Tvungen att tro på tomten?

Ända tills nu har de fått vänta på Santa, ungarna i en stor del av världen som ligger ganska långt härifrån. Men i dag är det dags.
Hörde i ett radioprogram att amerikanska föräldrar fått ett nytt vapen i den ojämlika kampen om husfriden i jultider.
Man kan numera via nätet boka ett telefonsamtal för sitt barn med Santa och ge tomten alla tänkbara upplysningar som kan komma till användning när den långa önskelistan ska lämnas fram. Detaljer som kanske tvingar ungen att tro på tomten, Father Christmas eller vad han nu kallas.

Det handlar förstås om en kombination av hot, påtryckning och rena mutor.
Det går ganska lätt att föreställa sig hur det kan gå till. Santa, som ringt upp på överenskommen tid, säger till barnet i andra änden av telefonlinjen:
-Men lille vän, om du inte slutar kalla lillebror för fetknopp och äckelpotta blir det inga skidor.
Tomten kan också bana vägen för trista besked:
-Du förstår att det kan omöjligt bli någon hundvalp i år. Det blir alldeles för kallt för en sån att åka släde med mig mitt i vintern, kanske skulle det vara svårt att få en hund genom skorstenen också.

Påtryckningsvarianten är enkel och känns igen från andra tillfällen på året:
-Bara du har städat hela ditt rum ordentligt och hjälpt till med disken och tvättat familjens bil både utanpå och inuti ska du se att jag får tag i just en sådan hockeyhjälm som du satt högst på din önskelista.
Och så varianten som i andra sammanhang skulle klassificeras som muta, varken mer eller mindre:
-Jag tror nog att vi i tomteverkstaden kan fixa det där dataspelet du drömmer om. Men då måste du lova att…

För vår del är det förstås för sent för den här gången, men kanske är det ändå ett knep att överväga om sisådär ett år? Nog går det väl att hitta en villig "telefontomte" i bekantskapskretsen, en för barnet okänd röst som vill göra en stödjande insats?

Återstår en stor fråga:
Vill vi att våra barn ska tro på tomten, på gott och ont?

Copyright Klimakteriehäxan