Hemma hos Sylvester Stallone och mig

Har jag och Sylvester Stallone något gemensamt? Jajamensan! På min vägg hänger en oljemålning som föreställer en vas med blommor. Det är en tavla jag föll för under en promenad i Gamla Stan för ett par år sedan. Gick förbi flera gånger och till sist gick jag in och gjorde slag i saken, ett köp jag absolut inte ångrar. Verk av samma upphovsman lär finnas hemma hos Stallone, om i Miami eller Kalifornien ska jag låta vara osagt, men där har ni den gemensamma nämnaren ...

Konstnären heter Slava Mjod och kommer ursprungligen från Estland. Motiven han väljer är varierande: Stockholmsbilder, blommor, fåglar, vatten och hav, ibland i olja, ibland som akvareller, och ibland t o m med stänk av humor. Han har utbildats i Sankt Petersburg, men bor och arbetar numera i Stockholm och har flera konstgallerier på olika platser i världen. I hemstaden är det Allagallery på Köpmanbrinken (precis bredvid statyn av Bernt Notkes Sankt Göran och draken).

Nu har jag plötsligt ett sprillans nytt verk av denne produktive konstnär i min ägo. En naturbild i blå och grå toner. Den är dessutom i miniformat, eftersom det är ena sidan på hans visitkort. Helt enkelt ett perfekt bokmärke!

Jag har lagt in det i "Pottungen", andra delen i serien historiska romaner som Anna Laestadius Larsson skrivit. Johanna, som man blev bekant med i "Barnbruden", är huvudperson i den här boken, som börjar med mordet på Gustav III. Den nu vuxna Johanna har sett och vet mycket om livet vid hovet som de kungliga vill hålla hemligt. Att det kan bli både besvärligt och spännande går att utläsa av det jag väljer som Veckans mening (som Skriv-Robert är initiativtagare till). Leder faktiskt mina tankar till den viktiga, pågående debatten om hur man ska få vittnen till allvarliga brott att våga träda fram och berätta vad de vet, något som blivit allt svårare med den ökande gängkriminaliteten.

Ingen kunde veta vad som skulle hända med henne och hennes son om det kom fram att hon fortfarande var vid liv och att hon dessutom kunde prata.

Min blomvas i olja, målad av Slava Mjod. Ett köp jag inte ångrar!

Copyright Klimakteriehäxan

Varmt eller kallt

Fredag, grå himmel, risk för (eller ska man kanske säga hopp om?) regn. Men det är både handboll och fotboll från Tokyo i tv, så det finns tidsfördriv även för den som inte tänker plocka upp de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda. Varmt eller kallt, det är absolut ett aktuellt samtalsämne en dag när man vaknar till "bara" sexton plusgrader ... Så här ser i alla fall frågorna ut:

1. Vad får dig ofta att koka? Att oskyldiga barn och djur, varelser som absolut inte kan försvara sig, utsätts för misshandel. På en helt annan nivå: att det finns 21 000 elsparkcyklar i Stockholm och att så många av dem ligger slängda överallt, hur som helst.
2. Vad fick dig nyligen att frysa? En text om talibanernas återtåg i Afghanistan.
3. När senast gick något upp i rök? I en vindpust drogs en rolig vas i golvet (har ju haft korsdrag dagligen på sista tiden så även detta är värmerelaterat) och den gick inte upp i rök, men i småbitar. Synd på en kul souvenir.
4. Vad fick dig nyligen att smälta? En barnbarnspuss.
5. Vad får dig att rysa? Tanken på att deltaviruset ska ta fart och visa sig alltför kraftfullt.

Vem som helst förstår väl att man smälter när detta lockiga huvud vänds emot en och
delar ut en ljuvlig puss? Och den lilla poolen var guld värd i högsommarvärmen.

Copyright Klimakteriehäxan

Lyssning, läsning och bakning (!)

Oj, nu har det kört ihop sig lite på min front. Två bokbloggarfrågor på samma dag! Dessutom har inte blivit mycket läst på sistone. Men man hoppar förstås inte över helgfrågan av en sådan struntartad orsak ... Tre frågor har Mia i bokhörnan gett oss att besvara under några sommarveckor. Alla om man orkar (annars kan man välja). Jag orkar.

1. Vad läser du nu? Lyssnar i bilen på "Den som älskar något annat" av norska deckardrottningen Karin Fossum. En Konrad Sejer-roman, den åttonde i ordningen. Om förbrytare, offer och svalnande kärlek. Känns välresearchad och äkta (tyvärr).

2. Har du något boktips? Alltid! Vad sägs om lite danskt? Föreslår Ida Jessens två romaner "En ny tid" och "Doktor Bagges anagram", de hänger alltså ihop. Har bloggat om dem tidigare, men tänker att det har du nog glömt ... och även om du inte har det kan det vara värt att reprisera. Bra och lite annorlunda läsning.

3. Har du ett semestertips att dela med dig av? Jag slog till och bakade en sockerkaka med nektariner (som var på vippen att bli övermogna) i bitar nerrörda i smeten. Enkelt, går fort och blir uppskattat! Pröva!

Copyright Klimakteriehäxan

Manligt i bokhyllan

En dag senare än vanligt dök den upp, veckans kulturfråga från Enligt O. Förra veckan var det fokus på kvinnor, så i rättvisans och jämställdhetens namn gäller nu detta: Vilka böcker med mansnamn i titeln vill du lyfta fram?

Då satsar jag på "John Hall", skriven av Sophie Elkan, som oftast hamnat i skuggan av sin nära väninna Selma Lagerlöf. Oförtjänt, om man läser den här skildringen av ett stycke historia från Västkusten.

"Emil i Lönneberga" är ständigt värd att hamna i rampljuset. Så härligt med Astrid Lindgren, mästarinnan som visste hur man skriver för att både stora och små ska ha glädje av läsningen.

Dessutom återvänder jag till en av mina verkliga favoriter: "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes. Algernon är en råtta (av hankön), den manliga huvudpersonen heter Charlie. Han är utvecklingsstörd, Algy finns i ett labb. De två dras in i ett experiment, ett fullständigt svindlande äventyr som åtminstone jag finner både rörande och helt fascinerande. Mitt ex är faktiskt riktigt slitet och medfaret, trots att jag alltid är försiktig med bläddrandet ...

Copyright Klimakteriehäxan

En kärlek som håller

När den här sommaren ska summeras kommer nog ordet "rekord" att dyka upp ideligen.

En bransch som noterar rejäl medvind är, föga förvånande, glassbranschen. Oj som vi konsumerar kall glass medan solen vräker ner och temperaturen håller sig nära 30-gradersstrecket dag efter dag, i veckor! Dessutom äter vi tydligen mer glass hemma, enligt försäljningsstatistiken. Att svensken också tar hemester påverkar även det glasskonsumtionen: säg den utflykt på vilken man inte ser en glasskiosk!

Jag är inget undantag, gillar glass av alla möjliga sorter. Men vill gärna slå ett slag för en gammal kärlek som jag mötte på nytt häromdagen. Kunde genast konstatera att det handlar om den sortens känslor som inte rostar (nä hur skulle glass kunna rosta alls?).

Namnet på min käresta är Solero. Kommer från GB Glace, består av vaniljglass med inslag av exotisk frukt och ett yttre lager av ännu mera frukt. Finns i flera varianter, men Exotic är min favorit, med Mango som främsta utmanare. Solero har också placerat sig högt i flera tester, så jag är långt ifrån ensam om denna förtjusning. Tänkte i alla fall att jag unnar äver dig att testa – det kan ju tänkas att du inte gjort det än!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om skratt

"Den typiska identifikationshumorn på 90-talet var radhusfamiljen i 'Svensson Svensson' (serie i SVT, min anm) och en socialdemokratisk brevbärares familjebestyr. På 2000-talet skrattar vi istället tillsammans med Fredde och Mickan åt rot- och rutavdragen i 'Solsidan' (serie i TV4, min anm), problemen med städhjälpen, friskoleval och svårigheten att köpa rätt märkeskläder."

-Andreas Magnusson skriver i "Paragraf" mycket tänkvärt om Allra-affären, bristen på likhet inför lagen eftersom brottslingar kan behandlas synnerligen olika. Han citerar i sin tur en debattartikel som publicerades i Aftonbladet 2016. I den beskrev popsångaren Uje Brandelius en samhällsförändring genom att jämföra svenskarnas igenkänningsskratt på 90-talet med vad vi skrattar åt idag. Är det den sanna bilden av det vi roas av i nutid? Jag medger gärna att jag skrattar åt "Solsidan" och hade dessutom jättekul med famíljen Svensson i Vivalla när tillfälle gavs. Julavsnittet hör förvisso till de ständigt återkommande repriserna på julafton. Men naturligtvis händer det att ett skratt kan fastna i halsen, av olika anledningar. 

Det börjar på L

Pratade med en väninna om en "skönhetsprodukt" som är hur dryg som helst, den verkar aldrig ta slut. 
-Oj, sa hon, så bra, vad är det för märke?

Jag lade pannan i djupast möjliga veck och tänkte intensivt. Med dåligt resultat.
-Det börjar på L, sa jag, kände mig trots allt rätt säker på det.

Nån timme senare dök det upp i skallen, det där namnet. 
Elizabeth Arden! 
Vet förstås inte vad du tycker, men jag fnissade i alla fall lite för mig själv. 

Copyright Klimakteriehäxan

En träaktig typ

Det hör kanske inte till vanligheterna att man blir riktigt glad över att stöta på en gammal gubbe man inte alls är bekant med. Men här är undantaget som bekräftar regeln!

Han stod och gömde sig i ett skåp i Barndomslandet, hur länge han stått där har jag inte en aning om. Jag tycker mig aldrig förr ha sett honom. Han verkar vara på väg nånstans med en weekendväska i handen, fast det ordet för bagage var förmodligen inte uppfunnet när denne man såg dagens ljus.

Gubben, som tveklöst är ett konstverk, är helt i trä och otroligt välgjord! Denne farbror har väl tilltagen mustasch, medan hatten möjligen är i minsta laget ... Lite trött tycker jag nog att han ser ut. Eller så är han bara en träaktig typ?

"Gunnarson Högvalta" står det som signatur (inget årtal) under fötterna. Alltså kommer han från Arvika-trakten, men Google har ingen info att komma med om herr Gunnarson, som förmodligen och rimligen snidat många fler figurer än denna, det tyder om inte annat de välformade detaljerna på.

En sak ger däremot sökningen på nätet besked om: träsnide har hamnat i ungefär samma klass som textilt handarbete. Vilket betyder att andrahandsvärdet är löjligt lågt. Nutidens människor vet inte att uppskatta den här sortens konst. Trägubbar liknande denna finns på auktionssajter med utropspris på en hundring. Men inte ett bud är lagt!

Nu har farbrorn med väskan fått en hedersplats hemma hos oss. Nån längre resa blir det nog inte. Men han skulle ändå inte kunna ha så mycket med sig i den där väskan att det skulle räcka till en lång tripp.

Copyright Klimakteriehäxan

Skylt med dopp

Skyltsöndag igen – och SÅ nära att jag inte hittat en endaste skylt värd att lyfta kameran/mobilen för. Men så hade jag ju den, rakt framför näsan, skylten som verkligen uppmanar oss vuxna att inte låta barn leka i vatten utan sällskap en endaste liten sekund. På flera språk dessutom. Skylt med dopp!

Varningen står tryckt på den lilla lekpoolen som barnbarnet med största förtjusning klev ner i så snart han fick syn på den. Raskt slängde han också i alla hinkar och spadar, så han fick knappt plats själv, men det löste sig.

Att bada är ett underbart sommarnöje för både stora och små. Härligt att det går att njuta av det, i olika skala! Med den här varningen i bakhuvudet, hela tiden. Drunkningsolyckorna är för många. Fler skyltar för den sugna finns att hitta via BP.

"Varning! Barn har drunknat i små pooler (som denna). Se alltid till att någon vuxen har uppsikt. Lämna inte barn ensamma i eller vid poolen. Ha dem på armlängds avstånd.
Töm poolen när den har använts."

Gullungen, i baddräkt som ersätter solkräm, njuter av sommaren.
Vem sa att en swimmingpool måste vara stor? Vi badar ju i sjön också!

 Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om tandborstning

Veckans mening ska enligt Skriv-Roberts instruktioner ha fått sin läsare att hejda sig om än aldrig så lite. Det kan bero på att den är sorglig, ovanligt välformulerad, upplysande, rolig eller i princip vad som helst som får den att stå ut ur den textmassa man är i färd med att konsumera. Jag har just läst ut "Bombmannens testamente" – jättebra bok! – av Lena Ebervall och Per E Samuelson. True crime, om Lars Tingström som på 80-talet blev Bombmannen med hela Sverige och dessutom en kugge i förspelet till mordet på statsminister Olof Palme. Tingström åker in på kåken för diverse brott och han hamnar i ett märkligt sällskap. I boken får man en ögonblicksbild från livet i Bunkern på Kumla-fängelset, där de grövsta förbrytarna sitter av sina straff: 

Bara fjantar borstar tänderna.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen fredag ...

... äsch, så är det väl inte nu, mitt i sommar och semestertider kan väl alla dagar tas emot med viss tillförsikt, även om en och annan dålig nyhet inte har vett att låta vänta på sig. 

Men nu drar Olympiska Spelen i gång, dessutom, det kanske i alla fall är en "äntligen-grej" för många, även om all publik får hålla sig på största avstånd. Vi i tv-soffan hoppas på Mondo, Sarah, Daniel (ingen av dem behöver ju nåt efternamn eller hur?) och fotbollstjejerna. Kan bli spännande. Om än på lite knepiga tv-tider.

Elisa Matilda har i alla fall fem fredagsfrågor redo för oss andra att besvara. Så här ser de ut:

1. När tröttnade du senast på något? Även om det händer att jag tröttnar på filmer, böcker, tv-serier, folk, illa framförda åsikter vill jag helst inte tänka på dem i efterhand.
2. Vad håller dig vaken om nätterna? Plötsligt, trots att jag är trött, drar hjärnan igång. Det kan handla om stort eller smått, viktigt eller tjafs. Men somnar gör jag inte, inte på läääänge.
3. Hur bryter du en ovana? Först måste jag bestämma om/att det är en ovana. När den väl är identifierad gäller det att bita ihop. Inte så enkelt.
4. Vad har du gjort för mycket av i veckan? Ätit. (Och rört på mig för lite.)
5. Vad har du inte fått göra hittills i sommar? Ha kalas. Det vore trevligt, nu när folk är besprutade.

Uppdatering: Mer "äntligen fredag"! Nu är det bara (barn)barnet som fattas!

Copyright Klimakteriehäxan

Glädjeämne på plats!

Ett av juli månads glädjeämnen i min närmiljö är blomlådorna som hängs upp på träbron mellan Tanto och Eriksdalsbadet, en del av det otroligt populära promenadstråket längs Årstaviken. Tycker att jag fick vänta ovanligt länge på dem i år, men nu så!!! De är på plats! Ordningen återställd! Tack för det! Förr om åren har det förvisso blommat på brons båda sidor, men jag ska inte klaga. Det är väl nåt med budgeten, får man anta.

Copyright Klimakteriehäxan

Tredelad helgfråga

Mia i bokhörnan har gett oss tre alternativ för några sommarveckors helgfråga. Att besvara en, två eller alla. Jag kör denna gång på med en triss:

1. Vad läser du nu? "Om skönhet" (On Beauty) av Zadie Smith. En hyllvärmare.

2. Har du något boktips? "Brev från min barndom" (Memoria por correspondencia), en skildring av att växa upp i Colombia, i fattigdom och under slavliknande former i ett nunnekloster. Det är dokumentärt, men svårt att ta in. Dock med ett lyckligt slut: Emma Reyes, som är barnet i den självbiografiska historien, lyckas göra sig fri och blir erkänd konstnär i Frankrike. Missa heller inte mitt tidigare inlägg för dagen, om en bok som är viktig på ett sätt som inte många böcker är!

3. Har du ett semestertips att dela med dig av? Håll ögonen öppna efter glass med mojitosmak. Jättegott, men finns så vitt jag förstår bara i få glasskiosker. Om du hittar: ta en stor kula och njut för mig också! (och du måste inte ha semester, ta det som ett sommartips i största allmänhet!)

Copyright Klimakteriehäxan

En sorgens dag

Dagens datum står för en hemsk dag i historien. En sorgens dag. I Norge, först och främst, men faktiskt för oss alla. Tio år har nu gått sedan terrordådet på Utøya. Där mördades brutalt sextionio personer, de flesta väldigt unga. Inne i Oslo fick ytterligare åtta sätta livet till när en bilbomb utlöstes.

Det fruktansvärda dådet har skildrats i många olika former genom åren, det har blivit långfilm och en färsk tv-dokumentär bland annat. Men ingenting kan gå upp mot Åsne Seierstads bok "En av oss – en berättelse om Norge", det vågar jag garantera. Den kom ut 2013 efter ett fenomenalt researcharbete, som innefattade en lång rad intervjuer med överlevare och anhöriga till de döda, liksom närstående till gärningsmannen. 

Dessutom har författaren tagit sig igenom vartenda dokument värt namnet som förekommit i utredningen, hon har läst varje sida, vänt på varje sten. Hon visar också hur förloppet skulle ha kunnat bli helt annorlunda om inte polisen hade agerat så gruvligt amatörmässigt. Det har man tydligen försökt göra någonting åt sedan dess, bl a med en stor omorganisation av polisväsendet. I vad mån Seierstads avslöjande text bidragit till det vet jag förstås inte.

Hur som helst: LÄS BOKEN! Du kommer inte att ångra dig. Seierstad är mästerlig, gång på gång.  ("Två systrar" bör du heller inte missa.)

Copyright Klimakteriehäxan

Albertes öde är värt att följa

Enligt O tar inte sommaruppehåll utan levererar veckans kulturfråga även nu. Denna gång: Vilken bok med kvinnonamn i titeln hör till dina favoriter?

Oj så många det finns att välja mellan! Alla flickböckerna ... många välkända romaner ... men kanske blir de ibland uttjatade när det är dags för boktips?

Vad säger ni då om ett norskt kvinnoöde som möjligen hamnat lite i skymundan? Cora Sandel skrev böckerna om Alberte, flickan som lämnar sitt hemland och söker lyckan i Frankrike. Gun-Britt Sundström nyöversatte trilogin för några år sedan. 

Delarna heter "Alberte och Jakob", "Alberte och friheten" och "Bara Alberte". Den första kom ut 1926. Nu finns alla tre i en enda bok. Historien brukar kallas "kvinnlig konstnärs- och utvecklingsroman" och är utan tvekan en högst läsvärd klassiker.

Copyright Klimakteriehäxan

Lasse Weiss var lätt att "klicka" med

Det kom verkligen helt oväntat, beskedet om att Lasse Weiss är död. Vi har känt varandra sedan sena 60-talet, när jag (trots att jag var yngre än nästan alla eleverna) jobbade som lärare på Journalisthögskolan och Lasse gick den där utbildningen.

Sedan dess har våra vägar korsats av och till. Han gjorde en sväng på Aftonbladet, jag på Expressen. Han gick till radion, jag till tv. Så småningom blev vi anställda på Sveriges Television båda två, sågs i korridorerna. 
Vi bodde och arbetade samtidigt i USA och besökte varandra, jag fanns i Miami, han i Washington DC.

Tillbaka i Sverige kom det att bli åren på TV 4 som toppade hans karriär. Han blev efter en tid chef för hela kanalen, en populär och framgångsrik chef. Senare blev han filmproducent, mediakonsult och han startade ett mentorsprojekt som han försökte övertala mig att delta i, men jag avstod trots att han bjöd på lunch med kalvlever Anglaise på Riche.

Lasse bar också på författardrömmar. "Notisen" kom först, 1983. Men han skrev flera böcker, de står i min hylla. Den sista blev "I saknadens tid" om förlusten av sonen Jonas, som omkom i en trafikolycka bara 33 år gammal. Minns att när Lasse över en fika berättade för mig om skrivandet, som inte var klart, hade boken arbetstiteln "Han blev i alla fall lika gammal som Jesus" – och vi fick båda tårar i ögonen när han sa det.

Dessförinnan hade vi gemensamt avverkat en alltför kort period med "Stockholm News", en gratistidning som kom ut i Stockholm vid sekelskiftet med Lasse som chefredaktör, jag var nyhetschef. Vi hade så roligt, tills vi blev nedlagda av ägare som plötsligt till vår sorg inte längre trodde på den nyss så strålande idén ...

Många vittnar i dag om att Lasse var en bra ledare. Han gick själv in i väggen och visste vad det kunde betyda. (Också det blev en bok.) Han uppmuntrade och pushade sina medarbetare. Minns hur otroligt smickrad och glad jag själv blev när han läste en av mina texter och spontant utbrast: "Men va fan, Aina, du har ju PENNA!" (Jo, han svor en del).

Jag tror att man kan påstå att Lasse var lite fåfäng. Hans kläder inhandlades inte av en slump. Blå jeans, gärna jeansjacka, ofta hatt, alltid välputsade boots och en överrock som verkade vara outslitlig (eller köpte han nya, likadana?). Välansat skägg, med åren allt gråare, skarp blå blick. Och för all del, om det krävdes klädde han också bra i smoking. Men bakom den där fasaden fanns en både rolig och varm människa, som visste att uppskatta god litteratur, god mat, goda drycker, fest och skratt. Tackade inte nej till en calvados. Frankrike! Golf! Åka fort! Anekdoter berättade han med lätt västmanländsk accent. 

En ny satsning gjorde han när han formellt kunde kallas pensionär. Mot alla trender blev han en ny bloggare. "Stöveltramp – en mediamans funderingar" uppdaterades regelbundet från september 2019. Det skulle handla om allt möjligt, eller som han själv uttryckte det: "När jag började skriva blogg hade jag som föresats att inte enbart skriva om politik, kultur, samhälle. Om vad som gjorts rätt eller fel, om vad som borde göras, om sånt som berör. Utan också om det lilla livet, det man inte kommer undan."

Jag påpekade att det var fruktansvärt gammaldags och ute att börja blogga en bit in på 2010-talet, men då sa han bara, att det kvittade fullständigt. Eftersom det var skriva han ville göra.

Den sista texten som finns att läsa på mediamannen.se handlar om hur hans älskade hund Plexus har dött. Texten är från april och handlar om sorg på flera plan. Den efter den store leonbergern var speciell. Lasse skrev: "Det är väl som med människor. Man har många inpå sig, men det är bara med vissa det klickar."

Det var lätt att "klicka" med Lasse. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han blev bara 75 år.

Jag skriver också om Lasse Weiss på News 55. Krönikan ligger öppen inledningsvis, för att senare endast kunna läsas av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags att sparka igång valrörelsen!

Sverige har en regering igen. Det ser ut som om vi kan slippa ett extraval även om budgethanteringen är en riskfaktor – oavsett vilket är det inte mer än ett drygt år kvar tills vi ska gå till valurnorna och utse dem som ska representera Folket, oss, valmanskåren, allmänheten.  

Men den där representationen haltar i dag något alldeles fruktansvärt. För trots att var femte svensk, alltså över två miljoner totalt, har uppnått pensionsåldern är antalet äldre invalda parlamentariker löjligt lågt. Det finns inte minsta samband mellan befolkningsgruppens storlek och riksdagens utseende. Hur är det möjligt att detta inte korrigeras? /.../

Är du medlem i ett parti? Hör av dig, påpeka bristen av valbara personer som är lite äldre! Är du inte engagerad? Hör av dig ändå, till vartenda parti som agerar i din valkrets! /.../

Det är aldrig för tidigt att dra igång den här valrörelsen som har som syfte att få riksdagen att spegla Sveriges befolkning. Faktiskt är det bråttom, även utan extraval. /./

Du läser hela min text gratis på News 55 nu när den är "färsk". Senare blir den låst och bara tillgänglig för prenumeranter, som kommer åt allt på den numera riktigt innehållsrika sajten.

Bild från riksdagen.se

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT från en som hade ordets makt

"Ta armbågen, Lennart!"

-En i verklig mening legendarisk kollega, journalist och programledare, avled i söndags: Tommy Engstrand. Han blev 81 år och kunde se tillbaka på en strålande karriär, bland annat som en svårslagen kommentator i Sportradion. Den sortens jobb kräver att det går undan i  hjärnan, och det var precis vad det gjorde i Tommys fall. Han slog alltid huvudet på spiken, det krävdes inga väntetider. Ta bara direktsändningen när Lennart Swahn skulle öppna ett igenklistrat kuvert i vilket namnet på vinnaren av Melodifestivalen fanns (året var 1986). Tommy Engstrand skulle bistå. Men Swahn lyckades inte öppna kuvertet, han efterlyste något vasst att sprätta med. Då kom den, repliken, blixtsnabbt som alltid. 

Vad är konst?

Jag fortsätter i dag på ett tema som jag inledde förra söndagen, när jag visade en jättestor alldaglig kam målad på en museivägg. Och temat? Jo, lätt som en plätt: Den eviga frågan vad som egentligen är konst.

Var och en har väl sitt personliga svar, i den mån man alls är road. För egen del råkar jag ju vara intresserad  (under etiketterna "konst" och "konst?" här på bloggen finns snart 400 inlägg, och det tyder väl på något). Helt klart är förstås att jag absolut inte gillar allt som expertisen höjer till skyarna.

Men ibland nöjer jag mig med att konstatera att den största konstnären, det är naturen själv. Eller vad säger ni om det lilla bladet som nu fått hoppa in i min sticklingvas, den som hänger i köksfönstret. Det är en del av den stora paraplyaralia jag slaktade härom dagen, eftersom den bredde ut sig på ett sätt som jag inte gillade – från att ha varit riktigt snygg, formad som ett hjärta.

Den nyss så pampiga krukväxten är nu omvandlad till tre stora sticklingar som jag tror kommer att rota sig. Och så sparade jag det där bladet. Kvar blev den nedre biten, med en stor rotklump och många blad, men jag gillar ju inte att slänga blommor som lever, så den åkte ner i entrén med vidhäftad lapp: "Jag är hemlös! Kommer att växa snällt om du tar hand om mig!" Någon timme senare var den adopterad, vet inte av vem.

Tills vidare får det gröna bladet i fönstret tjäna som tavla. Antalet exemplar/snarlika kopior av konstverket är närmast oändligt, även om de alla är unika. Signerade är de inte heller. Men konst ska man uppskatta med hjärtat och man mår bäst av att strunta i formalia och ekonomisk värdering. Viss konst kan dessutom med fördel avnjutas helt gratis, exempelvis i ett köksfönster! Bara att passa på!

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat på het utflykt

En riktigt svettig utflykt till Norrtälje på det som kanske var årets varmaste dag var precis vad som behövdes för att jag skulle kunna delta i det av BP omhuldade Skyltsöndagsprojektet denna vecka. 

Det började redan i tunnelbanan. Vi passagerare som tog rulltrappan kunde i fantasin fylla i alla de tomma ramarna med vilken sorts skyltar vi ville: vackra, roliga, arga eller informativa. För samtliga annonsplatser råkade vara lediga!

Efter en onödigt solig lunch (härligt sällskap, god lax, trist hovmästare) var det dags att ströva en stund i den mysiga småstaden, men då gällde det att nogsamt uppsöka skuggan fast även där låg temperaturen kring 30-gradersstrecket. Där bjöds jag i alla fall på Skyltsöndagens övriga bidrag.

Svart smide tilltalar mig alltid. Den här skylten tillhör en frisersalong.

Skvallertorg – borde inte det finnas i varje stad? Kan inte minnas att jag sett det förr,
vare sig här i  idylliska Norrtälje eller någon annanstans. Skulle kunna kombineras
med en liten ljugarbänk ...

En för årstiden vanlig skylt. Just denna fångad på Åhléns i Norrtälje.

Copyright Klimakteriehäxan

Rekord i begagnat

Det kan väl inte ha undgått ens den med ett rudimentärt modeintresse att det är klänningstider just nu. Och i rådande väderläge är det inte fel: skönt med något som kan flaxa lite kring benen, även om det inte är en sorts svalka man kan lita särskilt länge på. Lägg därtill att det är reatider och som gjort för klänningsshopping!

Tittar man på prislapparna, som blir väldigt mycket trevligare om de har en extra klisteretikett som det står 70 % på, blir det säkert ett och annat köp. Och allt är som bekant relativt. Vad är en sommarklänning för en femhundring om man betänker att den vita kreationen som Marilyn Monroe bar när hon sjöng för president John F Kennedy på hans 50-årsdag faktiskt sålts för 50 miljoner kronor?!

Svenska Dagbladet är källan. I sin ekonomibilaga i går listades en rad extra åtråvärda vintageplagg, varav Marilyns glittrande och djupt urringade klänning var dyrast. Den såldes senast 2016. 

Liten klack, paljetter och rosett: Judy Garland bar skorna, som
förmodligen är de dyraste i världen. Bild: Judy Garland Museum.

För egen del tillhör jag, det är mina bloggbesökare väl bekanta med, de röda skornas trogna vänner. Fast jag handlar inte skor second hand. Alltså behöver jag inte sukta efter de glittriga fotbeklädnaderna som Judy Garland hade i "Trollkarlen från Oz", men röda är de. Förmodligen dock inte i min storlek, eftersom Garland inte var mycket mer än ett barn när filmen gjordes.

De där skorna har hur som helst kommit upp i samma prisklass som Marilyn Monroes klänning: de finns just nu till salu hos en auktionsfirma, med utropspriset 50 miljoner spänn. Kan därmed ta hem rekordet för begagnade kläder. Hör jag ett bud???

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om missnöje

Varje lördag är det dags att lyfta fram Veckans mening, på Skriv-Roberts initiativ. Något ur det man läst i veckan som fått en att hejda sig ett aldrig så litet ögonblick av en eller annan anledning: roligt, korkat, klokt, eller vackert skrivet ... ja vad som helst faktiskt! Jag tar denna gång hjälp av Dagens Nyheters ledarsida. Där skrev i tisdags Emma Høen Bustos om missnöjda svenskar:

En missnöjd människa blir inte nöjdare av att få förklarat för sig att hen egentligen har det jättebra.

Copyright Klimakteriehäxan

Så hanterar vi sommaren

Just nu är det rosornas tid. Jag får köpa mina. Men det duger gott! Tio stycken för
trettio kronor på Lidl. Har stått i en dryg vecka.

Högsommar är verkligen ett ord som fått förstärkt innebörd i år! Kan den bli ännu högre, det kan man undra. Jag tycker nog att det räcker ganska bra, inte bara med tanke på hur mycket man svettas utan än mer om man funderar över dramatiska oväder, katastrofala översvämningar efter otroliga skyfall och annat som naturen numera bjuder på.

Elisa Matilda bjuder för sin del hur som helst på fem fredagsfrågor. Denna gång om hur vi "hanterar" den varma årstiden. Så här ser de (och mina svar) ut:

1. Vad gör du när solen går i moln? Just i dessa dagar tycker jag att det är lite skönt, faktiskt. Temperaturer över 30 är inte mitt ideal.
2. Hur tar du en paus en sommardag? Sträcker gärna ut mig i solstolen, som trots sitt namn kan tänkas stå i skuggan.
3. Vad händer alltid under din sommar? Jag svär över kliande insektsbett (de där odjuren älskar mig) och badar så mycket och ofta jag hinner. Det brukar bli både mycket och ofta ... och så äter jag jordgubbar. Även det mycket och ofta!
4. När är din sommar slut? Nån gång i september tror jag. När löven gulnar.
5. Vilken är den bästa aktiviteten under sommarregn? Att umgås med någon över en fika eller, om man är ensam, med en bok. Eller pyssla lite med bloggen kanske?
   

Copyright Klimakteriehäxan

Tips för sommarkvällar

Helgfrågan i sommaredition består av tre att välja mellan, besvara en eller två eller alla!

Den tredje och sista som Mia i bokhörnan lagt upp är en efterlysning: har du något semestertips att dela med dig av? Jag väljer att vidarebefordra ett tv-tips jag själv fått, fast jag minns förstås inte av vem. Hur som helst nappade jag, och jag är fast! Det är en krimserie som finns på HBO, "Mare of Easttown" i sju knappt timslånga delar.

Kanske är jag fördomsfull, men jag väntar mig liksom inte att se Kate Winslet som polis, inte som farmor - och knappast som en frånskild mogen dam som raggar engångsligg på krogen heller ... men där har ni hennes kriminalinspektör i ett nötskal! Bra skådespeleri utan tvekan, och en intrig som tätnar. Jag har inte sett hela än. Tror hur som helst att den kommer att hålla. 

Och när den envisa hettan lägger sig frampå kvällskvisten är det rätt mysigt att ha något som framkallar en och annan rysning längs ryggraden, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt underhållande

 Aldrig har jag väl stött på en fråga med ett mer självklart svar. Vilken bok, film eller tv-serie med kungligheter i centrum tycker du extra mycket om?

Det är förstås Enligt O som undrar. Och jag för min del undrar hur många vi kan tänkas bli som svarar "The Crown"? Serien från BBC som berättar drottning Elizbeth II:s historia från start till mål (ja där är hon förstås inte riktigt än) har fascinerat miljoner och åter miljoner tv-tittare världen över. Nästan omöjligt att INTE tro på allt!

Den norska varianten, "Atlantic Crossing", om den svenska prinsessan Märta som blev norsk kronprinsessa, fick mycket mer kritik för bristande faktainnehåll, men underhållande var den, åtminstone från min tv-soffa sett. Nu planeras en svensk skildring med Carl XVI Gustaf i fokus. Undrar om man ska våga se den? 

Att vi intresserar oss för kungligheter går hur som helst inte att förneka. "Barnbruden" av Anna Laestadius Larsson är först i en trilogi som rönt stor framgång, om livet kring Gustav III. Har de andra två delarna olästa, dock.

Maria Gustavsdotter, som övergav sin tandläkarpraktik för att skriva historiska romaner, har skrivit "Karin Månsdotter: hans majestäts nådiga frilla" och även den kan jag med gott samvete rekommendera! Karin blir trots sin bakgrund Erik XIV:s fru och Sveriges drottning. 

I långfilmsutbudet kryllar det också av lysande berättade kungliga historier. "The Queen" med Helen Mirren eller "The King´s Speech" med Oscarsbelönade Colin Firth som den stammande Georg VI är båda väldigt sevärda. För att ta ett par exempel.

Sedan kan jag inte låta bli at upprepa mig. Vet inte för vilken gång i ordningen jag skriver detta: Missa inte "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Om Haijby-affären, som utspelade sig kring Gustav V. Helt fenomenal läsning! Lovar!

Med anledning av dagens datum och ämnet för kulturfrågan kan det ju passa att skicka en hälsning till Öland, där kronprinsessan Victoria traditionsenligt firar födelsedag. Hon har hunnit bli 44 och kan förmodligen förvänta sig att få sitt liv skildrat i diverse former inom inte alltför lång framtid ... 

Grattis Victoria, 44 år i dag! Foto: Sara Friberg/Kungl. Hovstaterna

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarläsning

Sista tisdagstrion idag innan det blir ett litet sommaruppehåll hos Ugglan & Boken, och temat hon valt är helt enkelt sommarläsning.

Jag har redan bloggat om mitt behov av något lite mera lättsmält än det jag nyss tagit mig igenom. Dags för en bok på svenska dessutom, kände jag. Stirrade stint in i hyllan och gjorde faktiskt mitt val ganska snabbt! 

Allra först tar jag "Bombmannens testamente" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Vilka mina kriterier var? Jo, det skulle vara svenskt, välskrivet, gärna bygga på en sann story och kännas spännande. Här blir det nutidshistoria i välstöpt form, saker man känner igen, och så den idoga researchen som ligger i botten för den här skildringen av förspelet till Palmemordet! Fast det är en roman, förstås, i vilken författarna tar sig vissa friheter. Men med huvudpersoner hämtade i verkligheten. True crime som det numera kallas.

Den här författarduon har inte gjort mig besviken tidigare, och efter ungefär 90 sidor är jag nöjd med mitt val. Boken, som kom ut 2014, har stått jättelänge på hyllan, fattar verkligen inte varför. Jag ska definitivt läsa de andra av parets böcker jag hittills inte hunnit med. Fast det kanske inte blir av förrän det är dags för "sommarläsning" nästa gång ... Men "Shuggie Bain" får stå på vänt ett tag till. Oklart hur länge.

Däremot satsar jag nog snart på "En sibyllas bekännelser", en novellsamling av danska Tove Ditlevsen. Hennes "Gift" som jag nu ser ska bli tv-serie är en verklig läsupplevelse, omskakande och berörande. Nu ger jag henne chansen att övertyga mig också i kortare format.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara fifflare har något att dölja

Integritet. Kan du komma på ett ord som blivit mera laddat? Vem pratade om den personliga integriteten för, låt oss säga, tjugo år sedan? Ingen som jag minns! 

I dag är integritet något av det mest hyllade som finns. Fast definitionen är ganska vag. Likväl används begreppet flitigt för något som alltid ska försvaras och bevaras, även om anledningen är lite oklar. /.../

I fjol gjorde fransk polis ett genombrott som är på väg att bli historiskt. En spaningsgrupp med ett 60-tal poliser upptäckte det kriminella digitala nätverket EncroChat.  /.../  

Knarkaffärer spårades i led efter led när de krypterade meddelandena kom i klartext. Hierarkiska ligor blev kartlagda och sprängda. Barnpornografikedjor avslöjades. Planerade mord kunde förhindras. Folk greps. Det blev åtal och rättegångar. /.../ Det blev fällande domar. 

Därmed borde ju allt vara gott och väl, eller hur? Buset åker in i fängelse, förmodligen på lång tid, och vi, samhället, har sluppit en lång rad övergrepp av olika slag. 
Men så enkelt är det inte. /forts/

Du läser hela min fundering kring debatten om organiserad brottslighet, rättsskipning och EncroChat här, på News 55. Erbjuds faktiskt också som inläst i talversion! Texten är öppen för alla under ett dygn. Därefter kan den läsas endast av sajtens prenumeranter. Dela gärna vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Visst är det en kam!

Om du undrar vad det är du ser på bilden förstår jag dig. Jo, att det är en kam, det är rätt tydligt för alla och envar. Men sen? Den jättestora kammen är målad direkt på väggen i ett av utställningsrummmen i Rackstadmuseet i Arvika. Den konstnär som fått äran att ställa ut sina verk där är Sunna Hansdóttir som är utbildad textilkonstnär.

Jag för min del tyckte hennes grejer var helt ointressanta tygtryck utan finess – men den här kammen fick mig att stanna till. Ingen knytning till textil så vitt jag kunde förstå. Hade varit lite intressant att veta hur-vad-varför, men något sådant har jag inte hittat. Och så är det ju med konst: en del lämnar en oberörd, medan andra blir helt tagna, säkert också av en kam avbildad rakt upp och ner.

Däremot hade jag kunnat tänka mig att ha den här al fresco-bilden som skylt om jag hade haft en frisersalong ... fast det har jag ju inte. Dock är detta det närmaste en färsk skylt jag kommit för att bidra till denna veckas Skyltsöndag. Men jag låter en gammal goding hänga med i repris. Kolla hos BP så hittar du förmodligen fler, och bättre, skyltar.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om nationalsånger

Veckans mening hämtas på lördagar ur något man nyss läst, på initiativ av Skriv-Robert. Meningen ska stå ut lite extra ur textmassan, är det tänkt, få läsaren att stanna till någon sekund extra. Jag är på slutspurten i Ocean Vuongs "En stund är vi vackra på jorden" (On Earth We´re Briefly Gorgeous) som handlar mycket om integration och att bli en "riktig" amerikan. Boken är en total succé i USA och har kallats mästerverk, till och med. Jag är inte lika entusiastisk, boken är stundtals rätt jobbig, bland annat i avsnitt med väldigt handgripligt beskrivet sex som jag kunde ha klarat mig utan. Men så glimtar det till, välformulerat, skarpt iakttaget, smart kommenterat. Som detta (och det blir på originalspråk eftersom jag läser den på engelska): 

The one good thing about national anthems is that we’re already on our feet, and therefore ready to run.

Copyright Klimakteriehäxan

Boklek och resa åtminstone i tanken ...

Den här "bokleken" har jag hittat hos bloggkollegan Vargnatt. Där var frågorna ställda på engelska, jag översätter dem på eget bevåg. Kanske fler hänger på? 

1. Börja med att rekommendera en bok från det land där du nu befinner dig – den ska utspela sig på en plats så nära dig som möjligt! Det är gott om böcker som utspelar sig på Södermalm i Stockholm, där jag bor. Eftersom det är sommar och åtminstone jag har ett sug efter lättläst föreslår jag något av Lars Widding, som skrev "På Årstafruns tid" om Märta Helena Reenstierna. Hon härskade på Årsta gård, bara ett stenkast från mig, på andra sidan viken. Årstafrun var samtida med Jane Austen och berättade om sitt liv i en dagbok. Widding gav henne en "omstart" på 60-talet och det blev både spännande och underhållande läsning, som numera verkar vara helt bortglömd!

2. Rekommendera en bok från ett annat område i landet. Tycker Ninni Schulmans deckare, som utspelar sig i värmländska Hagfors, är trevlig läsning som inte är jobbig alls.

3. Rekommendera en bok som påminner dig om somrarna när du var ung. "Bullerbybarnen" av Astrid Lindgren. Blandat med en och annan Allers-följetong, alltid lika romantisk ... Visst var det lite så vi hade det i Barndomslandet!

4. Rekommendera en bok från ett land som du skulle vilja besöka härnäst. Jag har två ärenden till Nederländerna, som ju inte kräver nån jättelång resa heller: tulpanodlingarna på våren, och handväskmuseet, Tassenmuseum, (Europas enda) i Amsterdam. OK, något konstmuseum också, när jag ändå är där ... Kan tänka mig att läsa "Obehaget om kvällarna" (De avond is ongemak) av Marieke Lucas Rijneveld. Hon fick Booker-priset för den 2020. Var bara 28 år när hon skrev den!

5. Rekommendera en bok från ett land där du redan har varit. Mina bokhyllor, bortsett från allt svenskt, domineras av brittiskt och amerikanskt, delvis beroende på att jag bodde i USA några år. Slår gärna ett slag för John Updike. Hans serie om Haren är faktiskt mästerlig. Börjar med "Haren springer" (Rabbit, Run!).

Copyright Klimakteriehäxan 

Nagelbitare rekommenderas!

Patricia Arquette i kvinnliga huvudrollen. 

Behöver du lite spänning under semestern eller bara sommarunderhållning i största allmänhet? Ta då chansen och se "Flykten från Dannemora" (Escape at Dannemora), en amerikansk tv-serie som nu finns på SVT Play och är helt OTROLIGT BRA.

Det handlar om grova brottslingar som avtjänar fängelsestraff i Dannemora, en liten ort nära gränsen mot Kanada i delstaten New York. Alltihop har hänt i verkligheten, för bara sex år sedan, och trots att man redan i seriens första scen får klart för sig att flykten misslyckas och de skyldiga åker dit blir det spännande rakt igenom, på flera plan faktiskt.

Castingen är fantastisk. När jag hade sett serien (fanns att streama på HBO) googlade jag och kunde konstatera att man lyckats hitta skådespelare som starkt påminner om de verkliga personerna. Patricia Arquette i den kvinnliga huvudrollen åt upp sig tjugo kilo för att passa. Hon jobbar på anstalten och utnyttjas grovt av flera av de intagna, medan hennes man inte fattar någonting över huvud taget. 

Alla åtta delarna finns tillgängliga och jag blir förvånad om du inte blir lika fascinerad som jag av denna stundtals riktigt obehagliga men oupphörligt fascinerande nagelbitare.

Det där får också bli mitt bidrag när Mia i bokhörnan presenterar Helgfrågan i sommarversion. Man väljer mellan tre frågor att besvara: 
1. Vad läser du nu? 
2. Har du något boktips?
3. Har du ett semestertips att dela med dig av? och då tänker jag att detta passar som svar på den tredje frågan.

Copyright Klimakteriehäxan