Säkert minns någon mer än jag ett inslag i en gammal Knäppupp-revy när Povel Ramel känner sig lite moloken.
Han går då till uppmuntringsmaskinen, stoppar i en slant - och ut kommer en hand som klappar Povel på axeln.
Varpå Povel, stärkt i anden, sträcker på sig och vandrar vidare.
Kanske är nyårsafton en dag som får dig att bli lite melankolisk, rent av i överkant?
Om du klickar på nedanstående länk blir du nästan garanterat lite gladare, vare sig det behövs eller inte!
http://clarako.com/I_Like_You.swf
Budskapet gäller förstås i högsta grad mina trogna besökare.
Hälsningar från
Klimakteriehäxan
lördag, december 31, 2005
Nyårsafton - ett evigt trauma
Två dagar skydde jag värre än pesten när jag var ung.
Midsommarfton och nyårsafton.
Alla i omgivningen frågade hela tiden om ens planer.
Bortbjuden? Krogen? Liten, intim tillställning? Jättefest med drömkavaljer?
Det där med kavaljeren var naturligtvis den ömmaste punkten. Alla hade vi ju inte någon, i alla fall inte varje -afton, och vad skulle man ta sig till då? Vilken fasad skulle visas upp?
Kläderna var viktiga.
Ny klänning, snygga skor – även om de skulle finnas långt in under bordduken större delen av kvällen.
Håret. Make up-en. Ett kul smycke.
Helheten skulle, det var förstås målet, bli fullständigt oemotståndlig.
Och det vet man ju vid det här laget hur enkelt det är. De allra flesta av oss framstår aldrig som oemotståndliga, hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill.
Det finns en textrad ur ”Jösses, flickor” som jag tycker träffar så mitt i prick:
”Jag ville gärna vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå – för den som jag håller av”.
Min ungdoms nyårsaftnar slutade lite hipp som happ. Ibland föll jag i säng fram på småtimmarna med sönderdansade tår, ibland hamnade ett tjejgäng på eftersläckning i något trångt flickrum där fnissningars hyssjades ner så att ingen mer skulle vakna. Det hände också att det fanns en kavaljer som kanske liknade drömprinsen i någon liten bit. Men afton-traumat bestod, i många långa år. Även om fokus sakteliga förflyttades från kavaljersproblemet till mat och dryck...
Vid närmare eftertanke måste det ju ändå vara fel på grundprincipen. Varför ska det vara så ofantligt viktigt hur vi tillbringar en nyårsafton, var och med vem? En enda kväll på året, låt vara den sista!
Långt viktigare borde det väl ända vara vad man gör med de övriga 364 kvällarna på året.
Och även då vill man ju trots allt vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå…
Copyright Klimakteriehäxan
Midsommarfton och nyårsafton.
Alla i omgivningen frågade hela tiden om ens planer.
Bortbjuden? Krogen? Liten, intim tillställning? Jättefest med drömkavaljer?
Det där med kavaljeren var naturligtvis den ömmaste punkten. Alla hade vi ju inte någon, i alla fall inte varje -afton, och vad skulle man ta sig till då? Vilken fasad skulle visas upp?
Kläderna var viktiga.
Ny klänning, snygga skor – även om de skulle finnas långt in under bordduken större delen av kvällen.
Håret. Make up-en. Ett kul smycke.
Helheten skulle, det var förstås målet, bli fullständigt oemotståndlig.
Och det vet man ju vid det här laget hur enkelt det är. De allra flesta av oss framstår aldrig som oemotståndliga, hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill.
Det finns en textrad ur ”Jösses, flickor” som jag tycker träffar så mitt i prick:
”Jag ville gärna vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå – för den som jag håller av”.
Min ungdoms nyårsaftnar slutade lite hipp som happ. Ibland föll jag i säng fram på småtimmarna med sönderdansade tår, ibland hamnade ett tjejgäng på eftersläckning i något trångt flickrum där fnissningars hyssjades ner så att ingen mer skulle vakna. Det hände också att det fanns en kavaljer som kanske liknade drömprinsen i någon liten bit. Men afton-traumat bestod, i många långa år. Även om fokus sakteliga förflyttades från kavaljersproblemet till mat och dryck...
Vid närmare eftertanke måste det ju ändå vara fel på grundprincipen. Varför ska det vara så ofantligt viktigt hur vi tillbringar en nyårsafton, var och med vem? En enda kväll på året, låt vara den sista!
Långt viktigare borde det väl ända vara vad man gör med de övriga 364 kvällarna på året.
Och även då vill man ju trots allt vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå…
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 30, 2005
Succé - utan mig (trots att det är gratis)
För ett år sedan blev det gratis att gå på museum.
Ja, inte på alla museer, förstås, men ändå rätt många.
Och det blev succé: mängder med nya besökare har strömmat till. I en del fall har publiken blivit tre gånger större än under tidigare år.
En riktig kulturhit, med andra ord. Intellektuell hunger har mättats, andlig törst har släckts. Alldeles kostnadsfritt.
Men jag har inte gjort ett smack för att försköna statistiken.
Har helt enkelt inte varit på ett enda museibesök i Stockholm på hela året, absolut inte ett enda, hur jag än rannsakar mitt minne.
Säkert hade jag i dag varit en bättre och framför allt mer allmänbildad människa om jag raskat igenom salarna på Nationalmusuem, tittat in på Etnografiska eller varför inte putsat på mina insikter i Livrustkammaren eller på Historiska.
Allt detta hade varit gratis. En hel del hade förmodligen dessutom varit både intressant och underhållande. Och jag är inte alls allergisk mot damm, i den mån moderna muséer är dammiga, så det kan jag inte heller skylla på.
Av ren och skär snålhet borde jag väl ändå ha gått?
Ack nej, inte ens det ekonomiska argumentet bet. Jag kom helt enkelt aldrig iväg.
För egentligen bär jag inte på särskilt mycket fördomar om muséer heller. På besök i andra länder slinker jag gärna in och tittar på olika sorters samlingar, både konst och historiskt. Ett bra museum får bara inte vara för stort – usch, när jag kom till Louvren i Paris och det aldrig tog slut. Lagom är bäst!
Fast nog borde man kunna skärpa sig. Ägna några timmar det kommande året till lite museibesök.
Kanske ska man våga sig på ett litet nyårslöfte, trots allt?
Det är ju ändå gratis.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, inte på alla museer, förstås, men ändå rätt många.
Och det blev succé: mängder med nya besökare har strömmat till. I en del fall har publiken blivit tre gånger större än under tidigare år.
En riktig kulturhit, med andra ord. Intellektuell hunger har mättats, andlig törst har släckts. Alldeles kostnadsfritt.
Men jag har inte gjort ett smack för att försköna statistiken.
Har helt enkelt inte varit på ett enda museibesök i Stockholm på hela året, absolut inte ett enda, hur jag än rannsakar mitt minne.
Säkert hade jag i dag varit en bättre och framför allt mer allmänbildad människa om jag raskat igenom salarna på Nationalmusuem, tittat in på Etnografiska eller varför inte putsat på mina insikter i Livrustkammaren eller på Historiska.
Allt detta hade varit gratis. En hel del hade förmodligen dessutom varit både intressant och underhållande. Och jag är inte alls allergisk mot damm, i den mån moderna muséer är dammiga, så det kan jag inte heller skylla på.
Av ren och skär snålhet borde jag väl ändå ha gått?
Ack nej, inte ens det ekonomiska argumentet bet. Jag kom helt enkelt aldrig iväg.
För egentligen bär jag inte på särskilt mycket fördomar om muséer heller. På besök i andra länder slinker jag gärna in och tittar på olika sorters samlingar, både konst och historiskt. Ett bra museum får bara inte vara för stort – usch, när jag kom till Louvren i Paris och det aldrig tog slut. Lagom är bäst!
Fast nog borde man kunna skärpa sig. Ägna några timmar det kommande året till lite museibesök.
Kanske ska man våga sig på ett litet nyårslöfte, trots allt?
Det är ju ändå gratis.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 28, 2005
Har du avverkat din ordkvot i dag?
En man yttrar ungefär 12 000 ord på en dag.
En kvinna nästan det dubbla – eller 23 000, för att vara mer exakt. Detta enligt ett radioprogram jag hörde häromdagen.
Siffror som man kan fundera mycket kring, eller hur?
12 000 ord är väl inte särskilt många?
23 000 är naturligtvis betydligt fler.
Men huvudfrågan är väl ändå vad man får sagt.
Om varje ord är vägt på guldvåg.
Eller om de förflugna rusar upp i antal.
Och ska man räkna de ord man skriver?
I så fall håller jag just nu på att avverka drygt en hundradel av en mans dagsdos.
Lika mycket som en etthundrasextiondedel av den kvinnliga ordkvoten.
Och vad blev mitt budskap?
Jo egentligen att nog behövs det en hel del ord till både det ena och det andra.
Inte sant?
Så fick jag det sagt.
Åtminstone.
Copyright Klimakteriehäxan
En kvinna nästan det dubbla – eller 23 000, för att vara mer exakt. Detta enligt ett radioprogram jag hörde häromdagen.
Siffror som man kan fundera mycket kring, eller hur?
12 000 ord är väl inte särskilt många?
23 000 är naturligtvis betydligt fler.
Men huvudfrågan är väl ändå vad man får sagt.
Om varje ord är vägt på guldvåg.
Eller om de förflugna rusar upp i antal.
Och ska man räkna de ord man skriver?
I så fall håller jag just nu på att avverka drygt en hundradel av en mans dagsdos.
Lika mycket som en etthundrasextiondedel av den kvinnliga ordkvoten.
Och vad blev mitt budskap?
Jo egentligen att nog behövs det en hel del ord till både det ena och det andra.
Inte sant?
Så fick jag det sagt.
Åtminstone.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 27, 2005
Mitt i mellandagsrean
Nu är det högsäsong igen. Högsäsong för shoppingglada. Och knökfullt i affärerna.
Jag vet, för jag har också varit ute.
Klämde mig in i en av mina favoritaffärer, men kom ganska fort ut igen - tomhänt.
Huvudorsaken var inte att inget lockade - röda priser är ju alltid frestande...
Nej, huvudorsaken var att nästan allt som hängde på reastängerna var i storlek 38.
Och förvisso har jag en gång varit en perfekt 38 - men det är det inte många som minns och, av dem som känner mig i dag, väldigt få som tror på. Det är ungefär lika många år som kilon sedan, och ingenting tyder på att det blir någon ändring till det bättre i brådrasket, även om jag med jämna och ojämna mellanrum tror att så ska ske.
Fast nog ska jag väl hinna besöka ytterligare någon trevlig butik med passande sortiment innan reaportarna slår igen.
Det finns en affär där man har en filosofi som alltid gör mig lite extra glad.
Jag provar ett plagg.
Det är för litet, sitter för tajt, avslöjar saker som hellre ska döljas.
Och ändå är det en storlek L.
Jag öppnar dörren till provrummet och hojtar, i lätt sammanbiten ton :
-Hallåååå! Kan du hitta den här i XL eller varför inte XXL till mej?
Varpå den snälla och glada försäljningsmänniskan kvittrar till svar:
-Jajamensan, här kommer en Extra Lagom och en Extra Extra Lagom!
Visst låter det bättre än Extra Stor?
Det är säkert bra för affärens omsättning också.
Rent och skärt lönsamhetstänkande, förklätt till psykologi.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag vet, för jag har också varit ute.
Klämde mig in i en av mina favoritaffärer, men kom ganska fort ut igen - tomhänt.
Huvudorsaken var inte att inget lockade - röda priser är ju alltid frestande...
Nej, huvudorsaken var att nästan allt som hängde på reastängerna var i storlek 38.
Och förvisso har jag en gång varit en perfekt 38 - men det är det inte många som minns och, av dem som känner mig i dag, väldigt få som tror på. Det är ungefär lika många år som kilon sedan, och ingenting tyder på att det blir någon ändring till det bättre i brådrasket, även om jag med jämna och ojämna mellanrum tror att så ska ske.
Fast nog ska jag väl hinna besöka ytterligare någon trevlig butik med passande sortiment innan reaportarna slår igen.
Det finns en affär där man har en filosofi som alltid gör mig lite extra glad.
Jag provar ett plagg.
Det är för litet, sitter för tajt, avslöjar saker som hellre ska döljas.
Och ändå är det en storlek L.
Jag öppnar dörren till provrummet och hojtar, i lätt sammanbiten ton :
-Hallåååå! Kan du hitta den här i XL eller varför inte XXL till mej?
Varpå den snälla och glada försäljningsmänniskan kvittrar till svar:
-Jajamensan, här kommer en Extra Lagom och en Extra Extra Lagom!
Visst låter det bättre än Extra Stor?
Det är säkert bra för affärens omsättning också.
Rent och skärt lönsamhetstänkande, förklätt till psykologi.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 26, 2005
Prisat vare Google!
Hur klarade vi oss?
Hur fick vi veta någonting?
Hur mycket tid gick åt att leta efter informationen?
Hur många kataloger fick vi slå i? Arkiv! Kortregister!
Hur stod vi ut?
Jag menar alltså då. Förr i tiden.
Innan Google fanns.
De två grabbar som grundade Google har utsetts till Årets Män 2005 av Financial Times. Det är fint det.
Tidningen har gjort sitt val med hjälp av en läsaromröstning som hållits – ja gissa var! På nätet, var annars!?
Google har vid det här laget sju år på nacken. Larry Page och Sergey Brin var 25 när de startade sökmotorn som snart sagt vareviga dataanvändare tar till när man behöver söka information om såväl stort som smått. Fast under utvecklingstiden, på Stanford-universitetet, gick projektet under namnet ”Back Rub”, kryptiskt i mina öron men där finns kanske en djupare mening som går mig förbi. Eller är det helt enkelt en variant på talesättet ”You rub my back, I rub yours”, kanske? Så fungerar ju faktiskt sökmotorer i dag.
För ett år sen introducerades Google på Nasdaq-börsen i USA och där går det bara uppåt – företaget inleder 2006 med ett börsvärde på den ofattbara summan 1000 miljarder kronor. Synd att man inte var med och satsade en aldrig så liten slant i starten…
När man googlar Google får man bland annat veta att företaget hamnat på kollisionskurs med mängder av författare som motsatt sig planerna på att deras böcker skulle digitaliseras av Google.
Det går också att hitta att Google har ett motto som lyder: ”Don´t be evil”, men ingen förklaring följer med – jag känner att jag hade behövt en. Fast det är klart, en uppmaning till snällhet kan väl aldrig vara helt fel. Och grabbarna som äger företaget har ju numeraverkligen råd att vara snälla om de har lust.
Hur som helst så lär man sig alltid något när man googlar. Kollade precis vad susning.nu hade att förtälja om Google, och då visar det sig att den gamle tecknade seriefiguren Tjalle Tvärvigg, skapad i början av förra seklet, på engelska heter ingenting mindre än Barney Google.
Kanske Larry och Sergey snart lägger till ett litet extra Google som efternamn. För deras skapelse lär blir minst lika långlivad som seriefiguren.
Och grabbar, grattis till titeln, förresten, och Gott Nytt Google-år på er.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur fick vi veta någonting?
Hur mycket tid gick åt att leta efter informationen?
Hur många kataloger fick vi slå i? Arkiv! Kortregister!
Hur stod vi ut?
Jag menar alltså då. Förr i tiden.
Innan Google fanns.
De två grabbar som grundade Google har utsetts till Årets Män 2005 av Financial Times. Det är fint det.
Tidningen har gjort sitt val med hjälp av en läsaromröstning som hållits – ja gissa var! På nätet, var annars!?
Google har vid det här laget sju år på nacken. Larry Page och Sergey Brin var 25 när de startade sökmotorn som snart sagt vareviga dataanvändare tar till när man behöver söka information om såväl stort som smått. Fast under utvecklingstiden, på Stanford-universitetet, gick projektet under namnet ”Back Rub”, kryptiskt i mina öron men där finns kanske en djupare mening som går mig förbi. Eller är det helt enkelt en variant på talesättet ”You rub my back, I rub yours”, kanske? Så fungerar ju faktiskt sökmotorer i dag.
För ett år sen introducerades Google på Nasdaq-börsen i USA och där går det bara uppåt – företaget inleder 2006 med ett börsvärde på den ofattbara summan 1000 miljarder kronor. Synd att man inte var med och satsade en aldrig så liten slant i starten…
När man googlar Google får man bland annat veta att företaget hamnat på kollisionskurs med mängder av författare som motsatt sig planerna på att deras böcker skulle digitaliseras av Google.
Det går också att hitta att Google har ett motto som lyder: ”Don´t be evil”, men ingen förklaring följer med – jag känner att jag hade behövt en. Fast det är klart, en uppmaning till snällhet kan väl aldrig vara helt fel. Och grabbarna som äger företaget har ju numeraverkligen råd att vara snälla om de har lust.
Hur som helst så lär man sig alltid något när man googlar. Kollade precis vad susning.nu hade att förtälja om Google, och då visar det sig att den gamle tecknade seriefiguren Tjalle Tvärvigg, skapad i början av förra seklet, på engelska heter ingenting mindre än Barney Google.
Kanske Larry och Sergey snart lägger till ett litet extra Google som efternamn. För deras skapelse lär blir minst lika långlivad som seriefiguren.
Och grabbar, grattis till titeln, förresten, och Gott Nytt Google-år på er.
Copyright Klimakteriehäxan
Livet efter tsunamin (R)
fAnnandag jul 2005.
Överallt ett enda tema: ett år sedan katastrofvågen i Sydostasien.
Oundvikligt, på gränsen till outhärdligt kanske? Men i alla fall.
Det här är en text som jag postade här på bloggen långt tidigare i år. Alltså en repris.
Två röster i radio i morse.
Två människor som bytt liv.
-Det måste gå, sa hon.
-En dag i taget, sa han.
De menade samma sak. Att allt hade varit nattsvart, för djävligt, bortom det fattbara. Men att människan ändå är skapt så att hon går vidare.
Kvinnan sa:
-Förut var jag mamma. Nu är jag bara Maria. Och änka. Barnlös.
Hon hade två små pojkar.
Mannen förlorade sin fru, sin lilla dotter och sin son.
Vi som inte direkt drabbades av tsunamin har drabbats ändå. I bästa fall. Vi har drabbats av en insikt – insikten om hur fort allt kan förändras.
Då är frågan hur man förvaltar den insikten: stoppar huvudet i sanden som en struts?
I så fall sitter man ju fast.
Drar täcket över huvudet?
Då ligger man ju kvar.
Öppnar ögonen och ser sig om?
Det kan faktiskt betyda att man ser nya saker. Saker som funnits där länge, och därför betraktats som självklara – ja nästan eviga.
Och får man väl upp ögonen för dem är det dags för handling.
Dags att berätta för vännerna att de är uppskattade.
Dags att gå hem och klappa på man och barn.
Dags att skicka en blomma.
Dags att hälsa på grannen som aldrig kommer utanför dörren.
Dags att rensa bort en massa personligt skräp.
Dags att be om ursäkt för förflugna ord.
Dags att ringa mamma.
För man vet ju aldrig när det är dags för någon att dö.
Det borde tsunamin ha lärt oss, vi som så att säga inte drabbades.
Copyright Klimakteriehäxan
Överallt ett enda tema: ett år sedan katastrofvågen i Sydostasien.
Oundvikligt, på gränsen till outhärdligt kanske? Men i alla fall.
Det här är en text som jag postade här på bloggen långt tidigare i år. Alltså en repris.
Två röster i radio i morse.
Två människor som bytt liv.
-Det måste gå, sa hon.
-En dag i taget, sa han.
De menade samma sak. Att allt hade varit nattsvart, för djävligt, bortom det fattbara. Men att människan ändå är skapt så att hon går vidare.
Kvinnan sa:
-Förut var jag mamma. Nu är jag bara Maria. Och änka. Barnlös.
Hon hade två små pojkar.
Mannen förlorade sin fru, sin lilla dotter och sin son.
Vi som inte direkt drabbades av tsunamin har drabbats ändå. I bästa fall. Vi har drabbats av en insikt – insikten om hur fort allt kan förändras.
Då är frågan hur man förvaltar den insikten: stoppar huvudet i sanden som en struts?
I så fall sitter man ju fast.
Drar täcket över huvudet?
Då ligger man ju kvar.
Öppnar ögonen och ser sig om?
Det kan faktiskt betyda att man ser nya saker. Saker som funnits där länge, och därför betraktats som självklara – ja nästan eviga.
Och får man väl upp ögonen för dem är det dags för handling.
Dags att berätta för vännerna att de är uppskattade.
Dags att gå hem och klappa på man och barn.
Dags att skicka en blomma.
Dags att hälsa på grannen som aldrig kommer utanför dörren.
Dags att rensa bort en massa personligt skräp.
Dags att be om ursäkt för förflugna ord.
Dags att ringa mamma.
För man vet ju aldrig när det är dags för någon att dö.
Det borde tsunamin ha lärt oss, vi som så att säga inte drabbades.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 25, 2005
BA = Blogoholics Anonymous
Jo, den verkar finnas, den föreningen.
Än platsar jag inte där. Förhoppningsvis ska jag aldrig göra det heller.
Men nu har jag lokaliserat ursprungslistan med symptom på bloggberoende. Den omfattar nu inte mindre än 85 punkter…
Min egen försvenskade kortvariant hade ju bara femton!
Än platsar jag inte där. Förhoppningsvis ska jag aldrig göra det heller.
Men nu har jag lokaliserat ursprungslistan med symptom på bloggberoende. Den omfattar nu inte mindre än 85 punkter…
Min egen försvenskade kortvariant hade ju bara femton!
Godbitar i tv
Först i dag, denna tidningsfria dag, läser jag gårdagens tidningar. På julafton hinns de helt enkelt inte med.
Därför delar jag med mig av denna godbit en dag för sent – men håll till godo!
Det är Svenska Dagbladet som intervjuat en av TV4:s helgvärdinnor inför uppdraget att vara kanalens ”ansikte” under jul och nyår.
Yrkesstoltheten formligen strålar om svaret hon (jag är snäll nu, skriver inte namnet) ger på frågan hur hon förberett sig för uppgiften.
-Man behöver inte förbereda sig så himla mycket utan det viktiga är att man gillar julen och det gör jag.
Kanalprofilen berättar glatt att allt är inspelat en vecka i förväg och på frågan om vad julen betyder för henne personligen rundar hon av med:
-Det räcker att man får god mat och får umgås med vänner och familj.
Marknadsavdelningen på hennes arbetsplats hade glömt berätta för henne, att det ingår i uppgiften och vore lämpligt att säga något om det fantastiska utbudet av tv-program också…
Och jag vet inte hur resultatet sett ut, har inte tittat en endaste minut på hennes kanal än. Hon ökade liksom inte dess dragningskraft.
Men det bästa har jag sparat till sist, fast det är först i artikeln.
Fråga: Vad blir det för överraskningar?
Svar: Vi dyker upp som små godbitar mellan programmen.
Fint. Vilken självinsikt. Vilken ambitionsnivå. Vilken stjärna!
Månne hon satsar på en karriär som frontfigur i Feministiskt Iniativ eller någon annan framåt kvinnorörelse?
Copyright Klimakteriehäxan
Därför delar jag med mig av denna godbit en dag för sent – men håll till godo!
Det är Svenska Dagbladet som intervjuat en av TV4:s helgvärdinnor inför uppdraget att vara kanalens ”ansikte” under jul och nyår.
Yrkesstoltheten formligen strålar om svaret hon (jag är snäll nu, skriver inte namnet) ger på frågan hur hon förberett sig för uppgiften.
-Man behöver inte förbereda sig så himla mycket utan det viktiga är att man gillar julen och det gör jag.
Kanalprofilen berättar glatt att allt är inspelat en vecka i förväg och på frågan om vad julen betyder för henne personligen rundar hon av med:
-Det räcker att man får god mat och får umgås med vänner och familj.
Marknadsavdelningen på hennes arbetsplats hade glömt berätta för henne, att det ingår i uppgiften och vore lämpligt att säga något om det fantastiska utbudet av tv-program också…
Och jag vet inte hur resultatet sett ut, har inte tittat en endaste minut på hennes kanal än. Hon ökade liksom inte dess dragningskraft.
Men det bästa har jag sparat till sist, fast det är först i artikeln.
Fråga: Vad blir det för överraskningar?
Svar: Vi dyker upp som små godbitar mellan programmen.
Fint. Vilken självinsikt. Vilken ambitionsnivå. Vilken stjärna!
Månne hon satsar på en karriär som frontfigur i Feministiskt Iniativ eller någon annan framåt kvinnorörelse?
Copyright Klimakteriehäxan
Klaff-fel?
Ibland dyker en och annan ögonbrynshöjare upp när man minst anar det.
Som nyss, i radions ekonyheter.
”Det finns för få donerade hjärtklaffar för barn” var beskedet.
Jo. Naturligtvis allvarligt för den som väntar.
Men.
Här föreligger väl ändå ett litet klaff-fel i rapporteringen?
Jag vill bara uttrycka den milda förhoppningen att bristen beror på att de allra flesta fungerande barnhjärtklaffar redan är i fullt och ständigt bruk.
Copyright Klimakteriehäxan
Som nyss, i radions ekonyheter.
”Det finns för få donerade hjärtklaffar för barn” var beskedet.
Jo. Naturligtvis allvarligt för den som väntar.
Men.
Här föreligger väl ändå ett litet klaff-fel i rapporteringen?
Jag vill bara uttrycka den milda förhoppningen att bristen beror på att de allra flesta fungerande barnhjärtklaffar redan är i fullt och ständigt bruk.
Copyright Klimakteriehäxan
Tvungen att tro på tomten?
Ända tills nu har de fått vänta på Santa, ungarna i en stor del av världen som ligger ganska långt härifrån. Men i dag är det dags.
Hörde i ett radioprogram att amerikanska föräldrar fått ett nytt vapen i den ojämlika kampen om husfriden i jultider.
Man kan numera via nätet boka ett telefonsamtal för sitt barn med Santa och ge tomten alla tänkbara upplysningar som kan komma till användning när den långa önskelistan ska lämnas fram. Detaljer som kanske tvingar ungen att tro på tomten, Father Christmas eller vad han nu kallas.
Det handlar förstås om en kombination av hot, påtryckning och rena mutor.
Det går ganska lätt att föreställa sig hur det kan gå till. Santa, som ringt upp på överenskommen tid, säger till barnet i andra änden av telefonlinjen:
-Men lille vän, om du inte slutar kalla lillebror för fetknopp och äckelpotta blir det inga skidor.
Tomten kan också bana vägen för trista besked:
-Du förstår att det kan omöjligt bli någon hundvalp i år. Det blir alldeles för kallt för en sån att åka släde med mig mitt i vintern, kanske skulle det vara svårt att få en hund genom skorstenen också.
Påtryckningsvarianten är enkel och känns igen från andra tillfällen på året:
-Bara du har städat hela ditt rum ordentligt och hjälpt till med disken och tvättat familjens bil både utanpå och inuti ska du se att jag får tag i just en sådan hockeyhjälm som du satt högst på din önskelista.
Och så varianten som i andra sammanhang skulle klassificeras som muta, varken mer eller mindre:
-Jag tror nog att vi i tomteverkstaden kan fixa det där dataspelet du drömmer om. Men då måste du lova att…
För vår del är det förstås för sent för den här gången, men kanske är det ändå ett knep att överväga om sisådär ett år? Nog går det väl att hitta en villig "telefontomte" i bekantskapskretsen, en för barnet okänd röst som vill göra en stödjande insats?
Återstår en stor fråga:
Vill vi att våra barn ska tro på tomten, på gott och ont?
Copyright Klimakteriehäxan
Hörde i ett radioprogram att amerikanska föräldrar fått ett nytt vapen i den ojämlika kampen om husfriden i jultider.
Man kan numera via nätet boka ett telefonsamtal för sitt barn med Santa och ge tomten alla tänkbara upplysningar som kan komma till användning när den långa önskelistan ska lämnas fram. Detaljer som kanske tvingar ungen att tro på tomten, Father Christmas eller vad han nu kallas.
Det handlar förstås om en kombination av hot, påtryckning och rena mutor.
Det går ganska lätt att föreställa sig hur det kan gå till. Santa, som ringt upp på överenskommen tid, säger till barnet i andra änden av telefonlinjen:
-Men lille vän, om du inte slutar kalla lillebror för fetknopp och äckelpotta blir det inga skidor.
Tomten kan också bana vägen för trista besked:
-Du förstår att det kan omöjligt bli någon hundvalp i år. Det blir alldeles för kallt för en sån att åka släde med mig mitt i vintern, kanske skulle det vara svårt att få en hund genom skorstenen också.
Påtryckningsvarianten är enkel och känns igen från andra tillfällen på året:
-Bara du har städat hela ditt rum ordentligt och hjälpt till med disken och tvättat familjens bil både utanpå och inuti ska du se att jag får tag i just en sådan hockeyhjälm som du satt högst på din önskelista.
Och så varianten som i andra sammanhang skulle klassificeras som muta, varken mer eller mindre:
-Jag tror nog att vi i tomteverkstaden kan fixa det där dataspelet du drömmer om. Men då måste du lova att…
För vår del är det förstås för sent för den här gången, men kanske är det ändå ett knep att överväga om sisådär ett år? Nog går det väl att hitta en villig "telefontomte" i bekantskapskretsen, en för barnet okänd röst som vill göra en stödjande insats?
Återstår en stor fråga:
Vill vi att våra barn ska tro på tomten, på gott och ont?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 24, 2005
Finns det några snälla barn här?
Den där frågan som väl alla barn känt en viss oro inför.
I dag dyker den upp igen.
Finns det några snälla barn här?
Och vi svarar väl jo så gott som undantagslöst, för visst är de rara och goa de små liven, ända upp i de finnigaste tonåren och de tväraste humörsvängningarna.
För paket ska barn ha på julafton. Allt annat är otänkbart!
I vår familj har jag permanentat en tradition från mitt eget hem, som började med att vi fick julbesök från USA när jag var i 7-årsåldern. Bland många härliga presenter fanns en julstrumpa, en dittills okänd företeelse i min hemtrakt. Alltså en sådan där rymlig strumpa som ska hängas på spiselkransen så att tomten under natten kan parkera renen på taket och klättra ner genom skorstenen för att fylla den med alla efterlängtade klappar.
Strumpan var röd med vit krage, och på den stor mitt namn i grönt med glitter. Och naturligtvis fanns det något i strumpan när jag vaknade på julaftons morgon – en dag för tidigt, med amerikanska ögon sett, men man tar ju seden dit man kommer.
Så mina egna ungar har alltid haft julstrumpor och alltid fått lite paket på morgonen, vilket förkortar dagen och skänker ett större lugn än den stämning som annars hotar uppstå kring högen under granen.
Ett år när mina ögonstenar var kanske tre och fem tillbringade vi julen i mitt barndomshem. Vi hade självklart packat ner julstrumporna, som i brist på spiselkrans fick hängas på ett element bredvid våra sängar (värmekälla som värmekälla, eller hur?). Och så, i det allmänna plockandet, dök min egen julstrumpa upp. Glittret var mestadels bortramlat, men annars var den hel. Så jag hängde upp den bredvid ungarnas och tänkte inte mer på saken.
I gryningen julaftons morgon hör jag så dottern viska ljudligt till sin bror:
-DU!!! Min strumpa är alldeles FULL!
Sonen vaknar tvärt och kravlar i väg för att kolla.
-MIN MED! väser han förtjust.
Jag öppnar ögonen och ser två tindrande barn med varsin knökfull strumpa i famnen.
-Mamma, våra strumpor är FULLA!!!
-Jaha, och min då?
Tablå. Bestörtning. Elände.
Min strumpa är ju lika tom som när jag hängde upp den.
-Jag har väl inte varit snäll då, säger jag skämtsamt.
-JOOOO mamma, det HAR du!
Båda barnen kastar sig över mig och stryker mig över kinden, pussar mig på munnen, klappar med mjuka händer och upprepar mantrat otaliga gånger.
Mamma har varit snäll. Absolut. Jättesnäll.
Och så hade hon ju så snälla barn.
Det, gott folk, det var rena julafton det.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag dyker den upp igen.
Finns det några snälla barn här?
Och vi svarar väl jo så gott som undantagslöst, för visst är de rara och goa de små liven, ända upp i de finnigaste tonåren och de tväraste humörsvängningarna.
För paket ska barn ha på julafton. Allt annat är otänkbart!
I vår familj har jag permanentat en tradition från mitt eget hem, som började med att vi fick julbesök från USA när jag var i 7-årsåldern. Bland många härliga presenter fanns en julstrumpa, en dittills okänd företeelse i min hemtrakt. Alltså en sådan där rymlig strumpa som ska hängas på spiselkransen så att tomten under natten kan parkera renen på taket och klättra ner genom skorstenen för att fylla den med alla efterlängtade klappar.
Strumpan var röd med vit krage, och på den stor mitt namn i grönt med glitter. Och naturligtvis fanns det något i strumpan när jag vaknade på julaftons morgon – en dag för tidigt, med amerikanska ögon sett, men man tar ju seden dit man kommer.
Så mina egna ungar har alltid haft julstrumpor och alltid fått lite paket på morgonen, vilket förkortar dagen och skänker ett större lugn än den stämning som annars hotar uppstå kring högen under granen.
Ett år när mina ögonstenar var kanske tre och fem tillbringade vi julen i mitt barndomshem. Vi hade självklart packat ner julstrumporna, som i brist på spiselkrans fick hängas på ett element bredvid våra sängar (värmekälla som värmekälla, eller hur?). Och så, i det allmänna plockandet, dök min egen julstrumpa upp. Glittret var mestadels bortramlat, men annars var den hel. Så jag hängde upp den bredvid ungarnas och tänkte inte mer på saken.
I gryningen julaftons morgon hör jag så dottern viska ljudligt till sin bror:
-DU!!! Min strumpa är alldeles FULL!
Sonen vaknar tvärt och kravlar i väg för att kolla.
-MIN MED! väser han förtjust.
Jag öppnar ögonen och ser två tindrande barn med varsin knökfull strumpa i famnen.
-Mamma, våra strumpor är FULLA!!!
-Jaha, och min då?
Tablå. Bestörtning. Elände.
Min strumpa är ju lika tom som när jag hängde upp den.
-Jag har väl inte varit snäll då, säger jag skämtsamt.
-JOOOO mamma, det HAR du!
Båda barnen kastar sig över mig och stryker mig över kinden, pussar mig på munnen, klappar med mjuka händer och upprepar mantrat otaliga gånger.
Mamma har varit snäll. Absolut. Jättesnäll.
Och så hade hon ju så snälla barn.
Det, gott folk, det var rena julafton det.
Copyright Klimakteriehäxan
Endast mamma är vaken
Det är faktiskt julafton.
God Jul!
Granen är klädd och har ännu inte börjat barra, tomtar har krupit upp ur vrårna och det finns nya stearinljus i varenda stake.
Juldukarna är på - handbroderade, självklart, av min mamma, av en skicklig brodös-kompis och av ingen mindre än mig själv.
Fast det var länge sedan. Men vad gör det - nya juldukar behöver man inte, det blir i stället allt färre ytor att lägga dem på, och så handlar det ju ändå bara om de här korta veckorna.
Kylskåpet är välfyllt med basbeståndsdelarna i ett (ordentligt nedbantat) julbord. Min mamma har bakat bullar, det finns hemgjorda pepparkakor och sockerkaka med äpplen i. Samt knäck.
Men mycket tyder på att det inte blir så hård åtgång på godsakerna.
Jag och båda mina barn är nämligen drabbade av någon sorts magåkomma. Med den följer noll matlust.
Något som i ett lite annat läge skulle passa perfekt just i mitt fall - men just till julafton? Och ungarna?
Föga lönar det sig att klaga. Kanske är julmust trots allt bra för konstiga magar, Coca Cola har ju det ryktet?
Oavsett vilket så ÄR det julafton.
Och bara mamma är vaken. Och orolig för att för första gången i livet ska denna dag bli en riktigt tråkig julafton för de små barnen.
Ni vet, det är ju barnens högtid. Det måste väl gälla även tonåringar?
God Jul i alla fall.
PS 1 Behöver rubriken månntro en förklaring? "Endast mamma är vaken" var ett radioprogram som sändes sent på kvällen den 23 december i många år, riktat till alla de kvinnor som förväntades sitta uppe och putsa mässingen eller lacka paket in i det sista. Programledare var radioveteranen Maud Reuterswärd (död 1980) och min mamma lyssnade alltid troget på sändningen, som traditionsenligt avslutades med att Jussi Björling sjöng "Till havs". DS
PS 2 Om ni hör nåt i luften som surrar
så är det våra magar som kurrar... DS
Copyright Klimakteriehäxan
God Jul!
Granen är klädd och har ännu inte börjat barra, tomtar har krupit upp ur vrårna och det finns nya stearinljus i varenda stake.
Juldukarna är på - handbroderade, självklart, av min mamma, av en skicklig brodös-kompis och av ingen mindre än mig själv.
Fast det var länge sedan. Men vad gör det - nya juldukar behöver man inte, det blir i stället allt färre ytor att lägga dem på, och så handlar det ju ändå bara om de här korta veckorna.
Kylskåpet är välfyllt med basbeståndsdelarna i ett (ordentligt nedbantat) julbord. Min mamma har bakat bullar, det finns hemgjorda pepparkakor och sockerkaka med äpplen i. Samt knäck.
Men mycket tyder på att det inte blir så hård åtgång på godsakerna.
Jag och båda mina barn är nämligen drabbade av någon sorts magåkomma. Med den följer noll matlust.
Något som i ett lite annat läge skulle passa perfekt just i mitt fall - men just till julafton? Och ungarna?
Föga lönar det sig att klaga. Kanske är julmust trots allt bra för konstiga magar, Coca Cola har ju det ryktet?
Oavsett vilket så ÄR det julafton.
Och bara mamma är vaken. Och orolig för att för första gången i livet ska denna dag bli en riktigt tråkig julafton för de små barnen.
Ni vet, det är ju barnens högtid. Det måste väl gälla även tonåringar?
God Jul i alla fall.
PS 1 Behöver rubriken månntro en förklaring? "Endast mamma är vaken" var ett radioprogram som sändes sent på kvällen den 23 december i många år, riktat till alla de kvinnor som förväntades sitta uppe och putsa mässingen eller lacka paket in i det sista. Programledare var radioveteranen Maud Reuterswärd (död 1980) och min mamma lyssnade alltid troget på sändningen, som traditionsenligt avslutades med att Jussi Björling sjöng "Till havs". DS
PS 2 Om ni hör nåt i luften som surrar
så är det våra magar som kurrar... DS
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 23, 2005
En korpral i familjen!
Jag tror inte mina ögon.
En ung man i välsittande överrock, skjorta, slips, halsduk, handskar, putsade skor kliver innanför vår dörr.
Det är sonen. Min soldat. Som numera är korpral, hur hysteriskt det än kan låta i mina mamma-öron.
Livet i det militära rullar på, men nu har grabben fått julledigt. Och försetts med permissionsuniform. Vilket inkluderar slips. Slips! Han har slips!
Minns hur han fick en en gång, av en av mina tjejkompisar som i USA köpt en färdigknuten barnvariant. Sonen var i treårsåldern och lät godvilligt saken fästas runt halsen, men där blev den inte gammal och snart försvann den väl ut i historien.
Sedan dess har samma hals aldrig varit nära en slips. Den han har nu är snyggt knuten – jag vågar inte fråga om han verkligen knutit den själv.
Men det tar bara ungefär en kvart.
Sedan är ordningen återställd: mysbyxor, svettiströja. Hundraprocentig uppmärksamhet mot dataskärmen.
Och man känner igenom honom, korpral eller inte, helt och fullt.
Copyright Klimakteriehäxan
En ung man i välsittande överrock, skjorta, slips, halsduk, handskar, putsade skor kliver innanför vår dörr.
Det är sonen. Min soldat. Som numera är korpral, hur hysteriskt det än kan låta i mina mamma-öron.
Livet i det militära rullar på, men nu har grabben fått julledigt. Och försetts med permissionsuniform. Vilket inkluderar slips. Slips! Han har slips!
Minns hur han fick en en gång, av en av mina tjejkompisar som i USA köpt en färdigknuten barnvariant. Sonen var i treårsåldern och lät godvilligt saken fästas runt halsen, men där blev den inte gammal och snart försvann den väl ut i historien.
Sedan dess har samma hals aldrig varit nära en slips. Den han har nu är snyggt knuten – jag vågar inte fråga om han verkligen knutit den själv.
Men det tar bara ungefär en kvart.
Sedan är ordningen återställd: mysbyxor, svettiströja. Hundraprocentig uppmärksamhet mot dataskärmen.
Och man känner igenom honom, korpral eller inte, helt och fullt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 22, 2005
Sena julkort till nyår
Årets julkort skulle ha postats i fredags, i alla fall om man är en ordentlig svensk som gör som det står på skyltarna längs livets väg.
Mina håller just på att bli skrivna, men kommer alltså inte fram ”i tid”.
För en massa människor blir julkorten ofta ett av många extra måsten, att klämma in mellan blöjbyten, korv stroganoff och en sväng med skurtrasan.
Vad är det för fel på en liten hälsning lagom till nyår, jag bara undrar?
Och vem blir egentligen glad av ett julkort längre? En halvfet tomte i suddigt tryck och en knappt läsbar namnteckning bredvid. Det är ju faktiskt så de ser ut, de flesta. Mycket roligare blir det om kortet har någon personlig touche, ett par extra ord, en liten krumelur i kanten.
Men oavsett hur kortet ser ut glädjer det förmodligen den som känner sig ensam. Ett sätt att ändå umgås, om än så formellt och oengagerat.
En e-post duger väl också bra i dessa tider - men just de som gläds mest åt korten har förmodligen inte tillgång till en dator.
Alltså borde man kanske trots allt vara extra noga med att i tid få i väg de där raderna till folk som man tror faktiskt bryr sig? Där finns någon liten moster eller faster, en tant som varit med sedan man själv var barn, föräldrarnas grannar som alltid följt ens kringelikrokiga karriär med vänligt intresse.
En kollega skriver riktigt, handskrivet brev till ett hundra personer inför varje jul. Enda brevet på året - men det är klart att det blir väl mottaget!
Fast min tes är att även de där människorna blir lika glada av att kuvertet dimper ner till nyår som om det kommit en vecka tidigare. Från att tro att man glömts bort till att upptäcka att nej, så var det inte, är steget kort. Och om jag uppskattar en extra rad, så tror jag att fler gör det – alltså blir det några ord om året som gått och vad vi i familjen haft för oss.
Så jag fortsätter i lugn takt med mina julhälsningar, som önskar folk ett gott nytt år.
Det kan jag hålla på med nästan en vecka till.
Men nu måste jag slå in julklapparna.
Det kan inte vänta till nästa vecka.
Copyright Klimakteriehäxan
Mina håller just på att bli skrivna, men kommer alltså inte fram ”i tid”.
För en massa människor blir julkorten ofta ett av många extra måsten, att klämma in mellan blöjbyten, korv stroganoff och en sväng med skurtrasan.
Vad är det för fel på en liten hälsning lagom till nyår, jag bara undrar?
Och vem blir egentligen glad av ett julkort längre? En halvfet tomte i suddigt tryck och en knappt läsbar namnteckning bredvid. Det är ju faktiskt så de ser ut, de flesta. Mycket roligare blir det om kortet har någon personlig touche, ett par extra ord, en liten krumelur i kanten.
Men oavsett hur kortet ser ut glädjer det förmodligen den som känner sig ensam. Ett sätt att ändå umgås, om än så formellt och oengagerat.
En e-post duger väl också bra i dessa tider - men just de som gläds mest åt korten har förmodligen inte tillgång till en dator.
Alltså borde man kanske trots allt vara extra noga med att i tid få i väg de där raderna till folk som man tror faktiskt bryr sig? Där finns någon liten moster eller faster, en tant som varit med sedan man själv var barn, föräldrarnas grannar som alltid följt ens kringelikrokiga karriär med vänligt intresse.
En kollega skriver riktigt, handskrivet brev till ett hundra personer inför varje jul. Enda brevet på året - men det är klart att det blir väl mottaget!
Fast min tes är att även de där människorna blir lika glada av att kuvertet dimper ner till nyår som om det kommit en vecka tidigare. Från att tro att man glömts bort till att upptäcka att nej, så var det inte, är steget kort. Och om jag uppskattar en extra rad, så tror jag att fler gör det – alltså blir det några ord om året som gått och vad vi i familjen haft för oss.
Så jag fortsätter i lugn takt med mina julhälsningar, som önskar folk ett gott nytt år.
Det kan jag hålla på med nästan en vecka till.
Men nu måste jag slå in julklapparna.
Det kan inte vänta till nästa vecka.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 19, 2005
När hela gatan blinkar
Just den här veckan ringlar sig en tät och långsam bilkö norr ut från Miami.
Det är en blandning av turister och fasta floridabor som tar en tur till en av delstatens stora sevärdheter: The Christmas Street.
På vägen dit passerar de vad som brukar kallas för världens högsta julgran – ett enormt träd utanför skandaltidningen National Enquirers stora hus. Den lyser och glimmar förstås ordentligt, men det är ingenting mot de syner som väntar den som kommit hela vägen till julens egen gata i North Miami.
Riktigt hur historien började har jag aldrig fått klart för mig, men traditionen har vid det här laget flera tiotal år på nacken.
Det går ut på att man redan tidigt i december börjar hänga upp lampor på varenda fläck man disponerar över: husfasader, tak, trädgård, stängsel, garage, buskar, swimmingpool, jaccuzibalja, brevlåda. Och inte vilka lampor som helst. Nej, alla storlekar, färger och former finns representerade. Och de allra flesta blinkar.
När kvällsmörkret lägger sig går elförbrukningen i området upp dramatiskt. Alla ljusslingor tänds, allt börjar pulsera. Hela gatan blinkar. Musik av skilda slag studsar över tomtstaketen och överröstar rasslet av vinden i palmkronorna. Vad som normalt sett står absolut stilla snurrar och roterar eller studsar upp och ner. En överdimensionerad tomte med självlysande skägg, ren, släde och ljusfyllda paket hohoho-ar på taknocken bredvid en falsk skorsten av plast.
Och på trottoaren utanför trängs besökarna, shortsklädda, med kamerorna i högsta hugg i svettiga nypor.
Det är omöjligt att inte bli tagen av detta överflöd av juleljus. Alltså återkommer åskådarna år efter år – för tro inte att begivenheterna ser likadana ut. Å nej, att upprepa sig är under den värdighet som invånarna på Christmas Street känner.
Planeringen på julgatan pågår året runt. Nya former och färger, fler lampor, ännu originellare idéer jagas ständigt. Och eftersom attraktionen numer är så etablerad går det att hitta sponsorer till det mesta. När jag strosade runt bland julhusen hade till exempel en familj en Harley Davidson invirad i ljusgirlander roterande i trädgården. Ingen idé är för absurd, inget infall lämnas oprövat.
Det finns en komplikation med livet som invånare på The Christmas Street, bortsett från den svindlande elräkningen.
Det går inte att flytta dit om man inte tänker fortsätta att blinka i juletid.
Hur skulle det se ut – ett svart hål mitt i alltihop?
Inte undra på att amerikaner som kommer till Sverige så här på vintern tycker att vi har det onödigt mörkt omkring oss.
Men så är det ju också ständigt mer och fler julslingor på våra balkonger och i våra trädgårdar. Så kanske är vi på väg till en svensk julgata, någonstans.
Med en roterande motorsåg klädd i rosa lampor och en Arla-kossa i neon och en aldrig så liten byst av Alfred Nobel som tänds och släcks.
Någon frivillig som anmäler sig?
Blink blink.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är en blandning av turister och fasta floridabor som tar en tur till en av delstatens stora sevärdheter: The Christmas Street.
På vägen dit passerar de vad som brukar kallas för världens högsta julgran – ett enormt träd utanför skandaltidningen National Enquirers stora hus. Den lyser och glimmar förstås ordentligt, men det är ingenting mot de syner som väntar den som kommit hela vägen till julens egen gata i North Miami.
Riktigt hur historien började har jag aldrig fått klart för mig, men traditionen har vid det här laget flera tiotal år på nacken.
Det går ut på att man redan tidigt i december börjar hänga upp lampor på varenda fläck man disponerar över: husfasader, tak, trädgård, stängsel, garage, buskar, swimmingpool, jaccuzibalja, brevlåda. Och inte vilka lampor som helst. Nej, alla storlekar, färger och former finns representerade. Och de allra flesta blinkar.
När kvällsmörkret lägger sig går elförbrukningen i området upp dramatiskt. Alla ljusslingor tänds, allt börjar pulsera. Hela gatan blinkar. Musik av skilda slag studsar över tomtstaketen och överröstar rasslet av vinden i palmkronorna. Vad som normalt sett står absolut stilla snurrar och roterar eller studsar upp och ner. En överdimensionerad tomte med självlysande skägg, ren, släde och ljusfyllda paket hohoho-ar på taknocken bredvid en falsk skorsten av plast.
Och på trottoaren utanför trängs besökarna, shortsklädda, med kamerorna i högsta hugg i svettiga nypor.
Det är omöjligt att inte bli tagen av detta överflöd av juleljus. Alltså återkommer åskådarna år efter år – för tro inte att begivenheterna ser likadana ut. Å nej, att upprepa sig är under den värdighet som invånarna på Christmas Street känner.
Planeringen på julgatan pågår året runt. Nya former och färger, fler lampor, ännu originellare idéer jagas ständigt. Och eftersom attraktionen numer är så etablerad går det att hitta sponsorer till det mesta. När jag strosade runt bland julhusen hade till exempel en familj en Harley Davidson invirad i ljusgirlander roterande i trädgården. Ingen idé är för absurd, inget infall lämnas oprövat.
Det finns en komplikation med livet som invånare på The Christmas Street, bortsett från den svindlande elräkningen.
Det går inte att flytta dit om man inte tänker fortsätta att blinka i juletid.
Hur skulle det se ut – ett svart hål mitt i alltihop?
Inte undra på att amerikaner som kommer till Sverige så här på vintern tycker att vi har det onödigt mörkt omkring oss.
Men så är det ju också ständigt mer och fler julslingor på våra balkonger och i våra trädgårdar. Så kanske är vi på väg till en svensk julgata, någonstans.
Med en roterande motorsåg klädd i rosa lampor och en Arla-kossa i neon och en aldrig så liten byst av Alfred Nobel som tänds och släcks.
Någon frivillig som anmäler sig?
Blink blink.
Copyright Klimakteriehäxan
Rudolf borde heta Rudolfina...
Rätt som det är hör man den gamla dängan:
Rudolf med röda mulen
hette en helt vanlig ren...
Men nu visar det sig att det föreligger en logisk kullerbytta i denna så spridda text.
Detta tankeväckande meddelande har ramlat in i min mailbox idag:
"Både rentjurar och renkor får horn på sommaren.
Tjurarna fäller sina i början av vintern.
Honorna behåller sina horn tills de kalvat på våren.
Det betyder att alla jultomtens renar är honor.
Det måste vara kvinnor som klarar av att dra en
fet karl i röda kläder, till rätt adresser, runt hela jorden,
på en natt, utan att fara vilse."
Rudolf med röda mulen
hette en helt vanlig ren...
Men nu visar det sig att det föreligger en logisk kullerbytta i denna så spridda text.
Detta tankeväckande meddelande har ramlat in i min mailbox idag:
"Både rentjurar och renkor får horn på sommaren.
Tjurarna fäller sina i början av vintern.
Honorna behåller sina horn tills de kalvat på våren.
Det betyder att alla jultomtens renar är honor.
Det måste vara kvinnor som klarar av att dra en
fet karl i röda kläder, till rätt adresser, runt hela jorden,
på en natt, utan att fara vilse."
söndag, december 18, 2005
När isen ligger
I natt blev det is på sjön.
I går kväll var det fortfarande öppet vatten, nästan vindstilla, bara någon enstaka krusning.
I morse var det vitt, från strand till strand.
Kanske blir det en vit jul.
Kanske håller isen snart för både skridskoåkare och hundmotionärer.
Kanske ser man vintercyklister som obekymrat trampar parallellt med den nybrutna rännan.
Kanske kommer en och annan att försöka sig på lite pimpelfiske.
Kanske nappar det.
Kanske blir det så där gnistrande vackert med snökristaller som diamanter i vintersolen.
Kanske förefaller vinterisen oemotståndlig.
Men inte för mig.
För en gång sjönk jag, ljudlöst, rakt igenom istäcket. Hamnade i vattnet ända till hakan. Det måste ha varit kallt, men det märkte jag inte.
Jag kom upp igen, av egen kraft. Har aldrig riktigt fattat hur.
Isdubbar hade jag inga, skulle bara gå där hundratals gått före mig.
Det enda som var torrt på mig var mössan.
Det enda som gällde var att skynda fort hem.
Det enda som återstår är minnet av hur jag ofattbart bara sjönk, utan ett knak – det vet man väl att is brakar och låter när den går sönder?
Det är alltsedan dess väldigt enkelt att avstå från promenader på vinterisen.
Hur frestande det än kan verka.
Nu ligger den där i alla fall.
Hittills utan fotspår i det tunna snölagret.
Och att jag kom upp den där gången måste ju mest av allt bero på att jag väldigt gärna ville.
Det hade varit ett sådant snöpligt sätt att sätta punkt på.
Utan ens det allra minsta lilla knak.
Copyright Klimakteriehäxan
I går kväll var det fortfarande öppet vatten, nästan vindstilla, bara någon enstaka krusning.
I morse var det vitt, från strand till strand.
Kanske blir det en vit jul.
Kanske håller isen snart för både skridskoåkare och hundmotionärer.
Kanske ser man vintercyklister som obekymrat trampar parallellt med den nybrutna rännan.
Kanske kommer en och annan att försöka sig på lite pimpelfiske.
Kanske nappar det.
Kanske blir det så där gnistrande vackert med snökristaller som diamanter i vintersolen.
Kanske förefaller vinterisen oemotståndlig.
Men inte för mig.
För en gång sjönk jag, ljudlöst, rakt igenom istäcket. Hamnade i vattnet ända till hakan. Det måste ha varit kallt, men det märkte jag inte.
Jag kom upp igen, av egen kraft. Har aldrig riktigt fattat hur.
Isdubbar hade jag inga, skulle bara gå där hundratals gått före mig.
Det enda som var torrt på mig var mössan.
Det enda som gällde var att skynda fort hem.
Det enda som återstår är minnet av hur jag ofattbart bara sjönk, utan ett knak – det vet man väl att is brakar och låter när den går sönder?
Det är alltsedan dess väldigt enkelt att avstå från promenader på vinterisen.
Hur frestande det än kan verka.
Nu ligger den där i alla fall.
Hittills utan fotspår i det tunna snölagret.
Och att jag kom upp den där gången måste ju mest av allt bero på att jag väldigt gärna ville.
Det hade varit ett sådant snöpligt sätt att sätta punkt på.
Utan ens det allra minsta lilla knak.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett år som bloggare - och bloggberoende?
Ett år har gått sedan blev jag bloggare. Märkesdagen passerade i veckan.
Min förundran när jag upptäckte hur enkelt det var att skaffa sig ett alldeles eget ställe på nätet var obeskrivbar.
Jag, som är en högst ordinär dataanvändare utan alla insikter i hur man gör egentligen – jag fick med några musklick plötsligt en egen blogg, ett publiceringsverktyg som både var gratis och fullt av möjligheter..
Och när jag hade satt dit namnet och valt templat och det liksom var klappat och klart kände jag mig hög. Uppfylld.
Här kunde jag skriva nästan vad som helst.
Det blev för mycket just då. Överväldigande.
Min första post bestod av ”Välkommen till Klimakteriehäxan”. Tre ord i en rubrik, sedan var jag faktiskt tvungen att ta paus och försöka smälta denna stora händelse i mitt liv. Så småningom blev det en ”riktig” välkommen-text – och sedan har det rullat på, som av sig självt.
Vissa dagar har jag förstås tänkt att nej, detta är att kasta bort sin tid, jag lägger av, måste göra något vettigt i stället.
Men så har det gått en stund, ofta inte särskilt lång, och så har något poppat upp i min skalle som plötsligt blivit en textstump till.
I dag finns en bit över 200 poster att läsa på Klimakteriehäxan – det är så många att jag faktiskt inte själv kommer i håg dem alla. Och tänk att det finns faktiskt de som läst samtliga!
Nu händer det att jag frågar mig om jag rent av gått och blivit beroende. Blogoholic. Det finns listor över symptomen. Jag hittade en engelsk sådan på en surfningstur för en tid sedan, och nu när jag faktiskt lärt mig ”infoga hyperlänk” borde jag göra det – men se, då kan jag absolut inte påminna mig var jag fann den där listan.
Fast ett antal punkter kopierade jag och sparade, några har jag lagt till. Några stämmer på mig, tack och lov inte alla…
Se här listan över 15 symptom på bloggberoende:
Du ringer till jobbet och sjukanmäler dig för att du vill vara hemma och blogga.
Du ägnar minst fyra timmar om dagen åt att blogga själv och att läsa och kommentera andra bloggar.
Du kollar ideligen om du fått nya kommentarer.
Du kommenterar på din egen blogg som ”anonymous”.
Du bloggar på jobbet också, när du tror att ingen ser.
Du uppmanar vänner och bekanta att läsa din blogg i stället för att ta direkt kontakt.
Du lägger ut tio poster om dygnet på din blogg.
Du vaknar mitt i natten och funderar ut en ny text till bloggen.
Du har alltid en anteckningsbok tillgänglig för att skriva upp nya bloggidéer.
Du kommenterar andras bloggar bara i förhoppningen om att de ska kolla din.
Du betvivlar starkt att det där räkneverket du installerat fungerar som det ska.
Du pratar om bloggning med alla människor, oavsett om de delar ditt intresse eller ej.
Du betraktar folk som säger ”blogg? Vad är det?” som idioter.
Du är uppriktigt avundsjuk på bloggare som får mycket fler läsarkommentarer än du.
Du gör en lista på symptom som karakteriserar en blogoholic.
Tja. Handen på hjärtat.
Lite beroendeframkallande är det.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Min förundran när jag upptäckte hur enkelt det var att skaffa sig ett alldeles eget ställe på nätet var obeskrivbar.
Jag, som är en högst ordinär dataanvändare utan alla insikter i hur man gör egentligen – jag fick med några musklick plötsligt en egen blogg, ett publiceringsverktyg som både var gratis och fullt av möjligheter..
Och när jag hade satt dit namnet och valt templat och det liksom var klappat och klart kände jag mig hög. Uppfylld.
Här kunde jag skriva nästan vad som helst.
Det blev för mycket just då. Överväldigande.
Min första post bestod av ”Välkommen till Klimakteriehäxan”. Tre ord i en rubrik, sedan var jag faktiskt tvungen att ta paus och försöka smälta denna stora händelse i mitt liv. Så småningom blev det en ”riktig” välkommen-text – och sedan har det rullat på, som av sig självt.
Vissa dagar har jag förstås tänkt att nej, detta är att kasta bort sin tid, jag lägger av, måste göra något vettigt i stället.
Men så har det gått en stund, ofta inte särskilt lång, och så har något poppat upp i min skalle som plötsligt blivit en textstump till.
I dag finns en bit över 200 poster att läsa på Klimakteriehäxan – det är så många att jag faktiskt inte själv kommer i håg dem alla. Och tänk att det finns faktiskt de som läst samtliga!
Nu händer det att jag frågar mig om jag rent av gått och blivit beroende. Blogoholic. Det finns listor över symptomen. Jag hittade en engelsk sådan på en surfningstur för en tid sedan, och nu när jag faktiskt lärt mig ”infoga hyperlänk” borde jag göra det – men se, då kan jag absolut inte påminna mig var jag fann den där listan.
Fast ett antal punkter kopierade jag och sparade, några har jag lagt till. Några stämmer på mig, tack och lov inte alla…
Se här listan över 15 symptom på bloggberoende:
Du ringer till jobbet och sjukanmäler dig för att du vill vara hemma och blogga.
Du ägnar minst fyra timmar om dagen åt att blogga själv och att läsa och kommentera andra bloggar.
Du kollar ideligen om du fått nya kommentarer.
Du kommenterar på din egen blogg som ”anonymous”.
Du bloggar på jobbet också, när du tror att ingen ser.
Du uppmanar vänner och bekanta att läsa din blogg i stället för att ta direkt kontakt.
Du lägger ut tio poster om dygnet på din blogg.
Du vaknar mitt i natten och funderar ut en ny text till bloggen.
Du har alltid en anteckningsbok tillgänglig för att skriva upp nya bloggidéer.
Du kommenterar andras bloggar bara i förhoppningen om att de ska kolla din.
Du betvivlar starkt att det där räkneverket du installerat fungerar som det ska.
Du pratar om bloggning med alla människor, oavsett om de delar ditt intresse eller ej.
Du betraktar folk som säger ”blogg? Vad är det?” som idioter.
Du är uppriktigt avundsjuk på bloggare som får mycket fler läsarkommentarer än du.
Du gör en lista på symptom som karakteriserar en blogoholic.
Tja. Handen på hjärtat.
Lite beroendeframkallande är det.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 17, 2005
När hela huset blinkar
Jag bodde en kortare period av mitt liv i USA, närmare bestämt i The Sunshine State – dvs Florida.
Till min första jul for jag Miami runt för att få tag i en liten gran. Det blev till slut en ganska ful plastgran, men det var med den som med de flesta granar som inte är perfekta: den blev rätt okej med lite kulor och glitter i.
Och så hade jag ju balkong också. Man har gärna det i The Sunshine State.
Alla mina grannar hade ljusslingor på sina balkonger. Jag kände grupptrycket och for iväg till närmsta köpcentrum.
Det blev en lång slinga med lampor i rött, gult, grönt och blått. Lamporna kunde blinka. Jag satte i kontakten och min balkong började blinka i kapp med alla andra blinkande balkonger.
Möjligen var det inbillning, men jag tyckte att det hördes ett litet litet ljud också, i takt med blinkningarna.
Jag blev irriterad.
Men stod emot.
Bor man i Amerika SKA man ha blinkande balkongräcken i december.
Jag blev ännu mer irriterad.
Försökte stå emot.
Det gick i någon timme. Sedan orkade jag inte längre. Även om jag blundade blinkade det rött, grönt, gult och blått i mitt huvud.
Just som jag skulle slita ur kontakten och rusa med eländet till soprummet upptäckte jag en liten knapp. Om man tryckte på den slutade lamporna blinka.
De lyste som vilken hederlig svensk julgransbelysning som helst, om ock i fler och bjärtare färger.
Jag kunde andas ut och ljusslingan överlevde.
Men jag sände en och annan tanke till väninnan som importerade en äkta man ända från USA till Sverige.
De bodde i villa i ett av Stockholms ”finare” ytterområden. På den gatan gjorde man saker som var anständiga, kultiverade och allmänt trevliga (i alla fall när det gällde sådant som syntes utåt).
Så en dag strax före jul bestämde sig mannen i huset för att överraska lilla frugan. Hon jobbade sent och svängde inte in med sin lilla bil på uppfarten förrän nattmörkret lagt sig. Men den här kvällen höll hon på att köra rakt upp på verandan och ända in i hallen. För vad hade hänt?
Jo den förväntansfulle maken stod i dörren och lyste i kapp med de hundratals om inte rent av tusentals små glödlampor som han virat in hela huset i. Runt hans fötter hoppade och studsade i förtjusning familjens tre små barn.
Hela tvåvåningskåken blinkade från grunden upp till taknocken.
Och grannarna tryckte näsorna mot rutorna och stirrade förfärat på denna chockerande syn, en nymodighet, ett vulgo-rekord och något fullständigt otänkbart.
Min väninna satt som djupfryst kvar bakom ratten. Nöp sig i armen en och två gånger, men nej, hon drömde inte.
Hon var en helsvensk mamma, uppväxt med stearinljus och en försynt pappersstjärna i fönstret.
Nu bodde hon plötsligt i ett hus som blinkade. Skulle hon skratta eller gråta? Ingetdera skulle motsvara makens förväntningar, så mycket var klart.
Han hade ju faktiskt ansträngt sig, riktigt ordentligt. Precis som vore han hemma i Amerika.
Riktigt hur dramat sen utvecklade sig har jag aldrig fått klart för mig.
Men två dagar senare var det färdigblinkat. Ungarna blev kanske mutade med extra klappar.
Grannarna i fina förorten kunde andas ut, elräkningen hann inte skjuta i höjden och ingenting blev kortslutet.
Mer än möjligen mannens humör.
Ibland lönar det sig verkligen inte att anstränga sig.
Copyright Klimakteriehäxan
Till min första jul for jag Miami runt för att få tag i en liten gran. Det blev till slut en ganska ful plastgran, men det var med den som med de flesta granar som inte är perfekta: den blev rätt okej med lite kulor och glitter i.
Och så hade jag ju balkong också. Man har gärna det i The Sunshine State.
Alla mina grannar hade ljusslingor på sina balkonger. Jag kände grupptrycket och for iväg till närmsta köpcentrum.
Det blev en lång slinga med lampor i rött, gult, grönt och blått. Lamporna kunde blinka. Jag satte i kontakten och min balkong började blinka i kapp med alla andra blinkande balkonger.
Möjligen var det inbillning, men jag tyckte att det hördes ett litet litet ljud också, i takt med blinkningarna.
Jag blev irriterad.
Men stod emot.
Bor man i Amerika SKA man ha blinkande balkongräcken i december.
Jag blev ännu mer irriterad.
Försökte stå emot.
Det gick i någon timme. Sedan orkade jag inte längre. Även om jag blundade blinkade det rött, grönt, gult och blått i mitt huvud.
Just som jag skulle slita ur kontakten och rusa med eländet till soprummet upptäckte jag en liten knapp. Om man tryckte på den slutade lamporna blinka.
De lyste som vilken hederlig svensk julgransbelysning som helst, om ock i fler och bjärtare färger.
Jag kunde andas ut och ljusslingan överlevde.
Men jag sände en och annan tanke till väninnan som importerade en äkta man ända från USA till Sverige.
De bodde i villa i ett av Stockholms ”finare” ytterområden. På den gatan gjorde man saker som var anständiga, kultiverade och allmänt trevliga (i alla fall när det gällde sådant som syntes utåt).
Så en dag strax före jul bestämde sig mannen i huset för att överraska lilla frugan. Hon jobbade sent och svängde inte in med sin lilla bil på uppfarten förrän nattmörkret lagt sig. Men den här kvällen höll hon på att köra rakt upp på verandan och ända in i hallen. För vad hade hänt?
Jo den förväntansfulle maken stod i dörren och lyste i kapp med de hundratals om inte rent av tusentals små glödlampor som han virat in hela huset i. Runt hans fötter hoppade och studsade i förtjusning familjens tre små barn.
Hela tvåvåningskåken blinkade från grunden upp till taknocken.
Och grannarna tryckte näsorna mot rutorna och stirrade förfärat på denna chockerande syn, en nymodighet, ett vulgo-rekord och något fullständigt otänkbart.
Min väninna satt som djupfryst kvar bakom ratten. Nöp sig i armen en och två gånger, men nej, hon drömde inte.
Hon var en helsvensk mamma, uppväxt med stearinljus och en försynt pappersstjärna i fönstret.
Nu bodde hon plötsligt i ett hus som blinkade. Skulle hon skratta eller gråta? Ingetdera skulle motsvara makens förväntningar, så mycket var klart.
Han hade ju faktiskt ansträngt sig, riktigt ordentligt. Precis som vore han hemma i Amerika.
Riktigt hur dramat sen utvecklade sig har jag aldrig fått klart för mig.
Men två dagar senare var det färdigblinkat. Ungarna blev kanske mutade med extra klappar.
Grannarna i fina förorten kunde andas ut, elräkningen hann inte skjuta i höjden och ingenting blev kortslutet.
Mer än möjligen mannens humör.
Ibland lönar det sig verkligen inte att anstränga sig.
Copyright Klimakteriehäxan
Efterlysning!
Finns det någon där ute som kan ge mig tips på julklappar till en 19-årig yngling utan önskelista? Apropå en post lite längre ner.
Tacksam för svar!
Tacksam för svar!
Sex klappar till mig - och till dig? - under 100-lappen
Önskelistans tid är NU.
Visst, jag har redan skrivit en som var ganska lång. Den gäller absolut fortfarande, även om den skrevs inför födelsedagen.
Men eftersom sistaminuten-köp inte är okända i vår familj har jag nu presterat en ny lista som kanske kan vara även någon annan till hjälp.
Nu har jag nämligen hittat saker jag gärna tar emot – och ingenting av detta kostar mer än 100 svenska riksdaler.
Så här ser det ut:
1. Tommy Körbergs CD ”Julen är här”. Har den på kassett men vem spelar en kassett i dessa dagar? Hans ”O helga natt” är helt otrolig. Gubben har pipa, s a s. Extrapris 69 kronor på Åhléns.
2. Solfjäder. Kan vid första anblicken verka helt galet, men jag känner faktiskt flera kvinnor som glatt halar upp en sådan ur handväskan när det blir för kvavt på krogen eller närhelst annars man vill att luften ska röra på sig (jaja, en eller annan vallning då kanske?) Och det blotta faktum att man nu kan hitta kul solfjädrar som inte ser ut som gamla souvenirer från turist-Spanien på såväl HM som Accessorize antyder väl ändå att det är fritt fram för friska fläktar. Billigast (69 kr) på HM.
3. Visitkortsfodral. Kan man absolut leva utan, men man kan också leva med ett. Finns bl a på Wedins. Klart under hundralappen, men jag har glömt det exakta priset.
4. Skojigt ”knythalsband” av flera rader glaspärlor på HM. Jag tar helst ett svart, men det fanns i flera färger. Betingar ett pris av 98 kr.
5. Lillfingerring i silver 99 kr. Påstås vara tänkt för herrar, men sådant kan man väl sätta sig över. Inte för att jag precis behöver flera smycken – men märkligt nog är det ändå alltid kul med nya. Den här har jag sett i annonser för Indo Nordic-kedjan, som finns lite både här och där, tror jag.
6. Lyxvinäger – tomat- eller svartvinbärssmak, förslagsvis. Köps i lösvikt i Oil & Vinegar Shop, som åtminstone finns i Stockholm och Göteborg (på franchising från England). Tar man med en egen liten glasflaska blir det mest ekonomiskt. Och jag lovar, denna vinäger förvandlar den enklaste sallad till godis. Med sänkt GI-värde, dessutom. Priser från 19 kr per deciliter.
Ja, kära tomten, här fick du några förslag, som inte ens för dig till ruinens brant.
Återstår bara en fråga:
Tror jag verkligen på dig?
Copyright Klimakteriehäxan
Visst, jag har redan skrivit en som var ganska lång. Den gäller absolut fortfarande, även om den skrevs inför födelsedagen.
Men eftersom sistaminuten-köp inte är okända i vår familj har jag nu presterat en ny lista som kanske kan vara även någon annan till hjälp.
Nu har jag nämligen hittat saker jag gärna tar emot – och ingenting av detta kostar mer än 100 svenska riksdaler.
Så här ser det ut:
1. Tommy Körbergs CD ”Julen är här”. Har den på kassett men vem spelar en kassett i dessa dagar? Hans ”O helga natt” är helt otrolig. Gubben har pipa, s a s. Extrapris 69 kronor på Åhléns.
2. Solfjäder. Kan vid första anblicken verka helt galet, men jag känner faktiskt flera kvinnor som glatt halar upp en sådan ur handväskan när det blir för kvavt på krogen eller närhelst annars man vill att luften ska röra på sig (jaja, en eller annan vallning då kanske?) Och det blotta faktum att man nu kan hitta kul solfjädrar som inte ser ut som gamla souvenirer från turist-Spanien på såväl HM som Accessorize antyder väl ändå att det är fritt fram för friska fläktar. Billigast (69 kr) på HM.
3. Visitkortsfodral. Kan man absolut leva utan, men man kan också leva med ett. Finns bl a på Wedins. Klart under hundralappen, men jag har glömt det exakta priset.
4. Skojigt ”knythalsband” av flera rader glaspärlor på HM. Jag tar helst ett svart, men det fanns i flera färger. Betingar ett pris av 98 kr.
5. Lillfingerring i silver 99 kr. Påstås vara tänkt för herrar, men sådant kan man väl sätta sig över. Inte för att jag precis behöver flera smycken – men märkligt nog är det ändå alltid kul med nya. Den här har jag sett i annonser för Indo Nordic-kedjan, som finns lite både här och där, tror jag.
6. Lyxvinäger – tomat- eller svartvinbärssmak, förslagsvis. Köps i lösvikt i Oil & Vinegar Shop, som åtminstone finns i Stockholm och Göteborg (på franchising från England). Tar man med en egen liten glasflaska blir det mest ekonomiskt. Och jag lovar, denna vinäger förvandlar den enklaste sallad till godis. Med sänkt GI-värde, dessutom. Priser från 19 kr per deciliter.
Ja, kära tomten, här fick du några förslag, som inte ens för dig till ruinens brant.
Återstår bara en fråga:
Tror jag verkligen på dig?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 16, 2005
Julklapp: kalsonger
Det råder stark ojämlikhet inför julen i vår familj.
Dotterns önskelista är en A4 lång. Den inleds med ”snowboard” och slutar med ”betalad mobilräkning”. Däremellan finns alltså en hel del, exempelvis ”presentkort på HM” tätt följt av ”vanliga pengar”.
Sonen däremot har inte lyckats producera någon lista över huvud taget. Fast pengar ”går ju alltid bra”, som han säger. Men oj så tråkigt jag tycker det är att ”bara” ge bort pengar. Och nog vill han ha paket alltid, det har han inte växt ifrån.
Jag tror att jag inte är ensam om uppfattningen att det är rysligt svårt att hitta på överraskningar till tonåringar – åtminstone överraskningar som blir uppskattade.
Förr i världen hotade jag alltid med att bruna långkalsonger skulle bli resultatet, snyggt inslaget och lagt under granen, om det inte blev någon önskelista.
Det hotet har tappat sin verkan.
Fast kalsonger går ju alltid åt. Går in i en ungdomlig herraffär där en rask yngling i 23-årsåldern står bakom disken, till allmänhetens tjänst.
Alltså knatar jag fram till honom och ställer en enkel fråga:
-Hej! Har du några KUL kalsonger?
Han verkar helt oförberedd på frågan. Men tar sig samman och svarar, ganska tyst men ändå fullt hörbart:
-Njaaa, jag vet inte riktigt. Idag tog jag svarta.
Det tar mig en bråkdel av en sekund att ta in svaret. Dubbelvikt av skratt störtar jag ut ur butiken. Kvar står expediten och tittar efter kunden som så hastigt avvek.
Men jag hoppas att han får sälja många kalsonger.
Även om de bara är svarta.
Copyright Klimakteriehäxan
Dotterns önskelista är en A4 lång. Den inleds med ”snowboard” och slutar med ”betalad mobilräkning”. Däremellan finns alltså en hel del, exempelvis ”presentkort på HM” tätt följt av ”vanliga pengar”.
Sonen däremot har inte lyckats producera någon lista över huvud taget. Fast pengar ”går ju alltid bra”, som han säger. Men oj så tråkigt jag tycker det är att ”bara” ge bort pengar. Och nog vill han ha paket alltid, det har han inte växt ifrån.
Jag tror att jag inte är ensam om uppfattningen att det är rysligt svårt att hitta på överraskningar till tonåringar – åtminstone överraskningar som blir uppskattade.
Förr i världen hotade jag alltid med att bruna långkalsonger skulle bli resultatet, snyggt inslaget och lagt under granen, om det inte blev någon önskelista.
Det hotet har tappat sin verkan.
Fast kalsonger går ju alltid åt. Går in i en ungdomlig herraffär där en rask yngling i 23-årsåldern står bakom disken, till allmänhetens tjänst.
Alltså knatar jag fram till honom och ställer en enkel fråga:
-Hej! Har du några KUL kalsonger?
Han verkar helt oförberedd på frågan. Men tar sig samman och svarar, ganska tyst men ändå fullt hörbart:
-Njaaa, jag vet inte riktigt. Idag tog jag svarta.
Det tar mig en bråkdel av en sekund att ta in svaret. Dubbelvikt av skratt störtar jag ut ur butiken. Kvar står expediten och tittar efter kunden som så hastigt avvek.
Men jag hoppas att han får sälja många kalsonger.
Även om de bara är svarta.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 15, 2005
Ofattbart
Ja just det: ofattbart.
Det är precis vad det är. Varken mer eller mindre.
En man i sisådär 40-årsåldern (svårt att bedöma under mössan) cyklade mitt i centrala Stockholm sent i eftermiddags.
Vi befann oss på en mörk gata, han och jag.
Samt hans lilla unge i barnsadel på pakethållaren.
Vintermörker råder på våra breddgrader, gatlampornas sken äts upp av asfalten.
Hade cykeln något ljus, fram eller bak? Icke.
Fanns det då inte åtminstone reflexer? Icke.
Hade cyklisten eller hans lilla passagerare hjälm? Icke.
Ska sådana människor över huvud taget få ha barn?
Jag bara undrar.
Samt är djupt och innerligt tacksam över att jag råkade se ekipaget och därmed hann undvika att köra på dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är precis vad det är. Varken mer eller mindre.
En man i sisådär 40-årsåldern (svårt att bedöma under mössan) cyklade mitt i centrala Stockholm sent i eftermiddags.
Vi befann oss på en mörk gata, han och jag.
Samt hans lilla unge i barnsadel på pakethållaren.
Vintermörker råder på våra breddgrader, gatlampornas sken äts upp av asfalten.
Hade cykeln något ljus, fram eller bak? Icke.
Fanns det då inte åtminstone reflexer? Icke.
Hade cyklisten eller hans lilla passagerare hjälm? Icke.
Ska sådana människor över huvud taget få ha barn?
Jag bara undrar.
Samt är djupt och innerligt tacksam över att jag råkade se ekipaget och därmed hann undvika att köra på dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Det låter i alla fall nyttigt
Visst är det dags med lite extra pyssel i köket?
Det här går fort och är en favorit, kommen ur tidningen Vår Bostad för några år sedan - och alltsedan dess ett måste hemma hos oss så här års.
Müsligodis
50 g margarin
0,5 dl sirap
0,5 dl socker
1 msk kakao
3 dl müsli
Smält margarinet i en kastrull. Rör ner sirap, socker och kakao.
Blanda väl.
Låt koka ett par minuter.
Rör sen i müslin. Klicka ut smeten på bakpapper (eller i knäckformar, det gör jag)
Ställ svalt så att det stelnar.
Förvara i kylskåp (fast det blir inte länge).
Det här går fort och är en favorit, kommen ur tidningen Vår Bostad för några år sedan - och alltsedan dess ett måste hemma hos oss så här års.
Müsligodis
50 g margarin
0,5 dl sirap
0,5 dl socker
1 msk kakao
3 dl müsli
Smält margarinet i en kastrull. Rör ner sirap, socker och kakao.
Blanda väl.
Låt koka ett par minuter.
Rör sen i müslin. Klicka ut smeten på bakpapper (eller i knäckformar, det gör jag)
Ställ svalt så att det stelnar.
Förvara i kylskåp (fast det blir inte länge).
tisdag, december 13, 2005
En köttbulle att minnas
Till jul påstås det att man måste servera köttbullar.
Hemgjorda köttbullar.
Nja, jag vet inte det jag.
Min karriär i köttbullsbranschen är sisådär.
Pannbiff är poppis här hemma, men när det kommer till de mindre och rundare varianterna är jag slagen av Mamma Scan.
Och det är helt OK, det finns så mycket annat man kan göra med köttfärs, så Mamma Scan kan få rulla på åt mig också.
Men en gång hade jag verkligen framgång i köttbullsbranschen.
Jag hade bjudit hem folk från jobbet på mat. De skulle få någon sorts buffé – och visa mig det buffébord i Sverige som saknar köttbullar.
Det finns helt enkelt inte.
Alltså gjorde jag köttbullar. Mamma Scan hade ledigt (om hon ens fanns, det är tveksamt).
Tiden gick och det började bli bråttom. Så jag snabbade på allt vad jag kunde med slevar, pannor och grytor.
Köttbullarna låg sent på programmet, så när det blev dags var jag stressad.
Slänger i saltet och sträcker mig efter vitpepparburken. Skakar ordentligt – och då!
För sent.
Min köttfärsbunke är täckt av ett icke föraktligt lager av kardemumma.
Fel burk.
Mataffären hade hunnit stänga. Och, som sagt, en buffé utan köttbullar är inte en buffé. Så jag fick fram någon sorts kniv och började skrapa. Mängden köttfärs minskade dramatiskt i bunken, men köttbullar blev det, och de såg t o m riktigt runda och goda ut.
Så kom gästerna.
De lät sig väl smaka.
Plötsligt säger den man som just då var min närmaste chef:
-Vilka goda köttbullar!
Jag hajade till men log och tackade väluppfostrat för berömmet. Då fortsatte han:
-Du har ju en väldigt spännande kryddning! Vad är det du haft i som är så originellt?
Svetten bröt ut. Milde himmel, jag hade inte skrapat tillräckligt djupt. Jag fånlog.
-Kardemumma! utbrast han strax belåtet.
-Du har ju haft i kardemumma! Så gott!
Jag mumlade något om ett tips jag fått och började plocka bort lite disk i väntan på ett annat och bättre samtalsämne.
Det måste ha gått minst ett par år innan saken kom på tal nästa gång.
-Dina fantastiska köttbullar glömmer vi inte, sa han.
-Vi har alltid kardemumma i våra nu för tiden!
Han skulle bara veta.
Och Mamma Scan skulle ta sig för pannan, hon också.
Men var så god, tipset är gratis.
Kanske ska du pröva lite kardemumma i köttbullarna så här till jul?
Copyright Klimakteriehäxan
Hemgjorda köttbullar.
Nja, jag vet inte det jag.
Min karriär i köttbullsbranschen är sisådär.
Pannbiff är poppis här hemma, men när det kommer till de mindre och rundare varianterna är jag slagen av Mamma Scan.
Och det är helt OK, det finns så mycket annat man kan göra med köttfärs, så Mamma Scan kan få rulla på åt mig också.
Men en gång hade jag verkligen framgång i köttbullsbranschen.
Jag hade bjudit hem folk från jobbet på mat. De skulle få någon sorts buffé – och visa mig det buffébord i Sverige som saknar köttbullar.
Det finns helt enkelt inte.
Alltså gjorde jag köttbullar. Mamma Scan hade ledigt (om hon ens fanns, det är tveksamt).
Tiden gick och det började bli bråttom. Så jag snabbade på allt vad jag kunde med slevar, pannor och grytor.
Köttbullarna låg sent på programmet, så när det blev dags var jag stressad.
Slänger i saltet och sträcker mig efter vitpepparburken. Skakar ordentligt – och då!
För sent.
Min köttfärsbunke är täckt av ett icke föraktligt lager av kardemumma.
Fel burk.
Mataffären hade hunnit stänga. Och, som sagt, en buffé utan köttbullar är inte en buffé. Så jag fick fram någon sorts kniv och började skrapa. Mängden köttfärs minskade dramatiskt i bunken, men köttbullar blev det, och de såg t o m riktigt runda och goda ut.
Så kom gästerna.
De lät sig väl smaka.
Plötsligt säger den man som just då var min närmaste chef:
-Vilka goda köttbullar!
Jag hajade till men log och tackade väluppfostrat för berömmet. Då fortsatte han:
-Du har ju en väldigt spännande kryddning! Vad är det du haft i som är så originellt?
Svetten bröt ut. Milde himmel, jag hade inte skrapat tillräckligt djupt. Jag fånlog.
-Kardemumma! utbrast han strax belåtet.
-Du har ju haft i kardemumma! Så gott!
Jag mumlade något om ett tips jag fått och började plocka bort lite disk i väntan på ett annat och bättre samtalsämne.
Det måste ha gått minst ett par år innan saken kom på tal nästa gång.
-Dina fantastiska köttbullar glömmer vi inte, sa han.
-Vi har alltid kardemumma i våra nu för tiden!
Han skulle bara veta.
Och Mamma Scan skulle ta sig för pannan, hon också.
Men var så god, tipset är gratis.
Kanske ska du pröva lite kardemumma i köttbullarna så här till jul?
Copyright Klimakteriehäxan
Sänkta Lucior och andra ljushuvuden
Lucia-dagen är snart slut och jag har inte sett en endaste levande lussebrud på hela dagen. Kanske seglade några av dem hem med kronan på sned innan jag hade hunnit vakna – men jag har inte ens sett spår av några, vare sig stearinfläckar eller hus lagda i aska.
Och inte lussade jag själv heller, det stannade vid blotta tanken.
På tv har några olika passerat revy, förstås. Men i vår familj hade vi en bandad favoritvariant som i det längsta överlevde som vhs-kassett. Det var en grupp barn som stod för all sången, både jag och mina ungar satt som tända ljus (jodå) och vi såg den där kassetten om och om igen i flera år. Ända tills tekniken gick om kassetten och den blev repig samt verkade ha fel hastighet. I dag var det bara jag som kikade i tio minuter innan jag hasade mig ur sängen.
I dotterns skola orkade ingen lussa (tonåringar är ju så trötta nu för tiden!), på mitt jobb sjöng en grupp kollegor de vanliga julsångerna. Trevligt, visst, men folk som sjunger hellre än bra är det gott om. Kaffet var förstås massproducerat och förvarat för länge i termoskannorna, och lussekatterna var precis som jag trodde stora, svampiga och trista. Min hade dessutom bara ett russin.
Glögg då?
Nähä. Inte en droppe. Fast det fanns pepparkakshjärtan.
På en av mina tidigare arbetsplatser var det lite annat drag under galoscherna i gryningen den 13 december. Knappt hann man hänga av sig yllerocken och mössan förrän det stod en glöggmugg under näsan. Den heta ångan steg rakt upp, och ögonen tårades direkt. Glöggen hade spetsat rejält med starkare saker, russin och mandel – sånt tjafs! – brydde sig ingen om.
Stämningen steg otroligt snabbt i kontorslandskapet. Receptionisten, som dagen till ära hade glitter i håret, hade glömt bort att det var hennes plikt att svara i telefonen. Hon serverade i stället ideligen påfyllning i muggarna, som var av kaffekoppsstorlek – ja man kan väl inte begära att arbetsgivaren håller med speciella glöggmuggar, eller hur?
Några av oss försökte ta upp vardagsplikterna, men det var inte lätt. Ljudnivån var många decibel högre än vanligt, och även den torraste helnykterist blev påverkad, eftersom spritångorna låg som en tjock dimma över rummet.
Men det är klart att det ebbade ut så småningom. Hur många gånger orkar folk sjunga ”Rudolf med röda mulen”? Många, förvisso, men det roliga måste ju ändå få ett slut. Sista versionen – efter att det varit ”Anders med röda mulen” och ”Curre med…” så kom någon på att man kunde sjunga om självaste receptionisten, som hette Rut. Alltså blev det Rutan – och den röda kroppsdelen bytte ett l mot ett s. Jättekul, för den som var i rätt stadium. Fast Rut själv blev plötsligt blek om nosen och försvann in på damernas.
Där träffade hon flera sänkta lucior, som bar tydliga tecken till baksmälla redan under förmiddagstimmarna. Arbetsstyrkans bästa ljushuvuden var extremt lågproducerande. Och Staffan Stalledräng vattnade fålar hörbart bakom dörren till herrtoaletten. Många hade Jingle Bells i skallen hela dagen, klockklang av värsta sorten.
Jag klarade mig lindrigt och bad aldrig om receptet på just den där glöggblandningen.
Året därpå hade jag bytt jobb, så jag vet inte om traditionen höll i sig.
Men ni fattar att detta var en minnesvärd Lucia-morgon – på sitt sätt.
Trots att den saknade en Lucia.
Copyright Klimakteriehäxan
Och inte lussade jag själv heller, det stannade vid blotta tanken.
På tv har några olika passerat revy, förstås. Men i vår familj hade vi en bandad favoritvariant som i det längsta överlevde som vhs-kassett. Det var en grupp barn som stod för all sången, både jag och mina ungar satt som tända ljus (jodå) och vi såg den där kassetten om och om igen i flera år. Ända tills tekniken gick om kassetten och den blev repig samt verkade ha fel hastighet. I dag var det bara jag som kikade i tio minuter innan jag hasade mig ur sängen.
I dotterns skola orkade ingen lussa (tonåringar är ju så trötta nu för tiden!), på mitt jobb sjöng en grupp kollegor de vanliga julsångerna. Trevligt, visst, men folk som sjunger hellre än bra är det gott om. Kaffet var förstås massproducerat och förvarat för länge i termoskannorna, och lussekatterna var precis som jag trodde stora, svampiga och trista. Min hade dessutom bara ett russin.
Glögg då?
Nähä. Inte en droppe. Fast det fanns pepparkakshjärtan.
På en av mina tidigare arbetsplatser var det lite annat drag under galoscherna i gryningen den 13 december. Knappt hann man hänga av sig yllerocken och mössan förrän det stod en glöggmugg under näsan. Den heta ångan steg rakt upp, och ögonen tårades direkt. Glöggen hade spetsat rejält med starkare saker, russin och mandel – sånt tjafs! – brydde sig ingen om.
Stämningen steg otroligt snabbt i kontorslandskapet. Receptionisten, som dagen till ära hade glitter i håret, hade glömt bort att det var hennes plikt att svara i telefonen. Hon serverade i stället ideligen påfyllning i muggarna, som var av kaffekoppsstorlek – ja man kan väl inte begära att arbetsgivaren håller med speciella glöggmuggar, eller hur?
Några av oss försökte ta upp vardagsplikterna, men det var inte lätt. Ljudnivån var många decibel högre än vanligt, och även den torraste helnykterist blev påverkad, eftersom spritångorna låg som en tjock dimma över rummet.
Men det är klart att det ebbade ut så småningom. Hur många gånger orkar folk sjunga ”Rudolf med röda mulen”? Många, förvisso, men det roliga måste ju ändå få ett slut. Sista versionen – efter att det varit ”Anders med röda mulen” och ”Curre med…” så kom någon på att man kunde sjunga om självaste receptionisten, som hette Rut. Alltså blev det Rutan – och den röda kroppsdelen bytte ett l mot ett s. Jättekul, för den som var i rätt stadium. Fast Rut själv blev plötsligt blek om nosen och försvann in på damernas.
Där träffade hon flera sänkta lucior, som bar tydliga tecken till baksmälla redan under förmiddagstimmarna. Arbetsstyrkans bästa ljushuvuden var extremt lågproducerande. Och Staffan Stalledräng vattnade fålar hörbart bakom dörren till herrtoaletten. Många hade Jingle Bells i skallen hela dagen, klockklang av värsta sorten.
Jag klarade mig lindrigt och bad aldrig om receptet på just den där glöggblandningen.
Året därpå hade jag bytt jobb, så jag vet inte om traditionen höll i sig.
Men ni fattar att detta var en minnesvärd Lucia-morgon – på sitt sätt.
Trots att den saknade en Lucia.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 12, 2005
Min chans att bli Lucia är äntligen här!
13 december i morgon.
Lucia har namnsdag.
Mycket mer än så blir det inte nu för tiden, annat än möjligen en alldeles för stor och förmodligen tämligen smaklös lussekatt på jobbet.
Annat var det när ungarna var små.
Var la jag lussesärken förra året? Är den kanske för liten nu? Och stjärngossestruten, blev den smulor när luciatåget upplöstes? Varför hittar jag bara pinnen till stjärnan, var är själva guldstjärnan? Bara hälften av glödlamporna i luciakronan lyser – är det svagt batteri eller var köper man nu de där speciella lamporna? Glittret! Kan pojkar ha vit särk med aldrig så lite krås på kragen eller ger det men för livet? Syns det lilla brännhålet på ärmen?
Så där höll det på, naturligtvis in i det sista. Tills man svettig och flämtande stod där bland de andra föräldrarna på dagis eller i klassrummet och smygtorkade tårarna ur ögonvrån, eftersom de rara små liven var så förtvivlat söta och sjöng som små änglar. Jovisst, det finns små änglar som sjunger falskt och fel text, såna petitesser hindrar inte en mammas förtjusning och stolthet ens i högtidliga situationer. Pepparkaksgubbarna var alltid den busigaste trion. Min egen son valde snart tomteluva framför pappersstrut, det var ju så demokratiskt ordnat att valfrihet var genomförd redan från början. Alltså hade alla små flickor luciakrona, med ytterst få undantag.
Pepparkakorna smälte och gjorde bajsliknande fläckar på de nyss så kritvita och nystrukna lusselinnena, alla var glada och nästan alla vuxna kom för sent till jobbet den där dagen, men det är på något vis allmänt accepterat.
En luciamorgon på dagis minns jag särskilt. Rummet var mörklagt. Några levande ljus stod strategiskt utplacerade. I andlös tystnad väntade vi på att dörren skulle öppnas och våra tindrande telningar skulle komma in i en enda lång rad.
Så kom de, och de var många. Det blev trångt på den lilla golvremsa som föreställde scenen. Fröken/regissören viftade: Gå längre in! Alla måste få plats!
Min lilla dotter, självklart den sötaste av alla de små luciorna, lydde order precis som de andra. Hon gled allt närmare fönsterväggen. Och närmare. Och närmare.
Tills jag med ett illtjut flög upp, som en jätteprojektil ur en kanon.
Det var en bråkdel av en sekund, bara några millimeter, som skilde min dotters mjuka blonda hår från ljuslågan på fönsterbrädan.
Det gick bra som tur var, ingen tog eld, alla sjöng. Men min hjärtfrekvens var så hög att jag mest hörde pulsslagen i öronen, jag darrade både inuti och utanpå och hämtade mig inte förrän till kaffet när allt var färdigsjunget, såväl det falska som det välljudande.
Bränder orsakade av levande ljus är förstås alldeles för vanliga så här års. När jag gick i gymnasiet blev alltid Anita klassens lucia. Hon var liten och söt och hade långt blont hår, vi andra hade inte en chans.
Men även den traditionen fick ett hastigt slut.
Anita gick också för nära fönsterväggen, hemma hos vår klassföreståndare. Vår luciakrona hade riktiga ljus, och blixtsnabbt brann sovrumsgardinen med hög och klar låga, som vida överträffade luciatågets lyskraft.
Fröken for upp ur sängen. Hon var inte så värst många år äldre än vi, hennes elever, och hon hade en väldigt liten pyjamas av Baby Doll-typ.
Grabbarna i klassen tyckte absolut att vi skulle lussa hos henne igen, men vi kände oss inte riktigt välkomna tillbaka.
Som tur är består inte allt luciafirande av stor dramatik. Jag har hört mig för om eventuella planer för morgondagen, men inga verkar finnas. Min soldat får väl en pepparkaka på mässen, dottern har match och absolut ingen kommer att lussa hemma hos oss.
Om inte jag skulle???
Tänk om jag skulle leta upp luciakronan? Visst har jag väl en jättesärk som jag snodde ihop av ett lakan en gång för många år sedan? Och nog kommer jag väl ihåg texten: Nu i vårt mörka hus stiger med tända ljus…
Min chans att bli Lucia har äntligen kommit!
Copyright Klimakteriehäxan
Lucia har namnsdag.
Mycket mer än så blir det inte nu för tiden, annat än möjligen en alldeles för stor och förmodligen tämligen smaklös lussekatt på jobbet.
Annat var det när ungarna var små.
Var la jag lussesärken förra året? Är den kanske för liten nu? Och stjärngossestruten, blev den smulor när luciatåget upplöstes? Varför hittar jag bara pinnen till stjärnan, var är själva guldstjärnan? Bara hälften av glödlamporna i luciakronan lyser – är det svagt batteri eller var köper man nu de där speciella lamporna? Glittret! Kan pojkar ha vit särk med aldrig så lite krås på kragen eller ger det men för livet? Syns det lilla brännhålet på ärmen?
Så där höll det på, naturligtvis in i det sista. Tills man svettig och flämtande stod där bland de andra föräldrarna på dagis eller i klassrummet och smygtorkade tårarna ur ögonvrån, eftersom de rara små liven var så förtvivlat söta och sjöng som små änglar. Jovisst, det finns små änglar som sjunger falskt och fel text, såna petitesser hindrar inte en mammas förtjusning och stolthet ens i högtidliga situationer. Pepparkaksgubbarna var alltid den busigaste trion. Min egen son valde snart tomteluva framför pappersstrut, det var ju så demokratiskt ordnat att valfrihet var genomförd redan från början. Alltså hade alla små flickor luciakrona, med ytterst få undantag.
Pepparkakorna smälte och gjorde bajsliknande fläckar på de nyss så kritvita och nystrukna lusselinnena, alla var glada och nästan alla vuxna kom för sent till jobbet den där dagen, men det är på något vis allmänt accepterat.
En luciamorgon på dagis minns jag särskilt. Rummet var mörklagt. Några levande ljus stod strategiskt utplacerade. I andlös tystnad väntade vi på att dörren skulle öppnas och våra tindrande telningar skulle komma in i en enda lång rad.
Så kom de, och de var många. Det blev trångt på den lilla golvremsa som föreställde scenen. Fröken/regissören viftade: Gå längre in! Alla måste få plats!
Min lilla dotter, självklart den sötaste av alla de små luciorna, lydde order precis som de andra. Hon gled allt närmare fönsterväggen. Och närmare. Och närmare.
Tills jag med ett illtjut flög upp, som en jätteprojektil ur en kanon.
Det var en bråkdel av en sekund, bara några millimeter, som skilde min dotters mjuka blonda hår från ljuslågan på fönsterbrädan.
Det gick bra som tur var, ingen tog eld, alla sjöng. Men min hjärtfrekvens var så hög att jag mest hörde pulsslagen i öronen, jag darrade både inuti och utanpå och hämtade mig inte förrän till kaffet när allt var färdigsjunget, såväl det falska som det välljudande.
Bränder orsakade av levande ljus är förstås alldeles för vanliga så här års. När jag gick i gymnasiet blev alltid Anita klassens lucia. Hon var liten och söt och hade långt blont hår, vi andra hade inte en chans.
Men även den traditionen fick ett hastigt slut.
Anita gick också för nära fönsterväggen, hemma hos vår klassföreståndare. Vår luciakrona hade riktiga ljus, och blixtsnabbt brann sovrumsgardinen med hög och klar låga, som vida överträffade luciatågets lyskraft.
Fröken for upp ur sängen. Hon var inte så värst många år äldre än vi, hennes elever, och hon hade en väldigt liten pyjamas av Baby Doll-typ.
Grabbarna i klassen tyckte absolut att vi skulle lussa hos henne igen, men vi kände oss inte riktigt välkomna tillbaka.
Som tur är består inte allt luciafirande av stor dramatik. Jag har hört mig för om eventuella planer för morgondagen, men inga verkar finnas. Min soldat får väl en pepparkaka på mässen, dottern har match och absolut ingen kommer att lussa hemma hos oss.
Om inte jag skulle???
Tänk om jag skulle leta upp luciakronan? Visst har jag väl en jättesärk som jag snodde ihop av ett lakan en gång för många år sedan? Och nog kommer jag väl ihåg texten: Nu i vårt mörka hus stiger med tända ljus…
Min chans att bli Lucia har äntligen kommit!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 11, 2005
En bra start på dagen
Den här söndagen har börjat ovanligt bra.
Först med en välbehövlig sovmorgon.
Och sedan en riktigt stort leende.
Sovmorgonen bjöd jag mig själv på.
Men det är Ulf Lundkvist som lockade fram leendet.
Dagens Assar, som han skapar för Dagens Nyheter, är nämligen ett litet meningsutbyte mellan man och kvinna.
Hon: Fantasi har du i alla fall
Han: Hur så?
Hon: Du ser så belåten ut när du speglar dej.
Först med en välbehövlig sovmorgon.
Och sedan en riktigt stort leende.
Sovmorgonen bjöd jag mig själv på.
Men det är Ulf Lundkvist som lockade fram leendet.
Dagens Assar, som han skapar för Dagens Nyheter, är nämligen ett litet meningsutbyte mellan man och kvinna.
Hon: Fantasi har du i alla fall
Han: Hur så?
Hon: Du ser så belåten ut när du speglar dej.
fredag, december 09, 2005
När Lennon dog
Det är i dag det är 25 år sedan.
25 år sedan John Lennon dog.
En händelse som väldigt många minns, väldigt tydligt. Med stor och uppriktig sorg och saknad. Vad hade han kunnat göra för musik om han fått leva? Hade han gjort genombrott som bildkonstnär? Hade han skapat film? Gett Yoko Ono på båten? Skrivit bästsäljare? Blivit adlad? Blivit en gammal grånad pensionär bland många andra engelska gubbar som tar sina pints på puben - med den lilla skillnaden att Lennon hade kunnat bjuda alla Englands gubbar på alla Englands pubar på all öl de förmådde dricka - och det skulle knappt ha märkts på bankkontot.
Massor med frågor utan svar.
Jag minns också den där morgonen, väldigt tydligt.
Vaknade enligt planen av väckarklockan strax före sju och med robotliknande precision satte jag på radion för att inte somna om. Allt var helt enkelt precis som vanligt.
Men jag blev tvärvaken, och det var inte vanligt. Radions hallåa lät fullständigt förstörd, på gränsen till snyftningar. (Alicia Lundberg heter hon, en veteran i radio och tv, numera förstås pensionär). Hennes ordval fick håret att resa sig på huvudet, blodet att stelna i ådrorna. "Detta förfärliga som har hänt" sa hon. "En morgon som denna när världen har drabbats av detta" - ja, jag kan förstås inte svära på den exakta ordalydelsen, men ruskigt var det. Domedagsstämning.
Hon fortsatte, det blev lite musik och även den var av den allvarliga sorten. Och där satt jag på sängkanten och darrade. Världskrig, det var det enda jag kunde komma på. Atombomb. En ofantlig naturkatastrof. Men världskrig var liksom det jag tyckte allt tydde på, och det var inget jag sett fram emot, milt uttryckt.
Efter vad som föreföll vara en evighet blev det äntligen ekonyheter.
-John Lennon är död, sa radiorösten.
Och hur reagerade jag?
Jo med en lättnadens suck.
-Å, var det bara det, sa jag högt ut i det tomma rummet.
Den kommentaren till mordet på en av världens populäraste artister var jag nog ganska ensam om.
Men det var precis så det kändes.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Du har väl inte missat min post om Cynthia Lennons nyutkomna bok "John", publicerad med perfekt timing till 25-årsdagen? Klicka fyra steg neråt!
25 år sedan John Lennon dog.
En händelse som väldigt många minns, väldigt tydligt. Med stor och uppriktig sorg och saknad. Vad hade han kunnat göra för musik om han fått leva? Hade han gjort genombrott som bildkonstnär? Hade han skapat film? Gett Yoko Ono på båten? Skrivit bästsäljare? Blivit adlad? Blivit en gammal grånad pensionär bland många andra engelska gubbar som tar sina pints på puben - med den lilla skillnaden att Lennon hade kunnat bjuda alla Englands gubbar på alla Englands pubar på all öl de förmådde dricka - och det skulle knappt ha märkts på bankkontot.
Massor med frågor utan svar.
Jag minns också den där morgonen, väldigt tydligt.
Vaknade enligt planen av väckarklockan strax före sju och med robotliknande precision satte jag på radion för att inte somna om. Allt var helt enkelt precis som vanligt.
Men jag blev tvärvaken, och det var inte vanligt. Radions hallåa lät fullständigt förstörd, på gränsen till snyftningar. (Alicia Lundberg heter hon, en veteran i radio och tv, numera förstås pensionär). Hennes ordval fick håret att resa sig på huvudet, blodet att stelna i ådrorna. "Detta förfärliga som har hänt" sa hon. "En morgon som denna när världen har drabbats av detta" - ja, jag kan förstås inte svära på den exakta ordalydelsen, men ruskigt var det. Domedagsstämning.
Hon fortsatte, det blev lite musik och även den var av den allvarliga sorten. Och där satt jag på sängkanten och darrade. Världskrig, det var det enda jag kunde komma på. Atombomb. En ofantlig naturkatastrof. Men världskrig var liksom det jag tyckte allt tydde på, och det var inget jag sett fram emot, milt uttryckt.
Efter vad som föreföll vara en evighet blev det äntligen ekonyheter.
-John Lennon är död, sa radiorösten.
Och hur reagerade jag?
Jo med en lättnadens suck.
-Å, var det bara det, sa jag högt ut i det tomma rummet.
Den kommentaren till mordet på en av världens populäraste artister var jag nog ganska ensam om.
Men det var precis så det kändes.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Du har väl inte missat min post om Cynthia Lennons nyutkomna bok "John", publicerad med perfekt timing till 25-årsdagen? Klicka fyra steg neråt!
torsdag, december 08, 2005
Härligt med beröm!
-Fantastiskt.
-Jättebra.
-Absolut toppen.
Superlativerna haglade bakom min rygg.
Där på bussen, i morgonrusningen, hade hon just träffat en bekant för första gången på länge.
Han kände inte till att hon hade flyttat.
Hon bytte adress för ett par månader sedan. Till min gata. Vi är alltså grannar, fast i olika hus.
Och det visar sig, att ett bättre ställe att bo på kunde hon inte tänka sig. Det spelar inte ens någon roll att det tar henne uppåt 45 minuter till jobbet, enkel resa. Och inte gör det något att bussen bara går två gånger i timmen på kvällen.
Helt enkelt finns det bara plus.
Då upptäcker jag att jag sitter där och tar åt mig. Det känns som om det är jag som får beröm, högst personligen. Trots att kvarteret ritats för länge sedan – och trots att jag, även om det varit sprillans nytt – inte skulle ha haft minsta finger med i spelet.
Visst tyckte jag också, när vi packade upp våra flyttkartonger, att vi hamnat på en fantastiskt bra ställe. Men ni vet hur det är: man ser inte skogen för alla träd. Man glömmer att uppskatta det gamla invanda.
Ibland är det bra med en liten påminnelse.
-Vi bara supertrivs! sa damen på bussen.
Fattar ni hur bra jag bor?
Tack för berömmet, jag tar det personligt!
Copyright Klimakteriehäxan
-Jättebra.
-Absolut toppen.
Superlativerna haglade bakom min rygg.
Där på bussen, i morgonrusningen, hade hon just träffat en bekant för första gången på länge.
Han kände inte till att hon hade flyttat.
Hon bytte adress för ett par månader sedan. Till min gata. Vi är alltså grannar, fast i olika hus.
Och det visar sig, att ett bättre ställe att bo på kunde hon inte tänka sig. Det spelar inte ens någon roll att det tar henne uppåt 45 minuter till jobbet, enkel resa. Och inte gör det något att bussen bara går två gånger i timmen på kvällen.
Helt enkelt finns det bara plus.
Då upptäcker jag att jag sitter där och tar åt mig. Det känns som om det är jag som får beröm, högst personligen. Trots att kvarteret ritats för länge sedan – och trots att jag, även om det varit sprillans nytt – inte skulle ha haft minsta finger med i spelet.
Visst tyckte jag också, när vi packade upp våra flyttkartonger, att vi hamnat på en fantastiskt bra ställe. Men ni vet hur det är: man ser inte skogen för alla träd. Man glömmer att uppskatta det gamla invanda.
Ibland är det bra med en liten påminnelse.
-Vi bara supertrivs! sa damen på bussen.
Fattar ni hur bra jag bor?
Tack för berömmet, jag tar det personligt!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 06, 2005
När världen står stilla
Det måste ha hänt någon gång i natt.
Världen stannade.
Jag kan inte tolka läget på annat sätt efter att ha lyssnat på dagens för min del första
nyhetssändning i radio - Ekot klockan 8.30.
Deras första och därmed får man anta största och viktigaste nyhet bestod av högläsning
ur en bok.
En rykande aktuell och nyutkommen sådan, skulle man åtminstone kunna tro.
Men icke.
Göran Perssons "Den som är satt i skuld är icke fri" kom ut för åtta år sedan.
Då skrev han att den som får hård kritik bör avgå.
Alltså lever han inte riktigt som lär, det var väl tanken på Ekoredaktionen.
Visst, säkerligen en bra pusselbit i en debatt eller krönika.
Men en nyhet?
Ja så kan det uppenbarligen bli när världen står stilla.
Copyright Klimakteriehäxan
Världen stannade.
Jag kan inte tolka läget på annat sätt efter att ha lyssnat på dagens för min del första
nyhetssändning i radio - Ekot klockan 8.30.
Deras första och därmed får man anta största och viktigaste nyhet bestod av högläsning
ur en bok.
En rykande aktuell och nyutkommen sådan, skulle man åtminstone kunna tro.
Men icke.
Göran Perssons "Den som är satt i skuld är icke fri" kom ut för åtta år sedan.
Då skrev han att den som får hård kritik bör avgå.
Alltså lever han inte riktigt som lär, det var väl tanken på Ekoredaktionen.
Visst, säkerligen en bra pusselbit i en debatt eller krönika.
Men en nyhet?
Ja så kan det uppenbarligen bli när världen står stilla.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 05, 2005
Att spionera på sina besökare...
Som bloggare utvecklar man ständigt nya intressen.
Ta till exempel detta med att spåra hur läsare eventuellt hittar till ens blog. Rena spionverksamheten.
Vi som sitter alldeles för länge vid datorn hamnar tydligen nästan alla förr eller senare på någon sajt som kan hålla koll på den så kallade trafiken: hur många tittar in, hur många återkommer, hur många bläddrar runt, hur länge stannar besökaren kvar, o s v i all oändlighet.
Många påhälsningar får man via Google. Och det blir riktigt spännande att se vad det är som för folk till en. Ett måste att kolla, så gott som varje dag.
Föga anade jag att en liten text om en av mina krukväxter skulle röna så stor uppmärksamhet. Men novemberkaktus har varit hett i flera veckor nu. För att inte tala om det sprillans nya yrket musstylist, som måste vara ett framgångskoncept och en framtida nisch att satsa på – i alla fall att döma av antalet människor som vill veta mer via nätet.
Rött är en bra och lockande färg både vad beträffar skor och trosor. Gummistövlar är ett annat klädesplagg som många är intresserade av, jag törs inte fundera så noga på anledningarna. Gardiner och homestyling är också ämnen som många vill läsa om. Och ibland är en alldeles vanlig kändis av intresse – men det är klart, om man skriver om sådana som Elvis och John Lennon hamnar man långt ner på träfflistan. Bättre resultat blir det på Robyn. Monica Zetterlund och Maria Möller är också namn som googlas, för att plocka några svenska namn ur högen
Antalet långtidssjukskrivna avspeglar sig antagligen i mängden sökningar på stress och stickning. Och trendmedvetna söker på Stella, eller kanske på svenska Dagmar. En djuraktivist blev hemskt upprörd över att jag i en lättsam rapport från modevisning på NK skrev att ”päls är rätt”. Som om jag personligen var ute och jagade lodjur framåt kvällskvisten! Trendnissar av annan sort har ägnat sig febrilt åt sudoku, det har också avspeglat sig i google-historien.
Resultatet av all denna ”forskning” i blogguniversum är förstås inte något att bygga några allvarligare vetenskapliga teorier på.
Det blir nog inget nobelpris, inte ens ett IGNobelpris.
Men det är kul ändå!
Copyright Klimakteriehäxan
Ta till exempel detta med att spåra hur läsare eventuellt hittar till ens blog. Rena spionverksamheten.
Vi som sitter alldeles för länge vid datorn hamnar tydligen nästan alla förr eller senare på någon sajt som kan hålla koll på den så kallade trafiken: hur många tittar in, hur många återkommer, hur många bläddrar runt, hur länge stannar besökaren kvar, o s v i all oändlighet.
Många påhälsningar får man via Google. Och det blir riktigt spännande att se vad det är som för folk till en. Ett måste att kolla, så gott som varje dag.
Föga anade jag att en liten text om en av mina krukväxter skulle röna så stor uppmärksamhet. Men novemberkaktus har varit hett i flera veckor nu. För att inte tala om det sprillans nya yrket musstylist, som måste vara ett framgångskoncept och en framtida nisch att satsa på – i alla fall att döma av antalet människor som vill veta mer via nätet.
Rött är en bra och lockande färg både vad beträffar skor och trosor. Gummistövlar är ett annat klädesplagg som många är intresserade av, jag törs inte fundera så noga på anledningarna. Gardiner och homestyling är också ämnen som många vill läsa om. Och ibland är en alldeles vanlig kändis av intresse – men det är klart, om man skriver om sådana som Elvis och John Lennon hamnar man långt ner på träfflistan. Bättre resultat blir det på Robyn. Monica Zetterlund och Maria Möller är också namn som googlas, för att plocka några svenska namn ur högen
Antalet långtidssjukskrivna avspeglar sig antagligen i mängden sökningar på stress och stickning. Och trendmedvetna söker på Stella, eller kanske på svenska Dagmar. En djuraktivist blev hemskt upprörd över att jag i en lättsam rapport från modevisning på NK skrev att ”päls är rätt”. Som om jag personligen var ute och jagade lodjur framåt kvällskvisten! Trendnissar av annan sort har ägnat sig febrilt åt sudoku, det har också avspeglat sig i google-historien.
Resultatet av all denna ”forskning” i blogguniversum är förstås inte något att bygga några allvarligare vetenskapliga teorier på.
Det blir nog inget nobelpris, inte ens ett IGNobelpris.
Men det är kul ändå!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 04, 2005
Hur kul var han egentligen, den där Lennon?
Han kom insläntrande i klassrummet. Rasade ner i en bänk. Böjde sig fram, knackade henne på axeln och sa:
-Hi. I’m John.
Det var så de träffades, Cynthia och John Lennon. Han skulle ha fyllt 65 i år, om inte skotten utanför Dakota Building på Manhattan hade träffat så som de gjorde. Tjugofem år har gått, The Beatles säljer fortfarande mängder av skivor, och myten om John Lennon lever. Inte förrän nu har hans första fru satt sig ner och sammanfattat åren hon levde tillsammans med honom, från dagarna i den skola han avskydde att gå i, via de första framgångarna i musikens värld, till superidolskap.
En bok med den korta och koncisa titeln ”John” är resultatet. Den har nyss kommit ut, och jag har fått den i cd-version. Cynthia Lennon läser själv, med lugn, behärskad och behaglig röst, historien om härlig kärlek, roliga infall, glädjen över ett barn, förvåningen över en massa pengar – och hur förkrossad en människa kan bli när den älskade plötsligt bara ser en annan.
Det är lättlyssnat och fascinerande. Jag tycker mig inte ha hört den här delen av historien förr, här kommer bestämt nya pusselbitar för den som tror sig kunna sin Lennon. Och för mig, som inte är inbiten Lennon-fantast, inställer sig omedelbart frågan: Hur kul var han egentligen, den där karlen?
Den udda killen Cynthia faller för redan i skolan visar sig alltså vara ett musikaliskt geni, en kreativ begåvning utan like. Hans polare gillar henne också, de fyra Beatlarna blir en egen familj med sina tjejer, sammanhållningen är total och stark. De köper hus nära varandra, de semestrar tillsammans, de prövar droger, de shoppar ihop, de söker lugn via meditation.
Tills den dag då de får klart för sig att John har lämnat Cynthia för gott och ersatt henne med Yoko Ono. Då är Paul McCartney den ende som hör av sig.
John struntar i sin son Julian, han hör inte av sig på tre långa år. LSD och andra droger blir viktiga beståndsdelar i världsstjärnans vardag. Det tar tio år att klara ut skilsmässoöverenskommelsen, och trots att Lennon vid det laget har ofattbart stora tillgångar får hans ex-fru och son minimalt med pengar.
Så småningom får pappa John kontakt med lille Julian igen. Men deras relation hinner inte blir riktigt grundmurad innan John mördas – alltför lång tid hade gått till spillo.
Paul McCartney och Elton John har båda adlats av den engelska drottningen, en ära vars omfattning är svår för en svensk att begripa. Cynthia funderar kring detta och kommer fram till att om John bara varit i livet hade han också blivit Sir John. Men skulle han ha accepterat ett sådant bevis på etablissemangets uppskattning? Jo, hon är villig att satsa en slant på att det skulle han ha gjort. Någonstans under de senare årens sporadiska kontakter har hon tydligen sett antydan till en attitydförändring, men hur långt den kunde ha tagit honom fick vi aldrig veta.
Idag verkar Cynthia Lennon leva ett någorlunda normalt liv i relativ anonymitet på Mallorca. Men anonym blir man aldrig med det efternamnet, det konstaterar hon själv. Och trots att hon i den här boken, som till så stor del handlar om svek och sorg, påstår att hon aldrig slutat älska John säger hon ändå avslutningsvis, att hon aldrig skulle leva om sitt liv på samma vis om hon finge chansen att välja igen.
När han sagt sitt:
-Hi. I´m John.
Då skulle hon alltså inte ha svarat som hon gjorde:
-Hi. I´m Cynthia.
För då var det redan klippt.
Copyright Klimakteriehäxan
-Hi. I’m John.
Det var så de träffades, Cynthia och John Lennon. Han skulle ha fyllt 65 i år, om inte skotten utanför Dakota Building på Manhattan hade träffat så som de gjorde. Tjugofem år har gått, The Beatles säljer fortfarande mängder av skivor, och myten om John Lennon lever. Inte förrän nu har hans första fru satt sig ner och sammanfattat åren hon levde tillsammans med honom, från dagarna i den skola han avskydde att gå i, via de första framgångarna i musikens värld, till superidolskap.
En bok med den korta och koncisa titeln ”John” är resultatet. Den har nyss kommit ut, och jag har fått den i cd-version. Cynthia Lennon läser själv, med lugn, behärskad och behaglig röst, historien om härlig kärlek, roliga infall, glädjen över ett barn, förvåningen över en massa pengar – och hur förkrossad en människa kan bli när den älskade plötsligt bara ser en annan.
Det är lättlyssnat och fascinerande. Jag tycker mig inte ha hört den här delen av historien förr, här kommer bestämt nya pusselbitar för den som tror sig kunna sin Lennon. Och för mig, som inte är inbiten Lennon-fantast, inställer sig omedelbart frågan: Hur kul var han egentligen, den där karlen?
Den udda killen Cynthia faller för redan i skolan visar sig alltså vara ett musikaliskt geni, en kreativ begåvning utan like. Hans polare gillar henne också, de fyra Beatlarna blir en egen familj med sina tjejer, sammanhållningen är total och stark. De köper hus nära varandra, de semestrar tillsammans, de prövar droger, de shoppar ihop, de söker lugn via meditation.
Tills den dag då de får klart för sig att John har lämnat Cynthia för gott och ersatt henne med Yoko Ono. Då är Paul McCartney den ende som hör av sig.
John struntar i sin son Julian, han hör inte av sig på tre långa år. LSD och andra droger blir viktiga beståndsdelar i världsstjärnans vardag. Det tar tio år att klara ut skilsmässoöverenskommelsen, och trots att Lennon vid det laget har ofattbart stora tillgångar får hans ex-fru och son minimalt med pengar.
Så småningom får pappa John kontakt med lille Julian igen. Men deras relation hinner inte blir riktigt grundmurad innan John mördas – alltför lång tid hade gått till spillo.
Paul McCartney och Elton John har båda adlats av den engelska drottningen, en ära vars omfattning är svår för en svensk att begripa. Cynthia funderar kring detta och kommer fram till att om John bara varit i livet hade han också blivit Sir John. Men skulle han ha accepterat ett sådant bevis på etablissemangets uppskattning? Jo, hon är villig att satsa en slant på att det skulle han ha gjort. Någonstans under de senare årens sporadiska kontakter har hon tydligen sett antydan till en attitydförändring, men hur långt den kunde ha tagit honom fick vi aldrig veta.
Idag verkar Cynthia Lennon leva ett någorlunda normalt liv i relativ anonymitet på Mallorca. Men anonym blir man aldrig med det efternamnet, det konstaterar hon själv. Och trots att hon i den här boken, som till så stor del handlar om svek och sorg, påstår att hon aldrig slutat älska John säger hon ändå avslutningsvis, att hon aldrig skulle leva om sitt liv på samma vis om hon finge chansen att välja igen.
När han sagt sitt:
-Hi. I´m John.
Då skulle hon alltså inte ha svarat som hon gjorde:
-Hi. I´m Cynthia.
För då var det redan klippt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 01, 2005
Julen kräver röda trosor
Vissa högtider kräver röda rosor.
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.
De här reklamkampanjerna riktar sig naturligtvis inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att förunderligt många damer föräras tjusiga små underfundigheter i vackra paket när tomten knackar på. Ofta betydligt dyrare plagg än vad de själva skulle kosta på sig. Dessutom är det, jag har det från säker källa, lätt så att storleken inte är helt rätt.
Mannen har nämligen handlat till drömbilden av kvinnan i sitt liv. Med resultatet att behån är för stor och trosorna för små. Kanske har han dessutom glömt att vända på trosan och därmed missat att det är en stringmodell, som han förvisso aldrig sett i sin egen hemmiljö annat än på bild. Byta? Jo, men då måste den ha plomberats i butiken. Det har inte skett.
Rött är förvisso en trevlig färg, men inte alldeles praktisk på underplagg i alla lägen. Fast större problem än färgen blir det i regel med alla de små fina spetsar, rosetter, paljetter och andra finesser (svandun!!!) som kan beskådas till jul på de här frestande små tingestarna.
Med lite otur förvandlas vacker spets, små pärlor och andra prydnader till något som skulle kunna tolkas som en besvärlig hudåkomma på brösten – t-tröjor och andra överdelar är ofta både tunna och tajta.
En sidogren på avdelningen för damunderkläder är förstås också den där alla de vackra, skira, dyra nattlinnena hänger. Glöm flanellpyjamas och nattskjorta, tänk Baby Doll eller åtminstone Femme Fatale. Här hittar också många drömjulklappen till kvinnan där hemma, hon som är fullt upptagen med Ajax, dammsugaren, lussebullsbaket och sista julklappsinköpet, den obligatoriska sjalen till svärmor.
Och nu ska jag avslöja något som den manlige nattlinnesshopparen förmodligen inte har en aning om: detta är inte ett sovplagg. Vill din hustru ha ett sådant, kolla flanellavdelningen. De här läckra särkarna har skapats med en enda avsikt: att de ska åka av så snabbt det någonsin är möjligt. Gärna då i skenet av levande ljus, till smäktande musik och med ett glas champagne inom räckhåll.
Faktum är att jag har just ett sådant nattlinne. Slinkigt, med spetsar, slits i sidan. Djup urringning och spaghettiband. Jättesnyggt. Till råga på allt är det rött. Som gjort för julfirande, eller hur?
Men ingen kommer att försöka ta av mig det, vare sig i stor hast eller i lite mer stillsam takt.
Detta är alldeles säkert eftersom det nämligen, sorgligt nog, är alldeles förfärligt länge sen jag kunde få det på mig.
Då är vi där igen: somligt var bättre förr.
Copyright Klimakteriehäxan
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.
De här reklamkampanjerna riktar sig naturligtvis inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att förunderligt många damer föräras tjusiga små underfundigheter i vackra paket när tomten knackar på. Ofta betydligt dyrare plagg än vad de själva skulle kosta på sig. Dessutom är det, jag har det från säker källa, lätt så att storleken inte är helt rätt.
Mannen har nämligen handlat till drömbilden av kvinnan i sitt liv. Med resultatet att behån är för stor och trosorna för små. Kanske har han dessutom glömt att vända på trosan och därmed missat att det är en stringmodell, som han förvisso aldrig sett i sin egen hemmiljö annat än på bild. Byta? Jo, men då måste den ha plomberats i butiken. Det har inte skett.
Rött är förvisso en trevlig färg, men inte alldeles praktisk på underplagg i alla lägen. Fast större problem än färgen blir det i regel med alla de små fina spetsar, rosetter, paljetter och andra finesser (svandun!!!) som kan beskådas till jul på de här frestande små tingestarna.
Med lite otur förvandlas vacker spets, små pärlor och andra prydnader till något som skulle kunna tolkas som en besvärlig hudåkomma på brösten – t-tröjor och andra överdelar är ofta både tunna och tajta.
En sidogren på avdelningen för damunderkläder är förstås också den där alla de vackra, skira, dyra nattlinnena hänger. Glöm flanellpyjamas och nattskjorta, tänk Baby Doll eller åtminstone Femme Fatale. Här hittar också många drömjulklappen till kvinnan där hemma, hon som är fullt upptagen med Ajax, dammsugaren, lussebullsbaket och sista julklappsinköpet, den obligatoriska sjalen till svärmor.
Och nu ska jag avslöja något som den manlige nattlinnesshopparen förmodligen inte har en aning om: detta är inte ett sovplagg. Vill din hustru ha ett sådant, kolla flanellavdelningen. De här läckra särkarna har skapats med en enda avsikt: att de ska åka av så snabbt det någonsin är möjligt. Gärna då i skenet av levande ljus, till smäktande musik och med ett glas champagne inom räckhåll.
Faktum är att jag har just ett sådant nattlinne. Slinkigt, med spetsar, slits i sidan. Djup urringning och spaghettiband. Jättesnyggt. Till råga på allt är det rött. Som gjort för julfirande, eller hur?
Men ingen kommer att försöka ta av mig det, vare sig i stor hast eller i lite mer stillsam takt.
Detta är alldeles säkert eftersom det nämligen, sorgligt nog, är alldeles förfärligt länge sen jag kunde få det på mig.
Då är vi där igen: somligt var bättre förr.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
