På promenad med Niklas Strömstedt

Min inställning till det klassiska radioprogrammet "Sommar i P1" är ingen hemlighet: jag har tröttnat på det. Sitter jag i bilen när det sänds kan det hände att jag lyssnar en stund, men jag söker ytterst sällan aktivt upp det.

Nu fick jag höra av en person vars omdöme jag litar på att Niklas Strömstedts program var något man inte borde missa. Sagt och gjort, jag vill inte framstå som hysteriskt envist avståndstagande – och när jag nu ändå inte har nån radioföljetong på gång blev det hans "Sommar" via SR Play som fick hålla mig sällskap på promenaden.

Foto Mattias Ahlm SR

Det visar sig att hela trettio år har gått sedan han var sommarpratare förra gången (förvisso också hans första) och mycket har hunnit hända, både på det privata och det professionella planet. Dessutom har han faktiskt blivit äldre, hela trettio år. Det är svårt att undvika för oss alla, Niklas Strömstedt är inget undantag.

I programmet, som är fullt av fina formuleringar i ett inspirerat manus och där låtarnas texter länkar nära till det som just talats om, finns förvisso en hel del "kvällstidningsmaterial", bland annat om hur det kan kännas att få veta att ens hustru, tillika mor till två gemensamma barn, bestämt sig för att hon är lesbisk. 

Men bara en liten bit in i programmet finns avsnittet som får mig att lyssna riktigt engagerat. Då berättar Niklas, i dag 62 år, om sin inställning till åldrandet. Hur han ser att halsen börjar likna en kalkons, och hur han överväger att göra något åt saken – för det går ju, och han skulle definitivt inte vara den förste. Han beskriver känslan, och vi är nog många som känner igen den, oavsett kön:

"Halsen, eller strupen, eller det som är under själva hakan eller vad man ska säga, såg inte riktigt klokt ut. Skinnet där liksom veckade sig och och började hänga lite, ja lite som på en kalkon. Kanske hade jag börjat ana det för flera månader sen, men nu blev det så uppenbart att jag nästan fick en chock. Det är precis så de jobbar, skavanker, rynkor och annat förbjudet. Själva förfallet, alltså. Länge kan man gå och ignorera det, men så plötsligt en morgon när man är fullständigt försvarslös anfaller det med full kraft: Jag såg ut som en gammal människa."

Mannen som i över fyrtio år har synts på olika scener, i tv-program och tidningsintervjuer, släpper fram sin fåfänga, bejakar den och går på konsultation till en plastikkirurg. Han vet varför:

"Jag vill att det ska se ut som att jag är yngre än jag är för att få andra att tro att jag kommer att finnas till längre, för att de inte ska räkna bort mig redan."

Nu blev det ingen plastikkirurgi. Niklas Strömstedt fortsätter leva med växande "vikar" i hårfästet, en och annan rynka, skäggstubb och den provocerande guldtanden. Jag tror att han kommer att hålla länge än. Han avrundar sitt sommarprat med löfte om att vara tillbaka med ett nytt igen, när ytterligare trettio år har gått. Det kan rent av vara värt att vänta på. Då är han 92 och, vare sig han gillar det eller ej, faktiskt ganska gammal ...

Fick även sällskap av Herr Kantarell på promenaden!

Copyright Klimakteriehäxan