Nu kommer våren!

Denna tisdag bjuder Skriv-Robert på en verklig utmaning. För åtminstone jag kammar nästan helt noll när jag letar i minnet och i bokhyllan efter något som duger när tisdagstrion ska ha vår – i handling eller på omslag (Vårdagjämningen på torsdag) som tema.

Jo, jag kan ju alltid ta till min vän Gustaf Fröding, som i diktsamlingen "Nya dikter" (från 1894) petade in "En litten låt ôm vårn", en av mina absoluta Fröding-favoriter som jag lärde mig utantill för mer än femtio år sen. Tror att jag kan den än! Här kan du läsa hela texten!

"Vår i Bullerbyn" har vi sparat sedan barnen var små, den åker fram nu till barnbarnen. Astrid Lindgrens ungar kommer bra till pass, denna gång i en bilderbok med illustrationer av Ilon Wikland. Den småländska idyllen beskrivs så här: "Överallt växer det snödroppar och tulpaner, och i hagarna blommar tusen miljoner vitsippor och blåsippor. Det föds massor av nya djur, och varje morgon ser Bullerbybarnen efter om det har hänt något under natten. Lisa får till och med en egen lammunge." Snacka om vårkänslor!

Viveca Lärn, som jag mest uppskattat genom barnböckerna hon skrev medan hon fortfarande hette Sundvall, har blivit jättepopulär för sina romaner om Salton, också en succé i tv. Fjärde delen i bokserien heter, visar det sig, "Sol och vår" men jag tror inte jag läst den. Däremot minns jag väl böckerna om Eddie och Mimmi, till exempel. Och visst, jag hängde med till Saltön i tv också, med behållning! Där fanns bl a Tomas von Brömssen, Per Myrberg och Ulla Skog och den utmärkta, alltför lite uppmärksammade Anki Larsson. 

Ja men då fick jag ju ihop en trio ändå! Var annars inne på att ta till Birgitta Stenbergs roman om sol-och-våraren "Raskenstam", tänkte ett ögonblick på "Vår kokbok" och "Vår man i Havanna" (av Graham Greene). Men alla "vår" betecknar förstås inte en årstid, det vet jag ju ... 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om oro i Kreml

Det första året kommer att vara ett år av fylleslag, säger en tjänsteman på arbetsmarknadsdepartementet [i Moskva]. Brottsligheten väntas öka när män med trauman och erfarenhet av våld och vapen återvänder. Veteraner som går tillbaka till sina jobb kan inte få sparken och många väntas bli ”problematiska”.

-Nog för att freden i Ukraina verkar väldigt avlägsen, nog för att det är lätt att begripa att det finns många problem att ta tag i OM det blir fred. Men att Kreml skulle oroa sig över vad som kan komma att ske när hundratusentals ryska soldater kommer hem från fronten samtidigt, det känns ändå som en märklig sak mot bakgrund av allt som hänt. Även om också självförvållade trauman naturligtvis kan vara både jobbiga, sorgliga och svårlösta, det kan inte vara en nyhet ens för Putin. Ett förslag till en lösning för ryssarna är att krigsveteranerna får fortsätta lyfta sina löner utan att inställa sig på någon arbetsplats ... i hopp om att undvika kaos. Citatet hämtat hos nyhetstjänsten Omni.

Varför? Därför! Nu om kunskap

Det var visst Ellen Key som sa att bildning, det är det som finns kvar när man glömt allt man lärt sig. Ungefär hundra år har gått sedan dess, men kanske stämmer uttalandet fortfarande? Fast vi har fått så otroligt många nya källor att hämta kunskap från, och också snabba metoder att hitta det vi verkligen är intresserade av. Så bildningen blir kanske fylligare nu? Eller? Kunskap är nyckelordet för denna veckas Selfie-variant Varför? Därför! Häng på, alltid kul att läsa många svar!

Varför vet jag så lite om AI /Artificial Intelligence?
Därför att jag är ganska lat och tänker att tids nog så kommer jag väl med på båten. Ingen vidare smart inställning, erkännes.

Varför kan jag aldrig vänja mig vid att läsa instruktionerna först?
Därför att jag har för bråttom. Tålamod är inte min bästa gren. Brukar be Maken kolla handboken ...

Varför lärde jag mig aldrig ett språk till?
Därför att tiden att plugga faktiskt tog slut. Gjorde ändå en bra satsning och fick med mig språk som jag haft och fortfarande har stor glädje av. Men det hade varit kul att kunna finska också. Eller ryska. Eller kinesiska, med tanke på hur världen utvecklas ... Mitt allra sista försök att närma mig ett nytt språk gjorde jag när jag bodde i Guatemala och smakade på indianspråket cakchiquel. "Maninvacachachta" (hur det nu stavas?) betyder "Jag förstår inte" och det var väl ungefär så långt jag kom.

Varför kan ingen någonsin förklara fenomenet "svart hål" för mig?

Därför att jag tror att jag har slagit dövörat till för gott. Har liksom bestämt mig för att det inte är något jag behöver begripa.

Varför har jag så höga krav på föredragshållare? 
Därför att jag drabbats av för många innantilläsare. Men om den som talar är engagerad i och tydligt kan sin sak och dessutom besitter ett stänk av humor blir det genast intressant, oavsett ämne faktiskt!

För en vecka sedan skrev vi selfies på temat bloggning, vår gemensamma hobby. Det resulterade kanske i bästa fall i att någon hittade en ny bloggkompis? Väldigt hög samstämmighet blev det i svaren, kul förstås fast kanske ännu roligare om vi tycker lite olika ... Vi får se hur det går den här gången! Om bloggandet kom inlägg från Kraka, Debutsky. Hannele, Gerd, MrsCalloway, Paula, Ingrid, BP, Åsa, Lillasyster, Ylva Rosen, Susjos, Nilla, Anki, Smile, Tove, Jenny, och  Hanna. Hoppas och tror att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild

Veckans bild är för min del min bild av en bild. Ett porträtt ur fotoserien "En amerikansk flicka i Italien" från 1951 som bidrog till Ruth Orkins berömmelse. Den kom till tack vare ett livsverk i svartvitt med kameran som redskap. 

Förstoringen av "Jinx in goggles" har varit en publikinfångare till utställningen av Orkins fotokonst på Kulturhuset i Stockholm, en utställning som är öppen för sista dagen i dag. Just den här bilden är tagen i Florens, men nu förevigade jag alltså Jinx med Stockholm som bakgrund – storstad som storstad, tänker jag ... Att gå runt bland alla dessa fotografier var tveklöst veckans grej för mig! Veckans bild blir efterlyst på söndagar av Åke.

Man får ha med upp till fem bilder och då petar jag ändå in en till, en smal sak ... ordbrukaren i mig tänker andligt, andlikt, and(j)akt, änd(er)rad ... ja mycket "rubrik" blev det till en liten bild ...

Går ofta förbi den här viken av Mälaren och där finns de nästan alltid, änderna. Men vad hände den här dagen? Aldrig förr har jag sett dem sitta så här, på rad i strandkanten! Inte en enda simmande! Inget hot syntes ute på vattnet, som ju aldrig blir för kallt för den här sortens fåglar, så jag törs inte påstå att de uppförde sig som badkrukor. Lite kul såg det ut, det blev en bild! Kan man kalla den "andjakt" Eller är "andakt" bättre?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om foto – och tips om en kanonfilm

Ofta när jag går på någon sorts utställning tycker jag att man spikat upp alldeles för många "tavlor" med långa texter på väggarna, texter som ska informera både om upphovspersonen och verket. Sällan orkar jag stå där rakt upp och ner och läsa dessa evighetslånga stycken, ryggen protesterar och vill hellre att jag rör på mig, så då gör jag just det: går vidare och låter andra stå där och läsa. 

I veckan hamnade jag på Kulturhuset i Stockholm och en utställning av Ruth Orkins fotografi. Även där är informationsskyltarna många. Hon var en jättekänd, prisbelönt och synnerligen framstående stillbildsfotograf från USA fast jag hade skam till sägandes aldrig förr hört hennes namn. 

Orkins självporträtt finns med.

Hennes bilder, alla svartvita, rapporterar om nästan hela hennes liv – hon fick sin första kamera som också ställs ut, en Uniflex (ett märke jag heller aldrig förr stött på) när hon var elva år och då kostade den 39 cent! Det är en omfattande utställning med många bilder, somliga små kontaktkopior, andra rejäla förstoringar. Som grädde på moset kan man också titta på en långfilm hon var med och skrev, regisserade och klippte: "The Little Fugitive", och det, mina bildglada vänner, det är en ren fröjd för ögat i en timme och tjugo minuter! 

Storyn, om sjuåringen som rymmer hemifrån sedan han tror att han skjutit ihjäl sin storebror med leksakspistol, är briljant berättad, med få repliker. Till saken hör att detta är den första film som trion bakom den gjort! Svartvit den också (förstås), gjord 1953 och belönad med Silverbjörnen på filmfestivalen i Venedig samma år. 

Utställningen om Ruth Orkin och hennes bilder stänger på söndag, så du har bara en dag på dig för att reparera om du missat den, men hör och häpna: filmen kan du se på Youtube och jag säger bara: gör det!.

Men nu får jag inte glömma att jag hittade Veckans mening där på Kulturhusets vägg, på en skylt jag faktiskt läste! Det är en mening som Skriv-Robert efterlyser för att den står ut i den text jag läst på sistone. Den är en bit av ett Orkin-citat om nyttan av att vara försedd med kamera, för "det ger massor av ursäkter att befinna sig där man inte borde vara. Man får chansen att träffa eller se folk man annars skulle missat" och hon sammanfattar:

Att ta bilder är jättebra om man vill träffa människor, mycket bättre än hundar och bebisar.

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips om en märklig man

Bild från SVT

Inte för att jag har den minsta relation till Jan Stenbeck men namnet har man ju hört massor med gånger, inte alltid i de mest smickrande sammanhang. Nu har Stenbecks liv blivit tv-serie, i 5 x 45 minuters avsnitt. Och nog var han en märklig man! Jätteintressant, jättebra!

Faktiskt ett stycke svensk nutidshistoria, med familjegräl i samhällets toppskikt, politiska förgreningar och teknikutveckling tillsammans med företagande i både svensk och amerikansk tappning. Bygger på en biografi skriven av Per Andersson.

En extra liten kråka i kanten för mannen i huvudrollen, norske Jakob Oftebro, som inte bara är bra, han talar dessutom absolut fläckfri svenska (och engelska, banne mig). 

Dessutom finns en dokumentärserie om Jan Stenbeck, även den på SVT Play, tre timslånga avsnitt. Bör inte missas! Jag visste helt enkelt inte att jag skulle (kunna) bli så intresserad av denne man! Stenbeck dog 2002, 59 år gammal.  

Copyright Klimakteriehäxan

Stegvis

Vacker fredag hos mig, men minusgrader åtminstone i morgonstunden. Måste nog ut och andas lite trots att marken är vit, vilket just nu är lite lätt motbjudande ... tänker på tulpanerna som just hade vågat sig upp flera centimeter i vårvädret som rådde nyss, har de månne flanellpyjamas nu? Oavsett vilket så måste man ändå få tro att vi tar steg för steg mot varmare tider, och steg för steg är temat för dagens fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Här lämnas besked om saker jag gjort stegvis:

1. När följde du senast ett recept? Gjorde i alla fall nästan som man skulle när jag fyllde  fläskytterfilé och lagade den i romargrytan. Blev gott.
2. När fick du senast ge en vägbeskrivning? En man letade efter tunnelbanan. Vi stod hundra meter från nedgången, så det var enkelt och han blev glad.
3. När följde du senast instruktioner för att bygga ihop något? Dagen före julafton när nya sofforna kom på plats. Hade god hjälp av Dottern, som gjorde större delen av jobbet.
4. När fyllde du senast i ett formulär? När jag köpte tandborste till Maken på nätet.
5. Vilket spel har de mest komplicerade reglerna? Tycker många spel har väldigt komplicerade regler, man ska sitta och läsa i en evighet innan det går att komma igång. "Ticket to ride" spelar vi ibland nu för tiden. Tror inte vi kan precis alla reglerna men det funkar ändå och är riktigt kul. 

Snart så ... för visst hämtar de sig från väderbakslaget?

Copyright Klimakteriehäxan

Korrsituation

Läste nyligen "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. En av mycket få böcker i vilken korrekturläsaren (såvitt jag kan dra mig till minnes) namnges och får ett särskilt tack i efterordet. Bra tänkt i och för sig. Jag har dock under läsningen irriterat mig på ett antal korrfel (och att de samiska orden saknar översättning/förklaring) innan jag kommit till de där tacken. Och kan inte låta bli att tänka på att i just denna bok står det "situationstecken" i stället för "citattecken". Påpekas bör kanske att jag läste på platta, möjligen har texten korrats före tryckning?

Copyright Klimakteriehäxan 

Läst och lärt

Att läsa är att lära, nog är det nästan alltid så? Och det man lär sig, det kan vara av de mest skilda slag. I denna veckas kulturfråga undrar Enligt O: Vilka böcker har fått dig att vilja lära dig mer?

Nu för tiden är det enklaste sättet att söka mer kunskap förstås att konsultera Google, kamraten som i princip aldrig sviker ... och nog googlar jag både det ena och det andra!

När jag läst historien om överlevaren från det isländska skeppsbrottet i Einar Kárasons "Öppet hav" blev jag tvungen att kolla: är det verkligen möjligt för en människa att överleva i timtal i iskallt havsvatten utan skyddsdräkt? Ja, nu vet jag att det går, även om de flesta inte klarar det. Ett litet under var det hur som helst, och en väldigt läsvärd historia dessutom!

Julie Otsuka har skrivit två böcker som öppnade mina ögon för hur en asiatisk minoritet bestående av invandrade japaner hade det i USA under andra världskriget: "Vi som kom över havet" (The Buddha in the Attic) och "När kejsaren var gudomlig" (When the Emperor Was Divine). Det kändes som att jag inte hade en aning om deras otroligt svåra situation, det blev mer googlande av det och jag fick nya insikter.

Av en slump hittade jag Mary L Trumps självbiografiska "Too Much and Never Enough (How my family created the world´s most dangerous man)" på biblioteket och den fick följa med mig hem. Handlar förstås om USA:s president Donald Trump. Har den boken i bakhuvudet snart sagt dagligen, eftersom den där mannen, som är författarens farbror, hela tiden gör sig påmind i såväl smått (sugrör av plast) till stort (tänker ta Grönland, Kanada och Panama-kanalen). Lär mig mer om honom och hans obegripligheter dagligen trots att jag förstås helst skulle vilja slippa!

Skulle nog kunna räkna upp ganska många fler böcker eftersom man som sagt hela tiden stöter på nya företeelser i alla fall om man väljer att läsa olika genrer. Men nu stannar jag med de här tre!

För att du som läser detta inte ska deppa ihop över Trump igen just här och nu bifogar jag en bild på våren, den som än så länge mest finns inomhus: blommande pärlhyacinter, en sådan ljuvlighet! (fast de är blåare i verkligheten än på mitt halvusla foto).

Copyright Klimakteriehäxan

Imorgon hör Viktoria, korv och Jämtland ihop

Almanackan är full av högtidsdagar. De flesta är man lyckligt ovetande om och därmed blir de inte firade. Den 12 mars (i morgon) är exempelvis alla korvars dag och Viktoria har namnsdag, men dagen är också vikt för Jämtland (Republiken Jämtlands nationaldag) och just det har Skriv-Robert tagit fasta på när han ger oss ämnet för veckans tisdagstrio. Jag inbillar mig att det blir lätt att fylla den prispallen, men det visar sig att det jag tror utspelar sig i Jämtland oftare tilldrar sig i Väster- eller Norrbotten ... 

"Tranorna flyger söderut" är Lisa Ridzéns hyllade debutroman, utsedd till "Årets bok" ifjol. Jag läste nyss ut den. Här finns både en jämthund och en man som är övertygad om att storsjöodjuret verkligen finns i Jämtlands största sjö. Välskrivet och lättläst men väldigt sorgligt och som skildring av en åldrande människas framtid tämligen tung och betryckande.

"Dunderklumpen", däremot, är en klassiker och humörhöjare för alla åldrar. Beppe Wolgers låter fantasin flöda och skapar en midsommarnatt utan motstycke. Trollet kan ge dockor liv, och när han gjort det börjar jakten på de levande leksakerna ... Sagan blev också film (för femtio år sedan), inspelad i Strömsund, med familjen Wolgers bland skådespelarna i kombination med animationer av den fantastiske Per Åhlin.

Det var Yngve Gamlin som utropade Republiken Jämtland 1963 och utsåg sig själv till dess förste president, en titel han behöll i tjugo år. Denne mångsysslare var regissör, skådespelare, scenograf, konstnär, skämtare ... och ändå hittar jag ingen bok vare sig av eller om honom! 

Då nöjer jag mig med en bok jag minns att vi hade i mitt barndomshems hyllor: Svenska Turistföreningens årsbok om Jämtland och Härjedalen. Inget odjur men en ståtlig älg pryder omslaget. Boken kom till medlemmarna 1977 och fick säkert folk att åka till både Östersund, Strömsund och Åre. STF gav ut en ny bok 1999 om enbart Jämtland, den har jag dock aldrig sett, men sedan dess har jag i alla fall dristat mig ut på skidor i Åreskutans barnbacke ... mötte turligt nog ingen älg ...

Copyright Klimakteriehäxan

 

Varför? Därför! Nu om bloggning

Här kommer ännu en Varför?Därför!, ny variant på gamla Selfie-temat. Välkomna, i dag sätter vi strålkastarljuset på vår gemensamma hobby bloggning!

Varför envisas jag med att fortsätta blogga (nu på det tjugoförsta året)? 

Därför att jag har roligt medan jag håller på. Att besöksleden glesnat i takt med att bloggar blivit "omoderna" får man bara acceptera. Ändå så kul att många tittar in!

Varför byter jag aldrig layout på min blogg? 
Därför att jag känner mig nöjd med "Dots" som jag valde från första början. Har aldrig fattat varför man ska byta bara för att byta – det gäller exempelvis företagsloggor också, man lägger ner löjligt stora summor till väldigt liten effekt! Tänk på PostNord som till råga på allt fick lackera om sina bilar! Nä "Dots" får leva vidare med mig!

Varför hittar jag så sällan till nya bloggbekanta?
Därför att jag nog inte riktigt vet var/hur jag ska leta. Men om en kommentar dyker upp från någon "ny" brukar jag raskt klicka mig över på ett besök.

Varför har jag aldrig släppt in några annonser i min blogg? 
Därför att jag tycker att de stör, och därför att jag är övertygad om att det inte skulle löna sig, i alla fall inte för mig. Lönar det sig för någon?

Varför har jag aldrig bytt till att göra podd, som ju är mera "inne"? 
Därför att jag gillar att ha hela proceduren i egna händer, slipper teknikstrul för det mesta. Dessutom tror jag inte att podd-formatet passar mig, jag lyssnar ju inte på poddar heller annat än i undantagsfall. Undrar – med risk för att påminna om ministern som aldrig trodde på internet – hur gamla poddarna blir?

Förra veckans Varför?Därför! var den femte i ordningen och den handlade om olika sorters repriser. I det inlägget finns också "reglerna" för den som är ny här eller lite osäker på vad som gäller. Hur som helst resulterade det i poster från Gerd, MrsCalloway, Margaretha, Hannele, Hanna, Lillasyster, Kraka, Jenny,  Paula, Ingrid, Nilla, Anki, BP, och Debutsky. Tror/hoppas att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild – nu blommar det igen!

Såg en vit liten glimt i ögonvrån och motade bort en suck. Vill inte se mer snö, inte ens en liten kvarglömd fläck! Men hoppsan, det jag såg var ju inte snöFLÄCKAR, det var snöDROPPAR! Visst vet jag att folk visat bilder ur egna trädgårdar i flera veckor, trädgårdar där de små köldtrotsande blommorna redan slagit ut, men jag hade inte stött på några. Förrän nu!

Veckan har bjudit på första lunchen utomhus och ett första ute-eftermiddagsfika också. Lägg till en stunds balkonghäng med läsning i vad som kändes som väder importerat från Kreta eller Mallorca. Dessutom mina första krokusar och utslagna vita blommor på en för mig obekant buske. Sammantaget: hopp om vår. Fast det ska visst bli kallare igen ...

Alltså blir det inte en utan flera blombilder när jag ska kora min egen Veckans bild, tillsammans med Åke och fler fotograferande bloggare. Även om andra kan tröttna på blommor (och foton på dem) gör jag aldrig det! Dock irriterar det mig att det är så svårt att ta bra bilder på just vita blommor. Blir egentligen aldrig nöjd med dem. Det är en smäll man får ta, jag njuter ändå för fullt! Och vill, som ni ser, gärna dela med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ovanligt het bastu

Yksi, kaksi, kolme, sauna.

-Se där en textrad ur refrängen på årets svenska bidrag till Eurovisionsschlagern. Finlandssvenska trion KAJ vann. Och andra låtskapare förundras ... men numret vann tydligen tittarnas hjärtan. Jag har inte sett/hört låten, men texten sitter som en spik ändå ... direkt ur en bastu som måste betraktas som ovanligt het! Dock har jag aldrig gillat bastubad, Finland får förlåta. Men dragspel är kul.

Med kvinnodagen i örat och Veckans mening

Det är internationella kvinnodagen i dag. Jag letar efter örhängena som passar, det där kvinnomärket som jag har någonstans, gjort i silver, märket som ironiska människor kallar "typiskt kvinnligt" för att de säger sig se en spegel med ett handtag på ... i själva verket är det en symbol för den romerska gudinnan Venus, den som grekerna kallade Afrodite.

Hittar inte det jag söker, men hittar i stället ett par andra örhängen, långt mer originella och exklusiva! Minns att jag fått dem i present, det kan vara trettio år sedan. De är handgjorda och för varje öra finns en naken kvinna med mogna former, omgärdad av prunkande grönska. I mina ögon en livsbejakande, positiv bild. Upphovspersonen är en kvinna, men vad kan hon ha hetat? Fina små konstverk är det, nu på plats i mina örsnibbar dagen till ära!

Eftersom det också är lördag är det läge att lyfta fram Veckans mening. Det är Skriv-Robert som vill göra veckändan meningsfull genom att vi delar med oss av något vi nyligen läst, något som fått oss att hejda oss om än aldrig så lite i bokbläddrandet.

Den här gången hamnar jag i Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut", korad till årets bok 2024. Vet inte om det var rätt val, men ser att den – trots att den känns väldigt "svensk" – översatts till trettio språk! Det är en sorglig bok (jag har ett akut behov av något uppiggande i läsväg nu!). 

Bo, huvudpersonen, sörjer att hustrun blivit dement och flyttat till ett särskilt boende. Han sörjer sitt eget fysiska förfall, med blöjor och kraftlöshet. Han sörjer den dåliga relationen till sonen, han sörjer att han så sällan kan träffa sin ende vän. Och allra mest sörjer han att man vill ta ifrån honom Sixten, jämthunden som alltid finns vid hans sida. Det där med vikten av ett älskat husdjur kan ingen ta lätt på! Kärleken mellan Bo och hans hund, en stark och varm känsla, går nästan att ta på:

Jag borrar in min fria hand där pälsen är som tjockast, uppe vid nacken, och han grymtar så där som han alltid gör när han trivs.

Copyright Klimakteriehäxan

Nostalgi: så minns jag 90-talet

Liten underbar dotter och hennes mamma på jobbet - det är 90-tal!

Dags för lite nostalgi så här en fredag i mars. Det är Elisa Matilda som med sina fem fredagsfrågor tycker att vi ska dra oss till minnes hur livet tedde sig på 1990-talet. Inte så länge sedan, historiskt sett, men ändå väldig avlägset ... jag tänker efter! Och kommer fram till några svar. 

1. Hur upplevde du 90-talet? Minns inga egna konflikter eller stora händelser på hemmaplan ö h t. Öst- och Väst-Tyskland blev hopslaget, det var stort. Men visst var det då man fick sin första mobiltelefon? 
2. Vad gjorde du på 90-talet? Var (småbarns)mamma, jobbade heltid. Trivdes!
3. Vilken trend minns du bäst? Glömmer aldrig de fenomenala glasögonen med metallbågar som jag hade. På dem satte man lösa "plastskenor" i olika färger och mönster. Enkelt, suveränt bra och klädsamma var de också! Borde relanseras!
4. Vad för musik lyssnade du på? Lek- och låtlaget, Svenne Rubins, Spice Girls. Inte främst för egen del, alltså, men faktiskt tre kul grupper!
5. Vad var bättre då jämfört med nu? Annorlunda var det, det kan man lugnt påstå. Rejält olika liv har man om man jämför mammatiden med pensionärstillvaron! Somt var nog bättre, annat sämre. Men generellt? Törs jag inte säga. Fast det var bra att vara yngre ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för läsarreaktioner!

Om man skriver böcker kan det hända att man blir recenserad av expertisen, som håller hus på kulturredaktioner i olika mediahus. Långt ifrån allt som publiceras hamnar i rampljuset, ännu mer sällan numera sedan Bok- och Bibliotekstjänst (BTJ) inte längre tar sig an allt som förlagen släpper (de gjorde det förr).

Kriterierna för vad som recenseras och vad som inte tas upp är lite suddiga. Många titlar behandlas förstås ändå, särskilt om texten skrivits av etablerade författare med en rad storsäljare bakom sig. BTJ förtydligar, om än inte hur urvalet sker så vill man i alla fall framhäva sin neutralitet: "Recensionerna skrivs av oberoende lektörer med specialistkompetens inom sina respektive områden." 

Av de tre titlar jag fått utgivna (på Isaberg förlag) har bara den första, "Klimakteriehäxan", tagits upp av BTJ och den fick då ett klart positivt omdöme, tack för det! De följande två förbigicks med tystnad. När jag nu låtit trycka en fjärde bok som ett eget projekt, i liten upplaga, kommer den aldrig att komma i närheten av vare sig BTJ eller någon kulturredaktion. 

Men jag får reaktioner från läsare och det är otroligt värdefullt! Här citat ur några "läsarrecensioner" av "I ljust minne bevarad", tryckt på papper i januari i år. Var och en gör mig glad och tacksam!

Jag läser din bok, den berör otroligt! Gripande, kunde inte lägga bort den! Margareta T

Vill tacka dig för en fin läsupplevelse med din varma och kärleksfulla bok. Tyckte mycket om den!  Anki

En väldigt bra bok och viktig!!! Micke K

Aina, vilken fin bok du har skrivit! Jag hör och ser Ulla-Carin framför mig när jag läser. Fina minnen i all sorg. Rolf T

Vilken innerlig och tankeväckande bok du skrivit. Jag läste den utan paus och la den ifrån mig lite sorgsen förstås, men också med tankar på vad vänskap kan vara när det kommer till kritan. Jag tycker du gestaltar den i dess djupaste mening. Eva G

Tack Aina för jättetrevlig (om än sorglig) läsning  Du är fantastisk med pennan/datorn. Barbro P

Jättefin! Tänkte bara titta lite på början men kunde inte låta bli att läsa alltihop direkt ... Linda G

Tack nu har jag läst! En fin liten bok om dessa kvinnors öde, roligt med återblickarna på 70-80 talens SVT. Göran Å

Har precis läst ut din bok. Välskriven och vilken hyllning, vad är väl en dödsannons, nu lever minnet av Lena vidare på ett helt annat sätt. Ulla-Carin också så fint skildrad. Monica

Har just läst ut boken. Sååå berörd! Gisela

Därmed kompletteras raden av läsarrecensioner (efter den första publiceringen som var enbart digital) som jag tidigare citerat och stolt och tacksam är jag för alla fina ord!

Jag har inte jättemånga exemplar kvar av boken, men du kan fortfarande köpa "I ljust minne bevarad" direkt från mig (den finns inte i bokhandel eller på bibliotek). Priset är nu 135 kronor inklusive porto. Swisha 070 8847929 och skriv din postadress i meddelandefältet, så dimper ditt ex ned i din brevlåda ganska snart. Du kan läsa mer om boken här. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om nyttan av paljetter

Jag vet att mina paljetter inte är lösningen på världsproblemen, men glitter är en reflex av ljuset. Det är yta, men en yta som kan reflektera ljus. Vi behöver det just nu, och att få göra folk lite glada i den här tiden känns fantastiskt.

-Modeskaparen Lars Wallin, en av Sveriges allra främsta, intervjuas i Dagens Nyheter om sina kreationer i samband med en stor utställning på Artipelag. Wallin har gjort aftonkläder till kungligheter och allehanda "stjärnor" i 35 år vid det här laget.

CITAT om moderniserat språk

Långkok heter slow food; hemlagat har blivit närproducerat; syjuntan har blivit stickkafé; kärringen har blivit bitch; muffins och skorpor har blivit cupcakes och biscotti; bättre begagnat vintage. Förr piffade man till det tråkiga. Nu pimpar man!!!

-Hittar denna förnämliga samling av gamla ord i nyspråklig tappning hos Mrs Calloway som skriver om boken "Supertanten" av Elin Ek.

När historier piggar upp historien

Historia hette ett ämne när jag gick i skolan. Det var inte det jag tyckte bäst om, men eftersom det ofta gick att länka en historia till historien blev jag mer intresserad. Resultatet blev, misstänker jag, att det jag la på minnet var de lite roliga anekdoterna som läraren tryfferade krigen och regentlängderna med. Det piggade upp! Blir påmind om detta när jag ser vad Enligt O gjort till Veckans kulturfråga denna gång: Vilka kulturella verk med historiskt tema tycker du om?

Det visar sig att jag än en gång hamnar hos Chimamanda Ngozi Adichie, eftersom hennes "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) tilldrar sig under Biafra-kriget i författarens hemland Nigeria. En suveränt bra roman som är en förklädd historiebok!

"Kriget vid världens ände" (La guerra del fin del mundo) av Nobelprisade Mario Vargas Llosa har också en verklig konflikt i grunden. Den utspelade sig i Brasilien på 1800-talets andra halva. En religiös sekt försökte ta den världsliga makten med våld och resultatet blev ett blodigt kaos.

"Livläkarens besök" är en bok av PO Enquist som jag gillat (har absolut inte tyckt om allt jag läst av det han skrivit). Huvudpersonen, en tysk läkare, får till uppgift att ta hand om Danmarks unge kung Kristian VII som "inte har alla hästar hemma". Doktorn och drottningen hamnar i ett kärleksförhållande som förstås utvecklas till katastrof. 

"Den längsta dagen" (The Longest Day) av Cornelius Ryan bygger på mängder av intervjuer med människor som var med den dramatiska dagen D, den 6 juni 1944 då trupper gick iland på Normandies kust. Att de ofta gripande vittnesmål som förmedlas kommer från alla sidor bidrar starkt till bokens tyngd. Den har filmatiserats (förstås) och jag har för min del lyssnat till den i en strålande bra inläsning av Claes Elfsberg.

Där blev det en liten historisk bukett plockad från så skilda trakter som Afrika, Latinamerika och Europa. Inget nyskrivet men allt väldigt läsvärt! Och apropå långa dagar, förresten ... visst är det underbart att det börjar märkas nu, ljuset som håller stånd mot natten lite längre kväll efter kväll ...

Copyright Klimakteriehäxan

På semlans stora dag

I dag är en tisdag som många sett fram emot sedan länge. Jag tänker på dem som ståndaktigt avstått från att äta fettisdagsbulle trots att de funnits att köpa sen i höstas, snudd på. Dock kanske de är borta ur bageridisken i morgon, den risken finns, så nu är det bäst att passa på!

Det ska nämligen vara bakverk och konfektyr på omslag eller i innehåll (Fettisdagen idag) enligt påbud från Skriv-Robert.

Ture Sventon, spelad av Helge Skoog, åt förstås semla när
han var julkalender1989. Bild från SVT.

Ture Sventon är självskriven en dag som denna. Ingen har väl som Åke Holmberg satt semlan i sådant fokus! Även om den råkar kallas "temla" och oftast köps i Rotas temmelbageri. Ture S är en underbar deckare som är kul både som bok att läsa, att lyssna på och att avnjuta i dramatiserad form. Finns på SVT Play i 24 avsnitt, det var ju julkalender! Lena Nyman och Johan Ulveson finns också med på den fina rollistan.

"Boken om bagar Bengtsson" av Lennart Hellsing med teckningar av Poul Ströyer har också en självklar plats i den här trion. Det rimmar om bagaren som råkar vara död eftersom han bränt sig på ett bröd ... 

"Kalle och chokladfabriken" (Charlie and the Chocolate Factory) av Roald Dahl kallas ibland för science fiction för barn och får ta sista plats i denna trio, som riktar sig huvudsakligen till riktigt unga bokläsare. Men vi får aldrig glömma att barnböcker är en otroligt viktig litteraturgren!

Kan slänga in en feelgood-bok som extrapris och tröst till den som eventuellt inte har barnasinnet kvar: "Det lilla bageriet på strandpromenaden" (Little Beach Street Bakery) är skriven av Jenny Colgan och hon är pålitlig i den här nischen. Man vet vad man får så att säga! Finns flera böcker om bageriet i fråga. Ifall suget efter sötsaker inte går över bara för att fettisdagen gör det.

PS Inser till min milda förtjusning att jag inte är helt ensam om att ifrågasätta priset som en semla betingar numera. Har sett "finsemlor" som kostar 62 kronor styck. Det vill i alla fall inte jag betala ... och i en artikel i Dagens Nyheter menar en privatekonom på Nordea att gränsen nog är nådd. Allra dyrast är semlan i Stockholm, i Malmö och Göteborg är bakverket enligt Nordeas kartläggning ungefär tio kronor billigare.

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu om repriser

Vissa saker tycker man bättre om än andra. Det gäller oavsett ämnesområde eller prylsort, eller hur? Folk blir samlare, det har sina förklaringar. Folk blir vanemänniskor, ibland utan att de ens lägger märke till det. Folk förlitar sig helt enkelt på repriser av sådant man inte riskerar att bli besviken på. För trots att det finns massor med nyheter att upptäcka vet man ju aldrig hur det slår ... man vet vad man har men inte vad man får! I dag handlar Varför? Därför! om just det: repriser!

Varför väljer jag att läsa om en speciell bok flera gånger?

Därför att Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" är ett underverk till roman, i kort format. Om föräldraskap, om kärlek, om att vara människa ... Omistlig.

Varför tröttnar jag aldrig på att äta bananpannkaka till lunch?
Därför att rätten är lätt att laga, går snabbt, är jättegod och nyttig dessutom ...

Varför väljer jag att se om vissa filmer, inte bara en gång? 
Därför att de gör mig på bra humör. Exempel: "Notting Hill" och "Pretty Woman", båda med Julia Roberts, ingen av dem Politiskt Korrekt ... jag ser dem med ett leende på läpparna och jag kan åtskilliga replikskiften utantill, men det stör mig inte alls!

Varför skulle jag kunna ha Jan Johanssons "Jazz på svenska" på repeat i mina öron? 
Därför att hans pianospel förflyttar mig till en bättre värld. 

Varför bjuder jag ofta både mig själv och andra på lax? 
Därför att den fisken går att variera nästan i oändlighet! God kallrökt, varmrökt, inkokt, gravad, ugnsstekt, stekt i panna, i fiskgryta, soppa, eller i gratäng ... tar gärna emot fler förslag om det finns!

Ni kan ju vid det här laget redan reglerna, eller hur? Men för säkerhets skull: måndag är den dag då jag presenterar en ny selfie i Varför? Därför!-tappning. I fem frågor påstår jag något som kräver sin förklaring: Varför äter jag gröt varje frukost? Och jag svarar själv: Därför att min mamma sa att jag var tvungen. När du plockar upp min stafettpinne ändrar du "gröt till frukost" till "croissant som mellanmål" och svarar kanske "för att jag tröttnat på knäckebröd". Du håller dig till ämnet men gör fråga och svar till dina egna, och nån bild behövs inte – man kommer ju långt med ord! Du skriver så kortfattat eller mångordigt du har lust med. Viktigt att lägga in länk till ditt inlägg här i min kommentarsspalt. så att alla hittar och kan kolla ditt inlägg.

Selfie-gänget såg förra veckan ut så här:  Gerd, MrsCalloway, Hanna, Lillasyster, Hannele, Paula, Jenny, Margaretha, Ingrid, Nilla, Debutsky, Kraka,  Anki,  Smile, BP, Susjos – alla lät oss andra få en titt in i garderoben. Nytt ämne nästa måndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild – kan hejda Ior-tankarna?

Solen lyser på både onda och goda, brukar det ju heta. Och det är ju i alla fall mars nu! Men vårens fina små primulor får än så länge stanna inne. Skönt ändå att vila blicken på dem. 

Samma sak med tulpanerna. Det lär råda viss brist på tulpanlökar i år vilket har lett till lite högre priser, men jag säger om blommorna som den glada fyllgubben sa när det blev tal om att spriten blivit så dyr: Den kommer ändå aldrig upp i sitt rätta värde! Det gör ju inte tulpanerna heller. Även om jag mest håller mig till de något billigare buntarna i matbutiken, tycker de håller lika länge som de från blomsterhandeln, något inte alla håller med mig om ...

Helt kostnadsfritt är det för dig att titta på min lilla bukett, en röd variant som är lite fransig i kronbladens kanter. Så fina!

Vad vore den här tiden på året utan tulpaner? Jag vet svaret: den vore snudd på outhärdlig. Visserligen har jag sett solglimtar flera dagar nu, men man vet ju ändå (i alla fall om man känner minsta släktskap med Ior) att det kan börja vrålsnöa igen, när som helst ... eller så drabbas vi av nästa Trump-galenskap. Vårens blommor kan hejda de där Ior-tankarna, åtminstone för en stund! 

Det här får också bli Veckans bild, för när BP:s Skyltsöndag gått i graven tycker Åke att vi i stället väljer något vi plåtat i veckan och delar det fotot (eller flera, max fem) med andra. Här blir det par i blomster, håll till godo!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en skandal på högsta nivå

Vi var många som fick hjärtat i halsgropen i går kväll, kände hur golvet darrade till under tv-fåtöljen, tappade andan rent av. För på tv-rutan syntes tre män som talade i mun på varandra. Och som de pratade! Två, i kostym och slips, gav sig på den tredje (som vanligt klädd för vardag, vilket värden för mötet kommenterade i hånfull ton) som förgäves försökte få göra sig hörd. Donald Trump, ivrigt assisterad av sin vicepresident J.D. Vance, försökte göra mos av Ukrainas ledare Volodomir Zelenskij, på besök i Washington DC för att – påstods det – skriva under ett avtal som skulle vara första steget på vägen mot ett slut på kriget, det som Ryssland startade för tre år sedan och som hittills tagit flera hundratusen människors liv. Med rätta är det där "meningsutbytet" (om man ens kan kalla det så?) förstanyhet över hela världen i dag. I över femtio år har jag varit journalist och i princip lika länge följt världshändelser av både plikt och intresse, men detta kändes helt omstörtande! Jag hämtar veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser, i dagens Dagens Nyheter, där Karin Eriksson skriver och i sin analys av detta politiska totalhaveri, en skandal på allra högsta nivå, undrar:

När, om någonsin, har en amerikansk president ägnat sig åt lika rått maktspråk?

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

221

kvadratkilometer – så mycket minskar snötäcket på norra halvklotet på ett år på grund av bara två företag. Det visar sig att Volvo och Preem, de två jättar som är Vasaloppets största sponsorer, med sin klimatpåverkan får ta på sig skulden för just de där 221 kvadratkilometrarna. Tål att tänka på när över 55 000 personer från 66 länder anmält sig till detta världens mest välkända långlopp på skidor, ständigt hotat av brist på snö. Starten går i morgon söndag klockan 8 från Berga by i Dalarna, målet ligger i Mora om någon råkat missa det, och om jag fattat väderprognosen rätt hotar regn.  Källa: New Weather Institute