Aldrig mer en bokhandel!

Jag bör aldrig mer släppas in i en bokhandel.
Aldrig tillåtas stanna till vid hyllorna med bästsäljare på Ica.
Inte tvärnita framför skyltfönstret med reaböcker.
Inte plocka upp pocketar någon hotellgäst lämnat efter sig i receptionen när semestern tagit slut.
Måste låta bli gratisböckerna som ställts fram på biblioteket, bara att stoppa i väskan.
Absolut inte kolla tiokronorsexemplaren på Myrorna och Stadsmissionen.
Inte ta hem en enda fysisk pappersbok till. Så länge jag lever.

Har nämligen påbörjat ett urgammalt projekt, ett evighetsarbete: städa/rensa i bokhyllorna. Ja, i pluralis. Hade man bara en vore det ju enklare. Men i vårt hem finns en bokhylla bakom varje hörn och några däremellan. Höga, låga, smala, breda. Alla är sprängfyllda.

Resultatet är att jag nu med bestämdhet vet vad jag länge anat: jag har snart nästan lika många olästa böcker som lästa. Vilket skulle kunna ses som en sorts rikedom, men jag känner inte så. Tvärtom kan jag längta till tiden då jag verkligen inte hade en enda oläst bok. Med historiehungriga fingrar letade jag i butiken eller biblioteket och valde, noga, mitt nästa läsäventyr. Som snart tog slut och lämnade plats för, sug efter, ett nytt.

Det gamla jägar-samlar-folket lever alltså i mitt DNA. Och på sätt och vis tycker jag att läsning är lika livsnödvändigt som den föda de i forntiden behövde få tag i för att överleva. Men nog har jag väl ändå passerat gränsen, i gott sällskap av Maken i och för sig – han, bokhandlarsonen, älskar pappersböcker minst lika mycket som jag.

Nu försöker jag trycka på folk romaner, deckare, biografier mot ett löfte: att de aldrig lämnar tillbaks dem. Ibland funkar det. Fast en vacker dag händer väl det samma med mina böcker som det som skedde med en bokstinn grannes samling efter hans frånfälle: det kom en lastbil med tomma flyttlådor.

Lådorna fylldes, en efter en, med förstaupplagor, dedicerade böcker, skinnband och alldeles vanliga böcker, inbundna, häftade. Det stora lastutrymmet blev fullt.
På min fråga vad som skulle ske med lasset kom svaret prompt: Böcker eldas upp.
Det gör ont i hela kroppen att tänka på.

Men hur mitt rensningsprojekt ska gå i mål, det begriper jag heller inte. Aldrig mer en bokhandel? Ni ser väl hur jag har fingrarna i kors bakom ryggen ...

Copyright Klimakteriehäxan