Korta startsträckor är bra. Någon får en idé och skrider till verket. Det kan vara en utflykt, ett inköp, ett biobesök eller en gemensam måltid. Jag tror att folk ofta planerar alldeles för mycket och in i detalj, fast ingenting (eller i alla fall väldigt lite) blir bättre för det.
Själv blir jag mest nervös när jag får en fråga i maj som lyder "Kan ni komma hem till oss den sjunde augusti på en bit mat?". Jag svarar så gott som undantagslöst på en sån undran att det låter trevligt, om vi bara är i livet då. För det kan man ju faktiskt inte vara helt säker på, oavsett ålder och allmänt hälsotillstånd.
Har man fått en sådan inbjudan kan man inte låta bli att undra hur förberedelserna ter sig. Jo, jag vet att entusiaster provlagar maträtterna de tänker lägga upp vackert på faten, väljer viner under enorma kval och funderar över vem som bör sitta bredvid vem, bryter manglade servetter och lägger fram bestick med millimeterprecision.
Skulle du bli bjuden hem till oss blir det inte ett sånt kalas, den saken är helt klar. Du kan utgå ifrån att du får kort varsel, och då är ju jag naturligtvis helt på det klara med att mina tilltänkta gäster redan kan vara upptagna. Vilket betyder att jag så småningom gör ett nytt försök, förmodligen lika spontant och oplanerat som det första. Maten jag bjuder på har jag blivit inspirerad till att servera under en runda på Ica. Med stor sannolikhet är det något lättlagat.
Dumt? Tja, det passar förstås inte alla. Vi människor har ju lite olika kontrollbehov. Men förvånansvärt många blir glatt överraskade över det där telefonsamtalet på förmiddagen som leder till en middag samma kväll. Och det är ju trivseln och samvaron vi är ute efter, samtidigt som vi ska bli mätta och belåtna. Man kan uppnå alltihop med riktigt kort startsträcka, jag lovar!
Åtminstone förr i världen var det vanligt i mina trakter att man bara knackade på hos en bekant eller granne. Då blev det lite kaffe och en pratstund, utan någon planering över huvud taget. I storstaden händer inte sådant, ingen har "vägarna förbi" helt apropå, inget utrymme för spontana träffar finns kvar. Det är verkligen synd!
Om ni kräver bevis för att den korta startsträckan fungerar kan jag berätta, att Maken och jag bestämde oss för att hålla bröllop med åtta dagars framförhållning. (Vi hade inte känt varandra länge heller.) Det blev en kul tillställning med ett femtital gäster, alla dansade, åt och drack, folk höll tal, skrattade och sjöng. Och vi är fortfarande, 37 år senare, gifta. Trots den (i sammanhanget) extremt korta startsträckan.
 |
| En högoddsare som gick in. Trots den korta startsträckan. |
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
