mycket har jag förstått. Men om man betänker att jag har bott i huvudstaden i över femtio år kan det te sig lite märkligt att jag sett så otroligt lite av den där övärlden, där folk i generationer njutit av sommar, sol och salta vågor, båtturer, nyfångad fisk och fina stränder för att inte tala om lite bubbel i glasen på akterdäck eller på släta varma klippor.

Tar man en färja till Finland passerar man kobbar och skär med bryggor, stugor, flaggstänger och båthus och badstugor. Kommer man nära kan man se fisknäten hänga på tork mot en vägg målad med Falu rödfärg.
Svanar ligger och ser snygga ut i vikarna, segel smattrar när skepparen lägger om kurs (ingen vill ju krocka med Ålandsfärjan).

I litteraturen finns skildringarna. Alla har vi läst "Hemsöborna", August Strindbergs klassiska roman om värmlänningen som lurar heder och ära och alla tillgångar av Madam Flod. Moderna uppföljare har skapats exempelvis av Viveca Sten med serien om morden i Sandhamn. Sju säsonger har man (hittills) gjort i tv-format! John Ajvide Lindqvist har sökt skärgårdsmiljöer, han med. Fler finns förstås.

Alltså har jag sett och läst en hel del, men inte varit på plats. Kom äntligen till Utö i fjol, men har fortfarande inte vandrat på den berömda stranden i Sandhamn. Fjäderholmarna är väl på papperet en bit av skärgården, men de ligger ju så gott som i stan, så den utflykten kan man nog inte räkna.

Fast nu har jag äntligen besökt det jag vill kalla "en riktig skärgårdsö". Den heter Söderöra, är bilfri och har en liten bofast åretruntbefolkning som utökas med sommarboende. M/S Sjögull släpper av mig på bryggan efter ungefär fyra timmar ombord. Idyllen brer ut sig framför mina ögon! Så perfekt för oss när vi ska ha hemester!

Det är lätt att fatta att en del av filmerna om barnen på Saltkråkan spelades in här. För åtminstone jag påminns om somrarna med Tjorven och Båtsman, och också om Bullerbyn i Ilon Wiklands bilder. Äppelträden dignar av frukt, vinbärsbuskarnas grenar lyser lika rött som de faluröda väggarna. Båtar i alla möjliga storlekar ligger redo att kasta loss. Grönsaker och blommor samsas i rabatter och växthus. Lite avskavt och väderpinat på sina ställen, men det hör väl till.
Alla verkar känna alla, även om vi inte möter många när vi promenerar genom skogen.

Här finns förstås inga bekvämligheter man vant sig vid: inga butiker, fast de som vistats här länge minns en kiosk. Inget apotek, inget Systembolag, inte längre post. Alltså får man se till att allt man behöver fraktas hit med båt – stor frysbox är ett måste. Mindre lass tar man hem med hjälp av Dramaten, andra har skaffat modern fyrhjuling. Den som bygger om eller renoverar får beställa specialtransport för bräder och cementsäckar.

Stannar till ett ögonblick inför vägvisaren som pekar mot Kärringudden och undrar om det är dit jag bör gå, men tar den andra vägen. Lön för mödan som en promenad i värmen innebär låter inte vänta på sig: trevliga vänners fantastiskt fina hus, god mat, mängder av blommor och en kanonhärlig brygga med både sittplatser och badstege. Den leder ner i vatten som håller klart mer än tjugo grader. Rakt ut vid horisonten väntar Finland!

Som du redan räknat ut kände jag mig väldigt välkommen till Söderöra, en av de där små öarna med guldkant i Stockholms arkipelag, och nu välkomnar jag dig att hänga med på en liten sväng med hjälp av min kamera!

 Copyright Klimakteriehäxan

Överraskningar i Hökis

För första gången någonsin kommer jag in i Hökarängens centrum, strax söder om Stockholm. Möter bland annat en skylt jag går bet på att tolka: "Vi kallar det o-b-e-t-a-l-t". Tar gärna emot en förklaring om någon vet vad det handlar om!

Promenerar en bit bort på cykel/gångvägen som löper parallellt med stora vägen, en asfaltstrimma omgiven av grönska. Då dyker nästa "mysterium" upp! En låg murliknande konstruktion som sicksackar sig fram i naturen! Aldrig förr har jag sett något liknande, men här finns i alla fall en förklaring, rätt så överraskande den också, för min del.

Detta är ett skyddsstaket för groddjur, uppsatt av SL inför kommande markarbeten, som inte exempelvis salamandrar ska komma till skada i.  Och jag som inte ens visste att det fanns salamandrar i våra trakter! Trodde nog det var något exotiskt djur som inte alls hittat till den lilla förorten ...

Sedan tyckte jag att det såg ut som en tanke att graffitimålarna vid Hornstull skrivit "Hökis" på klotterplanket. En hälsning till Hökarängen, kanske från någon som bott eller bor där? För visst är det väl Hökis det står?

Det är som vanligt Skyltsöndag. Faktum är att skyltarna verkar aldrig ta slut ... Kolla hos BP här, så hittar du fler skyltar med tydliga och otydliga, roliga eller allvarsamma budskap.

  Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om karlar

På  Mina skrivna ord har Robert i mer än ett år haft en egen liten bloggnisch som han döpt till "Veckans mening" med följande programförklaring:
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. 

Jag gillar idén och vill vara med. Denna gång blir det dock inte i en bok jag hämtar meningen, för jag är fast i en bok jag redan citerat. Men smaka på den här, plockad ur (vad som inte är att betrakta som litteratur men ändå) Hugo Rehnbergs krönika i SvD:s Perfect Guide, dagens nummer:

Mannen och köttbiten är en välkänd kärleksrelation.

Copyright Klimakteriehäxan

Bjuden på bokmärken

En utflykt till Vaxholm brukar höra till mina normala hemesternöjen, varje sommar. Staden är en liten pärla med trevliga butiker, frukt- och grönsaksförsäljning på torget, skärgårdsbetonat hantverk och så alla möjligheterna att få stekt strömming med potatismos och rårörda lingon! Visst, man serverar annan mat också, men för min del tror jag att det varje gång blir den där fisken, som jag också lärt mig att gilla lingonen till.

Tar man sedan en glass nere vid kajen kan man titta på båtar och deras passagerare, som lydigt köar för att gå ombord. Av påsarna i deras händer kan man sluta sig till att det blivit lite shopping under promenaden också. Tyvärr är det gamla fina fiket i hembygdsgården vid småbåtshamnen inte i gång sedan det förstördes i ett sprängdåd förra hösten.

Det över hundra år gamla rådhuset med sitt snygga torn är numera kommunhus och där inryms turistbyrån. Dessutom finns ett par rum som upplåts för konstutställningar. Just nu visar två lokala målare sina verk. De var inte riktigt i min smak, men vi vet ju alla att vi tycker lite olika, inte minst när det handlar om konst ...

Ändå fick jag med mig två små souvenirer från den här trippen. Först genom att en av konstnärerna, Stefan Wentzel,  delade ut kort i kontokortsformat ifall man skulle vilja återkomma och köpa något verk. Vilket betydde att jag plötsligt bjöds på ännu ett fint litet nytt bokmärke (till mitt förråd av ungefär 70 ...), dock inte med Vaxholms-motiv utan med en vy från Gamla Stan i Stockholm.

Inte nog med det, för att göra skäl för mitt smeknamn Rea-Lisa hittade jag också en topp med 70 procents rabatt OCH en etikett som är ett perfekt bokmärke, den också, med ett positivt budskap. Att ordet "happi" stavas som det gör här beror förstås på att det är klädmärkets namn.

För inte så länge sedan var det en återkommande "plikt" att visa Veckans bokmärke på lördagarna. Skaran har glesnat, men bokmärkena lever.  Nu fick jag alltså ett litet återfall ... Kan passa på att rekommendera ett besök i Vaxholm!

 Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 83

DJURÄNKLING

-Ett nytt begrepp för mig, men väldigt lätt att förstå: även ensamstående husdjursägare dör förstås en dag. Och kvar blir hunden, katten eller något annat djur som varit högt älskat och omhändertaget. Man vet dessutom att djur känner sorg och saknad och behöver tröst. Nu kan djuränklingen få hjälp att hitta ett nytt hem genom ett samarbete mellan Fonus och Djurskyddet i Sverige. Behjärtansvärt initiativ. Ni minns väl den sanna japanska historien om Hachiko, hunden som fortsatte att gå till tågstationen för att möta husse trots att mannen inte längre levde? Lasse Hallström gjorde filmen, med Richard Gere i huvudrollen som Hachikos husse.

När hösten knackar på

Augusti är nästan slut. Kvällarna är mörka, temperaturen sjunker, även om solen lyser. Elisa Matilda tar sats i dagsläget när hon ställer sina fem fredagsfrågor den här gången:

1. Vad ser du fram emot i höst? Hoppas på en och annan barnvagnspromenad tillsammans med föräldraledige sonen och det ljuvliga barnbarnet.
2. När kommer höstkläderna fram? Lite undan för undan, beroende på vad termometern säger. Lustigt nog känns det mysigt att klä på sig lite!
3. När är det på riktigt höst? I oktober går det inte att blunda för faktum.
4. Gör du något under hösten du inte gör någon annan säsong? Mer äppelpaj. 
5. Vad tar du med dig från sommaren? Kommer att minnas det varma vackra vädret med många bad och stunder i solstolen med hörbok i öronen. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kunskap

"Att kunna multiplikationstabellen är bra av flera skäl. Men att nöta in den utantill är både dåligt för motivationen och ganska meningslöst, enligt forskare. Betydligt smartare är att utveckla strategiskt tänkande."

-Aj då, där fick vi, vi som gått i skolan på den tiden när man skulle lära sig saker utantill. Det är Svenska Dagbladet som har en artikel i dag om undervisningen i skolan, framför allt i matematik. Vi som rabblat både siffror och tyska enstaviga substantiv med omljud i pluralis tänker inte, vi bara klipper till med vår innötta kunskap ... när det enligt modern forskning vore väldigt mycket bättre om vi sparade utrymme i hjärnan för annat och klurade ut 7x8 när det behövs! 

Oönskade "besökare"

Mia i bokhörnan har drabbats av något som jag tror många av oss som bloggar är bekanta med: så kallade "kommentarer" från "besökare" som inte är några riktiga människor. Därför lyder hennes helgfråga denna gång så här: Besväras ni av s k skräppost? Jag uppfattar det som att hon avser skräp som läggs in på bloggen.

Ja tyvärr. De dyker upp de där textsjoken och de gör det i perioder. Mest har det varit tips om hur man kan få tillbaka sin otrogne man, det finns nån "doktor" som såvitt jag förstår utövar trollkonst och via den återbördar den eländige karlen till sin lagvigda maka, och då blir allting fantastiskt bra.

På senare tid har jag fått spiksäkra rekommendationer om hur jag blir rik genom affärer i bitcoin. Ibland försöker man fresta mig med jättesexiga damer som inget hellre vill än att umgås väldigt intimt med just mig, vilket möjligen kan tyckas en aning överraskande.

Upptäcker man en sådan kommentar kan man vara säker på att den finns i flera exemplar, jag har hittat en och samma drapa på ett tiotal blogginlägg, "kommentarer" som dykt upp samtidigt. Visst, där finns ingen riktig människa, men någon har ju ändå möjliggjort spridningen av smörjan. Och ja, jag blir minst lika irriterad som Mia när jag sitter där och söker för att ta bort vartenda meddelande av den där sorten! 

Som e-post kommer också en hel del oönskade saker. Låneerbjudanden, jag har vunnit kaffe för resten av livet, exempelvis. Allra märkligast är ändå att verksamheten måste löna sig. Annars skulle det ju upphöra. Folk är alltför godtrogna, alltför lättlurade.

Veckans bonusfråga är en rundis, en efterlysning av hösttips. Har nog inget självklart att komma med, men man får se till att fylla på lagret av stearinljus, skaffa lite extra blommor i höstens färger och sedan hoppas på något riktigt uppslukande och läsvärt ur bokhyllan.

Man får plocka fram sommarens blommor ur minnet när dagarna
blir kortare. Den här vita augustirosen duger bra!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi, Hellström, Cornelis, tvätt och disk

Orsakullan har en bloggutmaning rullande. Hon ställer en fråga om dagen för andra bloggare att besvara. Jag har gjort det ibland, och nu fick jag lust att göra det igen. Fast jag buntar ihop fem frågor på raken:

Många har intresse för att se vilka fåglar som finns runt knuten. Är du fågelintresserad? Ja men visst, jag har ju pippi på fåglar! Både levande och sådana som absolut inte kan flyga! Gå till min blogg och klicka på etiketten "pippi" får du se!

Håkan Hellström är någon som …  till min milda förvåning drar hur mycket publik som helst till sina konserter. Har sett honom live, faktiskt, men tycker egentligen inte att han kan sjunga. Dessutom påstås det (och det verkar rätt väl underbyggt) att han snott väldigt mycket text rakt av från engelska låtar och översatt dem till svenska, vilket inte är riktigt snyggt tycker jag. Det bästa jag hört/sett med honom var när han tolkade Taube.

Om jag lyssnar på musik så är det följande genre … amerikanska singer-songwriters gillar jag: Carole King, Carly Simon, Don MacLean exempelvis. Men mycket svenskt: Taube, Povel Ramel, Monica Z, Cornelis. Plus Sven-Ingvars, förstås. Viss jazz. Ibland något klassiskt. Definitivt aldrig opera. Lyssnade mer på musik förr, dock.

Tvättstuga, egen tvättmaskin eller kemtvätt. Hur tvättar du? Tre bra stora maskiner i gemensam tvättstuga där det oftast går att få en tid. Lyckades bli av med den maskin som stod i badrummet när vi flyttade in. Kemtvätt? Minns knappt att det finns. 

Diskmaskin eller att diska för hand, vad gör du? Har maskin men ett och annat får man ju ändå ta för hand.

Här exempel på en pippi i min smak. Svenskt hantverk i cortenstål.
"Fågel Fanny" från Stubbviken Idé & Design.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljus att älska och ljus att inte förstå sig på

Så här års tror jag att vi uppskattar solen mer än någon annan tid på året. Visst hälsar vi vårsolen med största glädje, visst älskar vi semestersolen, visst är det härligt med snö som gnistrar i solljuset. Men nu i sena augusti när vi vet att dagarna blir kortare och mörkret kryper på oss är varje solstund en skatt, något att ta till sig och lägga i minnet för att plocka fram när november tagit över.

Som stunden på badbryggan i skärgården när det glimmar och blänker i de pyttesmå vågorna. Foten där parasollet ska stå är tom, för vem vill skapa skugga här och nu?
LJUS är veckans temaord för Gems Weekly Photo Challenge! Fram för solen!

Så gott som årstidsneutral är väl annars den där företeelsen som heter doftljus. Antagligen uppfunnen av någon som inte gillar hur levande ljus luktar. Alltså stänger man in ljusmassan i en burk sedan man pytsat i någon sorts parfym eller annan kemisk väldoft, som sprids i rummet när ljuset brinner.

För min del har jag aldrig riktigt tänt på idén. Vet inte varför mina stearinljus inte duger, varför jag skulle vilja ha citrondoft eller en air av rosor över middagsbordet. Det kan ju bli rena kriget mellan olika lukter i rummet! Alltså köper jag inga doftljus, men jag har något: present, förstås, i all välmening. Dock inte använt. Eller tänt på, om man ska försöka vara lite lustig ...

Bild från Nordiska Galleriet

Helt klart är det jag som inte fattat grejen. Men jag begriper den ännu mindre sedan jag insett vad ett doftljus kan kosta. Se bara på "Silencio", designad av den italienske Piero Fornasetti. Såg det i ett heminredningsreportage där skribenten lagt till ett tröstens ord: "man kan ha saker i burken när ljuset brunnit ner". Tröst? Jo men det kan man väl behöva, om man betalat 1795 kronor. Det finns större, för över 3000 spänn!

Anledningen ska vara burkens design och doften, som har fått ett eget namn. Den heter i just det här fallet Otto och beskrivs så här: "en fyllig, rund doft med topnoter av timjan och lavendel som blandas med cederträ och iris och rundas av i en bas av tolubalsam, rökelse och björk".

Jojo. Nu är jag inte särskilt förtjust i Fornasetti över huvud taget, så jag avstår köp utan minsta sorg i hjärtat.
Skippar alltså doftljus men fortsätter njuta av solljuset så länge det går.

Copyright Klimakteriehäxan

Hundar mellan pärmar

Så här skriver Ugglan i dag: Förra året hade tisdagstrion ett tema som handlade om katter och redan då tänkte jag att hundarna såklart måste få sin egen trio. Nu när det tydligen är Hundarnas dag den 26 augusti passar ju "Hundar" perfekt som veckans tema.

Då, gott folk, på jakt efter hundar som hamnat mellan pärmar är det dags för Arthur! Vilken fantastisk historia det är! "Arthur som lämnade djungeln och hittade hem" om den herrelöse blandrashunden som fick en köttbulle av en svensk extremsportare, Mikael Lindnord, på världsmästerskap i Ecuador. Och som där och då beslöt att han hade hittat sin egen husse.

Så blev det. Arthur fick trots många hinder följa med till Sverige och Örnsköldsvik, blev mera kändis än någon extremsportare, bjöds in till tv-soffor i snart sagt hela världen – och fick sin historia berättad också i bokform. Film blev det dessutom. Helt omöjligt att inte älska den vovven!

En litterär hund som fick mig att innerligt önska en egen valp var Enid Blytons Tim, han som var den femte i gänget och en väldigt viktig figur i Fem-böckerna. Så trogen, så klok, så snäll, så fantastisk! Men någon hundägare blev jag aldrig.

"Kvinnan som mötte en hund" är skriven av Elsie Johansson och en historia som grep mig djupt när jag läste den. Hennes första roman, faktiskt. Om ensamhet och hur sorgligt livet kan bli om man har lite otur ... Man ska inte själv vara deppig när man läser den, tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt älsklingsplagg

Älsklingsplagget.
Så omärkvärdigt, så anonymt. Och så galet bra.

Det är en superenkel t-tröja jag en gång för åratal sen köpt (billigt) på Lindex. Svart, och färgen har hållig genom oändligt många tvättar. Skönt material som faller fint. Snygg halsringning. Perfekt ärm, nästan till armbågen. Skrynklar inte (jo, nytvättad som på bilden är den skrynklig, men den hänger ut sig!). Bra längd på hela tröjan. Evigt modern, i min värld. Kan användas när som helst, var som helst, tillsammans med vad som helst.

Dessutom så praktisk! Bara att slänga i maskinen, torka och ta på igen. TTT, akronymen som min gamla idol Katja of Sweden myntade någon gång på 60-talet för just de orden: tvätta, torka, ta på. Idealiskt lättskött, alltså.

Självklart har jag försökt köpa fler exakt likadana tröjor, men det har hittills inte gått. Vilket betyder att jag då och då bär hem någon som liknar min älskling, men det blir aldrig rätt – naturligtvis.

Visst har jag en garderob smällfull med kläder för alla möjliga väder, tillfällen och sinnesstämningar (i olika storlekar dessutom), och många av plaggen som hänger där borde med rätta kräva etiketten "älsklingsplagg". Men den guldmedaljen har min gamla svarta tröja. Jag bävar för den dag då den måste gå till återvinning. Än håller den.

Tänk om också du skulle beskriva ditt älsklingsplagg på din blogg, eller för all del i en kommentar här? Det vore jätteroligt!

Copyright Klimakteriehäxan

Tillbaka till vardagen?

Det här var veckan när allvaret och vardagen gjorde sitt återintåg i väldigt många hem och familjer: skolstart. Många orosmoment är inblandade, förhoppningsvis går det bra att undervisa i skollokaler och ändå hålla avstånd till andra, både i klassrum och skolbussar och gympasalar.

Så skylten i fönstret till buiken som säljer sånt som pennor, skrivblock, termosar och suddgummin är perfekt tajmad, särskilt när man högtidlighåller bloggprojektet Skyltsöndag.

Den där dagen när höstterminen drog igång gillade jag alltid, jag såg nog till och med fram emot den med viss iver. Dels trivdes jag i skolan, dels hade jag kul kompisar men vi var ofta spridda under loven. Visst vet jag att många tänkte helt tvärtom, men jag är tacksam för mina sammanlagt elva år som elev i "vanlig" skola och önskar dem lycka till som börjat plugget i veckan.

Nalle Puh har bjudit på mycken klokskap genom åren. Som i citatet nedan, präntat på en skylt inne i ett stockholmskt kafé. Nasse undrar hur man stavar till kärlek och Puh svarar:
-Du stavar det inte, du känner det.
Om man säljer ett par caffe latte extra med hjälp av det beskedet törs jag inte tro något om.

Sedan är det ett annat sensommarfenomen (som på sätt och vis också handlar om kärlek) jag påminns om skyltledes: de övergivna katterna, som varit så gulliga när de rusat runt på lantstället och busat som små ulliga troll. Men som inte alls passar in i lägenheten i stan.

Det är en skam att så många bara struntar i dem och far sin väg. De nyss så omhuldade extra familjemedlemmarna får klara sig bäst de kan. Vilket de inte kan. Fast som tur är tar väl de flesta djurägare hand om sina små älsklingar – och blir följaktligen jätteledsna när de försvinner spårlöst. Som man ser av skyltarna.

Skyltsöndag högtidlighålls av en rad bloggare som BP håller ordning på. Här hittar du såna som brukar delta.

Skolstart och semesterslut skulle kunna få oss att tro att vi är tillbaka till normalläge
igen ... men det är vi inte. Inte än.

Copyright Klimakteriehäxan

Långt ifrån surströmming

I torsdags inföll den officiella surströmmingspremiären för året. Det är inte en "dag" jag prickar för i min almanacka precis.

Glömmer aldrig mitt första möte med den där ruttna fisken, som ganska många väljer att kalla "delikatess". Jag bodde inneboende i en familj där frun kom från Norrland, Sundsvall närmare bestämt. Trevliga människor som höll med te och frukostmacka varje morgon.

Så kom jag hem från skolan en eftermiddag och gick som vanligt in i mitt rum. En varm sensommardag var det, jag ställde upp fönstret på vid gavel. Satte mig med en bok. Men plötsligt vällde en genomäcklig stank in. Utifrån, trodde jag. Stängde fönstret och öppnade dörren mot hallen. Då blev det värre.

Med en känsla som liknade panik rusade jag in i köket till mitt värdfolk. Vad hade hänt??? Där satt de, glada och nöjda, och undrade om jag ville smaka "den goda maten" de just avnjöt: surströmming, minsann, ur nyss öppnad burk. Det ville jag inte, och det tog timmar innan jag kunde andas normalt igen!

Sedan dess har jag smakat Röda Ulven och vad de nu heter, fiskarna från Ulvön med omnejd. Tillbehören, som mandelpotatis, lök och tunnbröd, gillar jag allihop. Men själva huvudingrediensen tänker jag inte äta igen. De få tuggor jag klämt ner har ju gjort sig påminda flera dagar efter att "festen" var slut! Hu!

Fast kalas blev det ändå i torsdags, tillrett på en jättestor wok. Där fixade kocken marinerad kyckling, tärnad potatis, färsk lök, paprika, selleri och ytterligare någon grönsak. Anrättningen var inte bara väldigt välsmakande och vacker. Den doftade ljuvligt också. Och skulle väldigt gärna få en alldeles egen dag i kalendern!

Till er som tycker att jag är dum i huvudet kan jag bara skicka en liten enkel hälsning: Behåll surströmmingen för er själva! Men låt den inte komma nära mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om gråt

Robert med  Mina skrivna ord har i mer än ett år haft en egen liten bloggnisch som han döpt till "Veckans mening" med följande programförklaring:
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. 

Jag hänger på. Denna gång hämtar jag min lilla text ur Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten", en roman som jag plöjde för tjugofem år sedan men nu låter Rolf Lassgård läsa högt för mig, som radioföljetong. Stundtals svallar känslorna. Men män ska som bekant (?) inte gråta ... Här har ni veckans mening:

Tårar är bara vätska, tänkte han.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem, vad, var och när

Nu börjar minsann de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda att bli lite mer närgångna ... eller vad säger ni? Så här ser det ut:

1. Vem har du pratat med mest den här veckan? Min man, tror jag. 
2. Vad har du lyssnat på mest under veckan? CD-bok i bilen. En "berättelse" av och med Torgny Lindgren, och sedan har vi börjat med en isländsk deckare, "Kvinna i grönt", en tidig sak av Arnaldur Indriðason.
3. Var har du spenderat mest tid under veckan? Ganska jämnt delad mellan staden och Barndomslandet.
4. Vad har du sett mest av den här veckan? Vatten! Vackert vatten! Med ljuvlig badtemperatur!
5. När har du varit som mest trött under veckan? På tisdagen, eftersom jag knappt fick en blund i ögonen under natten. Det där händer mig med jämna och ojämna mellanrum, klart irriterande.

Copyright Klimakteriehäxan

Vems namn får stå i boken?

Denna torsdag petar Mia i bokhörnan i en känslig fråga när hon som Veckans helgfråga undrar:
Brukar du namna dina böcker? 

Förr i världen gjorde jag det alltid. Skrev upp när jag läste den, hade jag fått boken i present eller julklapp stod det också, liksom vem som hade gett mig den. Så gjorde min mamma, jag ärvde (eller kopierade) vanan. Numera gör jag det aldrig.

Det som helt avgjorde saken var att jag upptäckte att min man skrev sitt namn i mina böcker när han hade läst dem. Va? Skrev han? I mina böcker? Näää!

Visst inser jag att reaktionen kan verka hur barnslig och fånig och revirpinkande som helst, men den var spontan och väldigt uppriktig. Och där tog den där vanan slut. Nu skriver ingen av oss namn i vare sig inbundna eller pocketar. Det går bra ändå.

Om jag däremot har ett ex som författaren signerat, kanske med en personlig hälsning till mig som dedikation, tycker jag bara att det är trevligt. Men det är inte riktigt samma sak eller hur?

Bonusfråga: Håller ni fortfarande på Folkhälsomyndighetens rekommendationer ang. Corona?
Ja, efter bästa förmåga. Vilket inte är det samma som att jag lyckas till hundra procent.

Copyright Klimakteriehäxan

Spritens rätta värde

Det finns en gammal rätt sliten vits som går ut på att en gubbe säger till en annan att "spriten har blivit väldigt dyr på sistone". Då svarar den andre:
-Den kommer ändå aldrig upp i sitt rätta värde.

Blir påmind om den lilla lustigheten när jag ser ett inlägg som Sverker Olofsson, svensk konsumentjournalistiks affischnamn nummer ett, tillika nykterist, skriver på Facebook. Om just priset på sprit.

Foto Sverker Olofsson

"Är det något jag vet väldigt lite om så är det spritens upphöjda värld. Jag har lärt mig en del begrepp för att hänga med, så jag vet vad en 75:a är.

Så här i Coronatider har ju sprit fått en annan innebörd. Det är ju den som skall hålla oss såväl friska som vid liv. Jag köper alltid små flaskor eftersom det är lätt att ha dem i bilen, fickan, väskan och lite överallt.

Jag köpte ett par på en bensinstation häromdagen och det var här 75:an dök upp i mina tankar. Om jag räknar om priset på flaskan (120 ml) så skulle en 75:a kosta cirka 368 Kr.

Det måste vara rekord, tänkte jag, ända tills jag kom in på ett av dessa lågprisvaruhus och hittade flaskan ni ser på bilden. Som 75:a skulle den kosta 585 Kr.

Kan man dra någon slutsats av detta? Nej egentligen inte. Möjligen att handeln pressar upp priset på denna extremt viktiga vara till samma nivå som vad spriten kostar på krogen, och där lär den vara dyr har jag hört."
Förvisso är det enkelt att hitta en vinflaska som kostar ett helt gäng hundralappar på restaurang, men då är ju situationen en annan, snäppet trevligare, rimligen. De här spritsorterna är förstås helt olämpliga att dricka. Men med handsprit är det naturligtvis som med det mesta: när efterfrågan ökar gör priset det också. Undrar vad min lilla förpackning jag har i handväskan skulle betinga för literpris? Som kund har vi inget att säga till om. Bara att betala för spriten, som möjligen fortfarande har långt till sitt rätta värde ... åtminstone i corona-tider.
Copyright Klimakteriehäxan

Bland olika kronor

 KRONA är veckans nyckelord för Gems Weekly Photo Challenge. Allt jag behöver göra är att rikta blicken (och kameraobjektivet) uppåt.

För där breder den ut sig, kronan på vår mer än hundraåriga lönn, ett vackert träd som skänker skön skugga och över huvud taget sprider god stämning vid huset i Barndomslandet.

När dillen blommar kallas blomställningen för krona. Bör inte det gälla också för klätterhortensia?

Här ligger tjugofem spänn till absolut ingen nytta, eftersom de togs ur bruk för riktigt länge sedan. Men en sak tycker jag är tydlig: svenska sedlar var mycket vackrare förr, i alla valörer!

Copyright Klimakteriehäxan

Hopplöst höstmode

Eftersom jag är så kallad medlemskund hos Åhléns får jag mail ifrån dem, mail med reklam och om speciella erbjudanden till de trogna.

Nu har jag fått ett som handlar om höstens mode, något man helst inte vill tänka på än på ett bra tag – men branschen ligger ju alltid före, snart dyker de första erbjudandena om julbord upp säkert som amen i kyrkan ...

Supervida byxor för hösten kostar 700:-. Sugen?
Bild från Åhléns.

Dock har Åhléns ett jätteproblem inbakat i sin avdelning för dammode. Problemet heter Carin Wester. Hon gör inför varje säsong kollektioner speciellt för just den här varuhuskedjan. Och bombsäkert kan du, om du råkar fastna för något plagg, snart köpa det till reapris. Själv brukar jag inte ägna många sekunder åt att titta på hennes modeller, det behövs helt enkelt inte. Dessutom verkar jag vara i gott sällskap! Skulle vilja kalla det för hopplöst mode.

Fast nu har copywritern på deras annonsbyrå jobbat hårt och fått ihop följande: Möt höstens första svala vindar i en mjuk och feminin look. Stickat, bomullstwill och veckad viskos blandas med jackor och byxor i veganläder och rutiga flaneller i en lek med blanka och matta ytor. Färger som french vanilla, oliv och tuggummirosa möts i en härlig mix. 

Själv har jag ett säger ett plagg som det står Carin Wester i nacken på, en grå och skön tröja som absolut kan komma till användning i höst. Köpt med 70 procents rabatt i fjol. Känner ingen annan som har hennes kläder. Någon måste det ju ändå finnas?

Jag kan helt enkelt inte fatta att Åhléns fortsätter samarbetet med den här designern, det kan omöjligt vara en lönsam historia. Och alla butiker utan undantag, det vet vi bättre nu än någonsin, behöver glada kunder som hittar sådant de villhöver. 

Copyright Klimakteriehäxan

Jorden runt på en vanlig tisdag

Ugglan & Boken har delat ut veckans tisdagsuppdrag, så här: Idag tar vi oss "Jorden runt" i tisdagstrion. Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips.

Bara att leta i minnet, och kanske i bokhyllan, efter lämpliga kandidater. OK, vi börjar med en kombo av Afrika och Amerika, fortsätter till Europa/Spanien och landar i efterkrigs-England:

"Americanah" av den oändligt begåvade Chimamanda Ngozi Adichie.Om en svart kvinna med rötterna i Nigeria som försöker finna sig till rätta i USA. Bländande bra. Bara detta att plötsligt inse vad en tjej kan utstå för att räta ut krulligt hår ... eller hur knepigt ett s k "mixed couple" kan ha det.

"Köttets tid" är Lina Wolffs andra roman. Svensk kvinna reser till Madrid för en längre vistelse och hamnar i en fullständigt osannolik men fascinerande virvel av olika spanska människoöden som man verkligen vill veta hur de slutar. Smart historia ända in i finalen!

"Lyktsken" (Warlight) skriven av Michael Ondaatje utspelar sig i England med start i London efter andra världskriget. Två ovanliga föräldrafigurer överger sina barn och försvinner. Sonen och dottern vet inget om vad som händer, men deras egna liv tar skarpa svängar, och som bokläsare är man tacksam över att få hänga med ända till slutet, som åtminstone för mig var en överraskning.

Tja, här kan man väl inte påstå att jag lyckades ta er med jorden runt direkt, men alla resor måste ju börja någonstans ...
Tilläggas kan att Ondaatjes bok finns som radioföljetong.

Copyright Klimakteriehäxan

Min egen sjö!

Det är nästan som om sjön är min. Min egen. Ingen mer på stranden. 25 grader i vattnet, som är kristallklart. Ytan spegelblank, "duk" för tavlan som molnen bildar. Öarna (Storön, Lövön och Småholmarna) vid horisonten är blå. Saknar varken Kreta, Mallorca eller Gran Canaria.

Copyright Klimakteriehäxan

Ser du dem?

Det här är rena bildgåtan. Kan du se dem, långt där ute på vattnet?

När jag var barn hade grannen en uppstoppad på spiselkransen.
Vi tyckte den var jättestilig. Mjuk i grått, svart och vitt, skarp näbb. Men vi hade aldrig sett en levande, vare sig i eller vid sjön eller något närbeläget tjärn.

Döm därför om min förvåning när jag plötsligt ser ett riktigt stort gäng sjöfåglar i viken. Har ingen kikare, inget teleobjektiv, men ögonen konstaterar utan hjälpmedel: det är LOM! Av den mindre sorten, gemenligen kallad smålom (Gavia stellata).

Lomfåglar har en väldigt typisk profil. De är mästare på att dyka både långt och länge. De är monogama. Inte jättevanliga, men inte heller utrotningshotade. Deras ben duger inte att gå på, så de tar sig ogärna upp på land. Och inte för att jag vet om de verkligen varit borta, men detta vet jag: de har hittat tillbaka till Barndomslandet. Kul!

Copyright Klimakteriehäxan