Koira och Donny – vänner att minnas

Jag älskade verkligen Donny. Det var sann kärlek, och som jag uppfattade det var den besvarad.

Den lurviga pälsen, de snälla ögonen, den våta nosen, de mjuka tassarna – allt var älskansvärt. Men i ärlighetens namn ska sägas, att gensvaret på mina känslor kanske i någon mån berodde på godbitarna jag gärna hämtade i kylskåpet. De försvann blixtsnabbt, följda av ännu en svansviftning. 

Donny var naturligtvis en hund, grannens gråa gårdvar som aldrig gav sig ut på olovliga vägar. Mellan våra hus fanns en stig och den hölls nog huvudsakligen öppen av hunden som gjorde ständiga turer, hälsade på varje dag, gärna flera gånger, alltid lika vänligt sinnad. 

På den tiden hette hundar just sådant: Donny, King, Rex, Fido, Karo, Buster, Boy.

Men det har hänt något med namntrenden också i husdjursnischen. I dag träffar jag jyckar som lystrar till Pelle, Sixten, Lisa och Sonja. Kanske plockar man upp namn i släkten, en kär moster eller en mysig farfar får ”leva vidare” i en strävhårig tax (Sara) eller en kungspudel (Ivan). 

Själv drömde jag som barn förstås om en alldeles egen hund. Kanske en Westie (West Highland White Terrier) eller rent av en Sankt Bernhard?! I det senare fallet hade vovven redan döpts i min fantasi: Leopold King Size skulle den heta. Men i dagligt tal gällde Loppan. Och för min inre syn såg jag omvärldens förvåning när jag ropade på Loppan och den jättestora hunden lydigt skulle komma springande.   

Men det allra bästa hundnamnet jag vet är Koira. Det är finska och betyder hund. Koira var en underbar pointer, en ljuvlig hund med stor personlighet och den fyrbenta varelse som stått mig allra närmast. Vi umgicks flitigt trots att hon inte var min. Tyvärr dog hon i en olycka. Ingen jycke har sedan dess kunnat ta hennes plats i mitt hjärta.  

Fast när jag ser hundägare umgås med det som brukar kallas människans bästa vän kan jag känna ett stänk av avund. Och undrar samtidigt om valet av namn säger något om intensiteten i relationen.

Priset tog en kvinna med sin Grand Danois på 76:ans buss en dag. Det var rusningstid, folk trängdes, en och annan blängde på jycken som ockuperade ungefär samma utrymme som tre stående passagerare.

Matte insåg att hunden inte kunde få ligga ner utan åtminstone måste sätta sig upp. Hon böjer sig fram och säger, mycket bestämt:

-Sitt, Barbro!
Hörde jag rätt? Jag blev tvungen att fråga.
Jo, jag satt bredvid den granna Barbro. Jag är fortfarande häpen.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens hushållstips!

När jag för bara nån vecka sedan gjorde Anna Bergenströms limoncello-mousse (en favorit bland efterrätter) misslyckades jag med ägget och det kom lite gula med i vitan som skulle vispas till hårt skum.

Detta hade aldrig behövt hända om jag sett denna video tidigare. Och inte hade jag blivit kladdig om fingrarna heller!
Klicka på länken! Du kan bara bli förtjust (och önska att du kommit på knepet själv)!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema HEMMAGJORD

Du tittar på en slips.
Eller åtminstone det som en gång var en slips. Nu är den omvandlad till ett hemmagjort halsband, av flirtkulor klädda i sidenet och en avslutande liten rosett. Vilket möjligen skulle göra den italienske designern upprörd.

Det halvlånga halsbandet, alltså den före detta slipsen, är hemmagjort fast inte av mig. Kunde jag bara erinra mig namnet på kvinnan bakom idén och knåpandet skulle hon få äran, men allt jag minns är att jag köpt detta originella smycke i en butik i Göteborg.

Kanske kan det inspirera fler som har knippen med gamla slipsar som familjens män för länge sedan bytt ut mot polokrage eller t-tröja. Återvinning är ett vackert ord, och jag har sett såväl glasögon- som mobilfodral sydda av just gamla slipsar – för att inte tala om kulturministerns klänning, synlig i vimlet för några år sedan.

Nu kan man misstänka att när veckans tisdagstema är HEMMAGJORT borde jag verkligen ha visat upp något jag åstadkommit alldeles själv, men jag kom faktiskt inte på något. Trots att jag förvisso gillar att pyssla med både det ena och det andra här hemma.
Fast mina bloggtexter är hemmagjorda, det är de. Så även denna!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om våld på fri fot

”Samtidigt som jag tvångsvårdades på ett behandlingshem för att få bukt med mitt självskadebeteende blev jag fastspänd och våldtagen i flera timmar av en av Sveriges då högsta polischefer. Han som sagt sig vara feminist. /…/

Frisläppandet av den tidigare polischefen sker i förtid trots att han bedöms riskera att begå nya brott, trots att rehabiliteringen inte fungerat och trots att han valt att ej ta emot den behandling han ansetts vara i behov utav. /…/

Jag ansågs vara en fara för mitt eget liv och skulle därför underkasta mig den vård samhället beslutade om. Ändå var JAG aldrig en fara för någon annan, bara för mig själv.
Som tvångsvårdad MÅSTE man genomgå den vård och behandling som man blir dömd till – eller som psykiatrin och socialtjänsten beslutat om.

Vägrar man ta emot vården släpps man inte fri. Man kan vårdas i princip hur länge som helst. Men den principen gäller inte dömda våldtäktsmän.”

-Den unga kvinnan som under täcknamnet Nora trätt fram och berättat om hur hon misshandlats av Göran Lindberg, polischefen som kallades Kapten Klänning, skriver debattartikel på svt.se under rubriken "Släpp inte ut polischefen som våldtog mig". Men han är redan ute, och har bl a synts shoppande på Ikea enligt tidningarna. Lindberg blev en fri man i helgen. Vi är nog rätt många som undrar hur sådant går till. Ett flagrant exempel på hur allmän rättsuppfattning inte är överens med vår lagstiftning, tror jag.

Skyltsöndag (nästan) utan ord

Skyltar ska naturligtvis inte behöva åtföljas av en massa extra förklaringar.
Denna, tryckt på textil, behöver det exempelvis inte.
Men för fler söndagsskyltar klickar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

FOTOGRAFERAT i Veckans Fönster

Om jag befinner mig på resa finns det en sorts skyltfönster som alltid fångar mitt intresse och får mig att stanna till.
I fönstret ser man hur stora händelser i livet dokumenteras i bild: bröllop, examina, konfirmationer till exempel. De olika fotografierna berättar en hel del om traditioner och hur man ser på de där stora ögonblicken.

Naturligtvis är det samma sak här hemma. Förr i världen var det också här de där speciella högtiderna som gjorde att man gick till fotografen. Nu för tiden har studiofotograferna breddat sitt register. Man erbjuds till exempel att föreviga en gravid mage, bebisen plåtas i sällskap med sina nallar, eller som här nerpackad i en resväska, alternativt omgiven av såpbubblor. Ett älskat husdjur får också posera, för dyra pengar. Brudpar kan välja bakgrund efter smak: en skog, en strand, ett blomsterhav.

Så när Veckans fönster har FOTOGRAFERAT som tema knallar jag iväg till en närbelägen firma med högtidsfotografier som specialitet, även om man också erbjuder passbilder på fem minuter och andra mindre prestigeladdade tjänster.

Kanske undrar någon förbipasserande besökare från fjärran land om vi i Sverige verkligen brukar ha barnen i resväska? För jag kan väl inte vara ensam om att fundera över spåren som kulturen lämnar efter sig i fotostudion ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RÄDSLA

Inte är jag nån Esther Williams-kopia precis. Och inte tar man fel på mig och Therese Alshammar heller. Men simkunnig är jag. Älskar att bada, helst i havet. Fast jag har stor respekt för vatten och undviker stora vågor, går aldrig i när man hissat röd flagg – det har jag lärt mig via metoden "trial and error".

På Capri har man ganska långt till havet när man bor i Anacapri, högst upp på ön. Men det finns naturligtvis ställen där det är härligt att bada. Efter ett tips begav vi oss till Fyren, sedan vi först ringt och kollat: var det grön flagg trots att det blåst en hel del? Jo då, det var bara att hoppa i. Välkomna!

Väl framme vid bryggan tvekade jag ändå. En okänd man såg min tvekan och sa uppmuntrande:
-Vattnet är underbart, släng dig i! (ja han sa det på italienska men budskapet gick fram). Och jag klev ner på badstegen. Hann känna att Medelhavet var ljuvligt, tog ett par simtag. Men såg plötsligt en våg komma rullande mot mig, en våg alltför stor för att jag skulle vilja umgås närmare med den.

Jag vände snabbt mot stegen, men vågen var snabbare. Kände fingrarna glida av räcket och hur jag handlöst slängdes iväg, mot bergväggen. Hör ett rop:
-Hjälp la signora!
Vattnet sköljde över mig, jag kippade efter luft, det brusade häftigt runt hela mig.

En stark hand högg tag i min ena arm, min väninna som inte hunnit doppa sig fiskade upp mina glasögon som var på väg ner i djupet – hur hon nu kunde få tag i dem – och jag kom upp på stegen, upp på den gjutna betongplattan som översköljdes av vatten (ni ser det på bilden som jag tog en stund senare). Jag hade på sekunden en blixtrande huvudvärk, skakade i kroppen, magen knöt sig.

Rädd! Ja, absolut! Livrädd! När naturkrafterna sätter in har människan ganska lite motstånd att bjuda. Det blev inget mer badat. Det kunde rent av ha blivit mitt sista dopp över huvud taget. Den röda varningsflaggan kom upp minuterna efter att jag hade återbördats till landbacken. Och visst var det fortfarande vackert, men inbjudande? Nej.

Veckans tisdagstema är RÄDSLA och det får min bild av badplatsen på Capri illustrera. Fler bilder som illustrerar temat hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT värt att tänka på

"Längs trottoaren, i lätt snöfall, kommer ett dagisgäng vandrande. Färgglada västar. Färgglada miner. Jag blir alltid på så gott humör när jag möter de där grupperna av små människor som håller varandras händer. Tänker på när våra egna var i den åldern. Så mycket glädje, så mycket utveckling, så mycket jobb."

-Jag känner igen mig. Det gör kanske du också. Men den här texten leder vidare. Föreslår att du läser hela Lars Lindströms krönika i Expressen i dag.

Hälsosamt reafynd

Det kan inte ha undgått någon att det numera går att köpa granatäpplen på vartenda svenskt salutorg och i alla matbutiker. Den hårda, blanka, vackert röda frukten är här för att stanna. Jag tillhör sen några år dess vänner, tycker kärnorna piffar upp en alldaglig sallad, passar bra tillsammans med annan frukt och gör dessutom varje födelsedagstårta snyggt prickig. Saften är också god.

Den här frukten är verkligen inte vilken grönsak som helst. Medicinskt har den pluspoäng: den är särskilt hälsobringande för män. På något vis mår prostatan bra av granatäpple. Det tillmäts betydelse i en rad religioner: nämnd i Moseböckerna, figurerar i persisk mytologi, i gamla kinesiska traditioner och har dessutom en särskild roll inom judendomen. Man brukar säga att granatäpple symboliserar önskan om att få många goda gärningar uppfyllda och det ska finnas med när det judiska nyåret firas.

Men granatäpplet är inte lätthanterligt. En av mina manliga vänner, flitig och lyckosam i köket, säger nästan alldeles allvarligt att han helst är iklädd endast kalsonger när han ska gräva ut kärnorna, eftersom det är absolut omöjligt att göra det utan att det stänker långa vägar. Namnet ”granat-” får sin enkla och omedelbara förklaring … och kalsongerna, med färska prickar, hamnar antagligen i tvätten ... medan kocken ställer sig i duschen ...

 

Kärnorna är enligt sägnen 613 stycken. Meddela mig gärna när du kontrollräknat om det stämmer! I väntan på det tar jag fram förklädet och pillrar ut ett nytt gäng små gladröda kamrater till ännu en sallad. Turligt nog var det extrapris: fem spänn för ett praktfullt granatäpple. Ett reafynd godare än de flesta!

Copyright Klimakteriehäxan 

SKYLTSÖNDAG - och en varning?

Den hänger på dörren till det söta rådhuset i Sigtuna, landets äldsta stad. Jag tog en långväga gäst dit på ett besök och hon blev (precis som alla andra inklusive jag själv) förtjust i de små trähusen, de smala gatorna och strandpromenaden, även om isen låg på Mälaren.

När vi kom till det lilla torget undrade hon om vi fick gå in i rådhuset och titta. Vilket inte gick, åtminstone inte just då, efter skylten "Vigsel pågår" satt där den satt. Någon ville ha en privat högtidsstund, och det måste naturligtvis respekteras.

Medan jag förklarade detta för min amerikanska väninna kom ett par grabbar sisådär 25-30 år gamla gående med snön knarrande under skorna. De lade också märke till skylten med de snirkliga bokstäverna. Då hör jag hur en säger:
-Kolla! En ny varningsskylt!
Jo, jag översatte det också.

Copyright Klimakteriehäxan

SKYLTSÖNDAG har sin upprinnelse hos Pumita. Om du också skyltar kan du väl lägga en länk i kommentarerna här också, så hittar vi enkelt!

Veckans fönster står öppet igen - BROKIGT

Fotobloggkedjan Veckans Fönster har haft ledigt över jul och nyår men nu är det dags igen. Och temat som ska illustreras är BROKIGT. En svår uppgift, visar det sig.

Nu har jag valt att sätta etiketten "brokig" på Marimekkos skyltfönster i Helsingfors, plåtat 2012. Kanske skulle deras duktiga designmänniskor inte uppskatta det, men när många mönster ska samsas kan resultatet lätt bli just det: brokigt.

Vilket inte hindrar att de var för sig är hur vackra som helst, och att företagets dekoratörer är uppfinningsrika!
Om du klickar på länken ovan ser du fler fönster. Och om du klickar på bilden ser du den i större format.

Copyright Klimakteriehäxan

Tomteparaden

Det blev ovanligt sent den här gången. Jag brukar hålla på Knut, men i år funkade det inte.
Nu är i alla fall tomteparaden på väg ner i källaren igen, i gott sällskap av adventsstjärnor, juldukar och pynt till granen.
Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän
för det har han lovat!
Fast nu när snön ligger vit på taken, nån vecka för sent, väntar vi på våren.

Copyright Klimakteriehäxan

EBYC – trend för festsugna

USA:s första dam fyller 50 i morgon. Hon ska ha kalas, självklart – det har ju de flesta som fyller ett halvsekel, såväl presidenthustrur som vi vanliga födelsedagsbarn.

Men Michelle Obama ska inte ha vilket Vita Huset-party som helst. Dels påpekas det att de inviterade bör ha bekväma skor. Och så står det "EBYC" på inbjudningskorten, vilket är en förkortning för Eat Before You Come (Ät innan ni kommer).

När hennes make fyllde jämnt för tre år sedan var det barbecue och man vågar anta att folk åt sig mätta på gott och grillat. Nu blir det andra bullar. Gästerna kommer att bjudas på förfriskningar, underhållning, dessert och dans. Beyoncé tros vara en av artisterna. Hon kanske får en bit i personalmatsalen (hon ser inte ut att äta särskilt mycket), medan resten alltså får se till att ha stoppat i sig något innan festen börjar.

Naturligtvis är detta ett hett debattämne i Washington DC med omnejd. De flesta hade väl väntat sig om inte en exklusiv meny med tio olika beståndsdelar så i alla fall en fin trerätters, något att prata om i teves morgonsoffor och analysera i pressen, med synpunkter på val av råvaror och näringsriktighet. Mrs Obama säger sig nämligen vilja inspirera till hälsosammare matvanor i ett samhälle som befolkas av allt fetare medborgare.

Nu är tipset hur som helst att för den som vill ha fest men hålla kostnaderna nere är EBYC den nya trenden som kan sprida sig, även om etikettexpertisen rynkar på näsan.

Bara att haka på! ÄINK! Kan The First Lady så kan väl du!

Fast det är klart: funderar du också på att kontraktera Beyoncé som grädde på (det obefintliga) moset blir det nog inte särskilt billigt ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Happy Birthday Michelle!

Tisdagstema SKRÄP

Vi genererar oavbrutet massor med skräp. Men vi tillhålls också att sopsortera, återvinna, snåla på plasten och återanvända förpack-ningar så gott det går.
Det där tycks inte gälla riktigt stora ägodelar. Skrotbilar lämnas i skogen, avidentifierade i görligaste mån.
Och båtar!

I flera år har den legat utanför Årsta Holmar utanför Södermalms södra sida. Ingen har synts i dess närhet, den har bara legat där. Och legat. Och legat. Uppenbarligen övergiven av sin ägare. Många är vi som ilsknat till över det där vraket, en nedskräpning som hotar miljön, fågellivet, badvattnet, ja hälsan faktiskt.

Då och då har någon kontaktat en tidning och en eller annan notis har det blivit, men båtskrället har legat lika orört.
Så började eländet sjunka för någon vecka sedan. Aktern hade uppenbarligen sprungit läck. Vad fanns där inne, redo att rinna ut i Årstaviken? Bränsle, kan man anta. Och annat också säkerligen.

För några dagar sedan tog jag bilden nedan. Då hade någon lagt ut länsar runt det sjunkande skeppet. Vilket inte gjorde mig gladare, egentligen. Men däremot ännu oroligare. Hur kunde det bara få ligga där?
Skräp av värsta sort!

Men detta är en historia med vad åtminstone jag betraktar som ett lyckligt slut. För i går fraktades vraket bort. Och holmen ligger kvar ostörd, kanske läckaget blev minimalt. Ägaren kom undan. Man kan utgå från att det är vi skattebetalare som står för kostnaderna.
SKRÄP är hur som helst denna veckas tisdagstema.

Låt mig tillägga att jag tycker att det är skräp att folk som besvärat sig med att skaffa en stor båt inte kan göra sig av med den på ett anständigt vis när de tröttnar.

Copyright Klimakteriehäxan

Med Gullan Bornemark på toa

Minns ni henne?

Gullan Bornemark, född 1927, skrev många av vår barndoms låtar. Sånger som fått något av evergreen-status i barnkammaren med omnejd.

Nu har jag en av hennes mest kända sånger ringande i huvudet. Det handlar om att tvätta händerna.

Härom kvällen råkade jag se starten på en brittisk tv-serie som heter Medicin med Mosley. Det handlade om olika saker, men det som verkligen fastnade var det där avsnittet om handtvätt. På mitt jobb precis som på så många arbetsplatser blev det en invasion av handspritsflaskor när influensan eller vad det nu var för sjukdom spred sig som en riktig epidemi. Små antiseptiska våtservetter låg framme på skrivbord och i pentryn. Och folk använde sig av dem, pliktskyldigast. Sjuk vill man ju helst inte bli.

Michael Mosley (brittisk medicinreporter med lång erfarenhet och den som startade flodvågen 5:2) gör en koll: hur ren blir man? Tre metoder prövades. Jag visste direkt vilken som skulle vinna över all modern kemi. Tvål och vatten är nämligen bäst, i alla lägen, det behöver man ingen professorstitel för att känna till.

Alltså slogs även här fast att den som vill blir ren ska tvätta sig med tvål och vatten. Men sen kom den upplysning som fick mig att haja till.

-Hur länge behöver man gnugga händerna då? frågar reportern.
-Lika lång tid som det tar att sjunga ”Happy Birthday” två gånger, är svaret.
Nu har jag gjort en liten enkel enkät i min omgivning. Alla ser lika förvånade ut. SÅ länge?

Om nu någon går förbi en toalettdörr och hör en framsjungen födelsedagshyllning på väldigt oväntat ställe, så vet man vad det beror på.

Kom sedan inte och säg att inte tv gör avtryck på sina tittare ...
Och den som eventuellt vill byta låt kan ju ta ett par verser signerade Gullan Bornemark.

Copyright Klimakteriehäxan

Här har ni hela texten till ”E du vaken Lars?”

E' du vaken, Lars?
E' du vaken Lars, e' du vaken Lars?
Har du tvättat händerna, tvättat händerna?
E' du vaken Lars, e' du vaken Lars?
och har du borstat, har du borstat tänderna?

Ja' e' vaken mor, ja' e' vaken mor,
jag har tvättat händerna, tvättat händerna.
Ja' e' vaken mor, ja' e' vaken mor,
men ja' glömde, men ja' glömde tänderna!

Du e' duktig Lars, du e' duktig Lars,
som har tvättat händerna, tvättat händerna!
Men hur kan du Lars, men hur kan du Lars,
men hur kan du glömma borsta tänderna?

Ja' e' duktig mor, ja' e' duktig mor,
som har tvättat händerna, tvättat händerna.
Men ja' luras, mor, men ja' luras, mor:
Ja' har borstat, ja' har borstat tänderna!
Ha ha ha, det gjorde ja' bra!
Ha ha ha, det gjorde ja' bra!

Text och musik Gullan Bornemark

Skapt som en nors? Skyltsöndag!

Den verkliga betydelsen av uttrycket att vara "skapt som en nors" har jag inte riktig kläm på. Men som jag förstår det är nors ingen fin fisk (slom heter den i andra delar av landet) och den har rykte om sig att vara dummare än andra fiskar, välgrundat eller ej.

Likväl är det detta uttryck som poppar upp i min hjärna när jag tittar på bilden, tagen utanför NK sommaren 2012 när skyltningen än en gång var av det fantasifulla och roliga slaget.

Vem är då dumbommen som får bära fiskhuvudet? Ja om ni tittar noga så ser ni att det ersätter fotografens, alltså min, skalle ... eller så nöjer ni er med att det är den där skyltdockan som är skapt som en nors samtidigt som hon försöker sälja en kjol  ... hur som helst borde denna skylt stämma till lite eftertanke ...

Söndag är det idag hur man än tänker. Vilket betyder att det är läge för en SÖNDAGSSKYLT här på bloggen. Och som vanligt hittar du nog flera skyltar, skojiga, vackra, tänkvärda eller annat, via Pumita. Trevlig söndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Världens Vackraste Väska

Kan man ha en kärlekshistoria med en väska? Självklart!

Och den kärleken kan hålla i sig längre än de flesta moderna äktenskap.

Titta noga på bilden.

Den KAN nämligen föreställa Världens Vackraste Och Mest Älskade Väska.

Jag minns när jag köpte den som hade det varit i går, men det var precis i 70-talets början, på Åhléns i City. Matchade den med läderstövlar i samma färg, ofta till en Marimekko-klänning, långärmad och A-formad, i den smått osannolika färgkombinationen vinrött och brunt. Till saken hör att jag egentligen inte gillar brunt, men kan tycka att det är OK just när det handlar om skodon och väskor.

Skor och stövlar sliter man faktiskt ut om de är någorlunda bekväma. Klädesplagg tvingas man förpassa till historien eftersom de har en tendens att krympa i garderoben, utnötta hinner de sällan bli.

Men handväskor kan ha så gott som evigt liv, i alla fall om de är köpta i förälskelsens rus och kanske också med någon liten uppoffring.

Just den här väskan tyckte jag var DYR, det minns jag. Hur dyr kommer jag dock inte ihåg, men säkert ett par hundra och det var mycket på den tiden, inte minst med tanke på lönens storlek. Vilket inte kunde hindra mig. 

Så här i efterhand är jag lite förvånad över att jag föll pladask för en modell som saknade axelrem, vilket jag numera anser vara ett måste. Men resväskor bärs ju aldrig över axeln, så heller inte denna minivariant.

Många törnar har den fått ta, fodret är trasigt och låset glappar. Omodern? Kanske, vem bryr sig? Men slänga den? Nej, man kastar inte bort sina gamla vänner, även om det är lättare att skaffa nya väskor (och det har jag förvisso gjort) än vanliga vänner av människotyp. Så min lilla läderkoffert fick rätt länge vila, med ålderns rätt. Tills jag en dag kom på att det var dags att ta fram den igen.

Ni vet alla de där sladdarna och laddarna som man ska ha till den privata maskinparken, alltså kameror, mobiler, datorer!? Trassligt och fult ser det ut när de ligger framme och samlar damm.

Men nu har mina fått ett eget bo, strategiskt placerat bredvid laptoppen.

Och jag kan när som helst slänga ett öga på föremålet för min kärlek, som åren egentligen gjort ännu vackrare, med patinering, repor och en och annan rynka. Precis som det går med människor man uppskattar. 

Fast det bara är en väska … om än Världens Vackraste …

Copyright Klimakteriehäxan

Hoppfullt citat

"Dagens kvinnor som är över 60 växte upp med The Beatles, dansade till Abba under diskoeran och samtidigt pågick en brinnande kvinnokamp. Det är orimligt att kräva att dessa kvinnor skulle fösas in i en modemässig 'Mad Men'-era och klä sig i vadlånga kjolar och Ecco-skor för att det 'inte passar sig' med jeans och glittriga toppar.

Det är alldeles för lätt att avfärda kvinnor som går utanför mallen som ålderskrisande. Det är att frånta dem rätten till ett fritt val och reducera deras handlingar till något patetiskt. Det är en effektiv härskarteknik, för vem vill vara över 50 år och uppfattas som patetisk?"

-Malin Collin, ung krönikör i Expressen, inspireras av äldre kvinnor som struntar i vad omvärlden tycker och lever sitt eget liv. Det ger henne framtidshopp!

Tisdagstema RÖK

Denna bit av ett får har varit utsatt för rök.

Vilket gjort den hållbar och god, men svårhanterad ... 

Jag har gått lös på den med olika knivar, stora och små, och det var något av ett träningspass för armarna. Men nu är det mesta av köttet borta och uppätet.

Veckans tisdagstema är alltså RÖK och därav en bild på vår rökta fårfiol, eller åtminstone det som återstår av den. Om ni klickar här får ni kanske titta på lite vackrare rökbilder ...

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om självinsikt - eller brist på densamma?

"Det sägs att det man retar sig på hos andra är det som påminner om ens egna fel. Det förstår jag inte alls. Jag retar mig på andra när de är självupptagna, inskränkta och utan självinsikt."

- Linn Fleisher tecknar serien "F.d. fru Frideborg" i ett gammalt nummer av Tara som jag råkar bläddra i. Hon slår väl därmed huvudet väldigt mitt på en rätt stor spik ...

Som gjord för stora gester

Det finns uppemot 200 000 aktiva bloggare i Sverige. Och tillsammans skrev de (vi!) runt 17 miljo-ner blogginlägg under 2012. Det kan ha blivit ännu fler under 2013, den siffran finns inte än.

De flesta är tjejer eller kvinnor.  Majoriteten antagligen sådana som jag, som bloggar mest för sin egen skull. Många – som jag – utan reklam. Många som upplåtit sin sida för annonser blir besvikna: där väntar sällan de stora pengarna. Många bland dem som kallar sig ”modebloggare” och etablerar kontakt med butikskedjor  i  kläd- och sminkbranschen tycks kunna få en del gratis varuprover. Det lönar sig väl på sitt sätt, något man förvisso kan ha olika åsikter om.

Men några har definitivt lyckats skapa en framtid med hjälp av sin blogg.

En av dem heter Kenza Zouiten, som startade sin bloggarkarriär 2006, bara 15 år gammal. Hon lyckades snart fånga massor av läsare – och ta vara på intresset. Sedan dess har hon fått massor av priser och synts i rader av olika sammanhang, som modell och mannekäng bland annat.

På sitt karriärsträd har hon också en gren som smyckedesigner. Och det är inte de mest diskreta skapelserna man har att erbjuda med hennes signatur: Kenza vill synas, och det vill hon också ska gälla för de smycken hon formgett. Kolla in fågelringen bara! Som gjord för stora gester, för att dra till sig blickarna, för att sätta extra tryck med den där handviftningen som apostroferar något smart bärarinnan just sagt.

Min fågelring från Kenza-kollektionen för något år sedan är köpt på rea hos Guld-Fynd, tänkt som en present till Dottern. Fast just den kreationen föll henne inte i smaken, skulle det visa sig, hon föredrog andra Kenza-skapelser.

Alltså blev reafyndet (nummer 58 i serien "Pippi på fåglar") mitt. Vilket ger mig anledning att än en gång reflektera över fenomenet ”rea hos guldsmeden”. När blev det verklighet? Det fanns definitivt inte för ett antal år sedan, fast jag vet inte hur många.

Och visst begriper jag att när smycken också i ädla metaller blir alltmer modeanpassade kan de bli liggande osålda. Men rea på diamanter?!? Kul för den som ska köpa superglitter, naturligtvis. Ändå blir jag förvånad, varje gång. Fast en sak har ju de dyraste ädelstensskapelserna gemensamt med bloggarens trendigare, mer kortlivade (och betydligt billigare) kollektion: de är i grund och botten gjorda för stora gester.

Copyright Klimakteriehäxan

Inte lätta att vända ... ens på en Skyltsöndag

Vi har hört det förut, uttrycket att det är svårt att lära gamla hundar sitta.
I Norge har begreppet överförts på kvinnor. Det är svårt att vända på gamla damer, nämligen! De vet ju ofta vad de vill och vart de vill och när de väl är på väg är det enklast att inte försöka stoppa dem ...

"Gammel dame är vond å vende", ny norsk komedi, kommer man snart att kunna se på Dizzie showteater i Oslo. Av affischen att döma blir det en föreställning i hög fart och med gott humör.
Ja vem vet – om man sutte där i publiken skulle man kanske inte bara känna igen sig själv, man skulle kanske bli igenkänd också!

Fler söndagsskyltar hittar du säkert via bloggen Pumans dotter.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar igen - nu nummer 57

Det är kul med kreativa människor, folk med idéer och dessutom försedda med både händer och hjärnor som klarar av att omsätta alla snilleblixtar som kan dyka upp i synbara resultat.
Jag hade länge en arbetskamrat som tillhörde den där skapande delen av människosläktet, och i mina gömmor finns åtskilliga verk av hennes hand.

Konstnärinnan heter Margareta Lindberg, men hon kallas Héti och signerar sina produkter så. Mina två fågelbroscher är som de flesta saker hon gör utsågade i tunt trä och sedan individuellt handmålade. I mina lådor finns fler broscher: påskkäring, midsommarstång, jultomte och dessutom någon blomma.

Och eftersom jag inte kan lägga av med min serie Pippi på fåglar kommer de här två, så att ni kan glädjas med mig åt dem. De får nummer 57 i ordningen (ja de får faktiskt dela ...). Visst är de fina?
Klickar du sedan på etiketten "pippi" här nedan kan du bekanta dig med många av mina fågelvänner, de flesta med någon liten historia!

Copyright Klimakteriehäxan

Tomt i boet

Det har faktiskt gått mer än fyra år sedan Dottern packade några kassar och drog västerut, mot Det Stora Äventyret, De Många Norska Kronorna och allt som hör därtill.

Ingenting tyder på att hon tänker flytta tillbaka till sitt gamla hemland. Men som tur är kommer hon på besök ibland, som nu till jul och nyår när hon lyckades bli långledig.

Och märkvärdigt nog går det så fantastiskt fort att vänja sig vid att hon bor här, precis som förr. Hemtamt att vara en till vid middagsbordet, en till att önska godnatt, en till att fråga om något särskilt behövs från matbutiken.

Så tar helgerna slut. Arbetet kallar. Vardagen är tillbaka. Jag kör henne till tåget i den grå januarimorgonen.

Och boet känns tomt, igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ferdinand och jag

Ferdinand har jag alltid gillat. Ni vet den där Disney-tjuren som kan ses varje julafton på eftermiddagen, efter doppet i grytan men före julklappsutdelningen. Missar honom ytterst ogärna fast jag kan alltihop utantill, ruta för ruta, textrad efter textrad.

Jag känner igen mig i honom. Förstår precis hans njutning när han sitter där under korkeken och luktar på blommorna. Vet mycket väl hur det känns att bli stungen i baken, fast jag bara drabbats av getingstick, ingen humleattack.

En vacker dag blir så Ferdinand headhuntad till den stora tjurfäktningen i Madrid, tack vare det där insektsbettet som gör honom alldeles rasande. Han verkar vara en riktig stridstjur, en modig kämpe. Tror de.

Han åker iväg, dragen på vagn, till tjurfäktningsarenan där utmanaren, toreadoren, väntar. Liksom den månghövdade publiken som hoppas på dramatik, blod, spänning – och Ferdinands säkra död. Visst kommer ni ihåg hur Ferdinand försiktigt kikar in genom porten, för att snabbt dra sig tillbaka. Var har han egentligen hamnat? Ingen korkek, inga blommor, ingen mamma Mu!

Just där kände jag igen mig i honom i dag igen. Första gången skulle jag gå tillbaka in på jobbet efter en hel månads frånvaro, semester/hemester, med många blommor att lukta på under min "korkek". Men vad väntade där inne? En tjurfäktare som skulle bli besvärlig att tas med?

Jag kan konstatera att likheterna med Ferdinand inte upphörde där. För jag överlevde ju också. Fast det kommer nog att dröja rätt länge innan jag får sitta under korkeken nästa gång. Men då blommar det kanske på riktigt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Gott Nytt År!

Då är det alltså dags.
Byt almanacka, sätt nya blad i filofaxen, ladda upp den nya kalendern i maskinparken, kolla att alla klockor har hängt med! Lär dig skriva 2-0-1-4!
Jag kommer ihåg att man alltid skrev fel när man var liten, den invanda siffran satt liksom fast i fingrarna.

Nyårslöften? De gamla vanliga? Sluta röka, börja motionera, äta sundare, nobba godis, ha en vit vecka lite då och då, till exempel? Jaså! Hemligt!?

Ja det kan ju vara klokt eftersom de alltid visar sig vara så svåra att infria, de där utfästelserna. Får ju faktiskt politikers vallöften att framstå som bergsäkra – jo, statistik visar, vad ni än tror, att fler vallöften än man anar realiseras. Och just i år lär vi få en rejäl provkarta, "supervalåret" kallas det.

Som en liten nyårshälsning från Kungl. Hufvudstaden kommer vinterlandskapet från Sergels Torg till er. Vintrigare än så verkar det just nu inte bli. Men de många små lamporna har i alla fall lyst upp en mestadels jämngrå och inte sällan regntung decemberhimmel.

Nu är det bara att ta sats: 2014, här kommer vi!

Copyright Klimakteriehäxan