Jag inventerar min garderob. Nej, inte den som innehåller alla de "vanliga" kläderna, de från Lindex och Pont Neuf och Ralston och HM. Nu handlar det om en uppsättning kläder jag köpt för mer än fyrtio år sedan. Men jag har dem kvar.
I minst ett år skulle jag bo och arbeta i Centralamerika med Guatemala City som bas, anställd som International Information Officer för Unicef. Bara en dryg vecka hade gått från det jag landade på flygplatsen Aurora innan jag köpte mitt första indianplagg: en enkel tunika i rött. Glömmer aldrig känslan! Inte för inköpet, utan för det som hände runtomkring.
För när jag kom gående mot kvinnorna som sålde kläderna de tillverkat fick en liten pojke syn på mig. Han blev jätterädd, sprang fort mot en grupp vuxna medan han varnade dem: "Viene la gringa!" skrek han, alltså "Gringan kommer!"
Just den incidenten upprepades faktiskt aldrig, men visst tyckte indianerna att jag var lite lustig som inte bara köpte deras kläder, jag använde dem också! Saken är den att i Guatemala, som har en stor befolkningsgrupp av Maya-ursprung, är den traditionella klädedräkten framför allt för kvinnorna väldigt vacker och noggrant reglerad av gamla seder och vanor. Men inte så anpassad till någon som är 172 centimeter lång och till råga på allt blond ... fast det funkade!
Allt börjar i en speciell vävstol, uppspänd mot en trädstam. Tygstyckena som vävs har mönster som för den initierade berättar från vilken by kvinnan som bär det kommer. Överdelen, som vi skulle kalla tunika i dag, heter huipil (stavas ibland güipil) och är sydd av två raka tygstycken, hopsydda för hand, och ofta med ett litet broderi kring öppningen som lämnas för halsen. Ett rakt tygstycke viras om underkroppen och bildar kjol, fäst med ett brett bälte knutet runt midjan.
Huipilerna såldes på min tid oftast på marknader som den i Chichicastenango, välkänd för alla som turistat i den här delen av världen. Plaggen var för det mesta använda och solblekta, men det gjorde dem bara vackrare. De flesta är alltså vävda, men det finns också varianter som är enbart broderade.
Sedan jag hade köpt min första huipil rullade det bara på. Jag blev kvar i Guatemala i två år, och när jag flyttade hem igen hade jag en rejäl samling av färgstarka textilier i exotiska mönster. Men av någon anledning använde jag dem alltmer sällan, de blev till slut liggande i en trave i en garderob.
Där har de legat till härom dagen. Jag har nämligen tänkt mycket på de där fina plaggen. Insett att den dag jag inte lever kommer ingen att fatta varför jag har sparat en trave "konstiga" tyger. De skulle med största säkerhet slängas, och det tycker jag vore så himla sorgligt
– dels för att jag lagt ner en hel del pengar i den där samlingen, dels för att den innehåller så mycket kultur och så oändligt många timmars arbete med både väv och sömnad.
|
Ullponcho. Påsydda band i mönster typiskt för byn Sololá. |
Drömmen vore att få till en utställning, att få visa min skatt för fler. Jag skulle kunna komplettera med några oljemålningar, med lokalt framställd keramik, med traditionella smycken och dessutom med "moderna" kläder tillverkade i "tela tipica", alltså de för Guatemala typiska randiga tygerna. När jag tittar på klänningarna är de faktiskt i modeller som väl passar in i dagens modebild, och det är tråkigt att jag själv växt ur dem allihop.
Känner du till en gallerist eller textilsamlare som skulle kunna vara intresserad? Minsta tips mottages med största tacksamhet!
Copyright Klimakteriehäxan