När vintern kom

Tittar på anden som är den enda vinterbadaren inom synhåll denna dag när minusgraderna behållit greppet och snön som föll under natten faktiskt ligger kvar.

Visst, det finns en bra förklaring till varför änder (och svanar och andra simmare av fågeltyp) inte fryser om fötterna trots att vattnet är jättekallt. Men jag tycker ändå att det är märkligt ... själv känner jag faktiskt ingen badlust alls trots att jag älskar att ta ett dopp ... men visst är det en vacker vinterbild i alla fall!?!

Kan också stolt rapportera att det inte är min cykel som står där ute och är översnöad. För äntligen har jag gjort slag i saken och fixat vinteride åt den i cykelrummet, på det att jag ska slippa gå till verkstaden och köpa ny slang ocn nytt däck nästa vår igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 64

BAKLÄNGESUGGLA

-Så beskriver författaren och skådespelaren Martina Haag sig själv i SvD Perfect Guide. Hur fungerar då en sådan varelse? Jo, hen vaknar så fort det blir ljust och så snart mörkret gör entré blir hen jättetrött. Vilket betyder att jag i den mån jag alls är en uggla, så tillhör jag den (något vanligare?) typen nattuggla.

Bokmärke för gamlingar

Min födelsedag klarades av ganska nyligen. Ju mer åren går, desto mindre firar man, tycker jag. Men det vore ju trist om ingen skulle låtsas om det och helt strunta i att gratulera till att man klarat ett år till.

En av mina äldsta (ja, jämngammal också, det förtjänar kanske att påpekas i sammanhanget!) väninnor hade noggrant och med stor eftertanke valt ut mitt gratulationskort. Ni ser det här ovan.

Jo, dinosauriestadiet närmar sig väl med stormsteg. Jag kommer inte att spara kortet i miljontals år, men tänkte att det åtminstone någon vecka kan få göra tjänst som bokmärke. Passar ju bra eftersom jag är en av de där fornlämningarna som envisas med att läsa pappersböcker! Nästa på tur är Karin Smirnoffs "Jag for ner till bror".

Fler bokmärkessamlare finns det, även om förråden börjat sina. Kolla hos Hannele, Gerd, Älskar att läsa, Boklysten, Emma, BP!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om musealt mode

"Nationalmuseums ansvar är att bevaka form och design och vi ser att mode har blivit en viktig och självklar del av detta område."

-Att mode är en kulturyttring är förstås fullständigt självklart. Nu blir det också en rejäl satsning på svenska kläder på Nationalmuseum. Man ska samla mode från år 2000 och framåt, och allt ska komma från svenska företag och klädskapare. Citatet är hämtat från ett pressmeddelande och tillskrivs museets överintendent Susanna Pettersson. Det är förvisso på Nationalmuseum man tidigare kunnat se exempelvis Gunilla Ponténs stilbildande kläder utställda, så helt modefritt har det inte varit hittills heller. Men det här är ju en spännande satsning!

I väntan på advent

Fem frågor denna fredag handlar om advent – första adventssöndagen är ju i antågande. Och det är som vanligt Elisa Matilda som frågar.

1. Gör du något särskilt inför advent? Egentligen inte. Men jag ska hämta några stjärnor från källarförrådet. Och sätta upp dem, förstås.
2. När åker ditt julpynt upp? (om du inte firar jul, gör du något annat denna tid?) I princip den 23, men det kan bli någon dag tidigare för att inte stressa.
3. Traditionellt är advent en fasteperiod. Vad skulle du ge upp i väntan på jul? Det kunde ju vara idé att snåla lite extra med kalorierna, förstås, eftersom julmaten är både god och flitigt förekommande samt ofta väldigt näringsrik ...
4. Bibeltexterna för första advent handlar om glädje och fest, vad ser du mest fram emot med december? Att få träffa mitt första barnbarn.
5. Använder du dig av en julkalender? Nej, det var ungarnas sak. Och för all del, min när jag var barn! Dock brukar jag testa adventskalendern i tv. Ibland är den kul för alla åldrar.

Är detta en adventsstake? Ja, kanske. Vet inte hur Ikeas designer tänkte när det begav sig. Minns att jag hittade den i fyndhörnan och gillade den robusta stilen. Försökte ge den i present till Sonen, men han tackade nej. Gjorde inget, jag gillar den ju och behöll den så gärna! 

Och i år blir den kanske adventsstake trots allt, fast jag inte haft någon på flera år. Dessutom får den rama in ett huvud i glas, design Mats Jonasson för Målerås. Konkurrerar kanske ut mina älskade adventsbarn från Lisa Larson?

Copyright Klimakteriehäxan

Black Friday? Knappast!

Tittar ut genom fönstret denna dag, som allt oftare kallas svart. Grå är den förvisso, kolla bara på himlen, men svart? Nej! Fast ganska vit!
Alltså är det klart nu: Black Friday är en enda stor missuppfattning. Och jag har inte för avsikt att ägna dagen åt shopping.

Copyright Klimakteriehäxan

Jul i bokhyllan

Mia i bokhörnan ställer en ny helgfråga, denna gång om böcker som på eller annat sätt handlar om julen: Har du någon julfavorit?
Mitt svar är nog nej, faktiskt. Är i grunden skeptisk till julböcker, eftersom jag tror (och har tyckt mig förstå) att de ofta skrivs med stort hopp om ett rejält tillskott i kassan, mer än att författaren drivs av sin berättarlust och sitt intresse för ett härligt ordbruk.

Den senaste julromanen jag läste var Jonas Karlssons "God jul" och jag älskar omslaget, men storyn tyckte jag var tunn och repetitiv. En riktig rysare var "The Christmas Sweater" av Glenn Beck, sentimental amerikansk såpa i helt oraffinerad form. Hu.

Men "Jul i Bullerbyn" kan jag tänka mig. Blir ju aldrig besviken på Astrid Lindgren. Det blir jag inte heller på allas vår Selma Lagerlöf, det är ju aldrig fel att ha med henne som någon bokbloggare skrev i en kommentar här hos mig nyligen. Kanske borde man läsa om hennes "Den heliga natten och andra julberättelser"? Illustrerad av Ilon Wikland!

Mia vill också veta om ljusstakarna är på plats.
Nej, jag brukar hålla på elstakarna till Lucia. Äter nog ingen lussebulle heller innan dess, och väntar med röda julstjärnor ytterligare några dagar! Den som spar han har!

Copyright Klimakteriehäxan

Kul läsning om läsning!

Visst undrar man väl ibland hur en del pristagare väljs ut, inte mins när det gäller litteratur eftersom det finns så otroligt många böcker/författare att välja mellan?

Vinnaren - som inte fick Wongs
röst!

I årets August-jury ingick journalisten Ola Wong, och alltså läste han noggrant de sex nominerade titlarna i den skönlitterära klassen. Nu har han skrivit i tidningen Kvartal om sin upplevelse, och den artikeln har jag tagit del av med mycket nöje. Här finns tröst att hämta såväl för den skribent som aldrig kommer i närheten av en prispall som för den bokvän som hånas (nåja) för att hen tycker att en feelgood-roman kan pigga upp vardagen.

Summan av kardemumman är "att den svenska författareliten gör ingen glad" och "finkulturen har smak för misär", men nöj dig inte med de korta citaten, läs hela texten, för det är den värd!

Copyright Klimakteriehäxan

Q & A

Q & A är journalistjargong på engelska och utläses Questions and Answers, Frågor och svar.
Nu blir det lite Q från Orsakullans novemberutmaning och lika många A från mig.

Saknar du knott, mygg och fästingar så här års?
VERKLIGEN INTE. Vedervärdiga djur! Inte ens den mest hängivna entomolog kan väl svara ja? (Det där var onsdagens fråga.)

Thanksgiving idag, är det något som du firar? Här blir det nej igen. Fast när jag bodde i USA blev jag bjuden på kalkon, gott!

Black friday imorgon. Några ropar JA och andra ropar NEJ. Vad gör du? Ska verkligen försöka avhålla mig från all shopping. Frestelsen att köpa lite flyktig lycka finns där alltid. Vi får se hur det går ...

Sista november på lördag. Har du julpyntat klart till första advent? Ska göra en rivstart, kanske redan på fredag. 

Snipp, snapp, snut – så var novemberutmaningen slut!

Copyright Klimakteriehäxan

På konstmarknaden

För ungefär trettio år sedan organiserade jag en barnklädesbytardag i vårt bostadsområde. Det var gott om småbarnsfamiljer runt omkring, och ungarna tenderade ju att växa ur sina prylar ganska snabbt – i alla fall fortare än de blev utslitna. Läge att sondera andrahandsmarknaden, helt enkelt!

Initiativet blev en knallsuccé från start. Premiärdagen skulle vi öppna klockan 11 (vi hade affischerat för fullt) och stökade energiskt runt i lokalen vi hyrt av bostadsrättsföreningen för ändamålet. Ungefär femton mammor plockade fram kläder, böcker, leksaker och annat barnrelaterat. Tio minuter innan vi skulle slå upp portarna tittade jag ut genom fönstret och fick nästan en chock.
-Titta!!! tjöt jag.
-Titta ut! Det är som när Ikea öppnar!
Utanför dörren trängdes föräldrar, bebisar, barnvagnar, kärror, cyklar, glada barn och griniga ungar. Helt otroligt! Och affärerna gick också strålande, långt över förväntan.

Evenemanget upprepades varje vår och höst i en lång rad år, men även våra barn blev förstås stora och hade synpunkter på vad deras mammor kunde tänkas bära hem i klädväg, de ville ju välja själva. Fast idag brukar det anordnas loppis här i området, och jag kan ibland tänka att rötterna till det går tillbaka ända till våra barnklädesbytardagar. Återvinning är hur som helst i grunden superbra, både för plånbok och miljö.

Nu har vi i en konstförening, i vars styrelse jag sitter, på mitt initiativ lanserat samma tänk fast med konstföremål av alla olika sorter.

Med vissheten om att många av oss säkert har ett och annat på väggar och hyllor där hemma som vi blivit lite hemmablinda för slog vi ett slag för en konstbytarkväll.  Grundtanken var att verk skulle må bra av att få byta miljö, samtidigt som man får chansen till nyförvärv.

Inte blev det kö som för barnprylarna, men det kom faktiskt riktigt många intresserade! Ett 20-tal av föreningens medlemmar hade plockat med sig saker att "bli av med". Där fanns enstaka smycken, en skulptur, foton, oljor, nån vävnad, tryck, gammalt och nytt, ramat och oramat i en salig blandning. 

Och jag tror faktiskt att man kan konstatera att även detta var en framgång. Många uppskattade idén även om de inte vare sig sålde, köpte eller bytte något. Generellt var priserna låga. Nu ska många konstverk sättas upp på nya krokar, i nya miljöer, och glädja nya sinnen.Vi som höll i projektet var nöjda. Hur man än vrider och vänder på saken är det definitivt roligare om någon annan kan glädjas åt det man själv hunnit tröttna på. Det må gälla kläder, konst eller – tja, vad som helst, inte sant?

 Copyright Klimakteriehäxan

Frestelser

Livet är fyllt av frestelser. Det vore tråkigt annars, tråkigt om ingenting väckte nyfikenhet, lust, glädje.
Nu föreslår Ugglan & boken att vi i Tisdagstrion ska lista tre frestelser.
Och visst är fortfarande böcker en grym frestelse, som jag är urusel på att behärska – läs mitt lilla inlägg från i går ...

Just nu frestas jag av (åtminstone) tre titlar, bara en ny för i år. Det är Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf: "Jag vill sätta världen i rörelse". Sedan länge vet jag att jag vill läsa två andra böcker av dokumentärtyp: Jens Liljestrands "Mannen i skogen" om Vilhelm Moberg. Och så Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker". Helsvenskt med andra ord. I pocket, om jag får be! Men de låter vänta på sig. För all del, jag kan vänta.

Den som inte redan läst just igår August-belönade "Osebol" av Marit Kapla kanske ska falla för den frestelsen? Klart originell, både till utformning och innehåll. Dessutom lättläst!

En frestelse jag ofta tillåter mig att falla för, det är hur som helst färska blommor, såväl i kruka som i bukett. Till skillnad mot böckerna försvinner de så gott som självmant efter ett tag. Rosen på mitt köksbord (bilden) har dock stått fräsch och fin i hela tio dagar!

Copyright Klimakteriehäxan

Aldrig mer en bokhandel!

Jag bör aldrig mer släppas in i en bokhandel.
Aldrig tillåtas stanna till vid hyllorna med bästsäljare på Ica.
Inte tvärnita framför skyltfönstret med reaböcker.
Inte plocka upp pocketar någon hotellgäst lämnat efter sig i receptionen när semestern tagit slut.
Måste låta bli gratisböckerna som ställts fram på biblioteket, bara att stoppa i väskan.
Absolut inte kolla tiokronorsexemplaren på Myrorna och Stadsmissionen.
Inte ta hem en enda fysisk pappersbok till. Så länge jag lever.

Har nämligen påbörjat ett urgammalt projekt, ett evighetsarbete: städa/rensa i bokhyllorna. Ja, i pluralis. Hade man bara en vore det ju enklare. Men i vårt hem finns en bokhylla bakom varje hörn och några däremellan. Höga, låga, smala, breda. Alla är sprängfyllda.

Resultatet är att jag nu med bestämdhet vet vad jag länge anat: jag har snart nästan lika många olästa böcker som lästa. Vilket skulle kunna ses som en sorts rikedom, men jag känner inte så. Tvärtom kan jag längta till tiden då jag verkligen inte hade en enda oläst bok. Med historiehungriga fingrar letade jag i butiken eller biblioteket och valde, noga, mitt nästa läsäventyr. Som snart tog slut och lämnade plats för, sug efter, ett nytt.

Det gamla jägar-samlar-folket lever alltså i mitt DNA. Och på sätt och vis tycker jag att läsning är lika livsnödvändigt som den föda de i forntiden behövde få tag i för att överleva. Men nog har jag väl ändå passerat gränsen, i gott sällskap av Maken i och för sig – han, bokhandlarsonen, älskar pappersböcker minst lika mycket som jag.

Nu försöker jag trycka på folk romaner, deckare, biografier mot ett löfte: att de aldrig lämnar tillbaks dem. Ibland funkar det. Fast en vacker dag händer väl det samma med mina böcker som det som skedde med en bokstinn grannes samling efter hans frånfälle: det kom en lastbil med tomma flyttlådor.

Lådorna fylldes, en efter en, med förstaupplagor, dedicerade böcker, skinnband och alldeles vanliga böcker, inbundna, häftade. Det stora lastutrymmet blev fullt.
På min fråga vad som skulle ske med lasset kom svaret prompt: Böcker eldas upp.
Det gör ont i hela kroppen att tänka på.

Men hur mitt rensningsprojekt ska gå i mål, det begriper jag heller inte. Aldrig mer en bokhandel? Ni ser väl hur jag har fingrarna i kors bakom ryggen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Varning för en bok

En bok jag aldrig skulle rekommendera någon 
att läsa är …
Så börjar meningen som Orsakullan satt upp för oss andra att fullborda. Det är dagens uppgift i hennes November-utmaning, med ett bloggämne för varje dag hela månaden. 

Då väljer jag att lägga ut en repris av en text jag publicerade för första gången i våras. Böcker jag vill varna för stöter jag som tur är inte på särskilt ofta!

Att jag över huvud taget läste ut den här förundrar mig, men den var relativt kort. Jag blev verkligen illa berörd. Och ja, jag vet att boken hyllats av andra. Men jag förstår inte varför!

DEN BOKEN BORDE ALDRIG HA GETTS UT

Ett återkommande mantra jag har lyder så här:

Du har aldrig läst en bok i onödan.

Men säg mig den sanning som inte har sina undantag. 
För nu har jag just läst en bok som jag hade klarat mig väldigt bra utan, jag hade rent av mått bättre av att ha den oläst.

Visst väcktes min nyfikenhet när den kom ut och marknadsfördes, men jag tänkte ju som vanligt inte köpa den annat än, möjligen, i pocket. Nu stod den framför mig på biblioteket och fick följa med hem, alldeles gratis.

Det handlar om ”Få se om hundarna är snälla ikväll”, de dagboksanteckningar som Marie-Louise Ekman gjorde medan hennes man vårdades på sjukhus. Titeln anspelar på den sjukes hallucinationer, som gjorde hans nätter fyllda av fasa.

Skådespelaren, regissören m m Gösta Ekman var en man som vi beundrade, såg upp till, kanske rent av älskade (platonisk kärlek förstås). Efter hans död valde alltså hans hustru att publicera detaljer om hans sjukdom och vård, massor av detaljer om vad han upplevde. Och hon, förstås, som anhörig.

Jag tycker att hon borde ha låtit bli.

Varför ska vi andra, för Gösta vilt främmande människor, veta hur svårt han hade att bajsa? Varför ska hans rädslor exponeras? Varför fick han inte gråta sina tårar i fred? Varför ska vi få redovisat alla skedar sparrissoppa han matades med? Och varför ska jag, som bokläsare, ideligen få mig inpräntat att frun älskade sin man och offrade både arbete och själsfrid när han blev sjuk, är inte det lite formulär 1A ändå?

När jag läst ut boken, det gick i och för sig fort, korta texter, tryckt i stor stil, kände jag att jag varit inne och klampat på mark där jag inte hade någon rätt att vara. Respekt för Gösta Ekmans integritet borde ha satt stopp för den här boken.

Copyright Klimakteriehäxan

Cykelbil

Visst är det väl kreativt, ja nästan lite i överkant, att skylten som signalerar cykelparkering ser ut som en bil?
Någon har i alla fall tänkt till och nog blev det originellt. Cykelbilen, eller vad det nu kan heta, finns på Södermalm i Stockholm.

Skyltsöndag är det väl alldeles "på riktigt" denna helg (åtminstone NK:s julskyltning är klar tror jag), men i bloggvärlden har vi skyltsöndag varje vecka! Kolla här!

Copyright Klimakteriehäxan

Värmande dryck

Så här i november är varma drycker extra goda. Vad finns i din kopp?
Det är Orsakullan som slår fast denna sanning med påföljande fråga i sin November-utmaning.

Låt mig då erkänna/berätta att jag just druckit säsongens första glögg och det var förstås riktigt gott.
Eftersom en av gästerna är gravid blev det Blossas alkoholfria. Närmare jul bär jag säkerligen hem en alkoholhaltig flaska eller två från bolaget, men jag vet inte hur frestad jag känner mig av årets smak.

Den säljs i rosa flaska med vita hibiscusblommor (rätt snygg i o f s) och har döpts till Aloha. Drycken ska ha smak av passionsfrukt, hibiskus, kokos och kaffe, påstår man, och förflytta oss åtminstone i fantasin till Hawaii, får man anta. 

Men hallå – skulle man lyckas hamna på Waikiki Beach är det väl inte varm glögg man längtar efter? Fast en snabb blick ut genom fönstret ger vid handen att det är väldigt långt till Honolulu.
Dessutom kan glögg också drickas kall.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredag med frågor

Idag har ElisaMatilda tagit hjälp av Paula, som bidragit med de fem fredagsfrågorna som vid det här laget har blivit en vana när helgen närmar sig.

1. Vad har du för mycket av? Böcker och kläder. Och resväskor, lustigt nog. Borde kanske svara vaser, men hur underligt det än kan låta har man ju sällan "rätt" vas till sina blommor, hur många man än har.
2. Vad har du för lite av? Tålamod. Har aldrig varit min bästa gren.
3. Vad har du lagom av? Barn. Två var perfekt för mig.
4. Vad har du för dröm om framtiden? God hälsa. En och annan trevlig resa. Härliga barnbarn.
5. Vad har du ångrat allra mest? Försöker tänka på det positiva och förtränger det jag eventuellt borde ångra ... kanske borde man ångra det man inte gjort?

Copyright Klimakteriehäxan

Helgfrågan sneglar mot jul

Vilken är din julfavorit-kokbok?
Det är Mia i bokhörnan som känner hur julen kommer krypande. Bara en dryg månad kvar! Därav denna veckas helgfråga.


Bland alla mina kokböcker finns bara en som i någon mån passar in: "Julboken" av Görel Kristina Näslund och Andréa Räder. Bläddrar lite och tycker att den verkar helt oläst ... Innehåller en hel del tips om pyssel och annat förutom ett gäng recept. Omslaget signalerar i alla fall trivsam samling vid julbordet!

Så om jag behöver köksstöd när julmaten ska förberedas blir det nog som ofta Anna Bergenström som får ställa upp, kanske också (min vid det här laget ganska medfarna) "Bonniers nya kokbok".
 
Bonusfrågan håller oss kvar i köket: Brukar ni baka pepparkakor?
Ja när barnen var små bakade vi pepparkakor minsann. (Då gick det bättre än tidigare, som jag skrev om härom dagen.) Jag gjorde degen själv också, inget färdigköpt! Och den innehöll peppar! Vi hade roligt. Det blev goda och fina/roliga gubbar, hjärtan, grisar och fria fantasiprodukter i långa banor. Själv blev jag svettig, eftersom det var jag som skötte ugnen och det fick ju gå undan.

Men utan barn som vill pröva nya kakmått har jag tappat lusten för pepparkaksbak. Så nu köper jag färdigt, inte degen utan de färdiga kakorna i en glad julburk. Annas är jättegoda. Växlar ibland med fullkornsvarianten. Och gärna lite ädelost ovanpå, till glöggen!

Copyright Klimakteriehäxan

Om husdjur

Vi har inget husdjur. Har egentligen aldrig haft något, även om det fanns katt i familjen när jag var barn och vi bodde på landet.

Att vi ingen fyrbent kompis har betyder inte att vi inte tycker om djur. Jag gillar både hundar och katter, har inget emot att mata grannens fiskar när det behövs, och vackra fåglar förstår jag också att en och annan väljer att ha hemma, även om de ofta väsnas.

Men hur kan man ha orm? Leguan? Råttor? Jag ryser. Finns inget ulligt, mjukt och gulligt att glädjas åt, ingen svans som glatt viftar välkommen, ingen synbar uppskattning av en klapp eller lite kliande bakom ett öra.

Sköldpadda förstår jag mig inte heller på. Hur skapar man relation till en sådan? Ungefär lika charmig som en vandrande pinne. En sådan fick Dottern i present en gång. Den blev inte älskad, försvann fast jag minns inte hur.

Därmed har jag svarat på Orsakullans uppgift för den här dagen i November-utmaningen:
Ett husdjur jag inte förstår mig på är … 

Kan förstås lägga till att jag varit sambo med husdjur som jag verkligen ansträngt mig för att bli av med. Kackerlackor. Vidriga varelser som nästan ingenting biter på. Dock hade jag viss framgång med mitt införskaffade kackerlackshotell. Utanpå det stod en tryckt slogan: "They always check in. They never check out". 
Fast alla checkade inte in.

Copyright Klimakteriehäxan

Drömmen om att bli en bättre ordbrukare

Man skulle vara bättre på att skriva.
Vara en duktigare berättare, en ordbrukare som får läsarna att häpna, fyllas av beundran och respekt.
Jag vet att vi är otroligt många som när samma dröm. Själv ville jag ju bli författare så snart jag hade blivit introducerad i böckernas värld.

Vägen dit är för de allra flesta lång och svår. Majoriteten går aldrig i mål. Visst, det finns undantag: de som hamnat på den litterära räkmackan, träffat mitt i prick hos en förlagschef eller villig sponsor, folk som förstått sig på marknadsföring och sett potentialen i manus som andra inte bedömt som blivande dundersuccéer. Fast de haft fel ...

Det finns ju skrivarkurser, tänker du kanske. Jo det gör det, absolut, men att tro att det är genvägen till en "riktig" författarkarriär är ett önsketänkande det också.
Fast någon hjälp måste det väl finnas ändå?

Jo då, det gör det, i alla fall i teorin. För om jag tittar i mina hyllor har jag rader med böcker av framgångsrika skribenter som delar med sig av sina metoder, sitt tänkande, sina knep. Se bara här:
"Att skriva: en hantverkares memoarer" (On Writing) av Stephen King.
"Så skriver du för unga" av Ylva Carlsdotter Wallin.
"Skriva kåseri" av Ingemar Unge.
"Att skriva för film" av Kjell Sundstedt.
"Så gör jag" av Bodil Malmsten.
"Att skriva för barn" av Ulf Nilsson och Anna Orring.
"Nya författarskolan" av Göran Hägg.
"Upp flyga orden" av Torkel Bratt.

Åtta böcker sprängfulla av nyttiga skrivtips. Antar jag. För jag har ju inte läst dem, med undantag för Stephen King (som bl a berättar om alla refuseringsbrev han fick innan det nappade). Det har bara blivit lite förstrött bläddrande och knappt ens det.
Hade jag läst skulle jag väl vara en långt bättre ordbrukare. Antar jag.
Fast tanken var förstås att jag skulle läsa, ta intryck, skriva ett eller annat mästerverk. Antar jag.
Ibland kommer dock verkligheten ikapp en ... medan mästerverken lyser med sin frånvaro. Eventuellt finns ändå på min lista en titel som kan locka och inspirera någon annan till stordåd?!

Copyright Klimakteriehäxan

En hare att springa med ända in i mål

Först i serien.
Så lyder, kort och koncist, uppdraget från Ugglan & boken för att dra ihop denna veckas tisdagstrio. Och här har jag verkligen en hel del att välja på, även om jag aldrig numera pressar mig igenom romanserier. Annat var det förr, när en ny Kitty, Cherry Ames eller Fem-bok var ett måste. Även som vuxen plöjde jag serier, i det längsta ... trots att jag inte var helt uppslukad av storyn. Gör det inte längre, livet är för kort för det.

Men låt mig nu slå ett slag för en författare som jag tycker oförtjänt har hamnat i glömska: John Updike. När jag läste "Haren springer" (Rabbit, Run) som är den första boken om försäljaren Harry "Rabbit" Angstrom blev jag fast. Harry bor i en liten stad i Pennsylvania med sin fru, äktenskapet är inte särskilt spänstigt.

Historien om Harry och hans liv innehåller en hel del sex, massor av frustration och åtskillig olycka, men också lite humor. Småstadsliv och medelklass är Harrys inramning. Den första boken, som kom 1960, följdes upp av fyra till: "Rabbit Redux", "Rabbit is Rich", "Rabbit at Rest" och "Rabbit Remembered". Det betyder att man som läsare följer huvudpersonen medan han åldras och möter nya problem i livet, som skilsmässa, föräldraskap, flera romanser och en hel del tankar kring vad det betyder att bli äldre.

Nu är det visserligen ganska länge sedan jag läste den här serien, men jag minns hur imponerad jag blev av att denne amerikanske skribent kunde få mig att förstå åtminstone något av den frustration en man kan känna när han inte längre framstår som en alfahanne ens i sina egna ögon, hur gärna han än vill intala sig själv att han är det.

Updike hade stor framgång med sina böcker, hamnade ständigt på bästsäljarlistorna och fick bl a Pulitzer-priset (som i princip alltid garanterar god läsning). Att jag gillat honom står över alla tvivel, räknar till tretton Updike-titlar i min hylla!

Författaren dog för tio år sedan, 76 år gammal. Han var väldigt produktiv, skrev ett 60-tal romaner men också barnböcker, noveller, essäer och drama. På hans cv finns också ett samarbete med ryssen Alexander Solsjenitsyn. Det gällde främst att stärka judarnas ställning i Sovjetunionen.

Haren-serien blev hans stora genombrott, men exempelvis "Häxorna i Eastwick" är kanske ett mer välkänt verk i dag. Har setts både som film och teaterpjäs (fast inte av mig, faktiskt!).

Harar använder man ju i löpgrenar för att hjälpa idrottsmän att hålla uppe farten. Den här haren springer man gärna tillsammans med, loppet ut och ända in i mål.

Två serier till bör finnas om det ska bli en trio, eller hur? Då hamnar vi på Irland, hos "Flicka med gröna ögon" (Girl With Green Eyes) av Edna
O´Brien. Vi blir bekanta med några tjejer som man får följa upp i åren, i flera engagerande romaner.

Och så sist: mästarinnan. Selma Lagerlöf och den självbiografiska trilogin "Mårbacka" som består av den efter hemmet uppkallade första delen och sedan följs av "Ett barns memoarer" och "Dagbok".

Copyright Klimakteriehäxan

Nybakat

Bakar du allt själv, eller köper du istället?
Det är Orsakullan som frågar, i sin November-utmaning som innebär en fråga om dagen hela månaden, för oss andra bloggare att besvara.

Ack nej, jag bakar så gott som ingenting själv. Undantag är tårtor som jag gärna totar ihop till familjens födelsedagar. Det kan också bli en sockerkaka ibland. Men någon riktig bullmamma har jag aldrig varit, och eftersom man numera kan köpa väldigt gott matbröd, med stor variation, finns behovet av hembakat inte riktigt i min värld.

Lite traumatiskt är nog mitt förhållande till bakning. I skolköket brände jag kanelbullarna till svarta knorrar. Som okvalificerad "hemhjälp" – ett speciellt tvåveckorsprojekt som var en del av en utbildning jag gick som 25-åring – misslyckades jag tämligen rejält med pepparkakorna. Inte ens familjens hund ville äta dem. Fast frun i huset tuggade i sig ett par, för att vara snäll får man anta. Senare i livet fick jag mitt exemplar av "Sju sorters kakor", men den boken är verkligen inte flitigt använd.

När jag sedan flyttat utomlands och längtade efter rågbröd skred jag i alla fall till verket. Med torrjäst, som jag var totalt obekant med. Inte gillade jag att bli kletig om fingrarna heller, så jag tog lite mer mjöl. Och lite till. Och lite till ...

Ni fattar hur resultatet blev: en tung och stenhård limpa kom så småningom ut ur ugnen, ett bröd som man kunde ha mördat en oxe med redan dag två. 

Tacka vet jag nybakat från butiken eller kondiset. Bake-off är en utmärkt företeelse! Med valnötter, kanske. Eller tranbär. Rostbröd med krispig yta. Eller en maffig levain med så stora hål att smöret gömmer sig effektivt. Mums!

Copyright Klimakteriehäxan

Lysande tråd

De sitter på en lång tråd, de små led-lamporna som sprider (tidig) julstämning i både hemmiljöer och skyltfönster på stan. Trådarna kan arrangeras på olika sätt, som girlanger kanske, eller snurras ihop till något som liknar garnnystan. Fritt fram för egna initiativ!

Dekorativt blir resultatet definitivt, och TRÅD är veckans temaord i Gems Weekly Photo Challenge, så då lånar jag motivet från dekoratörerna på modebutiken Zara. Lysande kan det absolut kallas!

Copyright Klimakteriehäxan

Oaser i en vinterstad

Det har sagts förr, men det kan sägas igen: det är grått nu. Ruggigt, fuktigt, kylslaget, ofta blåsigt. Att ta en promenad är inte riktigt lockande, det är alltid mycket trevligare att vistas utomhus när solen skiner även om den nu i november snabbt drar sig tillbaka igen och mörkret kryper över oss på nytt.

Men det är just sådana dystra dagar som jag gläds så innerligt åt stadens ljuvliga, färgglada oaser. De finns som en härlig kontrast mellan svarta trädskelett och murriga husfasader.
Jag tänker på torgstånden med levande blommor. Utbudet följer årstiderna, vilket betyder att i stället för den sorts oaser som alltid fylls av palmer är våra varierande.

Så här års har tulpanerna redan krupit fram, novemberkaktusarna har sprickfärdiga knoppar i vitt, rött och rosa. Ljungen har nog snart reapris, medan amaryllisarna sträcker på sig i sina krukor om de inte redan ligger som snittblommor stolt utsträckta i sina lådor i väntan på köpare. Krysantemum finns i storlek S, M, L och XL, i olika färger dessutom. Cyklamen är vackrast när den är vit som snö, fast riktig snö längtar åtminstone inte jag efter!
Vinterstadens oaser vederkvicker våra frusna själar.

Copyright Klimakteriehäxan

En trevlig tatuering

Gick in på Ur & Penn för ett batteribyte på en gammal klocka. Framför kassan en korg med reavaror och till sådana dras förstås ofelbart mina blickar. Där ser jag då ett fynd som blir mitt för tio kronor: en fusktatuering! En falsk guldklocka och ett lika falskt guldarmband att gnugga över på armen (eller var man nu eventuellt skulle kunna tänkas placera den).

Ni känner till min inställning till tatueringar, eller hur? Jag avskyr dem, i princip utan undantag. Sörjer när jag se alla människor som kladdats ner med mörkblåa och svarta krumelurer över kroppen ända upp på halsen och ut på händerna, ofta krumelurer helt utan finess eller konstnärliga kvaliteter.

Nu kände jag plötsligt att jag stod öga mot öga med en tatuering i min smak, ja en riktigt trevlig. Eftersom det bara var att sätta saxen i och dela de två "guldsmyckena". Voilà! Två nya bokmärken, av gyllene sort!

Veckans bokmärke har sin upprinnelse hos Boklysten och vi är ett gäng som troget lördag efter lördag visat hur vi hittar tillbaka till rätt ställe i avbruten läsning. Fler bokmärken kan finnas hos Hannele, Emma, Gerd, Älskar att läsa och BP. Kanske hos fler?

Copyright Klimakteriehäxan

Fem fredagsfrågor om mat

Visst är det ändå lite lustigt hur lätt det ibland är att lägga sig till med en ny vana? Ta det här med Fem frågor en fredag, som kommer från Elisa Matilda. För nu är det ju dags igen, och denna gång är ämnet ett som ligger åtminstone mig varmt om hjärtat: MAT.

1. Vad äter du vid stressade tillfällen? Om stressen betyder brådska så blir det yoghurt. Om anledningen är någon sorts prestationsångest ligger godis nära.
2. När blev du senast besviken på en måltid? Exempelvis när jag serverades någon sorts friterad sötpotatis som föll sönder som aska i munnen. Servitrisen, tillika krogens ägare, sa inte ens "ursäkta" när jag klagade. Men så har jag inte återvänt heller.
3. Vilken mat eller livsmedel som du av någon anledning inte längre kan få saknar du? Som viktväktare valde jag bort min älskade avokado, av kaloriskäl. Fast det händer ju att jag syndar ...
4. Vad är något säsongsbetonat du kan äta året runt? Jordgubbar, trots att de verkligen inte smakar likadant som mitt i den svenska sommaren.
5. Vad beställer du aldrig ute för att du äter det ofta hemma? Lax, tror jag. Kan ju varieras i det egna köket i evighet, utan större ansträngning!

Copyright Klimakteriehäxan

Om böcker och på bio

Torsdag eftermiddag. Då dyker den upp, helgfrågan från Mia i bokhörnan. Denna gång:
Brukar ni läsa eller titta på tidningar eller program om böcker? Vilka? 
Kollar på Babel (SVT) ibland, men långt ifrån alltid. Bokrecensioner i dagstidningarna skummar jag om än inte regelbundet. Glömmer bort att tidningen "Vi läser" finns.

Dessutom som vanligt en bonusfråga: Har du något bra filmtips?
Antar att Mia tänker något som finns på den aktuella biorepertoaren. Har förstås inte sett mer än ett fåtal, men gillade "Hasse & Tage – En kärlekshistoria". Såg även "Marianne och Leonard – Words of Love", om Leonard Cohen och hans norska kvinna, också en dokumentär kärlekshistoria men av helt annat slag, ganska sorglig faktiskt. Sorgligt dessutom att inse, att Cohen tydligen aldrig skrev när han var opåverkad av droger. Och ingen av hans böcker har jag läst!

Dock finns det en hel radda filmer just nu som lockar mig, bland dem: "Flykten från DDR", "The Best of Enemies" och, förstås, "Downton Abbey". Har dessutom en bunt osett på dvd, och sedan allt man kan titta på via diverse play-tjänster ... Oj. Det kan bli riktigt körigt. Men film är väl ändå, som det hette i reklamen en gång i tiden, bäst på bio?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Upptäckte just att en kanonfilm sänds på SVT2 nu ikväll: den isländska "Bland män och får". Ligger också på SVT Play här! Kan ses i två veckor framöver.

Aktivitet

Kallar jag mig själv för en aktiv person?
Det är Orsakullan som undrar. Hon har en bloggutmaning på g, som går ut på att hon ställer en fråga per dag och väntar sig rimligen några svar på den. I dag får hon det av mig i alla fall. Och jag antar att hon först och främst avser fysisk aktivitet?!

Vad beträffar etiketten "aktiv" så förtjänar jag den av och till. Kan nog kallas för periodare, och en tämligen väderberoende periodare dessutom. Men jag försöker promenera en hel del. Det kan bli 10 000 steg vissa dagar. Cykeln tar jag dock alltmera sällan. Två gånger i veckan spelar jag pingis och så har vi löst "inträdesbiljett" till det gym som bostadsföreningen har.

Gymmet ligger i källaren i vårt hus och jag har varit där förr, men nu var det länge sedan. Kommer ofta fram till att det är väldigt långt och krångligt att ta sig dit. Först måste jag ju ta på mig lämpliga kläder. Sedan öppna ytterdörren. Åka hissen tre våningar ner. Och så gå minst femton meter i korridoren fram till dörren bakom vilken motionscyklar, step-maskiner, vikter och roddapparater gömmer sig ...

Ni fattar att det inte är alldeles enkelt, det där med aktivitet, eller hur? Skulle det handla om aktiviteter som blandar in hjärnan ser svaret lite annorlunda ut, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Mina fåglar förökar sig

Ni fattar ju direkt: inte kunde jag motstå denna ljuvliga vintermugg.
Domherrar på grenarna i ett träd med någon sorts röda frukter.
Inte måste man ha pippi på fåglar (som jag) för att bli förtjust?

Två domherremuggar ska nu beredas plats i köksskåpet. Det SKA gå ...
Och jag ger dem nummer 86 i min serie Pippi på fåglar. Som förmodligen aldrig tar slut. Fåglar brukar kläcka sina ägg på våren, men mina struntar totalt i årstid. De förökar sig lite när som helst. Men flyga, det kan de inte.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du också ha muggen Agaton? Finns hos Hemtex, 40 kronor styck. Gardiner och servetter i samma mönster men där lyckades jag hejda mig.

Smakprov på Europa

När temat för tisdagstrion denna vecka är EUROPA RUNT  försöker jag vara lite originell och undviker de anglosachsiska författarna och deras verk.

Så med hälsning till Ugglan & boken och alla er andra tänkte jag peka på smakprov från ett Europa som inte talar engelska:

José Saramago, portugisen som debuterade vid väldigt mogen ålder (60) och likväl hann ta hem ett Nobelpris. Läs "Alla namnen", den gillade jag!

Peter Høeg är dansk och kommer ut med sina romaner med stora mellanrum, den senaste ("Genom dina ögon") publicerades nyss. Den av hans jag gillat bäst är "Kvinnan och apan".

Och så då polska Olga Tokarczuk som om en knapp månad tar emot sitt Nobelpris. Jag har hört "Styr din plog över de dödas ben" (märkligaste boktiteln på länge!) som radioföljetong och det är en originell historia, lite Torgny Lindgrensk, tycker jag. Tyvärr ingen kanonöversättning och inläsningen ger jag inte heller högsta betyg, men lyssningen har funkat bra på promenader och bussturer. Har inte hört särskilt många historier skrivna av polacker tidigare, vad jag kan minnas.

Därmed kom vi förvisso inte Europa runt. Det dräller av skickliga författare i fler länder, ta bara Norge! Men de får väl komma med på någon annan karta över litterära smakprov.
Kompletterar med en annorlunda "bokhylla" i alla fall, en svensk!

"Bokskåp" av Lars Malm, vars verk ställs ut just nu hos
Konsthantverkarna på Götgatan i Stockholm. 

Copyright Klimakteriehäxan

Ett äkta i-landsproblem

Ibland slås man av en tanke som kan förefalla väldigt långsökt och udda. Som denna:
Varför gör man plötsligt skor med tjocka VITA sulor? Det är nämligen ganska vanligt numera. Att de eventuellt syns bra om man är ute och går i mörker tror jag inte alls är anledningen. Snarare handlar det om att sälja mer skor, och då kanske vit sula säljer bättre än svart, vad vet jag.

När jag städar min skohylla visar det sig i alla fall att jag har inte mindre än tre par vitsulade, rejäla skodon, som gjorda för promenader i ur och skur.
Det är uppenbarligen också så jag använt dem. Vilket satt sina spår.

De en gång så lysande kritvita, moderiktiga sulorna är verkligen inte snygga längre. Eftersom de är smutsiga.
Så nu har jag stått med diskmedel, svamp och borste för att få dem vita igen.
Snacka om i-landsproblem. Det finns ju folk som inte har några skor alls.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mer för den modeintresserade här!

När budskapet är lite oklart ...

En god svensk gör som det står på skylten, brukar det heta. Vilket väl kan uttydas som att hen läser, tar in budskapet och sedan lyder. Men alla skyltar har inte glasklara budskap, åtminstone inte så klara att jag förstår dem. Mitt bidrag till denna Skyltsöndag är exempel på det. Båda bilderna fotograferade i området vid Slussen.

Copyright Klimakteriehäxan

Med nål och tråd

Det är förunderligt vad vissa människor kan åstadkomma med en bit tyg, nål och tråd.
Se bara på dessa fantastiska konstverk, signerade Linda Lasson.

På sin hemsida beskriver hon sin textilkonst så här:
-Jag använder mig av en egen teknik – med fria stygn i olika riktningar, med olika täthet och längd, ibland i lager på lager för tredimensionell effekt.  

-Svart sytråd på armeringsväv är grunden, men jag experimenterar även med andra material och tekniker.

Hon skulle kunna lägga till något om hur noggrann hon måste vara när hon syr alla de där stygnen, och om hur otroligt lång tid det måste ta att få ett arbete klart. Vi "vanliga" handarbeterskor vet hur mycket jobb även enklare skapelser tar!

Jag står som fastnaglad framför landskapsbilderna hon skapat, landskap som för med sig en hälsning från Norrland. Tråd i andra färger än svart gör bilderna djupare, ännu vackrare. VILL HA! skriker hela min kropp.
Men jag ska nog nöja mig med att titta. Fast drömma går ju alltid och är dessutom gratis.
Verken finns på Galleri Helle Knudsen i Enskede, där jag gärna tittar in. Vernissage i dag, lördag.

Copyright Klimakteriehäxan

Målat med fötterna

Maria Torcorama Arévalo föddes utan armar 1982, på grund av att hennes mamma tog en medicin som skadade fostret under graviditeten. I dag är hon en av konstnärerna som uppmärksammas genom Mun- och Fotmålarna, och en bild hon gjort fanns med i årets julutskick från föreningen.

Papegojorna och det dramatiska landskapet påminner om konstnärens hemland, Venezuela. Och som bokmärke funkar det avlånga kortet perfekt.
Mun- och fotmålarna finns över hela världen och deras verk upphör inte att förvåna!

Veckans bokmärke lever vidare, om än inte lika regelbundet som tidigare. Men hos bloggarna Hannele, Agneta, BP, Emma och Gerd kan du tänkas hitta flera.

Copyright Klimakteriehäxan