Sommaren är varm i år. Obönhörligt varm. Nej, man ska inte klaga – men hur stod vi ut innan våra bilar hade a/c? Hur har folk i alla tider klarat av hetta, långt innan kylskåpet var uppfunnet? Idag plockar vi upp immiga drycker ur picknickväskor med kylelement, vi äter glass, vi letar oavbrutet efter olika sätt att finna skugga och svalka. Och även om vi på våra breddgrader nu utsätts för klimatförändring, så har höga sommartemperaturer alltid varit självklara på annat håll.
Men det finns ett svar, en väg till överlevnad i väntan på svalare tider. Man har haft solfjäder. Olika stora, med olika regionala och nationella känneteckan, men man har haft solfjäder. Eunucker viftade med stora palmblad i luften krig egyptiska drottningar, den japanska geishan har utvecklat viftandet till stor konst. Solfjäder (med vassa kanter) har till och med använts som vapen i Kina. Det måste alltså inte alls vara en kvinna som tar till den lilla individuella vindgeneratorn – när japanerna firade sitt guld i fotbolls-VM häromsistens kunde man se hur såväl män som kvinnor satt med sina handdrivna ”fläktar” framför tv-apparaterna när Sawa och de andra tjejerna fixade sista straffen i finalen.
Kanske kan du dra dig till minnes att jag är en stor vän av solfjäder och bloggat om min förtjusning förr. Jag kom till insikt på en semester i Italien för några år sedan. Sedan dess finns alltid en i min handväska, i det av mig specialvirkade fodralet. Och nu för tiden köper jag gärna en och annan ny variant – inte de vulgära turistvarianterna, utan lite snyggare, vackra färger, stiliga mönster.
Därför var det med förtjusning jag öppnade försändelsen från Väninnan i Utlandet. Mitt senaste tillskott till solfjäder-garderoben är alltså spanskt, från Mallorca, där en dagstidning som heter Ultima Hora varje år sedan 2006 har en tävling om ”årets solfjäder” (ArtFresc). Du ser den på bilden: en nästan klassisk, svart skapelse med ett blommande träd. De rosa grenarna får en att tänka på körsbär eller äpplen, lika vackra båda två. Men i själva verket är det ett mandelträd från solfjäderns hemö, det slås fast i tidningens artikel om ”el abanico ganador” – den segrande solfjädern.
Apropå Mallorca, förresten, detta svenskarnas första supersemesterparadis, så skäms jag fortfarande lite över att det dröjde ofantligt länge innan jag insåg öns starka självständiga hållning, framför allt kulturellt. Trodde till exempel att vardagens språk var spanska, när det i själva verket är mallorquin. Vilket man som spansktalande inte alls begriper: exempelvis heter solfjäder "abanico" på spanska men "ventall" på mallorquin, hur likt är det?
Miguel Angel Amengual heter mannen som designat och vunnit, inte bara äran utan också 1000 euro i prispengar. Dessutom kan han glädjas åt att alla som köpte tidningen en viss dag fick ”hans” solfjäder på köpet – och Väninnan i Utlandet avstod sin till förmån för mig!
Sån tur kan ju inte alla ha. Men nästa gång du pustar i värmen: tänk till, skaffa en solfjäder. Det är underbart!
Och, som Ultima Hora skriver, en som ser ut som årets vinnare passar minsann till alla möjliga kläder, eftersom den diskreta utformningen är - jag citerar: ”en perfekt kombination med hela regnbågen”.
Sommaren är varm i år. Den blir behagligare med solfjäder. Som ALLTID är modernt, jag lovar! Tveka inte, köp en NU!
Klicka igång den här videon och njut av vackra solfjädrar - många fler på Youtube, bara att klicka vidare och bli inspirerad!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 31, 2011
lördag, juli 30, 2011
Bakom veckans fönster ...
Bakom Veckans fönster pågår siesta. Eller kanske är det rent av semester. Dörren som mest består av fönster är igendragen för att inte släppa in värmen, det surrar lite i luften av diverse flygfän, kylskåpets motor startar ofta.
När människorna där inne kommer till liv igen drar de sig mot stranden, hoppar i vågorna, vaknar på riktigt, bereder sig på att ta vara på kvällen: en god middag, lite svalkande vindar. Balkongdörren står öppen igen, släpper in mörkret, nattljuden, en och annan fläkt rör på gardinen.
Nog hade jag kunnat tänka mig att inte bara ta bilden, utan också vara den där människan bakom det där fönstret - som hamnade här för att temat för Veckans fönster är VALFRITT.
Copyright Klimakteriehäxan
När människorna där inne kommer till liv igen drar de sig mot stranden, hoppar i vågorna, vaknar på riktigt, bereder sig på att ta vara på kvällen: en god middag, lite svalkande vindar. Balkongdörren står öppen igen, släpper in mörkret, nattljuden, en och annan fläkt rör på gardinen.
Nog hade jag kunnat tänka mig att inte bara ta bilden, utan också vara den där människan bakom det där fönstret - som hamnade här för att temat för Veckans fönster är VALFRITT.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 29, 2011
SMS till Somalia
Ibland är den nya tekniken en vän. Det finns verkligen saker som blivit enklare.
Ta bara det här med svältkatastrofen på Afrikas horn.
I Somalia upplever man den värsta torkan på 60 år, och nöden är stor, ropen på hjälp många. Som alltid i liknande situationer går bilderna på magra barn med stora tomma ögon rakt in i hjärtat. Visst ska vi göra något om än litet!
Men det finns trösklar att ta sig över: leta upp rätt konto, ha reda på bankdosan, över huvud taget få det gjort.
Nu har jag sett ljuset. För att lindra behoven i Somalia skickar man bara ett sms till 72999 och meddelar en summa (50, 100 eller 200 kronor) som hamnar på mobilräkningen. Klart!
En annan fördel, sedd ur de hjälpbehövandes behov: detta är bidrag som verkligen kommer in, till skillnad från tv-galornas många inringda belopp. De betalas alltid i efterhand, och en hög procent av pengarna ser hjälporganisationerna aldrig till, skamligt nog.
Efter ett sms till Somalia (nåja, Radiohjälpen) kommer till och med en bekräftelse och ett litet tack tillbaka.
Alla droppar små …
Copyright Klimakteriehäxan
Ta bara det här med svältkatastrofen på Afrikas horn.
I Somalia upplever man den värsta torkan på 60 år, och nöden är stor, ropen på hjälp många. Som alltid i liknande situationer går bilderna på magra barn med stora tomma ögon rakt in i hjärtat. Visst ska vi göra något om än litet!
Men det finns trösklar att ta sig över: leta upp rätt konto, ha reda på bankdosan, över huvud taget få det gjort.
Nu har jag sett ljuset. För att lindra behoven i Somalia skickar man bara ett sms till 72999 och meddelar en summa (50, 100 eller 200 kronor) som hamnar på mobilräkningen. Klart!
En annan fördel, sedd ur de hjälpbehövandes behov: detta är bidrag som verkligen kommer in, till skillnad från tv-galornas många inringda belopp. De betalas alltid i efterhand, och en hög procent av pengarna ser hjälporganisationerna aldrig till, skamligt nog.
Efter ett sms till Somalia (nåja, Radiohjälpen) kommer till och med en bekräftelse och ett litet tack tillbaka.
Alla droppar små …
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 28, 2011
Svenne Rubin – var är du?
Det är i år trettio år sedan Svenne Rubins såg dagens ljus. Först gick några år och sedan kom genombrottet, eller kanske var det genombrotten? Hittarna radade upp sig!
”Folköl och dunkadunka” med fortsättningen "folköl och rock´n´roll" gick rakt in i den svenska folksjälen, ”Långa bollar på Bengt” kom ungarna hem från dagis och sjöng, ”En gammal Amazon” kunde varenda människa, oavsett ålder.
Skulle jag i dag råka se ett exemplar av den där gamla Volvo-modellen, till råga på allt vit, börjar jag bergsäkert nynna: ”… me lister å kråååm … ratt i bakelit … californiavit!” – för texten sitter där, för evigt inspikad i minnet.
Vi lyssnade på dem i bilen, de dök upp i tv, de turnerade. Svenne Rubins var som skapta för en svensk ljus sommarkväll, när vi fortfarande har fukten kvar i håret efter doppet i insjön, det är mygg i luften och näsan förnimmer en lätt öldoft över publikhavet.
Varför tände vi på de till synes lätt galna masarna från Vansbro, med en frontfigur iklädd töntig hatt, brokigast tänkbara skjorta, solglasögon och den eviga accessoaren: en kamera av enklaste sort i ett band runt halsen?
Svaren varierar säkert, men måste det ändå inte ha handlat allra mest om gott humör? Åtminstone blev jag ofelbart glad när Svenne Rubins sprang ut på scenen och drog igång. Såg dem live flera gånger, vi gick hela familjen och alla hade roligt. Publiken dansade med, många kunde de fyndiga texterna, det var som på konsert med någon av de stoooora stjärnorna.
Den som tar sig tid att lyssna noga på hur orden faller i Svenne Rubins låtar måste bli lite imponerad. Det är fyndigt, det är roligt – ja, det händer till och med att det framstår som tänkvärt, även om det nog aldrig varit den största ambitionen. Jag tycker mig ana ett visst släktskap med en annan ordtrollare: Robert Broberg, om än på långt håll.
Eller vad säger ni om ”Bjud aldrig Berit på böckling” om dejten som sprack på grund av menyn trots att kontaktannonsen verkade så lovande. Andra manliga aspekter på tvåsamhet speglas i ”En bit Schwarzwald”, funderingar på ett fik:
”Det är så svårt att se vad kvinnor vill ha
Kanske är jag ingenting för henne
Kanske vill hon hellre ha konditorn
Eller en maräng?”
Jag kan citera i evigheter, och det handlar ofta om kärlek. ”Vi möttes på folktandvården” kanske kan vara en tröst för folk med tandläkarskräck - det finns naturligtvis underbara tandsköterskor:
”En kram och en amalgam
En fyllning av en tand
Fick kärlekens låga i brand”.
Hösten är inte Svenne Rubins bästa årstid. Det blir tydligt i en av mina absoluta favoriter, ”Highway 242”:
”När tiden är inne att rymma
Då finns bara en väg att gå
Då hoppar jag upp på en GDG-buss
Och tar Highway 242”.
Idag syns och hörs Svenne Rubins väldigt sällan, även om de firat sin 30-årsdag nu i juni. Och det händer att jag saknar dem. Undrar om Svenne saknar oss, vi som utgjorde den förtjusta publiken? Han kunde åtminstone ha tagit en bild över publikhavet med den där kameran, att ha som minne. Fast det gjorde han nog aldrig. Ärligt talat så tror jag inte ens att det var en riktig kamera, bara en attrapp.
Men Svenne Rubins var på riktigt. Och borde få fylla mycket mer än 30, vid full vigör.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Någon kanske undrar vad en GDG-buss är? Jojomensan, bokstäverna står för Gävle-Dalarna-Gävle och företaget fanns en gång, trafikerade mellan-Sverige. Men såvitt jag vet finns det inte längre.
”Folköl och dunkadunka” med fortsättningen "folköl och rock´n´roll" gick rakt in i den svenska folksjälen, ”Långa bollar på Bengt” kom ungarna hem från dagis och sjöng, ”En gammal Amazon” kunde varenda människa, oavsett ålder.
Skulle jag i dag råka se ett exemplar av den där gamla Volvo-modellen, till råga på allt vit, börjar jag bergsäkert nynna: ”… me lister å kråååm … ratt i bakelit … californiavit!” – för texten sitter där, för evigt inspikad i minnet.
Vi lyssnade på dem i bilen, de dök upp i tv, de turnerade. Svenne Rubins var som skapta för en svensk ljus sommarkväll, när vi fortfarande har fukten kvar i håret efter doppet i insjön, det är mygg i luften och näsan förnimmer en lätt öldoft över publikhavet.
Varför tände vi på de till synes lätt galna masarna från Vansbro, med en frontfigur iklädd töntig hatt, brokigast tänkbara skjorta, solglasögon och den eviga accessoaren: en kamera av enklaste sort i ett band runt halsen?
Svaren varierar säkert, men måste det ändå inte ha handlat allra mest om gott humör? Åtminstone blev jag ofelbart glad när Svenne Rubins sprang ut på scenen och drog igång. Såg dem live flera gånger, vi gick hela familjen och alla hade roligt. Publiken dansade med, många kunde de fyndiga texterna, det var som på konsert med någon av de stoooora stjärnorna.
Den som tar sig tid att lyssna noga på hur orden faller i Svenne Rubins låtar måste bli lite imponerad. Det är fyndigt, det är roligt – ja, det händer till och med att det framstår som tänkvärt, även om det nog aldrig varit den största ambitionen. Jag tycker mig ana ett visst släktskap med en annan ordtrollare: Robert Broberg, om än på långt håll.
Eller vad säger ni om ”Bjud aldrig Berit på böckling” om dejten som sprack på grund av menyn trots att kontaktannonsen verkade så lovande. Andra manliga aspekter på tvåsamhet speglas i ”En bit Schwarzwald”, funderingar på ett fik:
”Det är så svårt att se vad kvinnor vill ha
Kanske är jag ingenting för henne
Kanske vill hon hellre ha konditorn
Eller en maräng?”
Jag kan citera i evigheter, och det handlar ofta om kärlek. ”Vi möttes på folktandvården” kanske kan vara en tröst för folk med tandläkarskräck - det finns naturligtvis underbara tandsköterskor:
”En kram och en amalgam
En fyllning av en tand
Fick kärlekens låga i brand”.
Hösten är inte Svenne Rubins bästa årstid. Det blir tydligt i en av mina absoluta favoriter, ”Highway 242”:
”När tiden är inne att rymma
Då finns bara en väg att gå
Då hoppar jag upp på en GDG-buss
Och tar Highway 242”.
Idag syns och hörs Svenne Rubins väldigt sällan, även om de firat sin 30-årsdag nu i juni. Och det händer att jag saknar dem. Undrar om Svenne saknar oss, vi som utgjorde den förtjusta publiken? Han kunde åtminstone ha tagit en bild över publikhavet med den där kameran, att ha som minne. Fast det gjorde han nog aldrig. Ärligt talat så tror jag inte ens att det var en riktig kamera, bara en attrapp.
Men Svenne Rubins var på riktigt. Och borde få fylla mycket mer än 30, vid full vigör.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Någon kanske undrar vad en GDG-buss är? Jojomensan, bokstäverna står för Gävle-Dalarna-Gävle och företaget fanns en gång, trafikerade mellan-Sverige. Men såvitt jag vet finns det inte längre.
onsdag, juli 27, 2011
Modernt citat?
”Tyvärr har det blivit ett mode hos kvinnor i Sverige att bära blåjeanskläder. Detta ser manhaftigt, ovårdat och okvinnligt ut. Blåjeansbyxor står vi kanske ut med men när kvinnorna även kommer i blåjeansjacka blir det verkligen manhaftigt.”
-Signaturen HS har i dag beretts plats på Aftonbladets insändarsida. Vilket måste få läsarna att undra om insändaren legat i ett av de där kuverten som posten ibland hittar efter att de varit försvunna i 50 år eller så. HS förefaller, milt uttryckt, yrvaken, alldeles oavsett tycke och smak. Och varför i all världen kom detta in i tidningen? Känns lite omodernt, inte sant? (För all del, då kan man ju också undra över varför jag bryr mig. Men ändå.)
-Signaturen HS har i dag beretts plats på Aftonbladets insändarsida. Vilket måste få läsarna att undra om insändaren legat i ett av de där kuverten som posten ibland hittar efter att de varit försvunna i 50 år eller så. HS förefaller, milt uttryckt, yrvaken, alldeles oavsett tycke och smak. Och varför i all världen kom detta in i tidningen? Känns lite omodernt, inte sant? (För all del, då kan man ju också undra över varför jag bryr mig. Men ändå.)
lördag, juli 23, 2011
Direktrapport från helvetet
Hon heter Prableen Kaur, hon är ung och hon är aktiv inom AUF, den norska motsvarigheten till socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Mer vet jag inte om henne. Men Prableen var en av deltagarna i lägret på Utøya, den lilla ön som beskrivits som paradiset som i ett slag förvandlades till helvetet.
Nu vet vi att den mardröm ungdomarna tvingades genomleva pågick i ungefär en och en halv timme - kalla det gärna en evighet eller två, för så måste det ha känts. En galning förklädd till polis med två olika skjutvapen gick in för att döda så många som möjligt - han lyckades i 68 fall. Dödssiffran kan komma att ändras.
På sin blogg har Prableen Kaur nu skrivit ner det hon var med om. Skakande läsning - vi lär aldrig riktigt förstå, men hon ger oss en liten inblick ändå. Klicka på länken!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu vet vi att den mardröm ungdomarna tvingades genomleva pågick i ungefär en och en halv timme - kalla det gärna en evighet eller två, för så måste det ha känts. En galning förklädd till polis med två olika skjutvapen gick in för att döda så många som möjligt - han lyckades i 68 fall. Dödssiffran kan komma att ändras.
På sin blogg har Prableen Kaur nu skrivit ner det hon var med om. Skakande läsning - vi lär aldrig riktigt förstå, men hon ger oss en liten inblick ändå. Klicka på länken!
Copyright Klimakteriehäxan
Ofattbart
Nyheten om bomben mitt i centrala Oslo spred sig blixtsnabbt.
Vad var det som hände? Hur stor var förödelsen? Kom folk till skada?
Svaren började komma in. Det tog inte lång tid innan vi kunde se med egna ögon på tv- eller datorskärm: stora hus i spillror, blödande människor, personer som låg på gatan, ambulanserna, de rödvita plastbanden, räddningspersonal och polis överallt.
Dottern, den till det lugna och lönsamma landet Norge utvandrade, bor inte långt därifrån. Insikten slår mig: hon kan ju ha varit där, kanske arbetade hon morgon? Många kan gå från jobbet tidigare på sommarens fredagseftermiddagar – det var, vet vi nu, förmodligen anledningen till att inte ännu fler kom till skada i regeringskvarteret, men bidrog förstås också till trängseln på gatorna.
Hennes nummer kommer upp i mobilen, jag trycker på ”ring”. Och, tack och lov, hon svarar efter kanske andra eller rent av första signalen. Allt är väl med just henne, jag behöver inte oroa mig. Lättnad! Tack!
Redan då vet jag att andra har stora skäl att oroa sig.
Kort därpå får vi veta att någon skjuter på ett ungdomsläger med flera hundra barn och tonåringar strax utanför Oslo.
Innan kvällen är slut står det klart att många föräldrar inte alls kan dra den lättnadens suck som jag kunde. När lördagen grytt har siffran över dödsoffer på Utøya stigit och fortsätter att stiga. Hjärnan stängs av, hjärtat darrar.
Det går inte ens att fundera över hur det skulle ha varit att tillhöra den kategorin människor: föräldrar, som brutalt ställts inför det ofattbara, det som inga ord jag känner till kan beskriva.
Copyright Klimakteriehäxan
På svt.se kan du följa de fortsatta händelserna i Norge.
Vad var det som hände? Hur stor var förödelsen? Kom folk till skada?
Svaren började komma in. Det tog inte lång tid innan vi kunde se med egna ögon på tv- eller datorskärm: stora hus i spillror, blödande människor, personer som låg på gatan, ambulanserna, de rödvita plastbanden, räddningspersonal och polis överallt.
Dottern, den till det lugna och lönsamma landet Norge utvandrade, bor inte långt därifrån. Insikten slår mig: hon kan ju ha varit där, kanske arbetade hon morgon? Många kan gå från jobbet tidigare på sommarens fredagseftermiddagar – det var, vet vi nu, förmodligen anledningen till att inte ännu fler kom till skada i regeringskvarteret, men bidrog förstås också till trängseln på gatorna.
Hennes nummer kommer upp i mobilen, jag trycker på ”ring”. Och, tack och lov, hon svarar efter kanske andra eller rent av första signalen. Allt är väl med just henne, jag behöver inte oroa mig. Lättnad! Tack!
Redan då vet jag att andra har stora skäl att oroa sig.
Kort därpå får vi veta att någon skjuter på ett ungdomsläger med flera hundra barn och tonåringar strax utanför Oslo.
Innan kvällen är slut står det klart att många föräldrar inte alls kan dra den lättnadens suck som jag kunde. När lördagen grytt har siffran över dödsoffer på Utøya stigit och fortsätter att stiga. Hjärnan stängs av, hjärtat darrar.
Det går inte ens att fundera över hur det skulle ha varit att tillhöra den kategorin människor: föräldrar, som brutalt ställts inför det ofattbara, det som inga ord jag känner till kan beskriva.
Copyright Klimakteriehäxan
På svt.se kan du följa de fortsatta händelserna i Norge.
tisdag, juli 19, 2011
Årets sämsta dag – på nätet
Att svenskarna är ett uppkopplat folk, det är ingen nyhet precis. Bara Sydkorea har fler bredbandsabonnemang per capita.
Fast vi sitter inte och surfar lika flitigt året runt. I normalläge är söndagarna veckans "bästa” surfartid. Men när dagarna blir ljusare tar vi kortare stunder vid datorn.
Just nu är vi inne i en verklig lågtrycksperiod när det gäller datatrafik. Anledningen heter förstås semester. För även om vi kanske skickar några mail, ströbloggar lite eller fingrar på en nyanskaffad läsplatta, så går nätaktiviteten ner dramatiskt.
Nu förutsägs det dessutom att i morgon, onsdag, står vi inför årets verkliga bottennotering i de sociala mediernas Sverige. Det är Telia som påstår det, mot bakgrund av hur datatrafiken sett ut i både fasta och mobila bredbandsnät de senaste fem åren.
Så småningom tar alltihop fart igen – för våra semestrar varar förvisso inte för evigt, även om det också är så att datorerna i vissa lägen gör det möjligt att ta lite extra ledigt: vi är ju ändå alltid nåbara ...
Hav tröst, du som förtvivlat noterar att din besöksstatistik på bloggen dippar dramatiskt och att kommentarerna uteblir det närmaste dygnet.
Det betyder bara att expertisen har rätt: onsdagen den 20 juli är ett lågvattenmärke i it-Sverige.
Copyright Klimakteriehäxan
Fast vi sitter inte och surfar lika flitigt året runt. I normalläge är söndagarna veckans "bästa” surfartid. Men när dagarna blir ljusare tar vi kortare stunder vid datorn.
Just nu är vi inne i en verklig lågtrycksperiod när det gäller datatrafik. Anledningen heter förstås semester. För även om vi kanske skickar några mail, ströbloggar lite eller fingrar på en nyanskaffad läsplatta, så går nätaktiviteten ner dramatiskt.
Nu förutsägs det dessutom att i morgon, onsdag, står vi inför årets verkliga bottennotering i de sociala mediernas Sverige. Det är Telia som påstår det, mot bakgrund av hur datatrafiken sett ut i både fasta och mobila bredbandsnät de senaste fem åren.
Så småningom tar alltihop fart igen – för våra semestrar varar förvisso inte för evigt, även om det också är så att datorerna i vissa lägen gör det möjligt att ta lite extra ledigt: vi är ju ändå alltid nåbara ...
Hav tröst, du som förtvivlat noterar att din besöksstatistik på bloggen dippar dramatiskt och att kommentarerna uteblir det närmaste dygnet.
Det betyder bara att expertisen har rätt: onsdagen den 20 juli är ett lågvattenmärke i it-Sverige.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 18, 2011
Bär på burk
Stolt klämmer jag dit etiketten på den sista burken: Jordgubbssylt 2011. Som vanligt är den i lösaste laget – antagligen beroende på att jag tar lite mindre socker än receptet föreskriver – men den är god. Jättegod.
Varje sommar passar jag på när det är extrapris på de röda bären. Visserligen är vi inte lika stora syltkonsumenter nu som när vi var en barnfamilj, med pannkakor och våfflor som regelbundet återkommande inslag i menyn. Men likväl framhärdar jag. Hos oss äter man inte köpesylt! Däremot är bären som hamnar i syltgrytan väldigt sällan ”självplockade”, åtminstone när det handlar om jordgubbar. Hur det kan fungera begriper jag inte, men mina bekanta som kröker rygg mellan raderna i gubblandet betalar undantagslöst mer per kilo än vad jag gör i butiken. Däremot händer det att jag mer eller mindre motvilligt hamnar i en hallonhäck eller vid en vinbärsbuske, men i år har det inte hänt, inte än i alla fall.
Nu har man undersökt svenskarnas förhållande till bärhantering, sylt och syltkokning. Det är branschorganisationen Bärfrämjandet som står för statistiken, tillsammans med Svenskt sigill. De som svarat på frågorna i undersökningen har fått uppge hur ofta de kokar sin egen sylt. Det tycks som om det som nyligen var en utdöende tradition nu står inför sin renässans. 13 procent gör saft eller sylt, 17 procent lägger i frysen för kommande behov. Fast de flesta gör som jag: köper plockat och klart.
I den här kartläggningen ombads också deltagarna rangordna åtta vanliga syltsorter.
Vinnare, inte alldeles oväntat, är just jordgubbssylten. Här är hela listan (observera att den svenska husmanskostens klassiker, lingonsylten, inte finns med):
Jordgubbssylt 30 %
Hallonsylt 26 %
Drottningsylt (hallon och blåbär) 17 %
Blåbärssylt 10 %
Björnbärssylt
Svart vinbärssylt
Röd vinbärssylt
Krusbärssylt
Vilken tur ändå att inte just jag ombads delta i den omröstningen. Hur kan man välja? Krusbärssylt – underbart! Röda vinbär – mums! Svarta vinbär – fantastiskt! Och inget slår blåbär på tunnpannkakan! Skulle säkert älska björnbär också, men har inte kommit åt några annat än de dyra djupfrysta.
Att jag dessutom störtgillar drottning-, hallon- och jordgubbssylt är alldeles självklart. Med ett litet tillägg, dock: oftast kokar jag jordgubbarna tillsammans med rabarber. Det skulle jag ha gjort den här gången också, om jag bara hade kommit ihåg att köpa några syrliga stjälkar …
Nu blev det sylt i alla fall.
Bums in i skåpet med burkarna!
Copyright Klimakteriehäxan
Återstår bara en fråga: vilken sort skulle du ha röstat på?
Varje sommar passar jag på när det är extrapris på de röda bären. Visserligen är vi inte lika stora syltkonsumenter nu som när vi var en barnfamilj, med pannkakor och våfflor som regelbundet återkommande inslag i menyn. Men likväl framhärdar jag. Hos oss äter man inte köpesylt! Däremot är bären som hamnar i syltgrytan väldigt sällan ”självplockade”, åtminstone när det handlar om jordgubbar. Hur det kan fungera begriper jag inte, men mina bekanta som kröker rygg mellan raderna i gubblandet betalar undantagslöst mer per kilo än vad jag gör i butiken. Däremot händer det att jag mer eller mindre motvilligt hamnar i en hallonhäck eller vid en vinbärsbuske, men i år har det inte hänt, inte än i alla fall.
Nu har man undersökt svenskarnas förhållande till bärhantering, sylt och syltkokning. Det är branschorganisationen Bärfrämjandet som står för statistiken, tillsammans med Svenskt sigill. De som svarat på frågorna i undersökningen har fått uppge hur ofta de kokar sin egen sylt. Det tycks som om det som nyligen var en utdöende tradition nu står inför sin renässans. 13 procent gör saft eller sylt, 17 procent lägger i frysen för kommande behov. Fast de flesta gör som jag: köper plockat och klart.
I den här kartläggningen ombads också deltagarna rangordna åtta vanliga syltsorter.
Vinnare, inte alldeles oväntat, är just jordgubbssylten. Här är hela listan (observera att den svenska husmanskostens klassiker, lingonsylten, inte finns med):
Jordgubbssylt 30 %
Hallonsylt 26 %
Drottningsylt (hallon och blåbär) 17 %
Blåbärssylt 10 %
Björnbärssylt
Svart vinbärssylt
Röd vinbärssylt
Krusbärssylt
Vilken tur ändå att inte just jag ombads delta i den omröstningen. Hur kan man välja? Krusbärssylt – underbart! Röda vinbär – mums! Svarta vinbär – fantastiskt! Och inget slår blåbär på tunnpannkakan! Skulle säkert älska björnbär också, men har inte kommit åt några annat än de dyra djupfrysta.
Att jag dessutom störtgillar drottning-, hallon- och jordgubbssylt är alldeles självklart. Med ett litet tillägg, dock: oftast kokar jag jordgubbarna tillsammans med rabarber. Det skulle jag ha gjort den här gången också, om jag bara hade kommit ihåg att köpa några syrliga stjälkar …
Nu blev det sylt i alla fall.
Bums in i skåpet med burkarna!
Copyright Klimakteriehäxan
Återstår bara en fråga: vilken sort skulle du ha röstat på?
söndag, juli 17, 2011
Tröjor för VM-guld
Förvånar mig själv med att sitta och titta på finalen (USA-Japan) i damernas fotbolls-VM. Trots att jag är ytterst lite intresserad av just fotboll. Men jag ger Pia Sundhages lag guld redan nu, trots att nästan en halvtimmes speltid återstår. Amerikanskorna tar hem modeklassen: USA har de i särklass snyggaste matchtröjorna som en fotbollsspelande tjej någonsin tagit på sig!
Kanske får de medaljer av guld som accessoar innan kvällen är slut. Modeklassen har de hur som helst vunnit.
Hoppsan, nu gjorde de visst ett mål också! Grattis!
UPPDATERING: Japan vann på straffar. Himla dramatiskt. Men det visste ni ju redan. Tröjguldet har USA kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske får de medaljer av guld som accessoar innan kvällen är slut. Modeklassen har de hur som helst vunnit.
Hoppsan, nu gjorde de visst ett mål också! Grattis!
UPPDATERING: Japan vann på straffar. Himla dramatiskt. Men det visste ni ju redan. Tröjguldet har USA kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 16, 2011
En tjusning för ögat i Veckans fönster
Veckans fönster slår upp på vid gavel igen, för 136:e gången – imponerande, inte sant? Fast just det fönster jag valt att visa är väldigt stängt, för evigt får man anta.
PITTORESKT är temaordet som gäller.
Plötsligt kände jag mig osäker på vad ordet egentligen betyder. Min första tanke när jag söker en synonym är något åt det gulliga hållet, prydligt, ren ögonfägnad. Kollar för säkerhets skull och finner att ordets allra första förklaring är ”värd att avbilda” – då så!
”Pittoresk” kommer förstås från franskans ”picturesque” och då betyder det bildskön, målerisk. Den svenska ordboken lägger till ”som tjusar ögat” och ”konstnärligt byggd”.
Och nog tror jag att den som valt att mura igen ett fönster och låta det bli en inramning till en härligt blommande bougainvillea har tänkt på resultatet och funderat i konstnärliga termer innan mursleven kom fram. Det stängda fönstret med sitt färgstarka innehåll finns inne i den lilla staden Anacapri, på Capri. En tjusning för ögat, inte sant? Råkar du ha ett fönster för mycket där hemma är det här kanske en idé att ta efter ...
Hos Susanne hittar du vägen till alla olika sätt att illustrera temaordet den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
PITTORESKT är temaordet som gäller.
Plötsligt kände jag mig osäker på vad ordet egentligen betyder. Min första tanke när jag söker en synonym är något åt det gulliga hållet, prydligt, ren ögonfägnad. Kollar för säkerhets skull och finner att ordets allra första förklaring är ”värd att avbilda” – då så!
”Pittoresk” kommer förstås från franskans ”picturesque” och då betyder det bildskön, målerisk. Den svenska ordboken lägger till ”som tjusar ögat” och ”konstnärligt byggd”.
Och nog tror jag att den som valt att mura igen ett fönster och låta det bli en inramning till en härligt blommande bougainvillea har tänkt på resultatet och funderat i konstnärliga termer innan mursleven kom fram. Det stängda fönstret med sitt färgstarka innehåll finns inne i den lilla staden Anacapri, på Capri. En tjusning för ögat, inte sant? Råkar du ha ett fönster för mycket där hemma är det här kanske en idé att ta efter ...
Hos Susanne hittar du vägen till alla olika sätt att illustrera temaordet den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 15, 2011
Köksvägen tillbaka till ungdomen
Ung på nytt.
Det är så det känns.
Har jag tagit krumelurpiller? Varit inlagd på restaureringsklinik? Genomgått en metamorfos av något slag över huvud taget?
Nej. Men jag har blivit med ny spis.
När köksmaskiner passerat sin 20-årsdag är det läge att börja fundera om det inte är dags för pensionering. Innan de stänger av sig själva för gott, utan förvarning.
Vår ugn har visat trötthetstecken länge. Gått i strejk när steken bara hunnit bli ljummen, låtit fläkten gå med en ljudvolym som omöjliggjort all konversation vid köksbordet. Hällen har också blivit lite ankommen med åren, även om det inte handlat om åldersrynkor utan snarare lite hack och avskavda kanter, så som det lätt blir när man blir gammal.
Alltså har vi nu investerat i både ugn och häll. Går ju inte att bara satsa på ena halvan i ett par som ska fungera tillsammans, under en ny 20-årsperiod eller så.
Och det blev en så kallad induktionshäll. Vilket lär vara energisnålt, snabbt och utan risk för brännskador. Bra så långt. Men det finns ett aber: mina grytor, kastruller och stekpannor måste följa med de gamla vitvarorna till tippen. Nu kommer bara de kokkärl som klarar ett magnettest att fungera. Bort går traktörpannan i koppar, teflongrytorna, aluminiumkastrullerna, alla de lätta stekpannorna.
I mitt nyss så välfyllda grytskåp finns nu en säger en kastrull, en järngryta, en enda stekpanna och så den gamla trotjänaren, lergrytan från 70-talet. En uppsättning som hämtad direkt från den första egna lyans kokvrå. Inte konstigt då att jag känner mig ung på nytt – eller hur?
Återstår att se om matlagningen kommer att gå åt samma håll, det vill säga att jag står inför en renässans för torskrom, burkravioli och snabbris ... men SÅ ung behöver man kanske inte känna sig, även om man tvingas ta köksvägen?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är så det känns.
Har jag tagit krumelurpiller? Varit inlagd på restaureringsklinik? Genomgått en metamorfos av något slag över huvud taget?
Nej. Men jag har blivit med ny spis.
När köksmaskiner passerat sin 20-årsdag är det läge att börja fundera om det inte är dags för pensionering. Innan de stänger av sig själva för gott, utan förvarning.
Vår ugn har visat trötthetstecken länge. Gått i strejk när steken bara hunnit bli ljummen, låtit fläkten gå med en ljudvolym som omöjliggjort all konversation vid köksbordet. Hällen har också blivit lite ankommen med åren, även om det inte handlat om åldersrynkor utan snarare lite hack och avskavda kanter, så som det lätt blir när man blir gammal.
Alltså har vi nu investerat i både ugn och häll. Går ju inte att bara satsa på ena halvan i ett par som ska fungera tillsammans, under en ny 20-årsperiod eller så.
Och det blev en så kallad induktionshäll. Vilket lär vara energisnålt, snabbt och utan risk för brännskador. Bra så långt. Men det finns ett aber: mina grytor, kastruller och stekpannor måste följa med de gamla vitvarorna till tippen. Nu kommer bara de kokkärl som klarar ett magnettest att fungera. Bort går traktörpannan i koppar, teflongrytorna, aluminiumkastrullerna, alla de lätta stekpannorna.
I mitt nyss så välfyllda grytskåp finns nu en säger en kastrull, en järngryta, en enda stekpanna och så den gamla trotjänaren, lergrytan från 70-talet. En uppsättning som hämtad direkt från den första egna lyans kokvrå. Inte konstigt då att jag känner mig ung på nytt – eller hur?
Återstår att se om matlagningen kommer att gå åt samma håll, det vill säga att jag står inför en renässans för torskrom, burkravioli och snabbris ... men SÅ ung behöver man kanske inte känna sig, även om man tvingas ta köksvägen?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 13, 2011
Burkletare - en högst respektabel syssla
Jag satt på bänken på en busshållplats och väntade otåligt på att få se den efterlängtade komma.
Ingenting hände. Eller, det gjorde det naturligtvis: det kom bussar oavbrutet, men inte just den jag ville åka med. Ideligen drogs min blick åt det håll där fordonet skulle dyka upp. Men in i mitt synfält kom någonting helt annat.
En äldre man med stor plastpåse i handen dyker ner i skräpkorgen bredvid hållplatsen. En burkletare.
Det var när mina ögon svepte över honom för kanske fjärde gången som han blev ilsken. Gubben gjorde fingret och sa något, ord jag inte hörde, men minspelet gick inte att feltolka. Varför satt jag där och glodde på honom, han som bara ville dryga ut pensionen med några kronor? Måste jag sitta där och missunna honom, fnysa?
Inte förstod väl han att det var bussen jag tittade efter. Och inte kände jag för att gå bort till mannen, be honom upprepa vad han nyss sagt – bara för att komma med min förklaring.
I själva verket hade jag kunnat säga mycket mer. Som till exempel att jag tycker att det är jättebra att någon bryr sig, tar vara på alla de returförpackningar som slöfockar bara langar, utan minsta samvetskval. Den som gör sig besväret är värd vartenda öre, vilken tur ändå att panten höjdes i fjol!
Egentligen är svenskarna bra på återvinning. Enligt Returpack, företaget som håller i återvinningen, pantade vi i genomsnitt 146 burkar och flaskor per person under 2010. De allra duktigaste återfinns i Strömstad, de sämsta i storstäderna med Stockholm i bottenposition. (Själv vill jag gärna i sammanhanget framhålla, att jag inte är en representativ storstadsbo: jag pantar, oavbrutet. Ta det som självskryt om ni vill!)
Men trots att vi alltså är många duktiga och bär tillbaka 85 procent av petflaskor och läskburkar försvinner svindlande många förpackningar ur retursystemet – en kvarts miljard (fortfarande enligt Returpack). Ur miljösynpunkt är det naturligtvis direkt sorgligt. Tänk på all plast som hamnar i naturen, på all dyr aluminium som bara får ligga och drälla! Förresten ska du gärna stoppa in den där tyska ölburken eller norska läskflaskan i maskinen. Visserligen får du ingen pant för den i Sverige – men Sjöräddningssällskapet får en tioöring, och det har hittills blivit nästan 650 000 nyttiga kronor!
Nu hoppas man att nio av tio burkar och flaskor ska tas tillvara. Pantamera! är stridsropet och förhoppningen att fler ska göra som gubben vid busshållplatsen: ta till vara det andra så tanklöst slängt. Hoppet står till barn som vill tjäna lite egna fickpengar under sommarlovet. Bäst i fjol blev en tjej som fick ihop 14 000 kronor! I år kan man dessutom vinna en cykel om man pantar riktigt duktigt. Att cykla är som bekant också snällt mot miljön!
Burkletare är helt enkelt värda all respekt. Ser jag den där mannen igen ska jag gå fram och säga det. Pantamera!
Copyright Klimakteriehäxan
Ingenting hände. Eller, det gjorde det naturligtvis: det kom bussar oavbrutet, men inte just den jag ville åka med. Ideligen drogs min blick åt det håll där fordonet skulle dyka upp. Men in i mitt synfält kom någonting helt annat.
En äldre man med stor plastpåse i handen dyker ner i skräpkorgen bredvid hållplatsen. En burkletare.
Det var när mina ögon svepte över honom för kanske fjärde gången som han blev ilsken. Gubben gjorde fingret och sa något, ord jag inte hörde, men minspelet gick inte att feltolka. Varför satt jag där och glodde på honom, han som bara ville dryga ut pensionen med några kronor? Måste jag sitta där och missunna honom, fnysa?
Inte förstod väl han att det var bussen jag tittade efter. Och inte kände jag för att gå bort till mannen, be honom upprepa vad han nyss sagt – bara för att komma med min förklaring.
I själva verket hade jag kunnat säga mycket mer. Som till exempel att jag tycker att det är jättebra att någon bryr sig, tar vara på alla de returförpackningar som slöfockar bara langar, utan minsta samvetskval. Den som gör sig besväret är värd vartenda öre, vilken tur ändå att panten höjdes i fjol!
Egentligen är svenskarna bra på återvinning. Enligt Returpack, företaget som håller i återvinningen, pantade vi i genomsnitt 146 burkar och flaskor per person under 2010. De allra duktigaste återfinns i Strömstad, de sämsta i storstäderna med Stockholm i bottenposition. (Själv vill jag gärna i sammanhanget framhålla, att jag inte är en representativ storstadsbo: jag pantar, oavbrutet. Ta det som självskryt om ni vill!)
Men trots att vi alltså är många duktiga och bär tillbaka 85 procent av petflaskor och läskburkar försvinner svindlande många förpackningar ur retursystemet – en kvarts miljard (fortfarande enligt Returpack). Ur miljösynpunkt är det naturligtvis direkt sorgligt. Tänk på all plast som hamnar i naturen, på all dyr aluminium som bara får ligga och drälla! Förresten ska du gärna stoppa in den där tyska ölburken eller norska läskflaskan i maskinen. Visserligen får du ingen pant för den i Sverige – men Sjöräddningssällskapet får en tioöring, och det har hittills blivit nästan 650 000 nyttiga kronor!
Nu hoppas man att nio av tio burkar och flaskor ska tas tillvara. Pantamera! är stridsropet och förhoppningen att fler ska göra som gubben vid busshållplatsen: ta till vara det andra så tanklöst slängt. Hoppet står till barn som vill tjäna lite egna fickpengar under sommarlovet. Bäst i fjol blev en tjej som fick ihop 14 000 kronor! I år kan man dessutom vinna en cykel om man pantar riktigt duktigt. Att cykla är som bekant också snällt mot miljön!
Burkletare är helt enkelt värda all respekt. Ser jag den där mannen igen ska jag gå fram och säga det. Pantamera!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 12, 2011
Tisdagstema: FÄRGGRANN
Ett synnerligen färggrant par stötte jag ihop med så sent som i går. De satt på en lila åkervädd mitt i sommargrönskan, och det var ju en perfekt bakgrund till den som är glatt rödprickig ovanpå det ludna gråsvarta!
Vad är det för insekt, undrar ni kanske. Det undrar jag med. En fjäril som tagit flygledigt? En fuling som planerar nästa attack mot en ovetande fiende? Kul om någon som vet berättar för oss mindre vetande! (Större bild får du om du klickar på den!)
Uppdatering: det är kul i bloggvärlden, håll med om det! För det tar inte lång stund innan man kan få besked. Nu är det Pysselfarmor som ser till att jag - och du - blir mer upplysta människor. För hon vet minsann att min bild föreställer ett äkta par (ja eller oäkta som par, det låter jag vara osagt) av arten allmän bastardsvärmare! Alltså är det fjärilar jag plåtat. Och de klarröda prickarna är en varningssignal till omvärlden - bastardsvärmare smakar antagligen illa - det har jag från en som vet massor om insekter!
Hur som helst tycker jag att när tisdagstemat är FÄRGGRANN passar det här paret alldeles utmärkt. Kolla fler färgexplosioner den här vägen!
Och när jag nu ändå är i gång - slänger in en färggrann sak till. Rätt som det regnar kommer det ju en skur, fast solen står på sig!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad är det för insekt, undrar ni kanske. Det undrar jag med. En fjäril som tagit flygledigt? En fuling som planerar nästa attack mot en ovetande fiende? Kul om någon som vet berättar för oss mindre vetande! (Större bild får du om du klickar på den!)
Uppdatering: det är kul i bloggvärlden, håll med om det! För det tar inte lång stund innan man kan få besked. Nu är det Pysselfarmor som ser till att jag - och du - blir mer upplysta människor. För hon vet minsann att min bild föreställer ett äkta par (ja eller oäkta som par, det låter jag vara osagt) av arten allmän bastardsvärmare! Alltså är det fjärilar jag plåtat. Och de klarröda prickarna är en varningssignal till omvärlden - bastardsvärmare smakar antagligen illa - det har jag från en som vet massor om insekter!
Hur som helst tycker jag att när tisdagstemat är FÄRGGRANN passar det här paret alldeles utmärkt. Kolla fler färgexplosioner den här vägen!
Och när jag nu ändå är i gång - slänger in en färggrann sak till. Rätt som det regnar kommer det ju en skur, fast solen står på sig!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 10, 2011
Måste man älska sin mamma?
Älskar alla sin mamma? Hur mycket måste man älska sin mamma? Får man berätta för omvärlden om ens mamma inte är den idealiska, allt uppoffrande modern? Eller är det då fråga om värsta sortens svek?
Min egen mamma blev en gång oerhört uppbragt över en bok som gått till historien, en banbrytare i bekännelsegenren: ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Hur kunde en mor beskrivas i så skoningslösa ordalag? Varför ville hon berätta om den hårda, till synes känslokalla kvinna som satt henne till världen? Oanständigt, det var vad det var!
Mamma var inte ensam om sin reaktion, långt därifrån. Och vi vet alla hur lång tid det tog innan Thorvall fick den respekt hon förtjänade.
Nu har jag satt en annan bok i händerna på mor min. Hon läser som bäst ”Kupongtjuven” av Christina Kellberg, en skildring av kvinnor i tre generationer, med många mörka bottnar. Och till min förvåning är nu reaktionen den samma: ska man verkligen avslöja familjehemligheter som gamla brott (om än sonade), alkoholproblem, misshandel? Har de i historien förekommande två avlidna huvudpersonerna, en mor och en mormor, verkligen förtjänat detta eftermäle?
Jag argumenterar mot protesterna, för boken. Skildringar av missbruk kan ge omvärlden insikt i en problemsfär de förskonats från. Fifflet i krigs- och kristider som de facto var lagbrott får oss att förstå lite mer om hur svårt vanligt folk kunde ha det. Och att kärleksrelationer alltför ofta kompliceras av handgripligheter och svek är på intet sätt unikt. Alltså hävdar jag fortfarande att ”Kupongtjuven” är en bra och viktig bok, välskriven dessutom.
Det kan man däremot inte säga om Hans Falks ”Uppväxt”. Enda anledningen att jag började läsa den är att man berättade, att Falk är Kerstin Thorvalls äldste son och att boken i princip handlar om henne och familjen, om än i lätt förklädnad.
Och kanske kan det tyckas att Thorvall nu får igen för ”Det mest i förbjudna”. Nog för att hon själv redan förklarat att hon varit en dålig mamma – men SÅ dålig? Ja, antagligen. Det är inte alldeles enkelt att vara en god mor i alla lägen.
Genom Kerstin Thorvalls böcker och texter har vi i hennes läsekrets redan tidigare skaffat oss en ganska tydlig bild. Sonen förser den bilden med fler svarta sorgkanter, även om han på bokens allra sista rad säger att de två försonades sent omsider.
Jag tror att hans mamma skulle ha respekterat sonens berättelse betydligt mer om den hade skrivits på ett sätt som skulle kunna få en att tro att Falk är åtminstone avlägset besläktad med den framstående skribent som hans mor var.
Och så hade någon kunnat korrekturläsa manuset också, innan det gick till tryck.
Men huvudfrågan kvarstår: måste man älska sin mamma? Hans Falk gjorde det definitivt inte under stor del av sitt liv.
Och visst måste han vara i sin fulla rätt att inte älska henne. Precis som han måste ha rätt att berätta sin historia. Vad man sedan tycker om resultatet rent litterärt är en helt annan sak.
Kanske kan en bok som den här ändå få en eller annan läsande förälder att se över sin relation till barnen – innan det är för sent, innan de sätter sig vid en dator och skriver sin egen version av Uppväxt, tydligt exponerande den äldre generationens alla brister och misstag …
Copyright Klimakteriehäxan
Min egen mamma blev en gång oerhört uppbragt över en bok som gått till historien, en banbrytare i bekännelsegenren: ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Hur kunde en mor beskrivas i så skoningslösa ordalag? Varför ville hon berätta om den hårda, till synes känslokalla kvinna som satt henne till världen? Oanständigt, det var vad det var!
Mamma var inte ensam om sin reaktion, långt därifrån. Och vi vet alla hur lång tid det tog innan Thorvall fick den respekt hon förtjänade.
Nu har jag satt en annan bok i händerna på mor min. Hon läser som bäst ”Kupongtjuven” av Christina Kellberg, en skildring av kvinnor i tre generationer, med många mörka bottnar. Och till min förvåning är nu reaktionen den samma: ska man verkligen avslöja familjehemligheter som gamla brott (om än sonade), alkoholproblem, misshandel? Har de i historien förekommande två avlidna huvudpersonerna, en mor och en mormor, verkligen förtjänat detta eftermäle?
Jag argumenterar mot protesterna, för boken. Skildringar av missbruk kan ge omvärlden insikt i en problemsfär de förskonats från. Fifflet i krigs- och kristider som de facto var lagbrott får oss att förstå lite mer om hur svårt vanligt folk kunde ha det. Och att kärleksrelationer alltför ofta kompliceras av handgripligheter och svek är på intet sätt unikt. Alltså hävdar jag fortfarande att ”Kupongtjuven” är en bra och viktig bok, välskriven dessutom.
Det kan man däremot inte säga om Hans Falks ”Uppväxt”. Enda anledningen att jag började läsa den är att man berättade, att Falk är Kerstin Thorvalls äldste son och att boken i princip handlar om henne och familjen, om än i lätt förklädnad.
Och kanske kan det tyckas att Thorvall nu får igen för ”Det mest i förbjudna”. Nog för att hon själv redan förklarat att hon varit en dålig mamma – men SÅ dålig? Ja, antagligen. Det är inte alldeles enkelt att vara en god mor i alla lägen.
Genom Kerstin Thorvalls böcker och texter har vi i hennes läsekrets redan tidigare skaffat oss en ganska tydlig bild. Sonen förser den bilden med fler svarta sorgkanter, även om han på bokens allra sista rad säger att de två försonades sent omsider.
Jag tror att hans mamma skulle ha respekterat sonens berättelse betydligt mer om den hade skrivits på ett sätt som skulle kunna få en att tro att Falk är åtminstone avlägset besläktad med den framstående skribent som hans mor var.
Och så hade någon kunnat korrekturläsa manuset också, innan det gick till tryck.
Men huvudfrågan kvarstår: måste man älska sin mamma? Hans Falk gjorde det definitivt inte under stor del av sitt liv.
Och visst måste han vara i sin fulla rätt att inte älska henne. Precis som han måste ha rätt att berätta sin historia. Vad man sedan tycker om resultatet rent litterärt är en helt annan sak.
Kanske kan en bok som den här ändå få en eller annan läsande förälder att se över sin relation till barnen – innan det är för sent, innan de sätter sig vid en dator och skriver sin egen version av Uppväxt, tydligt exponerande den äldre generationens alla brister och misstag …
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 09, 2011
Att stå vid frestelsernas berg
Jonas Gardell är en man som älskar att provocera. Möjligen har det blivit allt svårare med tiden. Nu blir ingen längre särskilt illa berörd av att han är kristen homosexuell och ofta pratar om sin man och deras barn, till exempel, det har, konstaterar Gardell själv, snarare ökat hans charmknutte-potential.
Men kanske har han nu funnit en nisch som verkligen kan reta folk, av alla kön.
Gardell har gett sig själv shopping-stopp.
I två år ska han fortsätta att använda de kläder han redan har. Inget nytt ska klämmas in i de redan överfulla garderoberna. Där hänger redan allt han behöver samt mer därtill.
Och, visade det sig, reaktionerna när han berättade om detta beslut för sin omgivning blev kraftiga. Gardell intervjuades av Helena von Zweigbergk i P1-programmet ”Oförnuft och känsla” om sitt klädköpstopp och hur folk reagerat.
Eventuellt är det så att han hittat en riktigt öm punkt som många i hans stora publik har, medvetet eller omedvetet: det finns för många plagg, vi bär hem för många nya prylar som vi knappt hinner använda – och de får faktiskt inte plats, hängarna är redan fulla, ibland i dubbla lager.
Att sätta stopp för alltför stora utsvävningar i närmsta köpcentrum är naturligtvis sunt. Andra har gjort det, och lyckats med projektet. Hur det nu ska gå för Jonas Gardell får vi kanske veta i hans nästa bok eller någon annan sorts framträdande.
Kanske tycker han sig stå inför frestelsernas berg? Och kanske vet han, instinktivt, att han kommer att klara sig ända till toppen, utan att falla?
I väntan på besked om resultatet kan man med fördel läsa romanen ”Frestelsernas berg”. En lysande bok av just Jonas Gardell, en roman som har några år på nacken, men som tål en omläsning. I stället för att köpa ännu en pocket och försöka klämma in i bokhyllan … för om jag ser till min egen köplystnad skulle ett bokköpsstopp vara minst lika passande som ett klädköpsstopp!
Men när jag står inför frestelsernas berg är anden svag. Såväl i bokhandeln som i modebutiken. Bara att erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
Men kanske har han nu funnit en nisch som verkligen kan reta folk, av alla kön.
Gardell har gett sig själv shopping-stopp.
I två år ska han fortsätta att använda de kläder han redan har. Inget nytt ska klämmas in i de redan överfulla garderoberna. Där hänger redan allt han behöver samt mer därtill.
Och, visade det sig, reaktionerna när han berättade om detta beslut för sin omgivning blev kraftiga. Gardell intervjuades av Helena von Zweigbergk i P1-programmet ”Oförnuft och känsla” om sitt klädköpstopp och hur folk reagerat.
Eventuellt är det så att han hittat en riktigt öm punkt som många i hans stora publik har, medvetet eller omedvetet: det finns för många plagg, vi bär hem för många nya prylar som vi knappt hinner använda – och de får faktiskt inte plats, hängarna är redan fulla, ibland i dubbla lager.
Att sätta stopp för alltför stora utsvävningar i närmsta köpcentrum är naturligtvis sunt. Andra har gjort det, och lyckats med projektet. Hur det nu ska gå för Jonas Gardell får vi kanske veta i hans nästa bok eller någon annan sorts framträdande.
Kanske tycker han sig stå inför frestelsernas berg? Och kanske vet han, instinktivt, att han kommer att klara sig ända till toppen, utan att falla?
I väntan på besked om resultatet kan man med fördel läsa romanen ”Frestelsernas berg”. En lysande bok av just Jonas Gardell, en roman som har några år på nacken, men som tål en omläsning. I stället för att köpa ännu en pocket och försöka klämma in i bokhyllan … för om jag ser till min egen köplystnad skulle ett bokköpsstopp vara minst lika passande som ett klädköpsstopp!
Men när jag står inför frestelsernas berg är anden svag. Såväl i bokhandeln som i modebutiken. Bara att erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 05, 2011
Tisdagstema VIND
Vi har än en gång fått ett tisdagstema: VIND.
Jag letar i minnet. Har jag någon bild på en vind = källarförråd som skulle kunna passa? Nej, dit kan jag inte ta med kameran, ni skulle kunna bli skrämda, få mardrömmar.
Med någon pryl som är vind = skev då?
Finns självklart men jag hittar ingen just nu.
Jaha, då blir det väl vind = blåst då.
Sätter man sig i en linbana blir det per automatik rörelse i luften. Vind, alltså. Man kan känna sig blåst, åtminstone på frisyren.
Kolla hur vinden blåst på andra bloggar som hänger på tisdagstemat – klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag letar i minnet. Har jag någon bild på en vind = källarförråd som skulle kunna passa? Nej, dit kan jag inte ta med kameran, ni skulle kunna bli skrämda, få mardrömmar.
Med någon pryl som är vind = skev då?
Finns självklart men jag hittar ingen just nu.
Jaha, då blir det väl vind = blåst då.
Sätter man sig i en linbana blir det per automatik rörelse i luften. Vind, alltså. Man kan känna sig blåst, åtminstone på frisyren.
Kolla hur vinden blåst på andra bloggar som hänger på tisdagstemat – klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 04, 2011
Konst-igt?
Vad är egentligen konst?
Kan det vara ett gäng föremål sprutlackade i knallrosa som plötsligt bara dyker upp i stadsbilden?
Eller är det bara konstigt?
Inte måste man ha svaret. Det kan räcka med att titta, ta till sig det man ser – och sedan glömma det, som så mycket annat. Men möjligen kommer man ihåg det ändå.
Allting började någon gång i maj. Under den gamla Årstabron på Södermalm i Stockholm ställde någon plötsligt upp de rosa vardagsattributen: en kaffekokare, träningsskor, datormus, stekpanna. Ingen förklaring, ingen avsändare. Jag tog bilder och skrev om företeelsen här på bloggen. Antalet prylar har sedan dess växlat, några har försvunnit, ersatts av nya. Men något rosa har hela tiden funnits för den förbipasserande att fästa blicken på.
Döm om min förvåning när det efter en tid dök upp en (anonym) kommentar till den där bloggposten som sa:
”Det är jag som ställt dit grejerna. Anledningen till glesning är att folk både tagit med sig saker och förstört dom. Kanske dyker det upp nya snart ... ”
Var det verkligen upphovspersonen som gav ett livstecken? Om det har jag inte en aning. Men rosa grejor finns fortfarande kvar. Och så har det tillkommit något nytt: skrift.
Ordet ”omhändertänksamhet” får en att haja till, håll med om det! Ett riktigt vackert ord, kanske en kandidat nästa gång språkvårdarnas nyordslista ska utökas. Budskapet som ackompanjerar de små skorna (nedan) kan också stämma till eftertanke.
Fortfarande är människan bakom okänd, även om det finns en liten "tagg", en avsändare. Och frågan om vad det egentligen handlar om kvarstår. Men kanske är det konst. Eller i alla fall konst-igt. För konst behöver kanske inte vara konstigare än så?
Copyright Klimakteriehäxan (och den anonyma upphovspersonen, självklart)
Kan det vara ett gäng föremål sprutlackade i knallrosa som plötsligt bara dyker upp i stadsbilden?
Eller är det bara konstigt?
Inte måste man ha svaret. Det kan räcka med att titta, ta till sig det man ser – och sedan glömma det, som så mycket annat. Men möjligen kommer man ihåg det ändå.
Allting började någon gång i maj. Under den gamla Årstabron på Södermalm i Stockholm ställde någon plötsligt upp de rosa vardagsattributen: en kaffekokare, träningsskor, datormus, stekpanna. Ingen förklaring, ingen avsändare. Jag tog bilder och skrev om företeelsen här på bloggen. Antalet prylar har sedan dess växlat, några har försvunnit, ersatts av nya. Men något rosa har hela tiden funnits för den förbipasserande att fästa blicken på.
Döm om min förvåning när det efter en tid dök upp en (anonym) kommentar till den där bloggposten som sa:
”Det är jag som ställt dit grejerna. Anledningen till glesning är att folk både tagit med sig saker och förstört dom. Kanske dyker det upp nya snart ... ”
Var det verkligen upphovspersonen som gav ett livstecken? Om det har jag inte en aning. Men rosa grejor finns fortfarande kvar. Och så har det tillkommit något nytt: skrift.
Ordet ”omhändertänksamhet” får en att haja till, håll med om det! Ett riktigt vackert ord, kanske en kandidat nästa gång språkvårdarnas nyordslista ska utökas. Budskapet som ackompanjerar de små skorna (nedan) kan också stämma till eftertanke.
Fortfarande är människan bakom okänd, även om det finns en liten "tagg", en avsändare. Och frågan om vad det egentligen handlar om kvarstår. Men kanske är det konst. Eller i alla fall konst-igt. För konst behöver kanske inte vara konstigare än så?
Copyright Klimakteriehäxan (och den anonyma upphovspersonen, självklart)
söndag, juli 03, 2011
Tankeväckande tavlor
Mitt i värmeböljan tog jag i går en paus från solstol, hörbok och Mälarens vågor och gick på vernissage. Jim Frykholm, konstnär från Uppsala, öppnade sin utställning ”Too drunk to follow” i Edsvik konsthall (i Sollentuna, norr om Stockholm). Inte mindre än ett 50-tal målningar finns det att titta på – och fundera kring.
För jag tror att det är det Jim helst av allt vill: få den som ser vad han gör att tänka till. Utan tvekan är han en politiskt engagerad människa och målare, och dessutom skicklig. Inte nog med det, ibland är han rolig, så rolig att man fnittrar till under vandringen längs raderna av bilder.
Inte vågar jag mig på att närmare tolka vad han gör. Det skulle naturligtvis aldrig bli ”rätt”, även om var och en som tittar på konst har rätt till sin egen uppfattning. Men Jim ser människor och målar det han ser – fast inte bara det yttre. Pampar och makthavare ger han gärna en klackspark, liksom att han med egen twist gärna parodierar ärkekommersiella budskap.
Hela juli månad finns de tankeväckande tavlor som utgör ”Too drunk to follow” att se. Helt klart är att utställningens namn inte alls syftar på upphovsmannen - han hänger verkligen med!
Om värmen håller i sig (den förkortade mitt besök lite, det måste jag erkänna) kan det vara klokt att ta med badkläder, för konsthallen ligger mycket vackert precis vid vattnet. Fik finns också!
Och du som nu blivit lite nyfiken på vad Jim gör och vill se mer - kolla hans hemsida!
Copyright Klimakteriehäxan
För jag tror att det är det Jim helst av allt vill: få den som ser vad han gör att tänka till. Utan tvekan är han en politiskt engagerad människa och målare, och dessutom skicklig. Inte nog med det, ibland är han rolig, så rolig att man fnittrar till under vandringen längs raderna av bilder.
Inte vågar jag mig på att närmare tolka vad han gör. Det skulle naturligtvis aldrig bli ”rätt”, även om var och en som tittar på konst har rätt till sin egen uppfattning. Men Jim ser människor och målar det han ser – fast inte bara det yttre. Pampar och makthavare ger han gärna en klackspark, liksom att han med egen twist gärna parodierar ärkekommersiella budskap.
Hela juli månad finns de tankeväckande tavlor som utgör ”Too drunk to follow” att se. Helt klart är att utställningens namn inte alls syftar på upphovsmannen - han hänger verkligen med!
Om värmen håller i sig (den förkortade mitt besök lite, det måste jag erkänna) kan det vara klokt att ta med badkläder, för konsthallen ligger mycket vackert precis vid vattnet. Fik finns också!
Och du som nu blivit lite nyfiken på vad Jim gör och vill se mer - kolla hans hemsida!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 02, 2011
Vid sängkanten
Definitionen på svensk sommar är att temperaturen håller sig över tio plusgrader även nattetid, har jag för mig. Nu är det läge att undra var den där gränsen går i tropikerna? Om det kanske är där vi råkar befinna oss just nu?
Klockan fyra i natt vaknade jag nämligen av att det var varmt och tog en sväng förbi termometern. Den visade 21 grader, på väg mot 22. Ja utomhus alltså, för tydlighetens skull! Rent tropiskt, om du frågar mig. Och samtidigt lite fantastiskt.
Om man vistas länge och ofta i tropiskt klimat blir luftkonditioneringsapparater nästan ens bästa vänner i livet, räddningen i nöden. Nog för att jag vet att det finns de som inte håller med mig om det, men i mitt fall är det fullständigt klart: utan a/c hade jag inte härdat ut på den tiden jag jobbade i varmare trakter. För all del, på dagen kan det gå an om man bara har tillgång till dryck och skugga åtminstone fläckvis och stundtals. Men på natten! Även apparater som väsnas blir alldeles uthärdliga, eftersom de kyler ner rummet man försöker vila i.
En semesterresa till Rhodos höll verkligen på att knäcka mig. Låg och flämtade i nattmörkret, bakom stängda fönster (det var myggområde till råga på allt). Steg upp fullständigt utmattad och dödstrött dag efter dag. Tills jag kom på Knepet. Tog mitt överlakan, höll det under kranen, vred ur så att hela blev jämnt fuktigt. Under det våra tygstycket somnade jag riktigt gott. Men så snart lakanet torkat vaknade jag igen av värmen – bara att göra om vandringen till badrummet och sedan somna om, blötlagd på nytt. Perfekt!
Nu har vi haft flera somrar med riktigt varma perioder också här hemma. Och i fjol gjorde jag äntligen slag i saken: investerade i en fläkt. Hade tur som en tokig, fick elfirmans allra sista exemplar. Det är alldeles uppenbart att jag är långt ifrån ensam svensk om att ha insett behovet av en maskin som får luften att cirkulera runt ens vilande lekamen.
Så när jag vaknade i natt insåg jag snabbt felet: jag hade glömt att sätta på fläkten innan jag somnade. Ett problem som gick fort och lätt att åtgärda. Och som får Stockholms tropiska nätter att framstå som både exotiska och tämligen fantastiska. Bara luften inte står stilla vid sängkanten. Där ska nämligen fläkten stå.
Copyright Klimakteriehäxan
Klockan fyra i natt vaknade jag nämligen av att det var varmt och tog en sväng förbi termometern. Den visade 21 grader, på väg mot 22. Ja utomhus alltså, för tydlighetens skull! Rent tropiskt, om du frågar mig. Och samtidigt lite fantastiskt.
Om man vistas länge och ofta i tropiskt klimat blir luftkonditioneringsapparater nästan ens bästa vänner i livet, räddningen i nöden. Nog för att jag vet att det finns de som inte håller med mig om det, men i mitt fall är det fullständigt klart: utan a/c hade jag inte härdat ut på den tiden jag jobbade i varmare trakter. För all del, på dagen kan det gå an om man bara har tillgång till dryck och skugga åtminstone fläckvis och stundtals. Men på natten! Även apparater som väsnas blir alldeles uthärdliga, eftersom de kyler ner rummet man försöker vila i.
En semesterresa till Rhodos höll verkligen på att knäcka mig. Låg och flämtade i nattmörkret, bakom stängda fönster (det var myggområde till råga på allt). Steg upp fullständigt utmattad och dödstrött dag efter dag. Tills jag kom på Knepet. Tog mitt överlakan, höll det under kranen, vred ur så att hela blev jämnt fuktigt. Under det våra tygstycket somnade jag riktigt gott. Men så snart lakanet torkat vaknade jag igen av värmen – bara att göra om vandringen till badrummet och sedan somna om, blötlagd på nytt. Perfekt!
Nu har vi haft flera somrar med riktigt varma perioder också här hemma. Och i fjol gjorde jag äntligen slag i saken: investerade i en fläkt. Hade tur som en tokig, fick elfirmans allra sista exemplar. Det är alldeles uppenbart att jag är långt ifrån ensam svensk om att ha insett behovet av en maskin som får luften att cirkulera runt ens vilande lekamen.
Så när jag vaknade i natt insåg jag snabbt felet: jag hade glömt att sätta på fläkten innan jag somnade. Ett problem som gick fort och lätt att åtgärda. Och som får Stockholms tropiska nätter att framstå som både exotiska och tämligen fantastiska. Bara luften inte står stilla vid sängkanten. Där ska nämligen fläkten stå.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 01, 2011
Matcitat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)