Presentsäsong

Den stora presentsäsongen är här.
Födelsedagarna duggar tätt, Fars Dag nalkas för den som är lagd åt det hållet – och så, innan man riktigt hunnit fatta det, är det jul.
Vad ska man ge bort? Eller vad ska man önska sig, om någon frågar? För presenter är trots allt kul, inte alls bara att få utan också att införskaffa!

Det blir allt svårare ju äldre föremålet för uppvaktningen blir. Vi har ju så förtvivlat mycket prylar, mer än vi behöver, självförvållat eller tack vare andra.
Jag har tidigare skrivit om min bekant som har en klockren önskelista, två punkter lång: hon vill gärna ha sådant som vissnar och sådant som rinner.

Men när jag frågar min mamma, som är på god väg mot de 90, om hon har något speciellt hon längtar efter vänder hon på resonemanget.
Visst, hon kommer alltid att uppskatta en fin blomma – vem gör inte det – men hon gör en annan sorts lista: saker hon INTE vill ha. Hon behöver inga fler ljusstakar, inte en blomvas till.
Jag inser att hon har en poäng.

Det är rätt gott om vaser och ljusstakar hemma hos mig också. Och inte tänker jag önska mig vare sig det ena eller det andra. Vilket inte är det samma som att det aldrig blir fler.
Den grymma sanningen är att det är jag själv som drar hem de flesta. Jag kan fortfarande falla handlöst för en i mina ögon jättevacker ljuslykta som kan sprida lite varmt skimmer över matbordet i höstkvällen. Just nu står min senaste present till mig själv där, en glaskula från Indiska, inte dyr alls. Men fin.

Vaser då? Jo med vaser är det märkvärdigt nog så, att hur många man än har är det alltid lika svårt att hitta en som passar den bukett man just fått (eller köpt).
Jag har försökt råda bot på den där bristen. Vilket leder till en samvetsfråga: hur många Aalto-vaser kan en människa ha? Olika färger, olika storlekar – odödlig design!

Risken finns att jag är på väg mot någon sorts rekord i den lilla tävlingen.
Men om någon ändå prompt vill ge mig en vas, så kan jag fortfarande tänka mig en komplettering. I så fall kommer jag upp i sju …

Copyright Klimakteriehäxan

Hu!

Man skulle kunna tro att jag stannat till inför en Halloween-skyltning. Men inte då. Detta halsband fanns härom dagen i skyltfönstret (därav den konstiga bildkvaliteten, glas blir problem) tillhörande en av Stockholms mer fashionabla butiker.
Smak ska man ju som bekant inte diskutera. Fast möter jag en människa som har det där på sig törs jag inte garantera att jag inte tar upp diskussionen i alla fall.
Hu. Och bu.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad jag tycker om döskallar (i modet alltså) rent generellt kan man förresten läsa om här.

Sju sanningar

En utmaning har kommit i min väg, från Cicki.
Avslöja sju sanningar om dig själv, det är påbudet.

Ok, här kommer några inte alltför förskräckliga sanningar - därmed har jag antytt att det finns värre ...

Jag gillar Desperate Housewives. Fortfarande.

Jag har ofantligt svårt att kravla mig ur den sköna sängen när klockradion skramlat igång med morgonekot.

Jag har genuint usel karaktär när det gäller mat och godis. Det sätter spår.

Jag äger långt fler böcker som jag tror att jag ska läsa än någon människa kan hinna med.

Jag älskar höstens färger. Men det ska vara i solsken!

Jag avskyr att ha ont i halsen. Som jag har nu. Fast det egentligen inte är något att klaga på. Om man jämför.

Jag är glad att jag inte är en chef med stort personalansvar. För att ta något lite "större".

Se där: sju gånger "jag". Nu är tanken att utmaningen ska skickas vidare till sju andra bloggare, men erfarenheten säger mig att det är väldigt lätt att plocka någon som redan fått samma uppmaning både en och två gånger. Beror förstås på att av alla tusentals människor som bloggar återvänder man mer eller mindre troget till en mindre krets - det enda rätta vore kanske att plocka helt okända, bloggare som man inte har en aning om? Hm, nästa gång. Kanske.

Känner du för att avslöja sju sanningar om dig själv? Gör det, och lägg in en kommentar här så kommer vi och tittar!

Copyright Klimakteriehäxan

God nyhet på sängkanten

Lax är jättegott och nyttigt. Strömming också.
Och visst äter jag tonfisk ur burk. Spätta från frysdisken. En och annan rökt makrill. Sej kan man naturligtvis också sätta i sig. Liksom några andra simmande proteinanhopningar.
Men i dag har det förlösande ordet sagts: vi ska få börja äta torsk igen.
Tack och GOD natt!

Copyright Klimakteriehäxan

Fritt från finanskris

Finanskris är höstens ord, ifall ni inte har upptäckt det.
Den är världsomspännande, den drabbar urskiljningslöst och den sprider oro bland alla med bolån, osäkra investeringar, sparare såväl som slösare.
Men samtidigt finns det personer som har fantastiska inkomster – trots att de varit döda i åratal.

Tidskriften Forbes har koll på pengar. Nu har man publicerat listan över de avlidna människor som fortfarande tjänar massor (ja, deras arvingar då, förstås).
Allra mest inkomster har Elvis Presley, som dog för 31 år sedan. Han har tjänat 52 miljoner dollar, drygt 350 miljoner kronor, det senaste året. Det är till och med mer än i fjol.

Tvåa på listan är Snobbens skapare, tecknaren Charles M Schulz, död år 2000. Hans livsverk inbringade 33 miljoner dollar.
Skådespelaren Heath Ledger, Australiens stolthet, som gick bort bara 28 år gammal i januari i år, fick sitt genombrott i Ang Lees fenomenala ”Brokeback Mountain”, men det är tack vare sin sista roll i en Batman-film som han tjänat 20 miljoner dollar på de senaste tolv månaderna.

Ledger var kanske ingen Einstein, men Albert Einstein själv (död 1955) tar fjärdeplatsen på listan över hela världens avlidna som drar in mest pengar. Einstein har gett namn åt en pedagogisk leksaksserie, ”Baby Einstein”, och den har gett 18 miljoner dollar i vinst.
En teve-veteran tar femteplatsen. Aaron Schelling var mannen bakom succéer som ”Charlies Angels” och ”Beverly Hills” och det har betytt ett kassaklirr av 15 miljoner dollar.

Stora stjärnor och stora hjärnor har ett ekonomiskt liv långt efter döden.
Finanskrisfritt, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Forbes.com

Tisdagstema: Grå

Fler bilder av grått hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Rosa tider

Det är mycket rosa just nu. Rosa kläder, rosa accessoarer, rosa prylar.
Cancerfondens bröstcancerkampanj pågår för fullt, de rosa banden säljs i var och varannan affär, som bidrag till fortsatt forskning kring den där eländiga sjukan som drabbar så många - och som vi andra, som klarat oss hittills, ständigt oroar oss för.

Målet är att nio av tio av de insjuknade ska bli friska igen. Alla går tyvärr inte att rädda, ofta på grund av sen upptäckt av tumören.
Nya siffror från Socialstyrelsen visar nu faktiskt att målet inte är så rysligt långt borta.

För tjugo år sedan överlevde i genomsnitt 78 procent, i dag ligger siffran mellan 85 och 89,2 procent vilket ger ett riksgenomsnitt på 87,4.
Det sämsta resultatet har man uppnått i Blekinge, det högsta i Stockholm.
Men för att den positiva utvecklingen ska fortsätta krävs förstås, att vi går på mammografi regelbundet, påpekar Cancerfonden (som också passar på att önska kvälls- och helgöppet för bröströntgen).

Och så är det förstås inte fel att vi fortsätter att köpa de där rosa sidenbanden.
Fast jag tycker att det blir lite fult när man klämt in den där lilla säkerhetsnålen i kragen eller på kappan.
Så jag kör en kombo: en rosa bandet-brosch (säljs på Guldfynd, flera modeller, ger också ett bidrag till fonden) med sidenbandet bakom.
Snyggt va?

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT

Rent trolleri

Jag avskyr att bli lurad. På alla sätt och vis.
Men ändå är jag jätteförtjust i trolleri. Innerst inne vill jag gärna tro att magi finns, att trollkarlar fungerar, att damer kan sågas itu (och komma ut hela igen) och att kaniner kan försvinna i en hatt.

Nu är det förstås så att jag med hjärnan vet att det inte handlar om något annat än rent och skärt lurendrejeri, fast skickligt sådant. Alltså kan jag med hjärtat fortsätta att applådera åt Joe Labero och Carl-Einar Häckner och alla deras fingerfärdiga kollegor.
Jag vet att vi är många som febrilt koncentrerar oss på att titta på deras händer när saker ska till att försvinna eller byta plats.
Vet också att vi är tämligen exakt lika många som aldrig hinner uppfatta någonting. Klart frustrerande!

Små barn uppskattar oftast trolleri utan att grubbla. När ungarna var små skaffade Maken en bok och lärde sig några enkla knep: slantar gick genom bordsskivor, spader kung dök upp precis när han skulle – enkla konster men oerhört effektiva. Ja, i ärlighetens namn tyckte jag också att familjens egen trollerimästare var riktigt flink, nästan så jag började tro att han kunde trolla …

Så blev det födelsedag och påbjudet kalas med alla tillbehör: ballonger, fiskdamm, glass, tårta, lekar, godis.
Och så skulle den stolte barnafadern visa sina nyförvärvade kunskaper. Han skulle trolla. Publiken, i sex-sjuårsåldern, var förväntansfull.
Det varade inte länge.

Knappt hade den svarta trollstaven lyfts förrän Sonen upphävde sin späda stämma.
-Jag vet hur pappa gör!
Vi hyschade. Maken gjorde en ny ansats.
-Jag vet visst hur han gör! sa barnet förtrytsamt.
Maken hade begått misstaget att visa trolleriboken. Vilket förkortade hans karriär som illusionist å det kraftigaste, ja man kan säga att det blev tvärstopp.

Själv utsätts jag dock för ett fenomenalt trick med ojämna mellanrum, ett trick som man verkligen försökt förklara för mig, men som jag absolut inte kan begripa.
Det utspelar sig när jag har tvättat, förslagsvis en lång bordduk.
Då ska den manglas.
Jag lirkar in den så slätt jag någonsin kan mellan valsen och mangelduken och låter maskinen ”svälja” den nytvättade. Fast min duk är längre än mangelns, så min duk slår några extra varv runt valsen.

Det är när jag anser att jag manglat färdigt som trolleriet sker.
Då kommer den där rena linneduken ut igen – fast nu ligger den inte längre inuti mangelduken , där den rullat in, utan under. Tämligen slät kommer den fram på fel ställe, medan jag rynkar pannan, lika lurad, lika oförstående, varje gång.
Rent och skärt trolleri, kom inte och påstå något annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Det mörka Blackeberg - nu på världskartan!

Jag har sett höstens utlovade biosensation: ”Låt den rätte komma in”, filmversionen av John Ajvide Lindqvists debutroman med samma namn. Han har också skrivit manus till filmen, som regisserats av inneregissören framför andra just nu, Tomas Alfredson.

Det var fortfarande ganska ljust när jag kom ut ur biosalongen, och det var jag glad över. Annars hade jag nog gått och spanat efter vampyrer i träden på väg hem. För det här är verkligen en skräckfilm, med mycket blod och elände och grymhet.
Kände mig tacksam över att ha läst boken, på så vis var jag förberedd på ruskigheterna, som skulle ha kunnat bli outhärdliga annars.

Egentligen tycker jag att boken är bättre, där finns mer av historier med lite djup, mer om relationer mellan människor, mer dramatik på ett inre plan, så att säga. Fast där finns förstås också scener så gruvliga att de omöjligen skulle kunna göras i bilder.

En otäck scen av många i filmen är när katter överfaller en kvinna som fått vampyr-smittan.
Katter hatar vampyrer, det är tesen.
Kvinnan värjer sig förgäves mot kanske femton fräsande, klösande, bitande, skrikande katter.
Det tog fyra personer två månader att åstadkomma den scenen – kattanfallet är datoranimerat!
Vilket man inte har en tanke på, förstås, när man sitter där och nästan känner klorna tränga in i en.

De två barnskådespelarna i huvudrollerna som Oskar och Eli är fenomenala. Och fotot är spännande – täta närbilder, annorlunda utsnitt.
"Låt den rätte komma in" har redan fått en skrälldus med priser och är en internationell fullträff, verkar det som. Det mörka Blackeberg har hamnat på världskartan!
John Ajvide Lindqvist själv har redan sett filmen åtta gånger. Han tänker se den igen.

Jag, som inte så gärna vill bli skrämd utan gärna ser en romantisk komedi som låter mig lämna biografen med ett leende på läpparna, tänker inte se om den. Man skulle ju kunna bli mörkrädd.
Får nog bli ”Rallybrudar” i stället, eller ”Fishy”!
Faktum är att Joh Ajvide Lndqvist och jag har en gemensam favorit i romcom-genren. Vi gillar "Notting Hill" båda två.

Copyright Klimakteriehäxan

Recension i SvD här och i DN här.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Låt den rätte komma in.
Och här kan ni se Eftersnack från i tisdags med John Ajvide Lindqvist som gäst!

Kan det vara genetiskt?

Det finns saker man måste göra vare sig man vill eller ej.
Tråkiga saker. Som att plocka ur en nyss körd diskmaskin. Visst, innehållet är rent och inte behöver man bränna sig på fingrarna heller, bara man har vett att vänta några avsvalnande minuter.
Tråkigt är det ändå.

Då har jag kommit på mig själv med att försöka göra det lite roligare. Diskret, i tysthet. Och trots att jag vet hur fånigt detta kan låta så har jag nu bestämt mig för att göra en träda-fram-are.
Det handlar om att ta ur besticklådan.
Här kommer bekännelsen: Jag tävlar när jag gör det. Med mig själv.

Först tar jag smörknivarna, vi har sådana där av eneträ. Sedan tar jag kanske osthyvlarna. För att ta mig an skedar, gafflar, knivar och teskedar – inte i någon bestämd ordning. Däremot ska jag i ett enda svep ta alla av en sort, utan att missa en enda.
Vet ni att det är faktiskt svårare än det låter. Rätt som det är har en gaffel gömt sig bland knivarna, en tesked krupit in i en större skedsort. Och då kan jag bara konstatera att jag misslyckats. Får helt enkelt satsa på ett bättre resultat nästa gång.

Så bad jag vid något tillfälle Sonen att ta sig an den rena disken. Han gjorde det, faktiskt utan knot. Det skramlade lite diskplockartypiskt omkring honom. Plötsligt hörde jag ett väldigt irriterat mutter, en liten halvkvävd svordom.
-Vad är det? undrade jag.
-Äsch, svarade Sonen generat, det var inget.

Fast det var det ju. Det kröp fram. Han hade missat urplockningen av besticklådan med en enda kniv som blev ”fel”.
Han försöker göra en tråkig sak lite roligare genom att tävla med sig själv. Han ska i ett enda svep ta alla av en sort, utan att missa en enda.
Och det är definitivt inte jag som lärt honom det.
Kan det vara genetiskt?

Copyright Klimakteriehäxan

Tokshopping

Det händer ibland, inte minst så här i årstidsskarvarna, att man drabbas av shoppinglust. Vill ha något nytt att piffa upp vardagen med, om så bara en enkel t-tröja eller ett kul modesmycke.
Men det finns de som verkligen shoppar. Och då menar jag TOKSHOPPAR.

Sarah Palin var guvernör i den amerikanska delstaten Alaska. Tills nyligen en förhållandevis okänd kvinna. Men så blev hon otippat vicepresidentkandidat för republikanska partiet, vid sidan av John McCain. Det betydde enorm exponering, mitt i rampljuset.
Sådant ställer vissa krav.

Tokshopping kan man väl kalla det här: 150 000 dollar, över 1,1 miljoner kronor, har det kostat att styla Palin (och hennes familj) sedan början av september. Det visar dokument från den republikanska partiledningen som en nyhetssajt grävt fram. Och det handlar inte bara om kläder utan också annat, som smink och frisörbesök, förstås.

Nu är frågan: hjälper det? Alla förhandstips säger åtminstone för tillfället att det är demokraternas kandidat Barack Obama som tar hem presidentposten – hur mycket han lägger ner på sina slipsar och kostymer har mig veterligen ännu inte kommit ut.

Vi har sett rader av svenska politiker som också genomgått smärre metamorfoser på ytan: Maud Olofsson och Lena Hjelm-Wallén för att nämna ett par kvinnor. Göran Hägglund och Lars Leijonborg har också fått lite hjälp på traven – även om ingen av de uppräknade vill kännas vid den handfasta rådgivning de fått.

Har det hjälpt? Otroligt svårt att säga.
Men en sak är klar och omöjlig att bortförklara: det budskap man har att framföra må vara hur väl genomtänkt och viktigt som helst.
Ser man alltför udda ut när man presenterar det är loppet kört.
Och vad är slutsatsen av detta?
Jo ytterligare en ursäkt för den som är lite shoppingsugen, ännu ett argument för att lätta på plånboken. Kanske rent av tokshoppa ...

Copyright Klimakteriehäxan

Lite mer om tokshopparen Palin här.

Uppåt väggarna igen

Ni vet det där bonadsprojektet på Aftonbladet ...
Jag behöver MÅNGA fler röster! Ligger på plats 21 just nu. Kika på mitt förslag (och rösta gärna) här!
En trist sak finns dock med den där tävlingen.
Mellan tjugo och trettio bidrag (jag har klickat runt en hel del) är likalydande.
"Morgonstånd har guld i mund" är texten, och jag tror att samtliga är inlagda av män.
Suck.
Enda trösten är att de fått få röster och låg poäng.

Tisdagstema: TID

Här har ni ett självporträtt jag tog i somras, vid pass klockan 23 en kväll i juni. Plats: torget i Longyearbyn, Svalbard.
Riktig sommartid.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler tidsbilder här.

Grå vardag

I morrn är det måndag igen.
En så kallat grå vardag.
Men hur grå är egentligen vardagen? Vi diskuterade just det över en öl. Och kom fram till att den inte alls behöver vara så grå.

Fast begreppet är väl cementerat. På bokmässan härom sistens hamnade jag mer eller mindre ofrivilligt på ett seminarium som skulle bevisa att så inte är fallet. Föredragshållaren lyckades inte särskilt väl, hennes power point-bilder (kan någon förbjuda dem, tack!? de är inte ett smack roligare än sin föregångare over head!) skulle klart visa att den snarare är röd, blå, gul och grön, men diagrammen hon och hennes forskarteam ritat och som skulle visa vårt vardagliga svenska levnadsmönster fick faktiskt ett ganska entydigt slutresultat: grått.

Och tveklöst är det så att grått är inne för närvarande.
För efter den där ölen flanerade jag i sakta mak till bussen genom centralaste Stockholm. Tittade i skyltfönster, svängde in i några affärer. Gör man det kan man ganska snabbt konstatera att det är grått som gäller. Höstens verkliga ”must have” i modevärlden är nämligen en grå stickad kofta.

De där koftorna finns hos alla kedjor, hos H&M, Lindex och Kapp-Ahl. De finns på Åhléns och NK, de finns i Fina Butiken 1 och Fina Butiken 2, de finns i sportaffärerna och de finns i alla storlekar, från baby till största damstorlek. Samt även för herrar, naturligtvis.
Alltså ska vardagen höst och vinter 08 prompt vara grå. Samt stickad.

Om jag köpte en? Nej, ”must have” i all ära, men jag tror att jag klarar mig utan.
Vardagen kan vara tillräckligt grå ändå. Samt behöva piggas upp med lite rött, blått, gult och grönt. Och några andra färger till. Även om de inte försetts med någon trendgurus "must have"-stämpel.
Trevlig måndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags igen

Jaha, nu är vi där igen.
Som vanligt känns det som alldeles för tidigt.
Men i dag mötte jag årets första julgran, med röda klot och hjärtan och tomteaningar.
Plus heminredningstextilier med julkänsla och röda ljus.
Var då?
På Ikea, förstås.
Allt var inte helt färdigt för gröt och skinka, men ljusstakar, julklappspapper, trätomtar och julbelysning - allt fanns.
En mamma försökte avstyra sin pojkes intresse för julgranspynt. Han var kanske i sexårsåldern och hade fastnat för något riktigt glittrigt.
-Vet du vad, försökte mamman som fortfarande befann sig i mitten av oktober, vet du vad, jag är inte riktigt på humör för det där. Inte än, nästa gång kanske!
Nej, inte jag heller.
Inte riktigt än.

Copyright Klimakteriehäxan

Uppåt väggarna

Aftonbladets nya kvinnosajt Wendela har lite kul saker för sig.
Vad sägs om initiativet till att designa en ”gammaldags” väggbonad – med nytt budskap?

Ni vet de där som satt på mormors köksvägg med ”Egen härd är guld värd” eller någon annan tänkvärdhet. Oftast hade mormor själv broderat och sytt fast en prydlig bandkant runt skapelsen innan den sattes upp med några häftstift.

Det är enklare nu. Med några snabba klick på datorn kreerar man sitt eget tävlingsbidrag.
Naturligtvis har jag gjort det!
Här hittar du min bonad – rösta på den, så kanske jag får den uppsydd i högst personlig version.

Det lär krävas många fempoängare, för konkurrensen är stenhård - över 2300 personer har redan "web-broderat".
Väldigt praktiskt för oss som har svårt att få ett handarbete klart ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: PRIVAT

Ibland tycks gränsen mellan privat och allmän zon vara svår att identifiera.
Ibland är det alldeles glasklart.
Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Alla bilder på tisdagstemat hittar du den här vägen.

En riktigt usel bok

Jag har just lagt ifrån mig en bok.
Det var väl ungefär hundra sidor kvar, jag har läst närmare två tredjedelar.
Och jag kan konstatera att det är en av de sämsta böcker jag någonsin försökt läsa.
Uselt språk, trist upplägg, helt galen interpunktion, full av korrekturfel, med alldeles för många dåliga bilder föreställande författaren i de enklaste turistmiljöer. Man får också veta vad han äter och dricker, oupphörligt.
Där finns en story, men den är väl dold. Jag orkar inte bry mig.

Hur kan det komma sig att människor som skriver bra hela tiden stöter på patrull, får sina manus i retur – ibland olästa – och sprättar upp det ena refuseringsbrevet efter det andra, medan folk som knappt verkar ha hållit sig vakna över svensklektionerna efter klass sex kan hamna mellan hårda pärmar?
Den frågan har ställts förr, men ingen kan väl svara.

Vi vet ju vid det här laget att Bonniers tackade nej till Astrid Lindgren, att Stephen King hade en hel pärm med brev från förlagsredaktörer som inte tyckte att han dög, medan Mari Jungstedt fick napp på första försöket och Sonya Hartnett fick sin första bok tryckt som tonåring. Så olika faller ödets lotter! Klart att det är ett svårt jobb för förlagen att välja manus och att alla inte kan bli storsäljare, men varför kan åtminstone inte någon ta fram rödpennan och fixa de värsta grodorna, när man nu ändå bestämt sig för att kosta på en tryckning?

Den här boken – nej, jag tänker inte avslöja vare sig titel eller upphovsman – är så dålig att man borde anmäla den någonstans.
Var kan man klaga?
Kan man gå till Allmänna Reklamationsnämnden? Och kräva att få sina pengar tillbaka?
Någon borde pröva.
Tänk om det redan har skett? Måste försöka ta reda på det.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur svårt kan det vara?

Att putsa fönster.
En vanlig sysselsättning för den som bor. Ta bort gatudamm, luftföroreningar, spår av regn, vanligt damm.
Ibland måste det ju ske.
Men att det ska vara så svårt!

I går gick jag verkligen in för uppgiften. Skrubbade och gned, med en frenesi som fick min högerarm att domna. Trasorna blev smutsiga, så visst åstadkom jag resultat. Rutorna blev besvisligen renare.
Fast resultatet är, visar det sig, av högst diskutabel kvalitet.
För i dag avslöjar den skinande höstsolen mina bristande färdigheter.

Där jag trodde att jag avlägsnat alla fläckar, alla avlagringar, all smuts framstår nu ett mönster av suddiga svepande med den där microtrasan, som enligt reklamen klarar allt.
Allt, utom mina fönster, då. Och även om det kan kännas frestande att blunda för missarna och tänka att vintermörkret snart sänker sig barmhärtigt över nejden, så – nej, det duger inte.

På´n igen, gott folk. Får göra om alltihop. Fast skulle helst be ett proffs ta hand om saken - man har ju sett hur det går till: blixtsnabbt, rent, inga fläckar och ränder som minner om bristfällig höststädning.
Hur svårt kan det vara?

UPPDATERING

Nu har jag gjort om hela proceduren. Tyckte att det såg riktigt bra, ja riktigt godkänt ut.
Men vad händer?
Jo, solf*n kryper runt hörnet på huset.
Och jag är avslöjad igen.
Hur svårt kan det vara?
Skänk mig en fönsterputsare!!!

Copyright Klimakteriehäxan

En boks värde

Hur långt är ett snöre?
Se där en klassisk fråga som alla går bet på.
Nu har jag en som är nästan lika svår: Vad är en bok värd?

Vi är många, vi som älskar att omge oss med böcker. Vi köper, vi lånar, vi läser, ibland läser vi till och med om. Och vi lagrar. Vi lagrar till och med de där romanerna som faktiskt, handen på hjärtat, inte var särskilt bra, som inte var skrivna just för oss, som var för svåra eller uselt översatta eller för tramsiga eller helt enkelt för illa hoptotade.

Till slut står man där och stirrar på sin till bristningsgränsen fyllda bokhylla. Ja, i vårt fall handlar det om pluralis: hyllor.
Vilket en vacker dag med nödvändighet leder till att det måste bli en utrensning.
Vi är där nu. Kasse efter kasse fylls med inbundna succéromaner, deckare i pocket, klassiker och chick litt i en total blandning.
Och sedan då?

Det finns folk som kan kasta böcker, jag vet. De fyller bilen och åker till tippen, de släpar de där tunga kassarna till grovsoporna.
Jag kan inte.
Böcker är i min värld för värdefulla för att bara slängas. Den som jag inte gillat kan bli en läsupplevelse för någon annan, den gamla goding jag aldrig kommer att läsa om kan bli ett efterlängtat återseende för en okänd bokvän.

Alltså har jag försökt sälja våra utrensade böcker på loppis. Tog 30 kronor kilot, vilket fick somliga att höja på ögonbrynen – en kund köpte sju och ett halvt kilo och såg väldigt nöjd ut.
Ändå låg fynd kvar. Många ungdomsböcker av bästa kvalitet: Annika Thor, Viveca Lärn, Per Nilsson. Evigt gröna historier som Robinson Crusoe och Sherlock Holmes. Nya deckare: Läckberg, Marklund. Tjejböcker: Sophie Kinsella, Martina Haag, Linda Skugge. Fantasy. Listan kan göras hur lång som helst.

Några kassar gick till Myrorna, några till Stadsmissionen – men hur ädla syften deras verksamhet än har, så vill de inte ha hur mycket böcker som helst, så vitt jag förstår. Ett gäng lade jag på ett bord på jobbet, för gratis självplock. Några har jag burit till kvartersbutiken, där man har en hylla för bokvänner: ställ ner något, ta något, ingen kostnad. Jag har tvingat gäster och grannar att rota: ta en, ta flera, snälla, men lova mig att aldrig lämna dem tillbaka!

Och så ringde jag till några antikvariat, med nedslående resultat. Hade jag förstaupplagor av Astrid Lindgren? Nähej, tack ändå. Bilderböcker som ser olästa ut? Jasså, gick de för flera år sedan? Då så. Klassiker? Det har vi redan så det räcker. Och så vidare. Det är naturligtvis hård konkurrens: dyrgripar säljs numera på auktion, inte av antikvariat. Verksamheten bedrivs ofta av idealister, bokälskare, som försöker leva på sin hobby.

Men ett antikvariat visade ändå intresse för ungdomsböcker.
I går tog jag mig dit, hittade till och med en laglig p-plats inom släpavstånd, vilket jag tog som ett gott tecken. Mina fem kassar plockades ur till granskning och värdering. Damen som tog emot mig gjorde en lista och kryssade i.

Vad är då en bok värd? Jo, nu vet jag.
En pocket 3 kronor. En lite ”finare” variant 5 kronor. Inbunden från 7 till 25 kronor – jag hade ingen som värderades till 25, trots att många faktiskt var i nyskick.
Jag står där och ser på stapeln som kostat så oändligt mycket mer. Men tar tacksamt emot de kronor jag bjuds, fast de knappt räcker till två nyutkomna romaner, om jag (förbjudet!) skulle tänka i de banorna.

Poängen är ändå, att de som kommer att köpa våra gamla böcker på det där antikvariatet faktiskt vill ha dem, vill läsa dem, har tagit initiativ och sökt sin läsning.
Ja men då så.
Då är de ju värda en hel del. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

I jakttider

Jag är på jakt. Det är ju den säsongen nu.
Det känns som storviltjakt, men det är i den mindre skalan.
En fluga, ganska fet, har surrat in i vårt hem.
Jag vet att den är på väg mot den sista vilan. Det vet den förmodligen själv också. Och den har bestämt sig för att dö, inte i den tilltagande kylan, utan i den värme som vårt hem bjuder.

Med alla till buds stående medel försöker jag få den att tänka om, att flyga ut. Öppnar balkongdörren. Öppnar två fönster, släcker lampor. Visar med stora viftningar åt vilket håll jag anser att en höstfluga bör ta sig.
Så tror jag att jag faktiskt lyckats, stänger till igen och känner mig nöjd. Tills ett dygn har gått – och där är den igen! Har inte alls varit ute i friska luften, utan hukat i någon mörk vrå.

Jakten börjar på nytt. Det är en ojämn kamp.
Flugan är förhållandevis liten och luftburen, jag är förhållandevis stor och markbunden. Vi fäktar en stund igen.
Med samma resultat.
Men sluta tjafsa! tänker du kanske. Och tycker att jag borde ta fram en flugsmälla eller en gammal tidning och drämma till för allt vad tygen håller.

Otänkbart. Fast inte på grund av någon extrem djurvänlighet eller ovanligt djupt liggande respekt för allt levande. Inte alls.
Man kan inte mosa en fluga på nymålad vit vägg.
Otänkbart.
Förmodligen fortsätter jakten i morgon. Säsongen har ju bara börjat.

Copyright Klimakteriehäxan

Eget bo

Den som följt min blogg och/eller läst min bok vet nog vid det här laget att jag hyser ett visst intresse för bostäder.
Bostäder i allmänhet – och bostäder där unga människor kan sätta eget bo i synnerhet.
Gummibolls-, bumerangbarnen och biffgaparna har alla samma problem: det är så gott som omöjligt att hitta någonstans där man som nybörjare i vuxenlivet har chans och råd att bo.

Sonen trodde länge att man bara kunde bo inne i huvudstaden, men blev så småningom varse att även en förort ett antal t-banestationer bort var en bra lösning. Tur som en tokig hade han som fick en hyresetta med riktigt kontrakt. Den turen har långt ifrån alla.

Men visst finns det bostäder att tillgå, att påstå något annat vore direkt lögnaktigt. En kollega önskar hett att hennes vuxne son ska få något eget att ställa in säng, skor i storlek 46 och laptop i, men hittills har jakten varit förgäves.
Inte för att det inte finns bostäder alltså.
Det finns. Fast till vilket pris?

Först blev hon glad när han hittade en etta i Sollentuna.
Glädjen bleknade fort. Det som erbjöds var 12 kvadratmeter med del i badrum, hur det var med köket verkade oklart, men priset var desto tydligare: 2 800 kronor i månaden. Utan toalett! Flera mil från centrum!
Snudd på skamligt, eller hur?

Ett annat rum på lika många (få?) kvadrat står ledigt och väntar i Globenområdet. Badrumslösning oklar. Den som hyr ut vill i alla fall ha hjälp med kattvakt, i hyran ingår ospecificerade möbler, el och bredband – hela paketet, inklusive kattsällskap: 3500 spänn. Ja men 12 kvadratmeter – inget problem om det är storleken på ett rum hemma hos mor och far, men som eget, självständigt boende?

Nästa chans uppenbarar sig i Stureby, en bra bit söder om Stockholms city. Här var ytan 49 kvadrat, ganska rymligt för en etta, som dessutom skulle vara nyrenoverad och på nätsidan såg väldigt tjusig ut – bostäder gör det, även de minsta och kyffigaste, om man fotograferar dem med vidvinkelobjektiv och kör med lite homestyling, d v s tar bort allt löst som man så gärna omger sig med medan man håller på och bor.

Så kom prislappen. Ja, vad kan man tänkas betala för en etta?
Jo 11 000 begärde man. I månaden.
Skattade pengar.
Hur mycket måste man tjäna då? På vilket ungdomsjobb? Inget för McDonalds-personal precis! Och även om det finns unga människor som har höga inkomster – hur många har chansen?

Gummibollsbarnen och biffgaparna är här för att stanna i de allra flesta fall.
Stanna hemma hos mamma och pappa, alltså.
Tills någon vinner storkovan på tips. Eller något annat extremt tursamt inträffar.
Hoppas kan man ju alltid.

Copyright Klimakteriehäxan

Äsch då

Hoppsan.
Än en gång gick akademien en annan väg än min, hur ofattbart det än må vara. Fast jag hade åtminstone lite rätt: en manlig Nobel-pristagare som inte skriver på engelska.

Dagens vinnare är jag inte alls bekant med, men det låter ju som om man eventuellt gått miste om ett och annat.
Kanske är det läge att bekanta sig med Jean-Marie Le Clézio. Medan Vargas Llosa, Atwood och Oates står kvar i kön på Horace Engdahls bokhylla.

Men däremot stötte jag nyss ihop med en verklig pärla från en evig favorit. I många år skrev han dagsvers i Dagens Nyheter. Poesi i Nobelpris-klass om ni frågar mig.
Det här kan ha varit en av dagsverserna, det vet jag inte.
Ett prisvärt poem är det hur som helst:

Jag mötte i går en flicka
jag en gång trodde skulle bli min
Hon påminde mig om min ungdom
men inte om sin

Så skaldade han, den fantastiske Alf Henrikson. Pris till honom!

När dimman lättar

Det finns en LP i mina gömmor som har en särskild plats i mitt hjärta. För all del, det har många av mina gamla skivor, hårt knutna till minnen, känslor och upplevelser.
Visst går det att hävda att låtar blir dammiga, visst kan man omvärdera artister man en gång älskade, visst kan man tröttna på en musikgenre som för tjugo år sedan var den enda sort som var värd att lyssna på.

Men Bernt Stafs ”När dimman lättar”, den har jag försett med min personliga evergreen-stämpel.
Han var en unik kille, hade en originell röst, skrev låtar efter eget huvud. Några blev långlivade listhittar; många minns fortfarande och kan sjunga med i ”Familjelycka”: ”Nu har jag gjort en melodi som man kan sjunga – den passar lika bra för snälla som för dumma”.

”När dimman lättar” kom ut 1970 och var hans debut på skiva, han fick både guldplatta och en Grammis för den.
Den legendariske Anders Burman på Metronome producerade, och musiker som fanns med var exempelvis Jojje Wadenius och Björn J:son Lindh. Inte undra på att det blev kanonbra!

Bernt Staf gav ut fler skivor men hamnade med tiden lite snett i tillvaron och var väl egentligen tämligen bortglömd när han avled 2002, 56 år gammal.
Ett par år tidigare gavs ett samlingsalbum ut med hans bästa sånger, men han fick aldrig mer någon riktig storsäljare.

Men när jag tittar på bilden jag tog häromdagen över dimslöjorna som just skingras över höstgräset på Gärdet, då kommer jag att tänka på honom. Måste leta upp skivan, måste lyssna igen, måste sjunga med, måste minnas ett och annat, måste sända en tacksamhetens tanke till Bernt Staf.
När dimman lättar.

Copyright Klimakteriehäxan

Klart med årets Nobelpris

Nu är det klart.
Beslutet är fattat.
Den vittraste av församlingar har bestämt sig.
Årets Nobelpristagare i litteratur är utsedd.
Svenska akademien har läst, funderat över meningsbyggnad, vägt dialog, skärskådat dramaturgi, fnulat på rim och vridit och vänt på berättarteknik.

Och så har de kommit fram till en värdig pristagare. I år skriver han – ja i fjol var det ju en kvinna – inte på engelska – det gör ju Doris Lessing.
Att Mario Vargas Llosa från Peru får priset 2008 får till exempel mig att ropa ”äntligen”, när nu Gert Fylking slutat med det (kanske finns hans skära träningsoverall så att man kan få låna?)
Vargas Llosa spänner över ett vitt spektrum, han har själv försökt sig på politiken som presidentkandidat i sitt hemland och åtminstone ”Kriget vid världens ände” och ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” har klara politiska undertoner.

Sedan kan han vara rolig också – ”Pantaleón och soldatbordellen” – och erotiskt laddad: ”Till styvmoderns lov” och ”Don Rigobertos anteckningsböcker”. ”Tant Julia och författaren” kom tidigt och är delvis självbiografisk, ”Det gröna huset” har sålt i massupplagor. Dessutom har han skrivit mängder av essäer och krönikor, och faktiskt till och med varit programledare i teve! Ovanligt produktiv, helt enkelt.
Väldigt läs- och prisvärd är han, det har jag tyckt länge.
Inte får han så långt att åka för att hämta priset heller, för numera bor författaren i Madrid.

Detta betyder att Margaret Atwood, Kanada, och Joyce Carol Oates, USA, får fortsätta att stå på tillväxt i akademiledamöternas bokhyllor.
Speciellt Oates har förekommit i många förhandstips, men lustigt nog har jag inte sett en enda expert som gissat på Vargas Llosa.
I morgon kan du bekräfta mina uppgifter genom att ta del av Horace Engdahls majestätiska förkunnelse under guldpendylen i Börshuset.

Copyright Klimakteriehäxan

Skulle du av någon anledning tycka att du hört mitt resonemang tidigare kan det eventuellt bero på det här.
Mer om kandidater till litteraturpriset här och här och här.

Tisdagstema: stängd

Hade svårt att bestämma mig, som synes. Gillar att plåta stängda dörrar, helt enkelt. Fast jag vill tro att jag har ett öppet sinne ...
Fler bilder på veckans tisdagstema hittar du vägen till om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan

Till bords

I dag, den 6 oktober, var en sådan dag när jag ägnade en del av kvällen åt morgontidningen. Då ser jag plötsligt något som nästan får mig att hicka, tappa hakan eller vilset se mig om bland höstlöven.
Fem sidor i Dagens Nyheter upptas av annonser av en alldeles speciell typ.
Annonser för julbord.
Huka er, grisar och kalkoner. Krogarna ligger i startgroparna, kockarna vässar knivarna, frossarna vädrar lystet.
Bara drygt tio veckor kvar ... men varför blir jag lika förvånad varje gång?

Copyright Klimakteriehäxan

En bästsäljare jag inte begriper mig på

Slank in på Designtorget härom dagen. Där finns en liten avdelning där man exponerar sina bästsäljande artiklar. En av dem fick mig att höja på ögonbrynen – jag tror den hade femteplatsen.
Det är den så kallade fruntimmerspottan Pipinette (en svensk uppfinning) som tydligen hittar sina köpare. Den var flitigt omskriven när den var ny. “Snygg och praktisk” står det om den. Snygg? Kanske det. Praktisk? Jag tvivlar.

För jag känner då absolut inte en enda människa som har en, tror inte ens att jag vet någon som prövat att kissa, stående, i denna plastkonstruktion i läckra färger. Den påstås vara absolut säker, det vill säga, den läcker inte när man väl har använt den.
Nu står det också i marknadsföringen att även män och barn kan ha glädje av den, och när det gäller ungar kan jag möjligen, möjligen tänka mig att det fungerar.

Fast tanken på att sedan vandra vidare med en skvätt urin skvalpande i handväskan eller shoppingkassen är inte lockande, om ni frågar mig. För man kan ju knappast tömma den var som helst (hoppas jag!). Och hur petar man in den lite diskret under kjolen? Jeansklädda är väl chanslösa?
Kanske är jag onödigt rigid, för visst har man drabbats av att vara nödig när närmsta toalett är väldigt avlägsen.

Förresten, eftersom jag uppehåller mig i de nedre regionerna, kan man nu konstatera att ordet “snippa” för det kvinnliga könsorganet vunnit mark och används flitigt sedan man någon gång på 1990-talet aktivt började leta efter ett ord som inte skulle vara värdeladdat. Det rapporterar en språkforskare vid Stockholms universitet. Redan 1932 användes ordet i Skåne, eventuellt har det sitt ursprung så långt tillbaka i tiden som i mitten av 1800-talet.

Och ännu längre tillbaka i tiden, när krinolinen var högsta mode, hade man en liten bärbar dampotta i tenn eller vackert porslin – en dåtida Pipinette.
Men man kan också göra som indiankvinnorna på höglandet i Bolivia. Deras kjolar är inte olika krinolinerna, tygrika, fotsida och vida.
När behovet tränger på tar de ett par steg åt sidan, ur vägen där alla går, böjer lätt på knäna, står still en kort stund. För att resa sig igen, ruska lite på kroppen. Kvar finns en våt fläck som snart torkar i solen.

Så tar de kliven tillbaka upp på gångvägen för att fortsätta sin vandring.
Klar! – utan bästsäljaren Pipinette för 195 spänn på Designtorget.
Fast om du är spekulant har jag ett tips: den är billigare på apoteket ...

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från www.rehab.se

Tjejmiddag

Det är en rysligt grå och snålblåsig höstmorgon där ute när jag bestämmer mig för att vakna.
-Blev det sent i går? undrar Maken.
Jag var ju på tjejmiddag.
-Tjaaa… klockan var väl två när jag kom hem …
-Två? Hade ni SÅ mycket att prata om?

Ja vad pratar sex stora flickor om, från tidig kväll till en bra bit över midnatt?
Jag sätter mig ned och tänker efter.
Se här några samtalsämnen jag kommer ihåg: våra barn, förstås, samt det i församlingen enda förekommande barnbarnet. Hundar. Carl Bildt. Busstrafik. Att bli pensionär. Lasse Berghagens favoriträtt (vi bjöds på den, jättegod!) En gemensam bekants kamp mot cancer. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas. Katter. Göran Persson. Vin. Badtemperaturen i Medelhavet. Regeringens utnämningspolitik. Döden. Närheten till havet. Utedass. Island. Björn Rosengren. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas. Mamma Mia. Stieg Larsson. Det allt mindre behovet av deckare. Hantverkare. Att flytta. Orten Bodrum i Turkiet. 50-årsdag. Mona Sahlin. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas. Att färga eller inte färga håret, hemma eller hos frissan. Omega 3. Bokmässan. Sommar på Öland. Osynliga ministrar. Smör eller smörgåsmargarin. Tragik i trafiken. 60-årsdag. Euro-kursen. Udda minnen av udda föräldrar. Liza Marklund. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas (ja, bara en av oss hade läst den men hon ville verkligen pränta in hur bra den är). Motion. Bloggar. Marsvin och hamstrar vi känt. Att bada i varma källor. Glass. Tåg. Spioner. Norrtälje. Att plugga turkiska på Stockholms universitet. Och lite till inemellan.
Klart att det tar tid, inte sant?

Apropå katter, förresten, så visade det sig att kvällens värdinna vid en viss tidpunkt i livet alldeles ofrivilligt blivit med katt. Det passade varken henne eller katten särskilt bra, men de ställdes inför fullbordat faktum när husse hastigt och lustigt bröt upp från båda två.
Det påtvingade samboskapet fungerade väl ändå någorlunda. Allra gladast blev katten när han fick färsk strömming, kände det på lukten på långt håll och kastade sig som en tiger över matkassen om den innehöll ett fiskpaket.

Så hände det sig att matte besökte en bekant och inte tog sig hem. Efter ett drygt dygn kom hon ihåg det där husdjuret hon aldrig skaffat. Svåra samvetskval bröt ut: hon var tvungen att stanna borta lite till, men hur skulle den ensamma katten klars sig?
Strömming! Älsklingsmaten!
Snabbt från tanke till handling, två strömmingar inhandlades i närmsta matbutik. Fiskarna petade hon in i ett kuvert som det stod ”Katten” och adressen på. Lade brevet på lådan och utgick från att kisse skulle öppna sin post.

Det gjorde han. Strömmingarna gjorde väl knappast skäl för benämningen ”färsk fisk” längre, men katten åt i alla fall upp större delen av försändelsen.
När matte kom hem igen bad hon grundligt om ursäkt och köpte rejält med strömming.
Slutet på historien blev dock bättre än så: katt och husse kunde så småningom återförenas. Och sedan den dagen har min väninna aldrig skaffat andra husdjur än några akvariefiskar.
Men tjejmiddagar, det är hon bra på.

Copyright Klimakteriehäxan

Bullfest

I dag äter var tredje svensk en kanelbulle. Det är tio gånger fler än en annan, vanlig, dag på året.
För tionde gången högtidlighålls Kanelbullens dag, en sann framgångs-historia för den svenska bagerinäringen.

Branschorganisationens VD säger i intervjuer att ”alla” minns hur man som barn bakade kanelbullar med mamma hemma i köket.
Fast de hembakade ingår rimligen inte i statistiken. Och jag råkar känna ett antal pappor som åstadkommer fantastiska bullar, så det där expertyttrandet kan i någon mån ifrågasättas.

Mina ungar har inte haft någon riktig bullmamma. Visst har det hänt att jag satt en vetedeg, men inte särskilt ofta, och med blandad framgång om sanningen ska fram. För mycket mjöl – inte bra. För lite mjöl – slabbigt. För lång jäsning – nej! För kort jäsning – absolut inte! Redan i skolköket lyckades jag dessutom glömma plåten i ugnen, bullarna blev svarta och betyget därefter.

Slutsatsen är att bullbak egentligen är bortkastad möda, eftersom resultatet alltid ätits upp blixtsnabbt, även de misslyckade, faktiskt.
Dessutom föredrar jag personligen kardemummavarianten.
Så det så.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du blev sugen på att baka trots allt - här finns recept!

Fåraktigt

Ylletröjornas tid är här, åtminstone på morgonkulan.
Termometerns kvicksilver kryper allt närmare fryspunkten. Bara att rusta sig.
Då har vi våra får att tacka.
”Bä bä vita lamm, har du någon ull?
Ja ja kära barn, hela säcken full” – den har vi sjungit allihop. Och vi gick på den! Tänk att lura små barn att tro att lammen har ull i en säck! När vi i själva verket kortklipper dem inpå bara skinnet!

Fast det är klart, vem vill gå omkring i tjock päls mitt i sommaren? Kanske inte ens ett får.
Den människa som vill klä sig i päls idag måste hur som helst skrapa ihop lite mod, för även om det då och då påbjuds äkta lurv i modet är det ändå inte riktigt accepterat längre, hur ändamålsenligt – vindtätt, värmande (och dessutom vackert) – det än må vara.
Annat är det i Norge.

En gång klev jag in i en second hand-butik på Södermalm och blev kvar, som förhäxad. Där botaniserade tre norska damer hej vilt. De handlade förtjust allt möjligt, men framför allt intresserade de sig för stockholmskornas avlagda pälsar i äkta skinn.
Det var när de la en fläckig sak, en tydlig leopard, överst på högen som jag inte kunde hejda mig längre.
-Bor ni här? frågade jag.
-Nej, nej, vi är bara på besök, vi bor i Oslo! blev svaret.
Då förklarade jag mig:
-Vilken tur, här i stan skulle ni aldrig kunna gå ut i en leopardpäls!

De fick den till vad som måste betecknas som ett vrakpris, fast å andra sidan var den väl att betrakta som närmast osäljbar – om nu inte den norska trion hade hittat dit.
I somras tittade jag förundrat på sälskinnsjackorna på Svalbard (se bild!). På vintern lär det enligt uppgift vimla av dem i Longyearbyn, där tanken på söta sälungar inte får hjärtan att blöda.

Vi som nu mestadels går pälslösa kommer långt med den där säcken med ull. Den kan bli garn till stickning och virkning och vävning, den kan tovas, den kan förvandlas till snart sagt det mesta vi kan behöva när frosten nyper i kinderna och fingrarna hotar att stelna för gott.
Så det kan vara lämpligt att sända några vänliga tankar till de där fåren som släpper till sin behåring för att vi ska kunna skyla och värma oss.

De där fåren, förresten. Av en ren händelse gjorde jag en liten får-googling. Resultatet fick nästan mina ögon att poppa ut ur skallen. (Eller om det kanske var så att jag såg fåraktig ut? Varför anses får se dumma ut förresten, det gör de väl inte?)
Nu undrar jag i alla fall om ni har en aning om hur många olika sorters (tam)får det finns?
Det hade definitivt inte jag. Men se här vad jag hittat – och det är säkert ingen komplett lista!
texel
karakul
rambouillet
shropshire
Dorset horn
soayfår
Oxford down
cheviot
rygjasau
Île-de-France
Scottish blackface
gutefår
sveafår
ryafår
spælsau
manfår
tjockhornsfår
argalifår
mufflonfår
fettstussfår
fettsvansfår
Urial
stäppfår
Bluefaced Leicester

Källa: Nationalencyklopedin

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den här ramsan är så gammal att alla väl redan vet hur man läser den?
FAR FÅR FÅR FÅR FÅR NEJ FÅR FÅR EJ FÅR FÅR FÅR LAMM

En påse glasögon

Här sitter jag med en påse glasögon.
Visst, det kan förefalla originellt. Men när man börjar rota och rensa dyker de upp – och när man dessutom har fått ena ögat opererat blir det med nödvändighet glasögon över. Tydligen finns det någon oskriven lag som får oss att behålla våra gamla brillor på obestämd tid, utan någon vettig anledning, de blir liksom bara kvar.

För ett antal år sedan kunde man helt enkelt gå till en optiker och lämna över sina uttjänta extraögon. Bågarna kunde i de allra flesta fall återanvändas, och en hel del av glasen också, även om det blev ett pussel att få dioptri-tal och bågar att passa ihop. Men inte sällan lyckades det, och alltihop ledde till att folk i fattigare länder kunde få synen tillbaka, så att säga.

Nu hittar jag inte någon enda optikfirma som vill ta emot våra avlagda hjälpmedel. Möjligen kan man lämna den där samlingen av tämligen omoderna, men ändå funktionella, bågar och linser till Lions, men då ska man lokalisera dem, ta sig dit – och ta sig dit när någon finns på plats för att öppna dörren.
Tills vidare har jag påsen kvar. Kan bara hoppas att jag hittar en kanal så att de kan återvändas och få folk i Afrika eller Latinamerika att se bättre.

Fast hade jag haft en ännu större påse kunde jag ha försökt ta fram min allra mest kreativa ådra och följt i den brittiske återanvändar-konstnären Stuart Haygarths´ fotspår. Av skräp gör han exklusiva konstverk i små serier.

Han vet minsann vad man kan göra med gamla glasögon. Till exempel en hejdlös lampa! 1020 par gick det åt för att åstadkomma denna skapelse. Man frestas att rent av kalla den kristallkrona.
Men det är klart: min påse som nyss föreföll så stor, den skulle inte ens räcka till en lampett i miniformat.
Hur som helst är det kul med folk som har idéer.

Copyright Klimakteriehäxan


Bilden kommer från Stuart Haygarths hemsida, där det finns en hel del kul att titta på!

Sjuksäng - och ordlös onsdag

Fler ordlösa onsdagsbilder finns här.

Copyright Klimakteriehäxan

När Sverker sverkar

Sverker Olofsson, en av landets mest populära programledare i teve, skriver varje vecka ett nyhetsbrev som vem som helst kan få som mail. Det är naturligtvis många trogna Plus-tittare som prenumererar – jag är en av dem.

Den här veckans brev är faktiskt en ögonöppnare.
Sverker gillar film, går ofta på bio, ser gärna en rulle i tevesoffan. Det var det han gjorde härom dagen.
Uppenbarligen gjorde han det med penna och papper inom räckhåll. För den här gången valde han att inte zappa i reklampauserna. I stället sverkade han.
Resultatet hittar du här.

Filmen hette ”Mord i sinnet”. Eventuellt var det så Sverker kände när klockan passerat 23. Men nu gissar jag bara.

Copyright Klimakteriehäxan