En boks värde

Hur långt är ett snöre?
Se där en klassisk fråga som alla går bet på.
Nu har jag en som är nästan lika svår: Vad är en bok värd?

Vi är många, vi som älskar att omge oss med böcker. Vi köper, vi lånar, vi läser, ibland läser vi till och med om. Och vi lagrar. Vi lagrar till och med de där romanerna som faktiskt, handen på hjärtat, inte var särskilt bra, som inte var skrivna just för oss, som var för svåra eller uselt översatta eller för tramsiga eller helt enkelt för illa hoptotade.

Till slut står man där och stirrar på sin till bristningsgränsen fyllda bokhylla. Ja, i vårt fall handlar det om pluralis: hyllor.
Vilket en vacker dag med nödvändighet leder till att det måste bli en utrensning.
Vi är där nu. Kasse efter kasse fylls med inbundna succéromaner, deckare i pocket, klassiker och chick litt i en total blandning.
Och sedan då?

Det finns folk som kan kasta böcker, jag vet. De fyller bilen och åker till tippen, de släpar de där tunga kassarna till grovsoporna.
Jag kan inte.
Böcker är i min värld för värdefulla för att bara slängas. Den som jag inte gillat kan bli en läsupplevelse för någon annan, den gamla goding jag aldrig kommer att läsa om kan bli ett efterlängtat återseende för en okänd bokvän.

Alltså har jag försökt sälja våra utrensade böcker på loppis. Tog 30 kronor kilot, vilket fick somliga att höja på ögonbrynen – en kund köpte sju och ett halvt kilo och såg väldigt nöjd ut.
Ändå låg fynd kvar. Många ungdomsböcker av bästa kvalitet: Annika Thor, Viveca Lärn, Per Nilsson. Evigt gröna historier som Robinson Crusoe och Sherlock Holmes. Nya deckare: Läckberg, Marklund. Tjejböcker: Sophie Kinsella, Martina Haag, Linda Skugge. Fantasy. Listan kan göras hur lång som helst.

Några kassar gick till Myrorna, några till Stadsmissionen – men hur ädla syften deras verksamhet än har, så vill de inte ha hur mycket böcker som helst, så vitt jag förstår. Ett gäng lade jag på ett bord på jobbet, för gratis självplock. Några har jag burit till kvartersbutiken, där man har en hylla för bokvänner: ställ ner något, ta något, ingen kostnad. Jag har tvingat gäster och grannar att rota: ta en, ta flera, snälla, men lova mig att aldrig lämna dem tillbaka!

Och så ringde jag till några antikvariat, med nedslående resultat. Hade jag förstaupplagor av Astrid Lindgren? Nähej, tack ändå. Bilderböcker som ser olästa ut? Jasså, gick de för flera år sedan? Då så. Klassiker? Det har vi redan så det räcker. Och så vidare. Det är naturligtvis hård konkurrens: dyrgripar säljs numera på auktion, inte av antikvariat. Verksamheten bedrivs ofta av idealister, bokälskare, som försöker leva på sin hobby.

Men ett antikvariat visade ändå intresse för ungdomsböcker.
I går tog jag mig dit, hittade till och med en laglig p-plats inom släpavstånd, vilket jag tog som ett gott tecken. Mina fem kassar plockades ur till granskning och värdering. Damen som tog emot mig gjorde en lista och kryssade i.

Vad är då en bok värd? Jo, nu vet jag.
En pocket 3 kronor. En lite ”finare” variant 5 kronor. Inbunden från 7 till 25 kronor – jag hade ingen som värderades till 25, trots att många faktiskt var i nyskick.
Jag står där och ser på stapeln som kostat så oändligt mycket mer. Men tar tacksamt emot de kronor jag bjuds, fast de knappt räcker till två nyutkomna romaner, om jag (förbjudet!) skulle tänka i de banorna.

Poängen är ändå, att de som kommer att köpa våra gamla böcker på det där antikvariatet faktiskt vill ha dem, vill läsa dem, har tagit initiativ och sökt sin läsning.
Ja men då så.
Då är de ju värda en hel del. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan