Lasse Weiss var lätt att "klicka" med

Det kom verkligen helt oväntat, beskedet om att Lasse Weiss är död. Vi har känt varandra sedan sena 60-talet, när jag (trots att jag var yngre än nästan alla eleverna) jobbade som lärare på Journalisthögskolan och Lasse gick den där utbildningen.

Sedan dess har våra vägar korsats av och till. Han gjorde en sväng på Aftonbladet, jag på Expressen. Han gick till radion, jag till tv. Så småningom blev vi anställda på Sveriges Television båda två, sågs i korridorerna. 
Vi bodde och arbetade samtidigt i USA och besökte varandra, jag fanns i Miami, han i Washington DC.

Tillbaka i Sverige kom det att bli åren på TV 4 som toppade hans karriär. Han blev efter en tid chef för hela kanalen, en populär och framgångsrik chef. Senare blev han filmproducent, mediakonsult och han startade ett mentorsprojekt som han försökte övertala mig att delta i, men jag avstod trots att han bjöd på lunch med kalvlever Anglaise på Riche.

Lasse bar också på författardrömmar. "Notisen" kom först, 1983. Men han skrev flera böcker, de står i min hylla. Den sista blev "I saknadens tid" om förlusten av sonen Jonas, som omkom i en trafikolycka bara 33 år gammal. Minns att när Lasse över en fika berättade för mig om skrivandet, som inte var klart, hade boken arbetstiteln "Han blev i alla fall lika gammal som Jesus" – och vi fick båda tårar i ögonen när han sa det.

Dessförinnan hade vi gemensamt avverkat en alltför kort period med "Stockholm News", en gratistidning som kom ut i Stockholm vid sekelskiftet med Lasse som chefredaktör, jag var nyhetschef. Vi hade så roligt, tills vi blev nedlagda av ägare som plötsligt till vår sorg inte längre trodde på den nyss så strålande idén ...

Många vittnar i dag om att Lasse var en bra ledare. Han gick själv in i väggen och visste vad det kunde betyda. (Också det blev en bok.) Han uppmuntrade och pushade sina medarbetare. Minns hur otroligt smickrad och glad jag själv blev när han läste en av mina texter och spontant utbrast: "Men va fan, Aina, du har ju PENNA!" (Jo, han svor en del).

Jag tror att man kan påstå att Lasse var lite fåfäng. Hans kläder inhandlades inte av en slump. Blå jeans, gärna jeansjacka, ofta hatt, alltid välputsade boots och en överrock som verkade vara outslitlig (eller köpte han nya, likadana?). Välansat skägg, med åren allt gråare, skarp blå blick. Och för all del, om det krävdes klädde han också bra i smoking. Men bakom den där fasaden fanns en både rolig och varm människa, som visste att uppskatta god litteratur, god mat, goda drycker, fest och skratt. Tackade inte nej till en calvados. Frankrike! Golf! Åka fort! Anekdoter berättade han med lätt västmanländsk accent. 

En ny satsning gjorde han när han formellt kunde kallas pensionär. Mot alla trender blev han en ny bloggare. "Stöveltramp – en mediamans funderingar" uppdaterades regelbundet från september 2019. Det skulle handla om allt möjligt, eller som han själv uttryckte det: "När jag började skriva blogg hade jag som föresats att inte enbart skriva om politik, kultur, samhälle. Om vad som gjorts rätt eller fel, om vad som borde göras, om sånt som berör. Utan också om det lilla livet, det man inte kommer undan."

Jag påpekade att det var fruktansvärt gammaldags och ute att börja blogga en bit in på 2010-talet, men då sa han bara, att det kvittade fullständigt. Eftersom det var skriva han ville göra.

Den sista texten som finns att läsa på mediamannen.se handlar om hur hans älskade hund Plexus har dött. Texten är från april och handlar om sorg på flera plan. Den efter den store leonbergern var speciell. Lasse skrev: "Det är väl som med människor. Man har många inpå sig, men det är bara med vissa det klickar."

Det var lätt att "klicka" med Lasse. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han blev bara 75 år.

Jag skriver också om Lasse Weiss på News 55. Krönikan ligger öppen inledningsvis, för att senare endast kunna läsas av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan