Konst-igt?

Vad är egentligen konst?
Kan det vara ett gäng föremål sprutlackade i knallrosa som plötsligt bara dyker upp i stadsbilden?
Eller är det bara konstigt?
Inte måste man ha svaret. Det kan räcka med att titta, ta till sig det man ser – och sedan glömma det, som så mycket annat. Men möjligen kommer man ihåg det ändå.

Allting började någon gång i maj. Under den gamla Årstabron på Södermalm i Stockholm ställde någon plötsligt upp de rosa vardagsattributen: en kaffekokare, träningsskor, datormus, stekpanna. Ingen förklaring, ingen avsändare. Jag tog bilder och skrev om företeelsen här på bloggen. Antalet prylar har sedan dess växlat, några har försvunnit, ersatts av nya. Men något rosa har hela tiden funnits för den förbipasserande att fästa blicken på.

Döm om min förvåning när det efter en tid dök upp en (anonym) kommentar till den där bloggposten som sa:
”Det är jag som ställt dit grejerna. Anledningen till glesning är att folk både tagit med sig saker och förstört dom. Kanske dyker det upp nya snart ... ”
Var det verkligen upphovspersonen som gav ett livstecken? Om det har jag inte en aning. Men rosa grejor finns fortfarande kvar. Och så har det tillkommit något nytt: skrift.

Ordet ”omhändertänksamhet” får en att haja till, håll med om det! Ett riktigt vackert ord, kanske en kandidat nästa gång språkvårdarnas nyordslista ska utökas. Budskapet som ackompanjerar de små skorna (nedan) kan också stämma till eftertanke.
Fortfarande är människan bakom okänd, även om det finns en liten "tagg", en avsändare. Och frågan om vad det egentligen handlar om kvarstår. Men kanske är det konst. Eller i alla fall konst-igt. För konst behöver kanske inte vara konstigare än så?

Copyright Klimakteriehäxan (och den anonyma upphovspersonen, självklart)