Nyårsafton. Vi förväntas se tillbaka och minnas det goda, det roliga. Vi förväntas se framåt och planera för det goda, det roliga. Och det är naturligtvis alldeles riktigt: det negativa, det sorgliga, det inträffar oftast utan förvarning, och det är också sådant man helst vill slippa minnas, även om det inte går.
Många är de sorters besvärjelser som folk ägnar sig åt för att förebygga de personliga katastroferna. Vi hälsar varandra ”Gott Nytt År” med en sällan skådad frenesi, även om det sker helt rutinmässigt och utan särskilt mycket eftertanke. Vi avlägger löften till höger och vänster för att bli bättre människor och därigenom också bidra till det allmänna välståndet.
Vi höjer glasen med bubblande dryck och önskar oss stort och smått, i tysthet eller klart uttalat. Hoppet lyser om nyårsfirarna: Visst ska det nya året bli ännu bättre än det förra?
Det finns ett sätt att öka chanserna för det som är alldeles nytt för mig: ät tolv vindruvor i takt med klockslagen vid midnatt den sista dagen på året!
Detta tycks vara en mångårig tradition i Spanien. Varje uppäten druva borgar för att det ska gå en väl en av det kommande årets månader.
Kanske kom denna sed till på grund av att druvodlare fått överskottsskörd och försökt hitta på ett knep att få avsättning också för den.
Kanske finns något annat magiskt i vindruvor även innan de hamnat i förädlad form i flaska?
Blå eller gröna druvor kvittar lika, så vitt jag förstår. Kärnfria underlättar när de ska sväljas sekundsnabbt.
Och vem vet, det kanske funkar.
Så varför inte införa en ny ritual för nyårsafton och pröva?
Medan vita flingor yr utanför mitt fönster önskar jag er Gott Nytt År!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 31, 2007
söndag, december 30, 2007
Ett riktigt reafynd
Det var ett par dagar före julafton. Dags att storhandla: skinka, doppbulle, kalvsylta, korvar, lutfisk, must – ja allt det där vanliga.
Dessutom måste man ha blommor till jul. Hyacinter, julstjärnor, gärna tulpaner.
Julstjärnor, både vita och röda, hade jag försett mig med, hyacinter likaså. Nu var det alltså dags för tulpanerna. Men de som Ica-butiken hade såg lite ledsna ut, lockade inte till köp – en femtilapp för blommor som redan i affären hänger med huvudet är inte kul.
Då föll min blick på en plasthink. Den var full av rosor.
Buntar med tio blommor i olika färger, ordinarie pris 49:90 precis som för tulpanerna.
Det var bara det att rosorna hade fått en ny, större, röd prislapp: 10 kronor. Någon hade ansett att de passerat sitt bäst-före-datum.
De såg inte alls dåliga ut – och vad kan gå fel för en enkel tia? Om de står ett par dagar har man ju ändå fått valuta för pengarna! Jag slog till. På julrosor, så att säga.
Nu har en vecka gått. Alla rosorna finns kvar. Några har jag halshuggit och lagt i en vattenfylld skål – ett jättebra sätt att förlänga livslängden på de flesta snittblommor, snyggt blir det också! Men några står karskt kvar i en vas. Okej då, lite äldre och skrynkligare, fast så går det ju med oss alla! Ändå klart njutbara. Och de hade inte hållit så där länge om jag betalat dyrt för dem i en "riktig" blomsteraffär, det säger jag av bister erfarenhet.
Här har ni årets verkliga reafynd för min del!Copyright Klimakteriehäxan
Dessutom måste man ha blommor till jul. Hyacinter, julstjärnor, gärna tulpaner.
Julstjärnor, både vita och röda, hade jag försett mig med, hyacinter likaså. Nu var det alltså dags för tulpanerna. Men de som Ica-butiken hade såg lite ledsna ut, lockade inte till köp – en femtilapp för blommor som redan i affären hänger med huvudet är inte kul.
Då föll min blick på en plasthink. Den var full av rosor.
Buntar med tio blommor i olika färger, ordinarie pris 49:90 precis som för tulpanerna.
Det var bara det att rosorna hade fått en ny, större, röd prislapp: 10 kronor. Någon hade ansett att de passerat sitt bäst-före-datum.
De såg inte alls dåliga ut – och vad kan gå fel för en enkel tia? Om de står ett par dagar har man ju ändå fått valuta för pengarna! Jag slog till. På julrosor, så att säga.
Nu har en vecka gått. Alla rosorna finns kvar. Några har jag halshuggit och lagt i en vattenfylld skål – ett jättebra sätt att förlänga livslängden på de flesta snittblommor, snyggt blir det också! Men några står karskt kvar i en vas. Okej då, lite äldre och skrynkligare, fast så går det ju med oss alla! Ändå klart njutbara. Och de hade inte hållit så där länge om jag betalat dyrt för dem i en "riktig" blomsteraffär, det säger jag av bister erfarenhet.
Här har ni årets verkliga reafynd för min del!Copyright Klimakteriehäxan
Gärna reklam - men bara när jag själv vill!
Tro inte att jag generellt ogillar reklam.
Tvärtom, jag hyllar teorin att reklamerbjudanden kan utnyttjas till ens egen förmån – så länge man nappar på extrapriserna som gäller varor man ändå skulle köpa.
Alltså har jag ingen ”Nej tack till reklam”-skylt på ytterdörren, men när trycksakerna dräller in rensar jag snabbt.
Sedan sätter jag mig vid lämpligt tillfälle och bläddrar i det jag behållit för att se om där finns något av intresse.
Och det är just där haken ligger: jag vill välja NÄR jag ska ta del av reklam. Ska jag gå på bio försöker jag ta reda på hur lång rullen med choklad, jeans och kommande filmer är. Vill helst sjunka ner i fåtöljen sekunderna innan den "riktiga" filmen börjar.
Framför teven har jag kommit fram till, att det bästa sättet att se de program man gillar är att spela in dem, titta i efterhand – och då snabbspola reklamavbrotten. Funkar utmärkt både med Desperate Housewives och Let´s Dance. Det blir en perfekt teve-kväll!
Så läser jag i dagens SvD en artikel om dagens medievärld. Där står att numera motsvarar reklamen på nätet inte mindre än fjorton (14) procent av ALL reklam och tredje kvartalet 2007 var den större än i teve.
Då fattar jag ingenting.
För hittills har jag i princip ALDRIG klickat på en annons som kommer upp på skärmen. Nu kan väl inte det vara alldeles sant, men låt oss säga att jag tittat på tio-femton stycken. Inte mycket på det numera inte föraktliga antal år som jag har varit flitig datoranvändare.
Hur kan det löna sig, jag bara undrar? Sitter alla ni andra där och läser annons efter annons?
Och till mina bloggarkollegor har jag då också en fråga: ni som har annonser på era bloggar, tjänar ni verkligen några pengar på det?
För om jag fattat saken rätt blir det bara betalning per klick. Och i så fall, gott folk, har i alla fall jag inte bidragit till att höja era inkomster, hur flitigt jag än har besökt er. Det är helt säkert att en annons i en blogg har jag aldrig klickat in mig på, och jag kommer med största sannolikhet heller aldrig att göra det.
Men om jag är helt ute och seglar kan ni väl berätta det? För om jag blir rik på kuppen är jag naturligtvis villig att rucka på mina principer…
”Nu har vi kunnat konstatera att du går att köpa, det enda som kvarstår är att komma överens om priset” är en replik värd att minnas – hämtad ur en historia om ett äkta par som låter den annars så ärbara hustrun älska med en rik man för att förstärka hushållskassan.
Fast nu talar vi inte om någon sorts kärlek, bara om en blogg.
Copyright Klimakteriehäxan
Tvärtom, jag hyllar teorin att reklamerbjudanden kan utnyttjas till ens egen förmån – så länge man nappar på extrapriserna som gäller varor man ändå skulle köpa.
Alltså har jag ingen ”Nej tack till reklam”-skylt på ytterdörren, men när trycksakerna dräller in rensar jag snabbt.
Sedan sätter jag mig vid lämpligt tillfälle och bläddrar i det jag behållit för att se om där finns något av intresse.
Och det är just där haken ligger: jag vill välja NÄR jag ska ta del av reklam. Ska jag gå på bio försöker jag ta reda på hur lång rullen med choklad, jeans och kommande filmer är. Vill helst sjunka ner i fåtöljen sekunderna innan den "riktiga" filmen börjar.
Framför teven har jag kommit fram till, att det bästa sättet att se de program man gillar är att spela in dem, titta i efterhand – och då snabbspola reklamavbrotten. Funkar utmärkt både med Desperate Housewives och Let´s Dance. Det blir en perfekt teve-kväll!
Så läser jag i dagens SvD en artikel om dagens medievärld. Där står att numera motsvarar reklamen på nätet inte mindre än fjorton (14) procent av ALL reklam och tredje kvartalet 2007 var den större än i teve.
Då fattar jag ingenting.
För hittills har jag i princip ALDRIG klickat på en annons som kommer upp på skärmen. Nu kan väl inte det vara alldeles sant, men låt oss säga att jag tittat på tio-femton stycken. Inte mycket på det numera inte föraktliga antal år som jag har varit flitig datoranvändare.
Hur kan det löna sig, jag bara undrar? Sitter alla ni andra där och läser annons efter annons?
Och till mina bloggarkollegor har jag då också en fråga: ni som har annonser på era bloggar, tjänar ni verkligen några pengar på det?
För om jag fattat saken rätt blir det bara betalning per klick. Och i så fall, gott folk, har i alla fall jag inte bidragit till att höja era inkomster, hur flitigt jag än har besökt er. Det är helt säkert att en annons i en blogg har jag aldrig klickat in mig på, och jag kommer med största sannolikhet heller aldrig att göra det.
Men om jag är helt ute och seglar kan ni väl berätta det? För om jag blir rik på kuppen är jag naturligtvis villig att rucka på mina principer…
”Nu har vi kunnat konstatera att du går att köpa, det enda som kvarstår är att komma överens om priset” är en replik värd att minnas – hämtad ur en historia om ett äkta par som låter den annars så ärbara hustrun älska med en rik man för att förstärka hushållskassan.
Fast nu talar vi inte om någon sorts kärlek, bara om en blogg.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 29, 2007
Mannen i den röda hatten
Trodde någon att Stockholm är en turiststad bara på sommaren?
Tja, jag har nog lutat åt det. Fel, fel, fel!
Hamnade mitt emellan två glesa bussturer och bestämde mig för att gå ett par hållplatser för att hålla värmen uppe. Då inser jag plötsligt att Stockholm också så här års surrar av språk, några som går att identifiera, andra vars ljudbild inte ger en enda ledtråd.
Sightseeing-båtarna som tar folk runt på Mälarens vatten går sina turer, och passagerarkön är lång som vore det dags för badutflykt en het sommardag.
Kanske är det så att helgdagarna dragit hit fler gäster än vanligt – eller så är min tro att turisterna huvudsakligen kommer på sommaren helt föråldrad.
Och trots att himlen är grå och färgerna i stadsbilden få använder folk flitigt sina kameror.
Då får jag plötsligt se honom.
Han står på Skeppsbron och fotograferar. Vilket motiv han spanat in vet jag inte. Det är mannens huvud jag stirrar som förhäxad på.
Han har en herrhatt av alldeles vanlig modell på skallen. Men hatten är synnerligen ovanlig, för den är knallröd. En färg som brukar finnas på mäns toppluvor, javisst. Fast inte på hatt.
Han är Mannen i Den Röda Hatten!
Fullständigt underbart!
Jag blir alldeles varm vid anblicken. Fiskar fram min egen kamera och tar en bild på honom, på långt håll, tyvärr.
Han märker inget. Jag vänder om och fortsätter min vandring.
Men ångrar mig intensivt.
Jag hade en impuls att gå fram till honom, säga något i stil med ”You look gordious in that hat – may I take a picture of you?”. Fast gjorde det alltså inte.
Så korkat.
En man som är så modig att han går omkring i en knallröd hatt skulle väl bara ha blivit glad. Skulle gärna ha poserat framför min lilla kamera. Eller? Mig gjorde han i alla fall riktigt lycklig.
Fram för fler herrar i röda hattar! Och nästa gång jag ser en ska jag sannerligen gå fram och delge honom min uppskattning! Samt be att få ta en närbild...Copyright Klimakteriehäxan
Tja, jag har nog lutat åt det. Fel, fel, fel!
Hamnade mitt emellan två glesa bussturer och bestämde mig för att gå ett par hållplatser för att hålla värmen uppe. Då inser jag plötsligt att Stockholm också så här års surrar av språk, några som går att identifiera, andra vars ljudbild inte ger en enda ledtråd.
Sightseeing-båtarna som tar folk runt på Mälarens vatten går sina turer, och passagerarkön är lång som vore det dags för badutflykt en het sommardag.
Kanske är det så att helgdagarna dragit hit fler gäster än vanligt – eller så är min tro att turisterna huvudsakligen kommer på sommaren helt föråldrad.
Och trots att himlen är grå och färgerna i stadsbilden få använder folk flitigt sina kameror.
Då får jag plötsligt se honom.
Han står på Skeppsbron och fotograferar. Vilket motiv han spanat in vet jag inte. Det är mannens huvud jag stirrar som förhäxad på.
Han har en herrhatt av alldeles vanlig modell på skallen. Men hatten är synnerligen ovanlig, för den är knallröd. En färg som brukar finnas på mäns toppluvor, javisst. Fast inte på hatt.
Han är Mannen i Den Röda Hatten!
Fullständigt underbart!
Jag blir alldeles varm vid anblicken. Fiskar fram min egen kamera och tar en bild på honom, på långt håll, tyvärr.
Han märker inget. Jag vänder om och fortsätter min vandring.
Men ångrar mig intensivt.
Jag hade en impuls att gå fram till honom, säga något i stil med ”You look gordious in that hat – may I take a picture of you?”. Fast gjorde det alltså inte.
Så korkat.
En man som är så modig att han går omkring i en knallröd hatt skulle väl bara ha blivit glad. Skulle gärna ha poserat framför min lilla kamera. Eller? Mig gjorde han i alla fall riktigt lycklig.
Fram för fler herrar i röda hattar! Och nästa gång jag ser en ska jag sannerligen gå fram och delge honom min uppskattning! Samt be att få ta en närbild...Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 28, 2007
Tomrum
I går levde hon.
Idag är hon död och begraven.
Jag vet egentligen ingenting om Pakistan och ytterst lite om Benazir Bhutto.
Men en sak vet jag: det var eländigt att hon blev sprängd i bitar där i Rawalpindi, alldeles efter ett avslutat valtal.
Vi behöver sådana kvinnor som Benazir: välutbildade, smarta, modiga, självständiga, ja hon var till och med vacker. Hon var en person som märktes, som hördes, som gjorde skillnad. Hon lärde känna politikens villkor tidigt. Hennes tid som premiärminister – första kvinnan på en sådan post i hela den muslimska världen – tog visserligen slut med en korruptionsskandal, men hon behöll trots det en stor del av sin popularitet.
Valet som är planerat till den 8 januari räknade expertisen med att hon skulle vinna, när hon nu återvänt från exilen och gett sig in i kampanjen, som ledare för det parti hennes far en gång grundade.
Därav blev intet. I stället ännu en självmordsattack, blodbad, död. Ännu ett med våld skapat tomrum.
Och även vi som nästan inget vet om Pakistan och absolut inte kände Benazir Bhutto har anledning att sörja henne. Sådana som hon behövs, lite överallt i världen.
Copyright Klimakteriehäxan
Finns förstås hur mycket nyhetsartiklar som helst att läsa om detta. Här är vägen till en i SvD och här till DN.
Idag är hon död och begraven.
Jag vet egentligen ingenting om Pakistan och ytterst lite om Benazir Bhutto.
Men en sak vet jag: det var eländigt att hon blev sprängd i bitar där i Rawalpindi, alldeles efter ett avslutat valtal.
Vi behöver sådana kvinnor som Benazir: välutbildade, smarta, modiga, självständiga, ja hon var till och med vacker. Hon var en person som märktes, som hördes, som gjorde skillnad. Hon lärde känna politikens villkor tidigt. Hennes tid som premiärminister – första kvinnan på en sådan post i hela den muslimska världen – tog visserligen slut med en korruptionsskandal, men hon behöll trots det en stor del av sin popularitet.
Valet som är planerat till den 8 januari räknade expertisen med att hon skulle vinna, när hon nu återvänt från exilen och gett sig in i kampanjen, som ledare för det parti hennes far en gång grundade.
Därav blev intet. I stället ännu en självmordsattack, blodbad, död. Ännu ett med våld skapat tomrum.
Och även vi som nästan inget vet om Pakistan och absolut inte kände Benazir Bhutto har anledning att sörja henne. Sådana som hon behövs, lite överallt i världen.
Copyright Klimakteriehäxan
Finns förstås hur mycket nyhetsartiklar som helst att läsa om detta. Här är vägen till en i SvD och här till DN.
Dagens ögonöppnare
"Tar alla Nokia-användare ur sin laddare ur eluttaget efter laddning sparar det lika mycket energi som 100 000 europeiska hushåll förbrukar om året."
Sagt av Nokias miljöchef Markus Terho in en intervju med TT.
Blir man förvånad – eller blir man alldeles HÄPEN?
Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Och försäkrar mig om att laddaren är urplockad.
Sagt av Nokias miljöchef Markus Terho in en intervju med TT.
Blir man förvånad – eller blir man alldeles HÄPEN?
Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Och försäkrar mig om att laddaren är urplockad.
torsdag, december 27, 2007
Tisdag på torsdag
På mitt fina glasfat i den teknik som kallas "fusion" står dessa dagar ett blockljus i sällskap med lite julpynt.
Tisdagstemat denna vecka: jul. Jag är lite sent ute, det medges - fast det känns lite som tisdag, även om det nu råkar vara torsdag - nästan fredag, faktiskt!
God fortsättning!
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstemat denna vecka: jul. Jag är lite sent ute, det medges - fast det känns lite som tisdag, även om det nu råkar vara torsdag - nästan fredag, faktiskt!
God fortsättning!
Copyright Klimakteriehäxan
Drömprinsen
Äktenskaplig lycka är ett relativt begrepp. Det finns par som hållit ihop sedan tonåren och till sist dör hand i hand. Men vanligare är att den där lyckan bleknar, får lite skråmor. Ibland blir skadorna omöjliga att reparera.
För omgivningen kan sprickorna i fasaden vara tydliga, och ingen blir förvånad när beskedet om skilsmässa kommer.
Fast i andra fall slår uppbrottet ned som en bomb.
Min väninna K har varit gift i över tjugo år med en och samme man. Nog har hon klagat lite då och då, på ovanor, gnällighet, trista sidor som blivit alltmer framträdande med åren. Gubben har grånat, magen är större, hakan hängigare. Och hon har inte sällan ägnat sig åt verklighetsflykt. Funderat över hur livet kunde ha blivit. Om hon till exempel i stället hade slagit sina påsar ihop med den där killen… han som hade bruna glada ögon, alltid ett skämt redo, ständig trivselspridare – och dessutom med en vältränad kropp som utstrålade virilitet på långt håll.
Så när maken framstod i sin allra tristaste vardagsgrå dager tänkte K ofta på den andre, grabben från förr. Han blev Drömprinsen. Deras relation hade bara runnit ut i sanden, fick aldrig ett konkret slut. Varför? Tänk om? Hon berättade allt hon kom ihåg, log åt minnena.
Vid enstaka tillfällen tyckte hon själv att hon bar sig lite fånigt åt. Då pratade hon en stund om Richard Gere i stället, också en Drömprins fast av ett annat slag.
Men när K plötsligt stod inför faktum: maken hade hittat något yngre och snyggare, ny bostad var redan ordnad, väskorna snabbt packade och formaliteterna klara på bara någon vecka (eftersom barnen var stora) stod hon där. Stirrade ut i tomma intet och undrade vilken vägg hon rusat in i, vilken lavin som ryckt henne med sig, vilken malström som försökt dränka henne. För trots allt hade hon inte sett det komma.
Då plockade hon fram Drömprinsen ur minnet en gång till. Mindes hans varma händer, hans mjuka hår, hans skrattande ögon, hans intensiva röst. Undrade igen hur hon hade kunnat låta det ske, hur han bara hade fått försvinna spårlöst ur hennes liv.
Med ny energi och modern teknik kunde hon snart lokalisera honom. En tid gick. K funderade fram och tillbaka. Så tog hon steget. Etablerade kontakt. Kallpratade en stund. Ställde till sist frågan: Ville han möjligen ses, för gamla tiders skull?
Han sa ja. Tid och plats för mötet bestämdes. K var nervös i dagar, bytte frisyrer, prövade ny make up, stod i timmar framför garderoben och valde. ”Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck” heter det ju – nu var detta ändå på sätt och vis hennes andra chans, eftersom ungefär tjugofem år gått sedan sist.
När det så äntligen är dags har hon frossbrytningar och för trånga, men vansinnigt snygga, skor. Hon sitter vid ett bord på det café de har valt. Det är ganska få kunder där inne. Hennes ögon vilar oavvänt på dörren. Tankarna flyger. Tänk om han inte kommer? Tänk om hon bara gjort sig fånig? Tänk om den nyss förlupne maken kommer förbi och ertappar henne, på jakt efter en karl?
Plötsligt står en man vid hennes stol. Hon har trots allt inte lagt märke till att han kommit in. Men nu, när han tilltalar henne, känner hon genast igen rösten. Fast inte resten.
Drömprinsen har grånat, magen är större, hakan hängigare.
Besvikelsen hon känner går inte att bortse ifrån, inte att dölja. Långt senare skulle hon komma att undra om hans reaktion när han fick syn på henne var den samma.
De dricker var sin capuccino och pratar om då. De berättar lite om vad som hänt under mellantiden. De redovisar var sitt havererat äktenskap.
De nämner aldrig möjligheten av ett nytt möte.
Efter en snabb och lätt krystad kindpuss skils de åt, går åt var sitt håll in i folkvimlet.
Det vilar en sorts sorg över K när hon så småningom berättar. Det fanns ingen väg tillbaka. Det gör sällan det.
Även om vi inte vill tro det när vi drömmer om dem, så blir också Drömprinsar äldre.
Minst ett år för varje nyår som passeras.
Precis som alla andra.
Copyright Klimakteriehäxan
För omgivningen kan sprickorna i fasaden vara tydliga, och ingen blir förvånad när beskedet om skilsmässa kommer.
Fast i andra fall slår uppbrottet ned som en bomb.
Min väninna K har varit gift i över tjugo år med en och samme man. Nog har hon klagat lite då och då, på ovanor, gnällighet, trista sidor som blivit alltmer framträdande med åren. Gubben har grånat, magen är större, hakan hängigare. Och hon har inte sällan ägnat sig åt verklighetsflykt. Funderat över hur livet kunde ha blivit. Om hon till exempel i stället hade slagit sina påsar ihop med den där killen… han som hade bruna glada ögon, alltid ett skämt redo, ständig trivselspridare – och dessutom med en vältränad kropp som utstrålade virilitet på långt håll.
Så när maken framstod i sin allra tristaste vardagsgrå dager tänkte K ofta på den andre, grabben från förr. Han blev Drömprinsen. Deras relation hade bara runnit ut i sanden, fick aldrig ett konkret slut. Varför? Tänk om? Hon berättade allt hon kom ihåg, log åt minnena.
Vid enstaka tillfällen tyckte hon själv att hon bar sig lite fånigt åt. Då pratade hon en stund om Richard Gere i stället, också en Drömprins fast av ett annat slag.
Men när K plötsligt stod inför faktum: maken hade hittat något yngre och snyggare, ny bostad var redan ordnad, väskorna snabbt packade och formaliteterna klara på bara någon vecka (eftersom barnen var stora) stod hon där. Stirrade ut i tomma intet och undrade vilken vägg hon rusat in i, vilken lavin som ryckt henne med sig, vilken malström som försökt dränka henne. För trots allt hade hon inte sett det komma.
Då plockade hon fram Drömprinsen ur minnet en gång till. Mindes hans varma händer, hans mjuka hår, hans skrattande ögon, hans intensiva röst. Undrade igen hur hon hade kunnat låta det ske, hur han bara hade fått försvinna spårlöst ur hennes liv.
Med ny energi och modern teknik kunde hon snart lokalisera honom. En tid gick. K funderade fram och tillbaka. Så tog hon steget. Etablerade kontakt. Kallpratade en stund. Ställde till sist frågan: Ville han möjligen ses, för gamla tiders skull?
Han sa ja. Tid och plats för mötet bestämdes. K var nervös i dagar, bytte frisyrer, prövade ny make up, stod i timmar framför garderoben och valde. ”Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck” heter det ju – nu var detta ändå på sätt och vis hennes andra chans, eftersom ungefär tjugofem år gått sedan sist.
När det så äntligen är dags har hon frossbrytningar och för trånga, men vansinnigt snygga, skor. Hon sitter vid ett bord på det café de har valt. Det är ganska få kunder där inne. Hennes ögon vilar oavvänt på dörren. Tankarna flyger. Tänk om han inte kommer? Tänk om hon bara gjort sig fånig? Tänk om den nyss förlupne maken kommer förbi och ertappar henne, på jakt efter en karl?
Plötsligt står en man vid hennes stol. Hon har trots allt inte lagt märke till att han kommit in. Men nu, när han tilltalar henne, känner hon genast igen rösten. Fast inte resten.
Drömprinsen har grånat, magen är större, hakan hängigare.
Besvikelsen hon känner går inte att bortse ifrån, inte att dölja. Långt senare skulle hon komma att undra om hans reaktion när han fick syn på henne var den samma.
De dricker var sin capuccino och pratar om då. De berättar lite om vad som hänt under mellantiden. De redovisar var sitt havererat äktenskap.
De nämner aldrig möjligheten av ett nytt möte.
Efter en snabb och lätt krystad kindpuss skils de åt, går åt var sitt håll in i folkvimlet.
Det vilar en sorts sorg över K när hon så småningom berättar. Det fanns ingen väg tillbaka. Det gör sällan det.
Även om vi inte vill tro det när vi drömmer om dem, så blir också Drömprinsar äldre.
Minst ett år för varje nyår som passeras.
Precis som alla andra.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 26, 2007
Visst kunde han vissla!
Inte vet jag vad förklaringen är, men i tretton år har jag missat en av jul-tv:s riktiga höjdare. Först nu hamnade jag i soffan på julaftons eftermiddag när ”Kan du vissla Johanna?” började, en av många återkommande programpunkter i tablån.
Historien är skriven av Ulf Stark, en av landets i särklass bästa barn- och ungdomsförfattare. Boken kom 1992. I filmversionen, som hade premiär 1994, spelar Per Oscarsson huvudrollen som den åldrade gubben Nils, en man utan släkt och vänner, en man som väntar på döden på någon sorts vårdhem.
Så kliver Berra, en pigg sjuåring, in genom dörren och utser Nils till sin morfar, eftersom han inte har en egen och avundas kompisen Uffe, som har en praktmorfar.
Nils accepterar rollen, Berra regisserar sin morfar med Uffes erfarenheter som modell, och det blir en fin och varm relation. Gubben blir gladare, fast inte friskare. Så när pojkarna vill planera kalas på hans födelsedag bestämmer Nils sig för att den infaller alldeles strax.
Det blir ett sjusärdeles firande, men en överraskning hinner inte bli riktigt klar: Berra håller på att lära sig vissla och den melodi han jobbar på är ”Kan du vissla Johanna?”, för den brukar Nils vissla – den för hans tankar till Johanna, hustrun som varit död ett tag.
Så blir Berra säker på sin sak och rusar för att vissla för Nils.
Då är Nils säng tom. Bara begravningen återstår.
Men vid kistan i kyrkan visslar Berra, rent och klart, ”Kan du vissla Johanna? ja visst kan jag det!”
Visst kunde han vissla!
Runt halsen har han sidenslipsen han jobbat hårt för att kunna köpa, presenten som morfar fick på sin sista födelsedag.
Sedan stängde jag av teven och struntade för omväxlings skull i Karl Bertil Jonsson. Han behövdes liksom inte. Hela jag var full av ”God Jul” ändå, fast det aldrig sas.
Förmodligen vore det fantastiskt bra om fler ungar gick in på ett eller annat hem och utsåg en far- eller morförälder. Vad är det det brukar stå i kontaktannonserna – ”för ömsesidigt utbyte”? Ingen kan bättre tydliggöra det begreppet än den här lilla filmen! Missa den inte, den kommer säkert tillbaka om ett år!
Copyright Klimakteriehäxan
Historien är skriven av Ulf Stark, en av landets i särklass bästa barn- och ungdomsförfattare. Boken kom 1992. I filmversionen, som hade premiär 1994, spelar Per Oscarsson huvudrollen som den åldrade gubben Nils, en man utan släkt och vänner, en man som väntar på döden på någon sorts vårdhem.
Så kliver Berra, en pigg sjuåring, in genom dörren och utser Nils till sin morfar, eftersom han inte har en egen och avundas kompisen Uffe, som har en praktmorfar.
Nils accepterar rollen, Berra regisserar sin morfar med Uffes erfarenheter som modell, och det blir en fin och varm relation. Gubben blir gladare, fast inte friskare. Så när pojkarna vill planera kalas på hans födelsedag bestämmer Nils sig för att den infaller alldeles strax.
Det blir ett sjusärdeles firande, men en överraskning hinner inte bli riktigt klar: Berra håller på att lära sig vissla och den melodi han jobbar på är ”Kan du vissla Johanna?”, för den brukar Nils vissla – den för hans tankar till Johanna, hustrun som varit död ett tag.
Så blir Berra säker på sin sak och rusar för att vissla för Nils.
Då är Nils säng tom. Bara begravningen återstår.
Men vid kistan i kyrkan visslar Berra, rent och klart, ”Kan du vissla Johanna? ja visst kan jag det!”
Visst kunde han vissla!
Runt halsen har han sidenslipsen han jobbat hårt för att kunna köpa, presenten som morfar fick på sin sista födelsedag.
Sedan stängde jag av teven och struntade för omväxlings skull i Karl Bertil Jonsson. Han behövdes liksom inte. Hela jag var full av ”God Jul” ändå, fast det aldrig sas.
Förmodligen vore det fantastiskt bra om fler ungar gick in på ett eller annat hem och utsåg en far- eller morförälder. Vad är det det brukar stå i kontaktannonserna – ”för ömsesidigt utbyte”? Ingen kan bättre tydliggöra det begreppet än den här lilla filmen! Missa den inte, den kommer säkert tillbaka om ett år!
Copyright Klimakteriehäxan
Etiketter:
böcker,
film,
relationer,
tv,
åldrande
tisdag, december 25, 2007
Klokt och självklart
Så här års surrar luften av diverse välgångsönskningar och kloka ord. Märkligt nog hittar man ofta en eller annan fras som känns oväntat äkta, liksom direkt riktad till en själv. Ett mantra att ta till sig, i bästa fall för att i slutändan bli en bättre människa.
Det kan handla om medmänskliga relationer – ni såg kanske Stefan Einhorns debattartikel i helgen, han har ju etablerat sig som snällhetens profet och menar att den som i längden tjänar på att vara snäll, det är den som är snäll mot alla andra. Förmodligen har han alldeles rätt.
Ibland är det rent kommersiella syften bakom. Just idag till exempel har Aftonbladets Viktklubb valt att skicka ut ett specialerbjudande till gamla avhoppare. Ja, jag tillhör den skaran. Men om jag nu, med julbordets alla frestelser i färskt minne, skulle bestämma mig för att bli en bättre och framför allt smärtare människa under det kommande året, så får jag minsann ett spa-paket på köpet.
Och så har vi den redan aviserade och fläckvis till och med utbrutna mellandagsrean: halva priset på allt, och ytterligare tio procents avdrag om du är stamkund.
Det blir kö vid öppningsdags i morgon, som vanligt. Fyndjägare blandat med julklappsbytare, alla relativt utvilade och med ny energi. Kom och köp!
Dock visar det sig att jag redan hittat den slogan jag gillar bäst. En träff mitt i prick, ett talesätt som jag raskt bestämt mig för att omhulda just nu och sisådär en vecka framåt, åtminstone.
”Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som är viktigt. Du ska bry dig om det du äter mellan nyår och jul!”
Så klokt. Och så självklart.
Ännu en müsligodis slinker in i munnen, tätt följd av en liten Aladdin-bit.
Ätfrid råder, ända till dagen efter nyårsdagen.
Och sen?
Då får vi se.
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan handla om medmänskliga relationer – ni såg kanske Stefan Einhorns debattartikel i helgen, han har ju etablerat sig som snällhetens profet och menar att den som i längden tjänar på att vara snäll, det är den som är snäll mot alla andra. Förmodligen har han alldeles rätt.
Ibland är det rent kommersiella syften bakom. Just idag till exempel har Aftonbladets Viktklubb valt att skicka ut ett specialerbjudande till gamla avhoppare. Ja, jag tillhör den skaran. Men om jag nu, med julbordets alla frestelser i färskt minne, skulle bestämma mig för att bli en bättre och framför allt smärtare människa under det kommande året, så får jag minsann ett spa-paket på köpet.
Och så har vi den redan aviserade och fläckvis till och med utbrutna mellandagsrean: halva priset på allt, och ytterligare tio procents avdrag om du är stamkund.
Det blir kö vid öppningsdags i morgon, som vanligt. Fyndjägare blandat med julklappsbytare, alla relativt utvilade och med ny energi. Kom och köp!
Dock visar det sig att jag redan hittat den slogan jag gillar bäst. En träff mitt i prick, ett talesätt som jag raskt bestämt mig för att omhulda just nu och sisådär en vecka framåt, åtminstone.
”Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som är viktigt. Du ska bry dig om det du äter mellan nyår och jul!”
Så klokt. Och så självklart.
Ännu en müsligodis slinker in i munnen, tätt följd av en liten Aladdin-bit.
Ätfrid råder, ända till dagen efter nyårsdagen.
Och sen?
Då får vi se.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 23, 2007
God Jul!
Skinkan är inte bara griljerad, den är numera också avsmakad. Jättegod! Granen, av vanlig svensk bondtyp, är riktigt fin. Men dammsugaren har faktiskt fått ledigt, mot bättre vetande.
Och är ni sötsugna så går mitt müsligodis på en kvart!
Smält 50 gr smör eller margarin. Rör i 0,5 dl sirap, 0,5 dl strösocker och en rågad matsked kakaopulver. Låt puttra ett par minuter.
Rör sedan i 3 dl müsli av valfri sort, klicka ut i knäckformar och låt svalna.
Passar även för vegetarianer, precis som min julgris här ovan!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Nu har granen fått sin huvudvärkstablett också! Höll precis på att glömma det. Men jag hade bara Ipren, månntro det kan funka lika bra som magnecyl? Alvedon går inte, enligt experterna. Jag chansar!
Och är ni sötsugna så går mitt müsligodis på en kvart!
Smält 50 gr smör eller margarin. Rör i 0,5 dl sirap, 0,5 dl strösocker och en rågad matsked kakaopulver. Låt puttra ett par minuter.
Rör sedan i 3 dl müsli av valfri sort, klicka ut i knäckformar och låt svalna.
Passar även för vegetarianer, precis som min julgris här ovan!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Nu har granen fått sin huvudvärkstablett också! Höll precis på att glömma det. Men jag hade bara Ipren, månntro det kan funka lika bra som magnecyl? Alvedon går inte, enligt experterna. Jag chansar!
Jul med Ernst
Dan före dan.
Skinkan ska griljeras, granen kläs.
Dammsugaren måste antagligen fram en sväng. Och förrådet av mjölk och bröd behöver späs på.
Om lusten faller på kanske jag gör en omgång müsligodis.
Sedan är det faktiskt jul. Kommer tomten?
En tomte som satt spår är Ernst Kirschsteiger. När han står framför tv-kameran hoppar pärlorna ur hans mun.
Citaten cirkulerar oupphörligt. I den rika skörden har jag hittat två fina uttalanden med julanknytning.
"När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten."
Jaså? Smaka på den här då:
"Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?"
Ja, man kan förvisso undra. Och Ernst lär förbli oss svaret skyldig.
Copyrigt Klimakteriehäxan (och Ernst)
Skinkan ska griljeras, granen kläs.
Dammsugaren måste antagligen fram en sväng. Och förrådet av mjölk och bröd behöver späs på.
Om lusten faller på kanske jag gör en omgång müsligodis.
Sedan är det faktiskt jul. Kommer tomten?
En tomte som satt spår är Ernst Kirschsteiger. När han står framför tv-kameran hoppar pärlorna ur hans mun.
Citaten cirkulerar oupphörligt. I den rika skörden har jag hittat två fina uttalanden med julanknytning.
"När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten."
Jaså? Smaka på den här då:
"Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?"
Ja, man kan förvisso undra. Och Ernst lär förbli oss svaret skyldig.
Copyrigt Klimakteriehäxan (och Ernst)
lördag, december 22, 2007
Ingen jul utan korsstygn
Varje år säger vi i samstämd kör att den här gången ska det minsann inte bli så mycket pysslande till jul. Känns det igen?
Inte så många tomtar, inga ljusmanschetter, ingen knäckkokning, färre ljusstakar, inga juldukar som bara är till prydnad.
Men stopp och belägg! Inga juldukar?!? Omöjligt.
Det kan finnas hur många rationella synpunkter som helst på företeelsen ”julduk”. Dock har rationalitet ingenting med saken att göra.
Jag har en uppsjö av juldukar. Och en speciell relation till var och en av dem.
Först har vi den där broderad i vitt på röd aidaväv. Jag hade inte fyllt tio. Av förståeliga skäl är den tämligen enkel – men den passar precis på det lilla bordet där vi travar dagstidningar. Alltså ligger den där, jul efter jul.
Så har vi mina två Clara Waever-hjärtan, sydda inte efter mönster, utan efter en bild i en tidning. Året var 1971, det var för dyrt att införskaffa CW:s materialpaket, moulinégarn hade jag ändå och en bit skollinne var lätt att köpa. Resultatet är jättefint, hjärtana ett måste – för stämningens skull.
Samma danska textilguru står för modellen till min julstjärnekrans, i pyttesmå korsstygn. Jag hade tillräckligt med självinsikt för att fatta, att jag aldrig skulle få den klar. I stället tog min kollega Sara, en skicklig brodös med CW-rutin, hand om projektet. Duken är fantastisk, Sara för tidigt bortgången och jag tänker förstås på henne varje gång den vackra kransen kommer fram.
Praktexemplaret i samlingen står min mamma för. 1970 fick jag den stora duken i julklapp, broderad på fint naturfärgat linne med bandkant. Mamma har också försett mig med en domherreduk på vit botten och en tomtedans, båda i korsstygn.
Mitt eget senaste bidrag till juldukslagret är vid pass femton år gammalt, ett roligt tomtemönster i vitt på röd botten, rätt så stora korsstygn. Men sedan dess har jag slagit till bromsen.
För till sist har jag insett faktum: en människa kan inte ha hur många juldukar till prydnad som helst. I de flesta moderna hem finns inte särskilt många ytor lämpade för broderade tomtar. Inte heller i mitt. Alltid blir någon skapelse över, den läggs tillbaka i förvaringslådan medan jag inom mig ber om ursäkt och skäms. Slänga? Omöjligt. Hoppas att ungarna en vacker dag får någonstans att bo. Kanske kan jag då trycka på dem en eller annan julduk?
Sedan är det en sak till: dukar som läggs på bord ska vara släta. Strukna. Noggrant pressade. Finaste broderi är helt hopplöst fult och trist om det är skrynkligt.
Och då är det ju också så, att linne i alla varianter är ett litet helsicke att få slätt.
Så nu har jag stått vid strykbrädan (avskyr att stryka!) i en halv evighet och stänkt och stärkelsesprejat och vänt och vridit för att komma åt i alla vinklar, vid alla sömmar, runt alla broderade element. Ångstrykjärnet och jag stönar och fräser ikapp.
Nu är det gjort. Nu ligger de där. Nu påminner de mig om både det ena och det andra. Nu bidrar de med all sin prakt och handkraft till julstämningen. Precis lika många juldukar som vanligt. På så gott som samma ställen som förr om åren, dessutom.
Det är kanske något med traditionerna inom mig?
Ingen jul utan korsstygn!
Copyright Klimakteriehäxan
Inte så många tomtar, inga ljusmanschetter, ingen knäckkokning, färre ljusstakar, inga juldukar som bara är till prydnad.
Men stopp och belägg! Inga juldukar?!? Omöjligt.
Det kan finnas hur många rationella synpunkter som helst på företeelsen ”julduk”. Dock har rationalitet ingenting med saken att göra.
Jag har en uppsjö av juldukar. Och en speciell relation till var och en av dem.
Först har vi den där broderad i vitt på röd aidaväv. Jag hade inte fyllt tio. Av förståeliga skäl är den tämligen enkel – men den passar precis på det lilla bordet där vi travar dagstidningar. Alltså ligger den där, jul efter jul.
Så har vi mina två Clara Waever-hjärtan, sydda inte efter mönster, utan efter en bild i en tidning. Året var 1971, det var för dyrt att införskaffa CW:s materialpaket, moulinégarn hade jag ändå och en bit skollinne var lätt att köpa. Resultatet är jättefint, hjärtana ett måste – för stämningens skull.
Samma danska textilguru står för modellen till min julstjärnekrans, i pyttesmå korsstygn. Jag hade tillräckligt med självinsikt för att fatta, att jag aldrig skulle få den klar. I stället tog min kollega Sara, en skicklig brodös med CW-rutin, hand om projektet. Duken är fantastisk, Sara för tidigt bortgången och jag tänker förstås på henne varje gång den vackra kransen kommer fram.
Praktexemplaret i samlingen står min mamma för. 1970 fick jag den stora duken i julklapp, broderad på fint naturfärgat linne med bandkant. Mamma har också försett mig med en domherreduk på vit botten och en tomtedans, båda i korsstygn.
Mitt eget senaste bidrag till juldukslagret är vid pass femton år gammalt, ett roligt tomtemönster i vitt på röd botten, rätt så stora korsstygn. Men sedan dess har jag slagit till bromsen.
För till sist har jag insett faktum: en människa kan inte ha hur många juldukar till prydnad som helst. I de flesta moderna hem finns inte särskilt många ytor lämpade för broderade tomtar. Inte heller i mitt. Alltid blir någon skapelse över, den läggs tillbaka i förvaringslådan medan jag inom mig ber om ursäkt och skäms. Slänga? Omöjligt. Hoppas att ungarna en vacker dag får någonstans att bo. Kanske kan jag då trycka på dem en eller annan julduk?
Sedan är det en sak till: dukar som läggs på bord ska vara släta. Strukna. Noggrant pressade. Finaste broderi är helt hopplöst fult och trist om det är skrynkligt.
Och då är det ju också så, att linne i alla varianter är ett litet helsicke att få slätt.
Så nu har jag stått vid strykbrädan (avskyr att stryka!) i en halv evighet och stänkt och stärkelsesprejat och vänt och vridit för att komma åt i alla vinklar, vid alla sömmar, runt alla broderade element. Ångstrykjärnet och jag stönar och fräser ikapp.
Nu är det gjort. Nu ligger de där. Nu påminner de mig om både det ena och det andra. Nu bidrar de med all sin prakt och handkraft till julstämningen. Precis lika många juldukar som vanligt. På så gott som samma ställen som förr om åren, dessutom.
Det är kanske något med traditionerna inom mig?
Ingen jul utan korsstygn!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 21, 2007
Jullovskänsla
Där gick den, sista vardagen före jul.
Och vi har en hyfsat lång helg framför oss. Faktiskt ända fram till torsdag i nästa vecka, helt utan ansträngning.
Många ”bygger en bro” till nyåret med två semesterdagar och förlänger därmed ledigheten betydligt. Det blir faktiskt ungefär som ett jullov, ett sådant ungarna gått hem till från skolan i dag.
Fast vi som numera både är stora själva och har stora barn, vi har tappat bort den förmån som heter just jullov.
Märkligt nog spelar det ingen roll om de fria dagarna blir lika många – jullov blir det inte hur som helst.
Det är något som saknas.
Kanske fattas oss sjungandet av de vanliga julsångerna i den annars så trista aulan. Kanske funderingarna kompisar emellan om vad på önskelistan som kan tänkas bli verklighet på julafton. Kanske hopp eller oro inför ett terminsbetyg. Kanske näraliggande äventyr i snö. Eller kanske handlar det bara om saknaden efter detta tydliga paustecken, denna otvetydiga markering av att ett år är så gott som slut – och att det på något märkvärdigt vis verkar vara väldigt långt kvar till arbetet och allvaret igen.
Vi som bara rensar skrivbordet från skräp innan vi samlar ihop våra pinaler och hojtar ”God jul!” ut på måfå över hela kontorslandskapet, vi får aldrig riktigt den där känslan.
Jullovskänslan.
Copyright Klimakteriehäxan
Och vi har en hyfsat lång helg framför oss. Faktiskt ända fram till torsdag i nästa vecka, helt utan ansträngning.
Många ”bygger en bro” till nyåret med två semesterdagar och förlänger därmed ledigheten betydligt. Det blir faktiskt ungefär som ett jullov, ett sådant ungarna gått hem till från skolan i dag.
Fast vi som numera både är stora själva och har stora barn, vi har tappat bort den förmån som heter just jullov.
Märkligt nog spelar det ingen roll om de fria dagarna blir lika många – jullov blir det inte hur som helst.
Det är något som saknas.
Kanske fattas oss sjungandet av de vanliga julsångerna i den annars så trista aulan. Kanske funderingarna kompisar emellan om vad på önskelistan som kan tänkas bli verklighet på julafton. Kanske hopp eller oro inför ett terminsbetyg. Kanske näraliggande äventyr i snö. Eller kanske handlar det bara om saknaden efter detta tydliga paustecken, denna otvetydiga markering av att ett år är så gott som slut – och att det på något märkvärdigt vis verkar vara väldigt långt kvar till arbetet och allvaret igen.
Vi som bara rensar skrivbordet från skräp innan vi samlar ihop våra pinaler och hojtar ”God jul!” ut på måfå över hela kontorslandskapet, vi får aldrig riktigt den där känslan.
Jullovskänslan.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis Jane!
Hon har sagt att det tog henne ungefär sextio år att inse, att ett enda litet ”nej” faktiskt kunde fungera som en hel mening.
Hon ansåg uppenbarligen att hon sagt ”ja” alldeles för ofta, också till fel saker.
I dag fyller hon sjuttio, och har kanske lärt sig något mer i den vägen.
För det har aldrig rått stiltje kring Jane Fonda. Hennes liv har alla beståndsdelar som en berömmelse byggs av: en knepig uppväxt, en världsberömd pappa (Henry), en ögonfröjd till bror (Peter), intelligens, en fenomenal kropp och ett vackert ansikte, en fransk demon som exman (Roger Vadim), en politisk agitator som exman två (Tom Hayden), en stenrik mediemogul (Ted Turner) som blev en passion i medelåldern. Men även han blev ett ex. Uppskattade inte hustruns fantastiska skönhet, klara hjärna och allmänna begåvning, utan såg sig glatt om efter nya damer, vilket hon – av förklarliga skäl – tröttnade på.
Nu är alltså denna kvinnoikon sjuttio.
Och även om det där med männen inte har varit så lyckat så har hon haft betydelse som röst i politiken, mot krig och för kvinnors rättigheter, bland annat. Hon kan också se tillbaka på rader av bejublade rolltolkningar, med inte mindre än två Oscars-statyetter hemma på hyllan. Den första för rollen i ”Klute – en smart snut” mot Donald Sutherland, och den andra för ”Hemkomsten”, om soldater efter Vietnam-kriget.
På 80-talet slog Jane Fonda dessutom igenom i en ny nisch: hon blev en förebild som motionerade och höll formen, gav ut böcker med gymparåd och fanns i tv med sina workout-program.
Memoarer har det också blivit. ”Mitt liv så här långt” (My Life So Far) orsakade kaos när författarinnan skulle signera böcker under pr-besöket i Stockholm.
Man får anta att hon fortsatt röra på sig. Det ser i alla fall så ut när man ser bilder på henne. För nu har hon lagt ytterligare en merit till sitt redan långa cv (ja kanske två, hon har blivit mormor också!). Hon är fotomodell för ett sminkmärke, förmodligen den äldsta i världshistorien.
Och skulle du nu råka känna någon mer kvinna som fyller sjuttio i dag så kan du tipsa henne om att hon alldeles gratis kan få en ”föryngrande” kräm av märket L’Oreal.
Fast alltså bara om hon är exakt jämngammal med Jane Fonda.
Du får förlåta om jag inte tror att krämen trots allt inte gör henne lika snygg som hon.
Men grattis ändå, Jane och alla andra som fyller år i dag!
Copyright Klimakteriehäxan
Hon ansåg uppenbarligen att hon sagt ”ja” alldeles för ofta, också till fel saker.
I dag fyller hon sjuttio, och har kanske lärt sig något mer i den vägen.
För det har aldrig rått stiltje kring Jane Fonda. Hennes liv har alla beståndsdelar som en berömmelse byggs av: en knepig uppväxt, en världsberömd pappa (Henry), en ögonfröjd till bror (Peter), intelligens, en fenomenal kropp och ett vackert ansikte, en fransk demon som exman (Roger Vadim), en politisk agitator som exman två (Tom Hayden), en stenrik mediemogul (Ted Turner) som blev en passion i medelåldern. Men även han blev ett ex. Uppskattade inte hustruns fantastiska skönhet, klara hjärna och allmänna begåvning, utan såg sig glatt om efter nya damer, vilket hon – av förklarliga skäl – tröttnade på.
Nu är alltså denna kvinnoikon sjuttio.
Och även om det där med männen inte har varit så lyckat så har hon haft betydelse som röst i politiken, mot krig och för kvinnors rättigheter, bland annat. Hon kan också se tillbaka på rader av bejublade rolltolkningar, med inte mindre än två Oscars-statyetter hemma på hyllan. Den första för rollen i ”Klute – en smart snut” mot Donald Sutherland, och den andra för ”Hemkomsten”, om soldater efter Vietnam-kriget.
På 80-talet slog Jane Fonda dessutom igenom i en ny nisch: hon blev en förebild som motionerade och höll formen, gav ut böcker med gymparåd och fanns i tv med sina workout-program.
Memoarer har det också blivit. ”Mitt liv så här långt” (My Life So Far) orsakade kaos när författarinnan skulle signera böcker under pr-besöket i Stockholm.
Man får anta att hon fortsatt röra på sig. Det ser i alla fall så ut när man ser bilder på henne. För nu har hon lagt ytterligare en merit till sitt redan långa cv (ja kanske två, hon har blivit mormor också!). Hon är fotomodell för ett sminkmärke, förmodligen den äldsta i världshistorien.
Och skulle du nu råka känna någon mer kvinna som fyller sjuttio i dag så kan du tipsa henne om att hon alldeles gratis kan få en ”föryngrande” kräm av märket L’Oreal.
Fast alltså bara om hon är exakt jämngammal med Jane Fonda.
Du får förlåta om jag inte tror att krämen trots allt inte gör henne lika snygg som hon.
Men grattis ändå, Jane och alla andra som fyller år i dag!
Copyright Klimakteriehäxan
Etiketter:
böcker,
födelsedag,
idol,
skönhet,
åldrande
onsdag, december 19, 2007
De bästa julkorten
Hur ser ett bra julkort ut?
Är det tomtar av Jenny Nyströms modell (som på bilden här)? Hellre något med glitter? En stiliserad julblomma? Eller kanske något mer åt vykortshållet, med snötyngda granar kring ett litet sött hus med rykande skorsten?
I vår familj har det under en rad år handlat om att hitta Årets Mest Lyckade Barnbild. Så att släkt och vänner ska få en påminnelse om vilka ljuvliga ungar vi har, samtidigt som vi önskar vänkretsen en lugn och fridfull helg. Ibland har bilden haft lite julanknytning, ibland inte.
Vi har varit väldigt nöjda med det där sättet att önska god jul, och vi har fått en hel del uppskattande kommentarer också, från människor vi inte träffar så ofta och som faktiskt tyckt att det var av intresse att se hur de små liven växt till sig. Fastrar och mostrar, folk i den äldre generationen mest, det ska erkännas.
Numer är detta en utdöd tradition. Försök få tonåringar att posera med tomteluva för årets julbild, så får ni se hur lätt det är. Och även om deras föräldrar fortfarande anser att dessa barn är de finaste varelser som någonsin skapats, så kan ovilliga fotoobjekt i säckiga mjukisbyxor, strassörhängen och nyfärgad snagg sticka ut lite väl mycket i den allmänna julkortsskörden.
Alltså blir det en återgång till mer ”normala” hälsningar. Fast jag i djupet av mitt hjärta önskar att det fortfarande vore möjligt att visa upp de där gullungarna i all sin glans.
En helt ny syn på saken har jag dock nyss fått ta del av.
På jobbet suckar en kollega, själv (tills vidare i alla fall) utan barn:
-Om folk ändå kunde sluta att skicka dåliga kort på sina ungar till jul! Varför förutsätter alla att jag vill se när lillgrabben har glass över hela kroppen? Eller hur femåringen just ramlat ur en gunga? Och dom har betalat dyrt för en hel bunt! Tacka vet jag en tecknad tomte!
Hon morrar en liten stund till över alla usla barnbilder som, år efter år, ramlat in genom brevlådespringan och som uppenbarligen inte bidragit till någon höjd julstämning, bara irritation. Som tur är har hon aldrig fått något från oss, så jag behöver inte känna mig skyldig.
Jaha. Nähä. Tänkte inte på det.
Det finns absolut olika syn på hur ett BRA julkort ska se ut.
Och inte är det väl något fel på Jenny Nyström?
Fast ändå. När Sonen och Dottern var små var våra julkort väldigt, väldigt fina...
Copyright Klimakteriehäxan
Är det tomtar av Jenny Nyströms modell (som på bilden här)? Hellre något med glitter? En stiliserad julblomma? Eller kanske något mer åt vykortshållet, med snötyngda granar kring ett litet sött hus med rykande skorsten?
I vår familj har det under en rad år handlat om att hitta Årets Mest Lyckade Barnbild. Så att släkt och vänner ska få en påminnelse om vilka ljuvliga ungar vi har, samtidigt som vi önskar vänkretsen en lugn och fridfull helg. Ibland har bilden haft lite julanknytning, ibland inte.
Vi har varit väldigt nöjda med det där sättet att önska god jul, och vi har fått en hel del uppskattande kommentarer också, från människor vi inte träffar så ofta och som faktiskt tyckt att det var av intresse att se hur de små liven växt till sig. Fastrar och mostrar, folk i den äldre generationen mest, det ska erkännas.
Numer är detta en utdöd tradition. Försök få tonåringar att posera med tomteluva för årets julbild, så får ni se hur lätt det är. Och även om deras föräldrar fortfarande anser att dessa barn är de finaste varelser som någonsin skapats, så kan ovilliga fotoobjekt i säckiga mjukisbyxor, strassörhängen och nyfärgad snagg sticka ut lite väl mycket i den allmänna julkortsskörden.
Alltså blir det en återgång till mer ”normala” hälsningar. Fast jag i djupet av mitt hjärta önskar att det fortfarande vore möjligt att visa upp de där gullungarna i all sin glans.
En helt ny syn på saken har jag dock nyss fått ta del av.
På jobbet suckar en kollega, själv (tills vidare i alla fall) utan barn:
-Om folk ändå kunde sluta att skicka dåliga kort på sina ungar till jul! Varför förutsätter alla att jag vill se när lillgrabben har glass över hela kroppen? Eller hur femåringen just ramlat ur en gunga? Och dom har betalat dyrt för en hel bunt! Tacka vet jag en tecknad tomte!
Hon morrar en liten stund till över alla usla barnbilder som, år efter år, ramlat in genom brevlådespringan och som uppenbarligen inte bidragit till någon höjd julstämning, bara irritation. Som tur är har hon aldrig fått något från oss, så jag behöver inte känna mig skyldig.
Jaha. Nähä. Tänkte inte på det.
Det finns absolut olika syn på hur ett BRA julkort ska se ut.
Och inte är det väl något fel på Jenny Nyström?
Fast ändå. När Sonen och Dottern var små var våra julkort väldigt, väldigt fina...
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 18, 2007
Minnesvärt?
Nu börjar tillbakablickarna strömma in.
Vad var det för år egentligen, 2007?
Hände det något som vi kommer att komma ihåg länge?
Kommer vi över huvud taget ihåg särskilt mycket?
Dagens Nyheter vill att läsarna ska utse årets största nyhet och ger fem alternativ.
Det är: avhoppen från regeringen, striden om privat alkoholimport, fastighetsskatten, riksbankens räntehöjningar och Mona Sahlin som ny ledare för socialdemokraterna.
Var det verkligen allt?
Hos mig personligen har ingen av de där fem företeelserna satt några djupare spår.
Nyheter, visst, men inget som berör – jo, det är klart att många direkt känner av högre räntor och ändrad fastighetsskatt, och nog är det väl intressant vem som leder landets största parti – men minnesvärt?
På min privata lista, väldigt privat, visst, men i alla fall, står helt andra saker.
Som att Dottern tog studenten. Som att jag haft kul på jobbet, med delvis nya arbetskamrater. En härlig semesterresa i Norrland. Dolly Parton live i Globen. Familjens vecka i Beijing.
Inget av detta platsar förstås på DN:s lista, det är jag helt på det klara med. Men nu undrar jag: hur ser din lista över de fem mest minnesvärda upplevelserna ut?
Berätta i en kommentar om du tar upp stafettpinnen, så att man kan kolla!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad var det för år egentligen, 2007?
Hände det något som vi kommer att komma ihåg länge?
Kommer vi över huvud taget ihåg särskilt mycket?
Dagens Nyheter vill att läsarna ska utse årets största nyhet och ger fem alternativ.
Det är: avhoppen från regeringen, striden om privat alkoholimport, fastighetsskatten, riksbankens räntehöjningar och Mona Sahlin som ny ledare för socialdemokraterna.
Var det verkligen allt?
Hos mig personligen har ingen av de där fem företeelserna satt några djupare spår.
Nyheter, visst, men inget som berör – jo, det är klart att många direkt känner av högre räntor och ändrad fastighetsskatt, och nog är det väl intressant vem som leder landets största parti – men minnesvärt?
På min privata lista, väldigt privat, visst, men i alla fall, står helt andra saker.
Som att Dottern tog studenten. Som att jag haft kul på jobbet, med delvis nya arbetskamrater. En härlig semesterresa i Norrland. Dolly Parton live i Globen. Familjens vecka i Beijing.
Inget av detta platsar förstås på DN:s lista, det är jag helt på det klara med. Men nu undrar jag: hur ser din lista över de fem mest minnesvärda upplevelserna ut?
Berätta i en kommentar om du tar upp stafettpinnen, så att man kan kolla!
Copyright Klimakteriehäxan
Etiketter:
dolly parton,
kina,
nyår,
resor,
semester
Tisdagstema: STOR
Nog är han väl stor, buddistmunken i plåt, som flyttat ända från Thailand till Fredrika.
En dag som i dag är han antagligen alldeles iskall och vintrig. I somras när jag tog bild på honom var inte heller vädret som där hemma, men eftersom han har stått där han står i ett par år nu har han kanske vant sig.
Veckans tisdagstema - "en utmaning för din kamera" - är alltså STOR.
Vägen till fler tolkningar går här.
Och vill du läsa mer om buddistäventyret i Norrland kan du klicka här.
Copyright Klimakteriehäxan
En dag som i dag är han antagligen alldeles iskall och vintrig. I somras när jag tog bild på honom var inte heller vädret som där hemma, men eftersom han har stått där han står i ett par år nu har han kanske vant sig.
Veckans tisdagstema - "en utmaning för din kamera" - är alltså STOR.
Vägen till fler tolkningar går här.
Och vill du läsa mer om buddistäventyret i Norrland kan du klicka här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 17, 2007
Klimakteriehäxan har fyllt tre!
I dag började mitt fjärde år som bloggare.
Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli så biten. så fast - ja rent av beroende - av detta!
Men så blev det.
Nästan 1000 poster finns det här att bläddra mellan, och jag vågar påstå att det handlar om allt möjligt: högt och lågt, lättsamt och allvarligare.
Kul att så många där ute hänger med i svängarna!
Jag håller nog på ett tag till...
Välkomna, och välkomna åter!
Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli så biten. så fast - ja rent av beroende - av detta!
Men så blev det.
Nästan 1000 poster finns det här att bläddra mellan, och jag vågar påstå att det handlar om allt möjligt: högt och lågt, lättsamt och allvarligare.
Kul att så många där ute hänger med i svängarna!
Jag håller nog på ett tag till...
Välkomna, och välkomna åter!
söndag, december 16, 2007
Tjugoåtta nyanser av rött
Det vore fel att påstå att jag samlar på dem.
Men det är väldigt lätt att få det intrycket.
I alla fall om man kliver in i mitt badrum.
Över badkaret hänger en sån där salladsslunga i ståltråd, en trevånings.
Den är full. Av små tvålar, hårklämmor och provflaskor på duschkräm och parfym.
Men mest av allt är den fylld av nagellacksflaskor.
Jag tog mig för att räkna dem.
Resultat: 28 stycken.
Och då ska ni veta att jag för inte alltför länge sedan, efter rådslag med dottern, slängde nästan lika många. En del fick respass på grund av seghet, andra för att bara bottenskyla återstod, men flest blev ratade på grund av färgen: lila, grönt, blått, svart, koppar.
Eftersom jag i grund och botten anser att lackerade naglar ska vara röda eller rosa är det ju märkligt att jag över huvud taget burit hem de andra kulörerna. Men i stridens hetta kan det väl hända att jag, förmodligen påverkad av någon fånig damtidningsartikel, fått för mig att åtminstone tårna skulle glimma i blått eller grönt en stund. Den stunden har utan undantag blivit kort. Det är rött, ja eller rosa då, som gäller.
En period i mitt liv omgavs jag av damer med ständigt illröda naglar. Då gick jag över till blekrosa, för att skilja mig från mängden.
När sedan i en annan epok omgivningen lackade pärlemo-skärt så att det skimrade långa vägar, då bytte jag raskt tillbaka.
Nu lever jag alltså livet med naglar i 28 nyanser av rött.
I sanningens namn tror jag att det finns flera flaskor med exakt samma färg. Typisk idiotisk överkonsumtion.
Och hur kan man förklara att man skaffar nya flaskor när man redan har ett icke föraktligt antal där hemma?
Nej. Det går naturligtvis inte. Visst, man kan söka ursäkter som ”kortare torktid”, ”bättre hållbarhet”, ”ett lager räcker”. Men det duger ju inte, det heller.
Nagellackshamstrandet är väl snarast att likna vid en sorts sjukdom, en åkomma som bara drömmen om de perfekta, välvårdade händerna kan orsaka.
För händer är ofta något av det första vi ser när vi möter människor, och därför är det inte oviktigt hur naglarna ser ut.
En sak är nämligen säker: något mera missklädsamt och ovårdat än lite spridda fläckar av avskavt nagellack får man leta efter.
Då spelar det dessutom inte det minsta roll vilken av de 28 nyanserna av rött man valt. Inte ens den 29de hjälper!
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är väldigt lätt att få det intrycket.
I alla fall om man kliver in i mitt badrum.
Över badkaret hänger en sån där salladsslunga i ståltråd, en trevånings.
Den är full. Av små tvålar, hårklämmor och provflaskor på duschkräm och parfym.
Men mest av allt är den fylld av nagellacksflaskor.
Jag tog mig för att räkna dem.
Resultat: 28 stycken.
Och då ska ni veta att jag för inte alltför länge sedan, efter rådslag med dottern, slängde nästan lika många. En del fick respass på grund av seghet, andra för att bara bottenskyla återstod, men flest blev ratade på grund av färgen: lila, grönt, blått, svart, koppar.
Eftersom jag i grund och botten anser att lackerade naglar ska vara röda eller rosa är det ju märkligt att jag över huvud taget burit hem de andra kulörerna. Men i stridens hetta kan det väl hända att jag, förmodligen påverkad av någon fånig damtidningsartikel, fått för mig att åtminstone tårna skulle glimma i blått eller grönt en stund. Den stunden har utan undantag blivit kort. Det är rött, ja eller rosa då, som gäller.
En period i mitt liv omgavs jag av damer med ständigt illröda naglar. Då gick jag över till blekrosa, för att skilja mig från mängden.
När sedan i en annan epok omgivningen lackade pärlemo-skärt så att det skimrade långa vägar, då bytte jag raskt tillbaka.
Nu lever jag alltså livet med naglar i 28 nyanser av rött.
I sanningens namn tror jag att det finns flera flaskor med exakt samma färg. Typisk idiotisk överkonsumtion.
Och hur kan man förklara att man skaffar nya flaskor när man redan har ett icke föraktligt antal där hemma?
Nej. Det går naturligtvis inte. Visst, man kan söka ursäkter som ”kortare torktid”, ”bättre hållbarhet”, ”ett lager räcker”. Men det duger ju inte, det heller.
Nagellackshamstrandet är väl snarast att likna vid en sorts sjukdom, en åkomma som bara drömmen om de perfekta, välvårdade händerna kan orsaka.
För händer är ofta något av det första vi ser när vi möter människor, och därför är det inte oviktigt hur naglarna ser ut.
En sak är nämligen säker: något mera missklädsamt och ovårdat än lite spridda fläckar av avskavt nagellack får man leta efter.
Då spelar det dessutom inte det minsta roll vilken av de 28 nyanserna av rött man valt. Inte ens den 29de hjälper!
Copyright Klimakteriehäxan
Julhälsning
Attans också!
Bankomaten var stängd! Mitt i stora Gallerian! Och jag som var i akut behov av en påfyllning med några hundralappar till julklappsjakten!
Men just som jag skulle snurra runt på klacken och leta efter en ny uttagsmöjlighet såg jag den lilla gula post-it-lappen som hade satts upp ovanför knappsatsen.
”Till dig som den 15/12 glömde dina pengar i bankomaten. Vi kontaktar Handelsbanken så att du får tillbaka alltihop! Hälsningar Lena/Petra”.
Det kallar jag en förstklassig julhälsning. Man kan nästan börja tro på tomten.
Inte för att jag var den som hade sprungit ifrån pengarna, men jag blev glad ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Bankomaten var stängd! Mitt i stora Gallerian! Och jag som var i akut behov av en påfyllning med några hundralappar till julklappsjakten!
Men just som jag skulle snurra runt på klacken och leta efter en ny uttagsmöjlighet såg jag den lilla gula post-it-lappen som hade satts upp ovanför knappsatsen.
”Till dig som den 15/12 glömde dina pengar i bankomaten. Vi kontaktar Handelsbanken så att du får tillbaka alltihop! Hälsningar Lena/Petra”.
Det kallar jag en förstklassig julhälsning. Man kan nästan börja tro på tomten.
Inte för att jag var den som hade sprungit ifrån pengarna, men jag blev glad ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 15, 2007
Bokfemman: Bra böcker - och dåliga
Det finns oändliga mängder av fantastiskt bra böcker.
Inget liv är långt nog för att man ska hinna läsa dem alla.
Men det finns naturligtvis också väldigt många böcker som INTE är bra, som aldrig borde getts ut.
Eller hur?
Nja, det där är kanske inte så självklart som det först kan låta.
För det handlar ju trots allt om tycke och smak. En bok som fått mig att gäspa redan på sidan 14 kan helt ha fascinerat en annan läsare, och den roman som jag knappt kunnat släppa fast klockan dragit mot gryning, den kan en annan människa bara sucka över.
Bokfemman, en återkommande ”bloggstafett” ska denna vecka bestå av en lista på de fem sämsta böcker man läst 2007. Svårt!
Faktum är, att med åren har jag kommit till insikt om att en bok man inte blivit fängslad av direkt, på låt oss säga de första femtio sidorna, den kan man lika gärna ge upp. Bortkastad tid kommer inte tillbaka.
Annat var det förr i världen. Jag finkammade först skolbibliotekets hyllor – den speciella, lite dammiga doften bakom skjutdörrarna sitter kvar i näsan som ett evigt luktminne – och sedan blev jag en trogen gäst på stadsbiblioteket.
Min läshunger var i det närmaste omättlig, jag släckte inte ljuset förrän boken slog mig på näsan för tredje gången, jag kunde gå och läsa på väg till skolan (jo visst, en gång gick jag rakt in i en lyktstolpe, det gjorde rätt ont) och när jag åkte buss hängde jag bombsäkert över en bok.
En julafton eller födelsedag utan bokpaket var otänkbar.
Mina urvalskriterier kan jag inte beskriva. Om de nu fanns. Jag gick till avdelningen där det stod Hce för skönlitteratur, tog så många volymer jag orkade bära – och var tillbaka igen för byte och påfyllning bara dagar senare.
Det kunde rent av hända att jag i bara farten läste alla böcker som biblioteket hade av en författare, även om jag inte hade blivit speciellt förtjust i den första jag hastat igenom.
Resultatet blev att jag blev bekant med klassiker som Alexandre Dumas genom hela serien om Musketörerna, Greven av Monte Christo och Mylady. Där gick många nattliga timmar med sömnbrist som resultat. Men jag slukade också Sergeanne Golons Angelique-serie, inbunden kiosklitteratur som på något vis hade tagit sig in på biblioteket.
Sedan högg jag in på rader av svenska framstående författare, bortsett från dem som redan fanns hemma. Jag var en sann allätare. I vardagsrumshyllan stod både Selma Lagerlöf och Ivar Lo, och dessutom en hel del reseskildringar – Sten Bergman, Bengt Danielsson. Den senare hade skrivit en bok som låg framme. Jag högg den. Och hade redan läst ut den när föräldrarna insåg att jag klämt mig igenom ”Söderhavskärlek”. Det var en enda utdragen sexskildring, med ganska noggranna beskrivningar av Polynesiens mest populära samlagsställningar.
Just den boken skulle nog kunna platsa på en lista över oengagerande läsupplevelser. Dit skulle jag också vilja föra ”Portnoys stående besvär” av Philip Roth, ofta hyllad för sin bild av hur det var att växa upp som ung pojke i en strängt judisk familj. Men jag blev bara hjärtligt uttråkad av allt runkande och läste inte ut den.
Fast nu var det ju böcker lästa i år det gällde.
Men sanningen är, att jag alltså nu har förstått läget: det är en absolut omöjlighet att hinna med alla bra böcker som bara väntar på att bli lästa. Inget liv är långt nog för det, det förtjänar att upprepas.
Alltså lägger jag ifrån mig saker som inte fångar mig snabbt. Jag gör mig dessutom av med dem, till Myrorna, på loppis eller så. För även om inte en bok fallit just mig i smaken har jag svårt att bara kasta den – en annan människa kan ju faktiskt gilla den text jag ratar.
Dock har jag läst, och läst ut, en bok i år som jag faktiskt tycker var riktigt dålig. Det var Katarina Mazettis ”Mitt himmelska kramdjur”, och jag la den inte åt sidan av en enda anledning: jag var på resa och kom inte åt någon annan lektyr.
En annan som jag läst till hälften men trots allt kommer ihåg är Helen Fieldings ”Olivia Joules fria fantasier”. Trodde jag skulle få fnissa som med Bridget Jones, men det här var nån sorts korsning av chick litt och deckare, som inte höll måttet.
Som bokfemma betraktat är två böcker en ovanligt kort lista. Men det får räcka med det. De andra har jag förträngt, och de får ligga kvar där i glömskans mörker.
Trots allt kan historierna jag ratat ha glatt någon annan.
Copyright Klimakteriehäxan
Klicka här så tar du dig vidare till fler bokfemmor med "dåliga" böcker!
Nästa vecka ska listan bestå av årets fem bästa. Ingen enkel uppgift det heller.
Inget liv är långt nog för att man ska hinna läsa dem alla.
Men det finns naturligtvis också väldigt många böcker som INTE är bra, som aldrig borde getts ut.
Eller hur?
Nja, det där är kanske inte så självklart som det först kan låta.
För det handlar ju trots allt om tycke och smak. En bok som fått mig att gäspa redan på sidan 14 kan helt ha fascinerat en annan läsare, och den roman som jag knappt kunnat släppa fast klockan dragit mot gryning, den kan en annan människa bara sucka över.
Bokfemman, en återkommande ”bloggstafett” ska denna vecka bestå av en lista på de fem sämsta böcker man läst 2007. Svårt!
Faktum är, att med åren har jag kommit till insikt om att en bok man inte blivit fängslad av direkt, på låt oss säga de första femtio sidorna, den kan man lika gärna ge upp. Bortkastad tid kommer inte tillbaka.
Annat var det förr i världen. Jag finkammade först skolbibliotekets hyllor – den speciella, lite dammiga doften bakom skjutdörrarna sitter kvar i näsan som ett evigt luktminne – och sedan blev jag en trogen gäst på stadsbiblioteket.
Min läshunger var i det närmaste omättlig, jag släckte inte ljuset förrän boken slog mig på näsan för tredje gången, jag kunde gå och läsa på väg till skolan (jo visst, en gång gick jag rakt in i en lyktstolpe, det gjorde rätt ont) och när jag åkte buss hängde jag bombsäkert över en bok.
En julafton eller födelsedag utan bokpaket var otänkbar.
Mina urvalskriterier kan jag inte beskriva. Om de nu fanns. Jag gick till avdelningen där det stod Hce för skönlitteratur, tog så många volymer jag orkade bära – och var tillbaka igen för byte och påfyllning bara dagar senare.
Det kunde rent av hända att jag i bara farten läste alla böcker som biblioteket hade av en författare, även om jag inte hade blivit speciellt förtjust i den första jag hastat igenom.
Resultatet blev att jag blev bekant med klassiker som Alexandre Dumas genom hela serien om Musketörerna, Greven av Monte Christo och Mylady. Där gick många nattliga timmar med sömnbrist som resultat. Men jag slukade också Sergeanne Golons Angelique-serie, inbunden kiosklitteratur som på något vis hade tagit sig in på biblioteket.
Sedan högg jag in på rader av svenska framstående författare, bortsett från dem som redan fanns hemma. Jag var en sann allätare. I vardagsrumshyllan stod både Selma Lagerlöf och Ivar Lo, och dessutom en hel del reseskildringar – Sten Bergman, Bengt Danielsson. Den senare hade skrivit en bok som låg framme. Jag högg den. Och hade redan läst ut den när föräldrarna insåg att jag klämt mig igenom ”Söderhavskärlek”. Det var en enda utdragen sexskildring, med ganska noggranna beskrivningar av Polynesiens mest populära samlagsställningar.
Just den boken skulle nog kunna platsa på en lista över oengagerande läsupplevelser. Dit skulle jag också vilja föra ”Portnoys stående besvär” av Philip Roth, ofta hyllad för sin bild av hur det var att växa upp som ung pojke i en strängt judisk familj. Men jag blev bara hjärtligt uttråkad av allt runkande och läste inte ut den.
Fast nu var det ju böcker lästa i år det gällde.
Men sanningen är, att jag alltså nu har förstått läget: det är en absolut omöjlighet att hinna med alla bra böcker som bara väntar på att bli lästa. Inget liv är långt nog för det, det förtjänar att upprepas.
Alltså lägger jag ifrån mig saker som inte fångar mig snabbt. Jag gör mig dessutom av med dem, till Myrorna, på loppis eller så. För även om inte en bok fallit just mig i smaken har jag svårt att bara kasta den – en annan människa kan ju faktiskt gilla den text jag ratar.
Dock har jag läst, och läst ut, en bok i år som jag faktiskt tycker var riktigt dålig. Det var Katarina Mazettis ”Mitt himmelska kramdjur”, och jag la den inte åt sidan av en enda anledning: jag var på resa och kom inte åt någon annan lektyr.
En annan som jag läst till hälften men trots allt kommer ihåg är Helen Fieldings ”Olivia Joules fria fantasier”. Trodde jag skulle få fnissa som med Bridget Jones, men det här var nån sorts korsning av chick litt och deckare, som inte höll måttet.
Som bokfemma betraktat är två böcker en ovanligt kort lista. Men det får räcka med det. De andra har jag förträngt, och de får ligga kvar där i glömskans mörker.
Trots allt kan historierna jag ratat ha glatt någon annan.
Copyright Klimakteriehäxan
Klicka här så tar du dig vidare till fler bokfemmor med "dåliga" böcker!
Nästa vecka ska listan bestå av årets fem bästa. Ingen enkel uppgift det heller.
fredag, december 14, 2007
Årets julklapp - årgång 1997
Rotade i en låda och kände den där saken med fingrarna. Något hade åkt in längst in i vrån.
Vad var det?
Å! Det var en kär gammal familjemedlem som låg där och skramlade, sedan länge avliden, men aldrig bevärdigad en hederlig begravning.
Det var en Tamagotchi.
Minns ni dem?
För exakt tio år sedan utsågs den elektroniska Tamagotchin till 1997 års julklapp, men jag tror att det var årets födelsedagspresent i vårt fall. Ordet tamagotchi är japanska och betyder ungefär ”sött litet ägg”. Ja, söta var de på ett underligt vis, de där små garanterat allergi-säkra vännerna av plast och microchips som invaderade så gott som varenda barnfamilj i Sverige (och resten av västvärlden, för all del). Och det gick undan. Snart hade de oss alla i sitt våld.
Det var nämligen helt omöjligt för ungarna att själva ta hand om sina tamagotchis, som skulle sova regelbundet, matas, bytas på och gullas med för att inte bli sjuka och dö. Och eftersom dagisfröknar och skolpersonal inte stod ut med allt detta engagerade omvårdande på lektionstid fick tamagotchin inte följa med sin husse eller matte när det var skoldags.
Inget alternativ återstod: en förälder blev per automatik tamagotchi-vakt. Vi kunde sitta i seriösa diskussioner på jobbet när det började pipa i en handväska eller en kavajficka.
Aningen generad, men med kniven på strupen, fick man plocka upp den lille rackaren och se vad det var som behövdes.
-Oj. Han har bajsat, sa någon och tryckte snabbt på knappen för rena blöjor.
-Min är visst lite hungrig, sa en annan, som nyss hade ventilerat ett seriöst tekniskt problem som inte verkade ha en möjlig lösning.
-Min sover, sa en efter en orolig snabbkoll.
Så där höll vi på. Och lite genant är det att erkänna, men vi hade rätt kul också. Lite tävling blev det dessutom – inte skulle mitt barns tamagotchi behöva dö för att just jag var en försumlig plastförälder!
Men det hände, det som händer med alla andra trendflugor: intresset rann ut i sanden efter en tid. Tamagotchin kunde gråta av hunger men plötsligt hade inte ungarna tid att ta hand om matningen.
Vilket naturligtvis ledde till att det lilla söta ägget blev ledset, mådde dåligt, mådde allt sämre och slutligen, efter ett sista pip, la av helt.
Sedan hamnade Tamagotchin där i lådan, men nu går den inte att återuppväcka. Inget batteri kvar, naturligtvis.
Årets julklapp kommer också ur elektronikvärlden. En GPS-mottagare ska det vara under granen, om man får tro Handelns Utredningsinstitut.
Då var Tamagotchin både gulligare, roligare – och billigare.
Copyright Klimakteriehäxan
ÅRETS JULKLAPP
I nitton år har handeln ”bestämt” vilken vara som kunde anses som den hetaste julklappen. Det blev en rivstart med bakmaskinen. Men allra mest överraskande tycker jag ändå att 2003 års julklapp var: en mössa! Det var djärvt!
1988 Bakmaskinen
1989 Videokamera
1990 Wok
1991 CD-spelare
1992 TV-spel
1993 Doft (parfym)
1994 Mobiltelefon
1995 CD-skiva
1996 Internetpaket
1997 Elektroniskt husdjur (Tamagotchi)
1998 Dataspel
1999 Bok
2000 DVD-spelare
2001 Verktyg
2002 Kokbok
2003 Mössa
2004 Platt TV
2005 Pokerset
2006 Ljudbok
2007 GPS-mottagare
Källa: Handelns Utredningsinstitut
Vad var det?
Å! Det var en kär gammal familjemedlem som låg där och skramlade, sedan länge avliden, men aldrig bevärdigad en hederlig begravning.
Det var en Tamagotchi.
Minns ni dem?
För exakt tio år sedan utsågs den elektroniska Tamagotchin till 1997 års julklapp, men jag tror att det var årets födelsedagspresent i vårt fall. Ordet tamagotchi är japanska och betyder ungefär ”sött litet ägg”. Ja, söta var de på ett underligt vis, de där små garanterat allergi-säkra vännerna av plast och microchips som invaderade så gott som varenda barnfamilj i Sverige (och resten av västvärlden, för all del). Och det gick undan. Snart hade de oss alla i sitt våld.
Det var nämligen helt omöjligt för ungarna att själva ta hand om sina tamagotchis, som skulle sova regelbundet, matas, bytas på och gullas med för att inte bli sjuka och dö. Och eftersom dagisfröknar och skolpersonal inte stod ut med allt detta engagerade omvårdande på lektionstid fick tamagotchin inte följa med sin husse eller matte när det var skoldags.
Inget alternativ återstod: en förälder blev per automatik tamagotchi-vakt. Vi kunde sitta i seriösa diskussioner på jobbet när det började pipa i en handväska eller en kavajficka.
Aningen generad, men med kniven på strupen, fick man plocka upp den lille rackaren och se vad det var som behövdes.
-Oj. Han har bajsat, sa någon och tryckte snabbt på knappen för rena blöjor.
-Min är visst lite hungrig, sa en annan, som nyss hade ventilerat ett seriöst tekniskt problem som inte verkade ha en möjlig lösning.
-Min sover, sa en efter en orolig snabbkoll.
Så där höll vi på. Och lite genant är det att erkänna, men vi hade rätt kul också. Lite tävling blev det dessutom – inte skulle mitt barns tamagotchi behöva dö för att just jag var en försumlig plastförälder!
Men det hände, det som händer med alla andra trendflugor: intresset rann ut i sanden efter en tid. Tamagotchin kunde gråta av hunger men plötsligt hade inte ungarna tid att ta hand om matningen.
Vilket naturligtvis ledde till att det lilla söta ägget blev ledset, mådde dåligt, mådde allt sämre och slutligen, efter ett sista pip, la av helt.
Sedan hamnade Tamagotchin där i lådan, men nu går den inte att återuppväcka. Inget batteri kvar, naturligtvis.
Årets julklapp kommer också ur elektronikvärlden. En GPS-mottagare ska det vara under granen, om man får tro Handelns Utredningsinstitut.
Då var Tamagotchin både gulligare, roligare – och billigare.
Copyright Klimakteriehäxan
ÅRETS JULKLAPP
I nitton år har handeln ”bestämt” vilken vara som kunde anses som den hetaste julklappen. Det blev en rivstart med bakmaskinen. Men allra mest överraskande tycker jag ändå att 2003 års julklapp var: en mössa! Det var djärvt!
1988 Bakmaskinen
1989 Videokamera
1990 Wok
1991 CD-spelare
1992 TV-spel
1993 Doft (parfym)
1994 Mobiltelefon
1995 CD-skiva
1996 Internetpaket
1997 Elektroniskt husdjur (Tamagotchi)
1998 Dataspel
1999 Bok
2000 DVD-spelare
2001 Verktyg
2002 Kokbok
2003 Mössa
2004 Platt TV
2005 Pokerset
2006 Ljudbok
2007 GPS-mottagare
Källa: Handelns Utredningsinstitut
Etiketter:
jul,
presenter,
shopping,
önskelista
torsdag, december 13, 2007
Luciamorgon
Luciamorgon – det innebär ofta en hel del minnen.
Från en inte alltför fjärran forntid glada, gulliga, rent av rörande minnesbilder av små barn i vita särkar, med mjölstinna dagislussebullar, eldfängda lockar och utspilld saftglögg. Tomtar i vrårna, jakt på fungerande batterier, pepparkaksgubbar lite på sned och en och annan stjärngosse som helst hade velat byta struten mot ljuskrona.
Men mitt allra starkaste minne av en luciamorgon är mycket äldre än så.
Mer än trettio år har gått sedan jag fick i uppdrag att följa hemstadens luciatåg från den svartaste ottan ända in i den lika mörka kvällen. Lucia själv var söt och brunögd som vore hon från Syracusa på riktigt, hon hade långt lockigt mörkblont hår – och hon vann titeln tack vare en snäll storebrors energiska röstvärvningskampanj, den kände hela staden till.
Det började med en fest kvällen innan, en fest som liksom inte ville ta slut. När jag väl stöp i säng hade jag bara ett par timmar kvar innan väckarklockan skulle skramla. Men den hann aldrig dit. I stället tvingades jag öppna ögonen när någon bultade på min dörr. Och vad stod där utanför? Jo en kul kompis som visserligen kände till vad jag hade för dag framför mig, men som ändå ville överraska med kaffe på sängkanten, lite sång och ett pepparkakshjärta. En magnecyl hade nog passat bättre, men i sådana lägen är det förstås bara att hålla god min.
Efter den nedtvingade kaffeskvätten var det bara att hitta lite kläder och dra iväg.
Lucia och hennes tärnor såg ungefär lika trötta ut som jag, men de hade ju ändå sin uppgift, sitt rykte att tänka på. Och de hade övat sina sånger, så allt skulle gå bra.
Tåget drog från station till station. Företag, skola, kommunalkontor. Så var det dags för långvården.
”Natten går tunga fjät kring gård och stuva” sjöng tjejerna, för vilken gång i ordningen var omöjligt att hålla reda på, och jag tror att jag stämde in, att sjunga var i alla fall en hjälp för den som var på vippen att falla i sömn på närmsta pinnstol.
Lucia gick sakta från säng till säng, och det var som om hon faktiskt spred ett mytiskt sken över de gamlas ansikten.
-Å, då kom jag till himlen i alla fall, suckade en rynkig farbror lyckligt medan den mest välsjungande tärnan gjorde sitt bravurnummer, ”Det strålar en stjärna förunderligt blid”.
En liten gumma tog emot en framsträckt lussekatt men ville inte släppa taget om den mjuka flickhanden som gav henne den.
Några andra verkade se en strimma av ljus så stark att den trängde igenom demensens dimmor. Även de som inte orkade lyfta huvudet från kudden följde skådespelet.
Det var helt enkelt gripande. Lucia var inte längre ett jippo som fick lokaltidningen att frossa i bilder på snygga tjejer. Det var ett glädjespridarprojekt.
Visserligen blev jag för flera år framåt allergisk mot ”Det strålar en stjärna” och visserligen var jag fullständigt fallfärdig när lussetåget upplöstes och vi äntligen fick gå hem.
Men det där besöket på långvården gjorde att man förlät alltihop, de överhoppade andningspauserna, den hafsiga varmkorvlunchen, den råa decemberluften och de allt blötare och kallare skorna.
Ljusdrottningen gör ibland skäl för sitt namn.
Copyright Klimakteriehäxan
Från en inte alltför fjärran forntid glada, gulliga, rent av rörande minnesbilder av små barn i vita särkar, med mjölstinna dagislussebullar, eldfängda lockar och utspilld saftglögg. Tomtar i vrårna, jakt på fungerande batterier, pepparkaksgubbar lite på sned och en och annan stjärngosse som helst hade velat byta struten mot ljuskrona.
Men mitt allra starkaste minne av en luciamorgon är mycket äldre än så.
Mer än trettio år har gått sedan jag fick i uppdrag att följa hemstadens luciatåg från den svartaste ottan ända in i den lika mörka kvällen. Lucia själv var söt och brunögd som vore hon från Syracusa på riktigt, hon hade långt lockigt mörkblont hår – och hon vann titeln tack vare en snäll storebrors energiska röstvärvningskampanj, den kände hela staden till.
Det började med en fest kvällen innan, en fest som liksom inte ville ta slut. När jag väl stöp i säng hade jag bara ett par timmar kvar innan väckarklockan skulle skramla. Men den hann aldrig dit. I stället tvingades jag öppna ögonen när någon bultade på min dörr. Och vad stod där utanför? Jo en kul kompis som visserligen kände till vad jag hade för dag framför mig, men som ändå ville överraska med kaffe på sängkanten, lite sång och ett pepparkakshjärta. En magnecyl hade nog passat bättre, men i sådana lägen är det förstås bara att hålla god min.
Efter den nedtvingade kaffeskvätten var det bara att hitta lite kläder och dra iväg.
Lucia och hennes tärnor såg ungefär lika trötta ut som jag, men de hade ju ändå sin uppgift, sitt rykte att tänka på. Och de hade övat sina sånger, så allt skulle gå bra.
Tåget drog från station till station. Företag, skola, kommunalkontor. Så var det dags för långvården.
”Natten går tunga fjät kring gård och stuva” sjöng tjejerna, för vilken gång i ordningen var omöjligt att hålla reda på, och jag tror att jag stämde in, att sjunga var i alla fall en hjälp för den som var på vippen att falla i sömn på närmsta pinnstol.
Lucia gick sakta från säng till säng, och det var som om hon faktiskt spred ett mytiskt sken över de gamlas ansikten.
-Å, då kom jag till himlen i alla fall, suckade en rynkig farbror lyckligt medan den mest välsjungande tärnan gjorde sitt bravurnummer, ”Det strålar en stjärna förunderligt blid”.
En liten gumma tog emot en framsträckt lussekatt men ville inte släppa taget om den mjuka flickhanden som gav henne den.
Några andra verkade se en strimma av ljus så stark att den trängde igenom demensens dimmor. Även de som inte orkade lyfta huvudet från kudden följde skådespelet.
Det var helt enkelt gripande. Lucia var inte längre ett jippo som fick lokaltidningen att frossa i bilder på snygga tjejer. Det var ett glädjespridarprojekt.
Visserligen blev jag för flera år framåt allergisk mot ”Det strålar en stjärna” och visserligen var jag fullständigt fallfärdig när lussetåget upplöstes och vi äntligen fick gå hem.
Men det där besöket på långvården gjorde att man förlät alltihop, de överhoppade andningspauserna, den hafsiga varmkorvlunchen, den råa decemberluften och de allt blötare och kallare skorna.
Ljusdrottningen gör ibland skäl för sitt namn.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 12, 2007
Att tänka på för Lucia
Nu ligger Lucia i startgroparna på allvar.
I Barndomslandet var det en självklarhet att alla flickor skulle vara med i det traditionella luciatåget i kyrkan.
Första året jag deltog var jag för liten för att hantera ett endaste levande ljus. Då fick man heta ”blomsterflicka” och gå före Lucia med en liten bukett i handen.
Sedan avancerade jag till tärna, med glitter i håret och sångtexterna präntade på den till fusklapp förvandlade ljusmanschetten i papp, urklippt ur en gammal tårtkartong.
Men alla ville ju helst vara Lucia, få bära kronan med de levande ljusen, lingonriset och ett evigt stearindroppande som trängde igenom skyddsduken och klistrade fast håret på skulten, till stort förtret.
Dit kom jag dock aldrig, hur gärna jag än ville. Var väl för rund, med glasögon, och rakt hår till råga på allt...
Stjärngossar hade vi inga, av den enkla anledningen att inte en enda kille anmälde intresse. Tomtar och pepparkaksgubbar kom till på senare år.
Ja, att lussa var en absolut enkönad företeelse. På sätt och vis var det kanske tur.
För tanten som organiserade alltihop, övade sånger med oss, inspekterade särkarna och knöt om de röda midjebanden om snibbarna var olika långa, hon hade tänkt på varje detalj.
En kvart innan högtidligheterna skulle börja fanns vi alla startklara på orgelläktaren. Kyrksalen var oftast fullsatt långt tidigare – denna begivenhet skulle ingen missa.
Då kom pottan fram.
Och i hela den tysta kyrkan, som hade rätt bra akustik, ekade tantens teaterviskning glasklart :
-Nu ska ni kissa, flickor! Ni har väl kissat? Alla måste kissa!
En efter en hissade vi upp kläderna och satte oss på den vita porslinspjäsen, vars kalla kant blev allt varmare medan kön blev kortare.
Stjärngossar skulle ha komplicerat sitautionen.
Det var absolut ett klokt råd hur som helst, värt att lyda även för dagens luciabrudar, men kanske sköts det lite mer diskret nu för tiden.
Fast ett bra tips är det. Tro mig, jag har lusse-erfarenhet!
Kissa först, tjejer! Annars kan det bli jobbigt att ta sig igenom hela köret, från inmarsch till utmarsch. Och de där nattliga fjäten kan bli onödigt tunga.
Trevlig Lucia!
Copyright Klimakteriehäxan
I Barndomslandet var det en självklarhet att alla flickor skulle vara med i det traditionella luciatåget i kyrkan.
Första året jag deltog var jag för liten för att hantera ett endaste levande ljus. Då fick man heta ”blomsterflicka” och gå före Lucia med en liten bukett i handen.
Sedan avancerade jag till tärna, med glitter i håret och sångtexterna präntade på den till fusklapp förvandlade ljusmanschetten i papp, urklippt ur en gammal tårtkartong.
Men alla ville ju helst vara Lucia, få bära kronan med de levande ljusen, lingonriset och ett evigt stearindroppande som trängde igenom skyddsduken och klistrade fast håret på skulten, till stort förtret.
Dit kom jag dock aldrig, hur gärna jag än ville. Var väl för rund, med glasögon, och rakt hår till råga på allt...
Stjärngossar hade vi inga, av den enkla anledningen att inte en enda kille anmälde intresse. Tomtar och pepparkaksgubbar kom till på senare år.
Ja, att lussa var en absolut enkönad företeelse. På sätt och vis var det kanske tur.
För tanten som organiserade alltihop, övade sånger med oss, inspekterade särkarna och knöt om de röda midjebanden om snibbarna var olika långa, hon hade tänkt på varje detalj.
En kvart innan högtidligheterna skulle börja fanns vi alla startklara på orgelläktaren. Kyrksalen var oftast fullsatt långt tidigare – denna begivenhet skulle ingen missa.
Då kom pottan fram.
Och i hela den tysta kyrkan, som hade rätt bra akustik, ekade tantens teaterviskning glasklart :
-Nu ska ni kissa, flickor! Ni har väl kissat? Alla måste kissa!
En efter en hissade vi upp kläderna och satte oss på den vita porslinspjäsen, vars kalla kant blev allt varmare medan kön blev kortare.
Stjärngossar skulle ha komplicerat sitautionen.
Det var absolut ett klokt råd hur som helst, värt att lyda även för dagens luciabrudar, men kanske sköts det lite mer diskret nu för tiden.
Fast ett bra tips är det. Tro mig, jag har lusse-erfarenhet!
Kissa först, tjejer! Annars kan det bli jobbigt att ta sig igenom hela köret, från inmarsch till utmarsch. Och de där nattliga fjäten kan bli onödigt tunga.
Trevlig Lucia!
Copyright Klimakteriehäxan
Ord- och hjullöst - Word- and wheelless
tisdag, december 11, 2007
Att göra ingenting
Ser mig om på bussen.
Folk fingrar på sina mobiler, ringer de inte så sms-ar de eller surfar. Någon i yngre årgång är helt absorberad av ett dataspel i fickformat.
En dam tuggar energiskt på en penna medan hon funderar över vad ”kan lossa nipplar” på sju bokstäver kan bli i ett korsord där det redan är kladdat en hel del både lodrätt och vågrätt.
En ung man är försjunken i ett sudoku med etiketten ”svårare”. Det går framåt.
Andra bläddrar i en tidning. Några pratar med varandra, lite väl högt och lite väl privat för att omgivningen ska känna sig helt bekväm, men ändå.
Alla verkar göra någonting, ingen verkar göra ingenting.
Varför är det egentligen så?
Måste vi alltid göra någonting?
Kommer ihåg hur det kunde se ut förr i världen.
När folk slog sig ned i en hopsjunken fåtölj eller en knirrande gungstol, tog ett djupt och rofyllt andetag och sedan ...
... sedan rullade han eller hon tummarna.
Och det fanns två alternativ: motsols eller medsols.
Jag testar. Jo men visst! Först medsols ett tag. Sedan byter jag riktning.
Och känner hur lugnet sänker sig, tummarna snurrar lent och lydigt kring varandra, frid råder, tankarna får flyga fritt.
Vi borde ta upp tumrullandet igen.
Kalla det för handarbete om du behöver en ursäkt!
Copyright Klimakteriehäxan
Folk fingrar på sina mobiler, ringer de inte så sms-ar de eller surfar. Någon i yngre årgång är helt absorberad av ett dataspel i fickformat.
En dam tuggar energiskt på en penna medan hon funderar över vad ”kan lossa nipplar” på sju bokstäver kan bli i ett korsord där det redan är kladdat en hel del både lodrätt och vågrätt.
En ung man är försjunken i ett sudoku med etiketten ”svårare”. Det går framåt.
Andra bläddrar i en tidning. Några pratar med varandra, lite väl högt och lite väl privat för att omgivningen ska känna sig helt bekväm, men ändå.
Alla verkar göra någonting, ingen verkar göra ingenting.
Varför är det egentligen så?
Måste vi alltid göra någonting?
Kommer ihåg hur det kunde se ut förr i världen.
När folk slog sig ned i en hopsjunken fåtölj eller en knirrande gungstol, tog ett djupt och rofyllt andetag och sedan ...
... sedan rullade han eller hon tummarna.
Och det fanns två alternativ: motsols eller medsols.
Jag testar. Jo men visst! Först medsols ett tag. Sedan byter jag riktning.
Och känner hur lugnet sänker sig, tummarna snurrar lent och lydigt kring varandra, frid råder, tankarna får flyga fritt.
Vi borde ta upp tumrullandet igen.
Kalla det för handarbete om du behöver en ursäkt!
Copyright Klimakteriehäxan
I dag tar vi köksvägen!
Det är tisdag igen - de kommer rätt tätt tisdagarna nu för tiden. har ni märkt det? - och då blir det tisdagstema igen. "En utmaning för din kamera" heter det.
Just i dag, bara två veckor före jul, är det påbjudna temat KÖK.
Och jag låter er ta två olika vägar in i mitt.
Det ena ett bevis för rådande trängsel och röra, det andra en mer idyllisk variant i olja.
Dock inte matolja, annat än bildligt talat...
Konstnären heter Lars Löfman och fotot visar inte hela tavlan.
Fler köksbilder - den här vägen!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 09, 2007
En vit jul – i vårt minsta rum
UPPDATERAT IGEN - NU ÄR PROBLEMET LÖST!
Scrolla ner får du se!
Det finns något vi alla gör men aldrig pratar om.
Vi går på toaletten.
Men det är inte själva fekalierna, avfallsprodukterna, och våra relationer till dem som jag tänkte avhandla.
Nej, det är det där med papperet.
Och nu tänker jag mest på de där toaletterna som är mer eller mindre offentliga. Där man av fruktan för att folk ska stjäla med sig rullar hem (jo, det händer, jag har det från säker källa!) har installerat tunga jätterullar inkapslade i metall- eller hårdplastcylindrar, som låses med nyckel. Speciellt har jag lagt märke till modellen Catrin, undrar väldigt mycket vad den stackars damen gjort för ont för att ha fått ge namn åt denna helvetesuppfinning.
Nu är det nämligen så, att en pappersrulle i det där formatet av nödvändighet blir ganska tung. Och toapapper är, också av absolut nödvändighet, relativt tunt och – i bästa fall – också mjukt. Vilket är två faktorer som samverkar till att samma papper inte håller att dra särskilt hårt i.
Men på grund av rullens vikt måste man ta i lite för att få ut en pappersremsa.
Nio gånger av tio går den av.
Där sitter man på ringen som är på väg att ge baken en tydlig änd-ring, eftersom besöket blir ganska långvarigt. Flinka fingrar kryper in i Catrin och fiskar.
Jo! Där! En lös flik!
Med all koncentration man är mäktig fångar man den lilla fliken. Drar.
Ritsch.
Ut kommer en tre centimeters pappersbit.
Nytt försök. Med den synnerligen onaturligt krökta armen försöker man snurra lite på rullen, få ett bättre tag om en längre pappersbit.
Ratsch.
Där kom den. En flisa.
Nästa försök får en nästan att ramla av stolen medan armen liksom växer in i plåttrumman. Plötsligt finns över huvud taget ingen lös bit alls. Rullens yta är som plastad, alldeles jämn, inget sticker ut. Snurrar jag den åt fel håll? Byter riktning. Ingen effekt. Tills plötsligt - aj!
”Drag ut, vik och riv av mot den tandade kanten” stod det förr på tejprullarna. Likadan kant, fast hårdare och vassare, har Catrin och hennes gelikar. Alltså är det lätt att riva sig, till och med så att blodvite uppstår.
Men papperet? Det blir inte bara ritsch, inte bara ratsch, det blir minsann filibombombom också.
Kampen fortsätter.
Minibit efter minibit dalar sakta mot golvet medan klockan går och benen domnar.
Den motspänstiga toarullen, som naturligtvis, det förstår man efter några sådana här duster, är väldigt ekonomisk, vägrar envist att låta sig berövas på en obruten halvmeter. I värsta fall har det blivit köbildning utanför dörren, någon svär ilsket över hur lång tid folk kan ta på sig för ett enkelt toalettbesök.
Just innan båda benen somnat för gott gör man det enda möjliga: sträcker sig än en gång utöver sin möjliga räckvidd, med risk för muskelbristningar, och lirkar ut ett par pappershanddukar ur behållaren vid handfatet. Men då handlar det om ren tur.
För inte sällan är pappershanddukarna ersatt av en sådan där varmluftsmaskin. Till absolut ingen nytta i den prekära situation toabesökaren befinner sig i.
Det finns egentligen bara ett botemedel mot detta elände: att alltid bära med sig ett rejält paket pappersnäsdukar, som vore man på utflykt i vildmarken eller på enklaste typ av matställe i något utvecklingsland.
När man sedan äntligen kan kliva ut ur detta husets allra minsta rum lämnar man i ren och skär ilska efter sig en liten vit driva av pappersbitar på golvet, toapapperskonfetti à la Catrin.
Men det är klart, så här i juletider kanske det blir den enda vita driva man får se. Om vi ska ta det från den positiva sidan, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING
Hur det kan gå när tomten hamnar i samma prekära situation kan ni se med den här klickningen - och samtidigt få en förklaring till hur det kan komma sig att just ditt barn inte fått svar om önskelistan från tomtefar...
NU HAR PROBLEMET FÅTT SIN LÖSNING!
Ju enklare desto simplare.
Den här bilden tog jag ikväll inne på en toalett på jobbet. Någon har uppenbarligen retat sig på samma sak som jag - en liten vit pappersdriva låg förstås där på golvet - men inte låtit saken bero utan i stället skridit till handling.
Knutit ett enkelt papperssnöre genom hålet i rullens mitt och helt sonika hängt upp alltihop på befintlig klädkrok.
Där fick allt Catrin och hennes jämlikar något att fundera på.
För den här toapappershållaren, den fungerar!
Copyright Klimakteriehäxan
Scrolla ner får du se!
Det finns något vi alla gör men aldrig pratar om.
Vi går på toaletten.
Men det är inte själva fekalierna, avfallsprodukterna, och våra relationer till dem som jag tänkte avhandla.
Nej, det är det där med papperet.
Och nu tänker jag mest på de där toaletterna som är mer eller mindre offentliga. Där man av fruktan för att folk ska stjäla med sig rullar hem (jo, det händer, jag har det från säker källa!) har installerat tunga jätterullar inkapslade i metall- eller hårdplastcylindrar, som låses med nyckel. Speciellt har jag lagt märke till modellen Catrin, undrar väldigt mycket vad den stackars damen gjort för ont för att ha fått ge namn åt denna helvetesuppfinning.
Nu är det nämligen så, att en pappersrulle i det där formatet av nödvändighet blir ganska tung. Och toapapper är, också av absolut nödvändighet, relativt tunt och – i bästa fall – också mjukt. Vilket är två faktorer som samverkar till att samma papper inte håller att dra särskilt hårt i.
Men på grund av rullens vikt måste man ta i lite för att få ut en pappersremsa.
Nio gånger av tio går den av.
Där sitter man på ringen som är på väg att ge baken en tydlig änd-ring, eftersom besöket blir ganska långvarigt. Flinka fingrar kryper in i Catrin och fiskar.
Jo! Där! En lös flik!
Med all koncentration man är mäktig fångar man den lilla fliken. Drar.
Ritsch.
Ut kommer en tre centimeters pappersbit.
Nytt försök. Med den synnerligen onaturligt krökta armen försöker man snurra lite på rullen, få ett bättre tag om en längre pappersbit.
Ratsch.
Där kom den. En flisa.
Nästa försök får en nästan att ramla av stolen medan armen liksom växer in i plåttrumman. Plötsligt finns över huvud taget ingen lös bit alls. Rullens yta är som plastad, alldeles jämn, inget sticker ut. Snurrar jag den åt fel håll? Byter riktning. Ingen effekt. Tills plötsligt - aj!
”Drag ut, vik och riv av mot den tandade kanten” stod det förr på tejprullarna. Likadan kant, fast hårdare och vassare, har Catrin och hennes gelikar. Alltså är det lätt att riva sig, till och med så att blodvite uppstår.
Men papperet? Det blir inte bara ritsch, inte bara ratsch, det blir minsann filibombombom också.
Kampen fortsätter.
Minibit efter minibit dalar sakta mot golvet medan klockan går och benen domnar.
Den motspänstiga toarullen, som naturligtvis, det förstår man efter några sådana här duster, är väldigt ekonomisk, vägrar envist att låta sig berövas på en obruten halvmeter. I värsta fall har det blivit köbildning utanför dörren, någon svär ilsket över hur lång tid folk kan ta på sig för ett enkelt toalettbesök.
Just innan båda benen somnat för gott gör man det enda möjliga: sträcker sig än en gång utöver sin möjliga räckvidd, med risk för muskelbristningar, och lirkar ut ett par pappershanddukar ur behållaren vid handfatet. Men då handlar det om ren tur.
För inte sällan är pappershanddukarna ersatt av en sådan där varmluftsmaskin. Till absolut ingen nytta i den prekära situation toabesökaren befinner sig i.
Det finns egentligen bara ett botemedel mot detta elände: att alltid bära med sig ett rejält paket pappersnäsdukar, som vore man på utflykt i vildmarken eller på enklaste typ av matställe i något utvecklingsland.
När man sedan äntligen kan kliva ut ur detta husets allra minsta rum lämnar man i ren och skär ilska efter sig en liten vit driva av pappersbitar på golvet, toapapperskonfetti à la Catrin.
Men det är klart, så här i juletider kanske det blir den enda vita driva man får se. Om vi ska ta det från den positiva sidan, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING
Hur det kan gå när tomten hamnar i samma prekära situation kan ni se med den här klickningen - och samtidigt få en förklaring till hur det kan komma sig att just ditt barn inte fått svar om önskelistan från tomtefar...
NU HAR PROBLEMET FÅTT SIN LÖSNING!
Ju enklare desto simplare.
Den här bilden tog jag ikväll inne på en toalett på jobbet. Någon har uppenbarligen retat sig på samma sak som jag - en liten vit pappersdriva låg förstås där på golvet - men inte låtit saken bero utan i stället skridit till handling.
Knutit ett enkelt papperssnöre genom hålet i rullens mitt och helt sonika hängt upp alltihop på befintlig klädkrok.
Där fick allt Catrin och hennes jämlikar något att fundera på.
För den här toapappershållaren, den fungerar!
Copyright Klimakteriehäxan
Etiketter:
design,
heminredning,
kissobajs,
teknik
Första amaryllisen - andra advent - och Anna
Perfekt tajming, kan man kalla det. Just i dag slog den första knoppen ut på min polkagris-amaryllis - ja den heter visst Sydney, men det känns inte alls lika naturligt.
Julstressen?
Jo den kommer lite smygande.
Fast jag har bestämt mig för att hålla den på avstånd. Exempelvis genom att ersätta paket med presentkort när idéerna uteblir. Inte riktigt lika kul att ge, men ofta minst lika uppskattat, det vet jag.
Men eftersom solen skiner kanske det är läge för en liten julmarknadskoll? Innan årets första glöggkalas öppnar.
Det första glaset glögg är alltid det godaste.
För övrigt har Anna namnsdag i dag. Det kan ju vara värt ett telefonsamtal eller ett litet sms. För säg mig den som inte känner en Anna! Nästan 313 000 finns det. I alla olika åldrar, dessutom. Anna betyder "den benådade" och är ett av våra allra vanligaste kvinnonamn.
Copyright Klimakteriehäxan
Julstressen?
Jo den kommer lite smygande.
Fast jag har bestämt mig för att hålla den på avstånd. Exempelvis genom att ersätta paket med presentkort när idéerna uteblir. Inte riktigt lika kul att ge, men ofta minst lika uppskattat, det vet jag.
Men eftersom solen skiner kanske det är läge för en liten julmarknadskoll? Innan årets första glöggkalas öppnar.
Det första glaset glögg är alltid det godaste.
För övrigt har Anna namnsdag i dag. Det kan ju vara värt ett telefonsamtal eller ett litet sms. För säg mig den som inte känner en Anna! Nästan 313 000 finns det. I alla olika åldrar, dessutom. Anna betyder "den benådade" och är ett av våra allra vanligaste kvinnonamn.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 06, 2007
En minnesvärd brudvals
Hur minns man sitt bröllop?
Som ett enda långt äventyr fyllt av nerver?
Som en av livets gladaste dagar?
Som den dag då man - äntligen - fick stå i centrum?
Som den dag då brudvalsen blev det som förlöste hela tillställningen och fick det att bli århundradets kalas?
Det finns brudpar som verkligen har förstått att ta vara på möjligheterna.
Kolla in denna lilla video (varför funkar inte nedladdningen till bloggen för mig?) och fråga dig själv varför denna filmsnutt inte är från just ditt bröllop.
Den är - tyvärr - inte från mitt heller.
Länken:
http://www.slide.com/r/gKxe4iaVdD-rWhAqo2dyu4xDmXTGAU74
Copyright Klimakteriehäxan
Som ett enda långt äventyr fyllt av nerver?
Som en av livets gladaste dagar?
Som den dag då man - äntligen - fick stå i centrum?
Som den dag då brudvalsen blev det som förlöste hela tillställningen och fick det att bli århundradets kalas?
Det finns brudpar som verkligen har förstått att ta vara på möjligheterna.
Kolla in denna lilla video (varför funkar inte nedladdningen till bloggen för mig?) och fråga dig själv varför denna filmsnutt inte är från just ditt bröllop.
Den är - tyvärr - inte från mitt heller.
Länken:
http://www.slide.com/r/gKxe4iaVdD-rWhAqo2dyu4xDmXTGAU74
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 05, 2007
Sanning och konsekvens
När jag var gravid spillde jag alltid på magen. Ohjälpligt.
Kaffe. Frukt. Glass. Sås.
Gick ständigt med fläck mitt fram, väl synlig, även om jag nyss hade varit alldeles nytvättad.
Insåg att jag påminde lite om Tora, tanten som brukade hjälpa min mormor och morfar när de på äldre dagar inte redde sig själva.
Tora hade förvisso alltid förkläde. Men det var skitigt, gruvligt skitigt. Och allra mest mitt på magen.
För hon hade en rejäl kula där fram, Tora. Underhållen av mycket kaffe med dopp och en och annan sockerbit på fatet. Efter det stekta fläsket och potatisen, alltså. Och före falukorven med de stuvade makaronerna.
Magen kom först, tog stötarna och stänken vid spisen. Där fanns spåren av såväl fläsket som korven och mjölstuvningen.
Inser plötsligt med viss förskräckelse att jag har börjat spilla igen. Ofta. Pillrar så diskret det går loss en gurkbit, skrapar bort ett såsstänk som just hunnit torka.
Det hamnar på magen. Gravid igen? Å nej.
Minns att det finns en lek som heter ”Sanning eller Konsekvens”.
Borde jag kanske leka den i tanken, fundera igenom situationen, begrunda fläckarna – och dra en slutsats?
Och samtidigt döpa om leken. Till ”Sanning och Konsekvens”. Samt göra något åt saken.
Copyright Klimakteriehäxan
Kaffe. Frukt. Glass. Sås.
Gick ständigt med fläck mitt fram, väl synlig, även om jag nyss hade varit alldeles nytvättad.
Insåg att jag påminde lite om Tora, tanten som brukade hjälpa min mormor och morfar när de på äldre dagar inte redde sig själva.
Tora hade förvisso alltid förkläde. Men det var skitigt, gruvligt skitigt. Och allra mest mitt på magen.
För hon hade en rejäl kula där fram, Tora. Underhållen av mycket kaffe med dopp och en och annan sockerbit på fatet. Efter det stekta fläsket och potatisen, alltså. Och före falukorven med de stuvade makaronerna.
Magen kom först, tog stötarna och stänken vid spisen. Där fanns spåren av såväl fläsket som korven och mjölstuvningen.
Inser plötsligt med viss förskräckelse att jag har börjat spilla igen. Ofta. Pillrar så diskret det går loss en gurkbit, skrapar bort ett såsstänk som just hunnit torka.
Det hamnar på magen. Gravid igen? Å nej.
Minns att det finns en lek som heter ”Sanning eller Konsekvens”.
Borde jag kanske leka den i tanken, fundera igenom situationen, begrunda fläckarna – och dra en slutsats?
Och samtidigt döpa om leken. Till ”Sanning och Konsekvens”. Samt göra något åt saken.
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlös onsdag - Wordless Wednesday
tisdag, december 04, 2007
Horisont
Veckans tisdagstema är påbjudet av bloggen Vimsig: horisont.
Lättare sagt än gjort så här mitt i sotsvarta december.
Men det finns ju alltid ljuspunkter... som Kaknästornet, som vakar över Kungliga Djurgården och skickar tv-signaler ut över landet. För vidgade horisonter, kantänka.
Jag vet ändå att jag föredrar en sommarhorisont, en i sol, med blånande kullar, en ringlande flod som försvinner i fjärran.
Copyright Klimakteriehäxan
Lättare sagt än gjort så här mitt i sotsvarta december.
Men det finns ju alltid ljuspunkter... som Kaknästornet, som vakar över Kungliga Djurgården och skickar tv-signaler ut över landet. För vidgade horisonter, kantänka.
Jag vet ändå att jag föredrar en sommarhorisont, en i sol, med blånande kullar, en ringlande flod som försvinner i fjärran.
Copyright Klimakteriehäxan
Mamma i bokhyllan
Vilka fem böcker associerar du med ordet mamma?
Där har vi veckans bokfemma. Svår för att inte säga omöjlig att låta bli.
Det finns så mycket att välja bland.
Jag har plockat ut en ungdomsbok (ja det blev väl egentligen två…), en tecknad variant, en rolig variant, en allvarsam - och så en som är absolut omistlig.
Och då finns det ändå massor av andra titlar som borde nämnas!
Här kommer de, mina titlar i bokfemman:
1. De senaste åren har bokhandelsdiskarna dignat under böcker med olika sorters mamma-teman (Hillevi Wahl, Martina Haag, Linda Skugge) ofta i en lättsam ton.
Men jag undrar om inte Cecilia Hagen var först, i alla fall på svenska? Eller är det bara så att hennes ”Mamma bit för bit” kom när det passade just mig? Det var 1987, och den fick mig – nybliven mamma – att skratta så jag stundtals grät.
2. Sedan tycker jag att en annan Cecilia, tecknare med efternamnet Torudd, är värd att nämna. Hennes ”Ensamma Mamman” har fått många singelmammor att (om än för några korta ögonblick) känna sig lite bättre, lite mindre ensamma.
3. Johanna Thydell fick August-priset i barn- och ungdomsklassen 2003 för sin debutbok ”I taket lyser stjärnorna”. Till viss del en självupplevd berättelse om en mamma som dör i cancer. I fjol kom hennes andra bok ”Det fattas en tärning” – också den med en mamma i central roll.
4. Maj Fant skrev ”Att bli mamma till sin mamma”, om åldrande, demens, vårdbehov och band som inte går att klippa av.
5. Jag har sparat det absolut bästa till sist.”Tusen strålande solar” (A Thousand Splendid Suns) av Khaled Hosseini. Det var han som debuterade med "Flyga drake" (The Kite Runner). I den nya boken är tre kvinnor huvudpersoner, mammor, man blir gripen, fast, vill inte lägga ifrån sig boken. Och på köpet får man en slurk nutidshistoria, om Hosseinis ursprungsland Afghanistan.
Ska du läsa en enda bok under julledigheten? Ge bort en enda bok i julklapp? Detta är Boken. Alla bokfemmors fempoängare, jag lovar!
Copyright Klimakteriehäxan
Där har vi veckans bokfemma. Svår för att inte säga omöjlig att låta bli.
Det finns så mycket att välja bland.
Jag har plockat ut en ungdomsbok (ja det blev väl egentligen två…), en tecknad variant, en rolig variant, en allvarsam - och så en som är absolut omistlig.
Och då finns det ändå massor av andra titlar som borde nämnas!
Här kommer de, mina titlar i bokfemman:
1. De senaste åren har bokhandelsdiskarna dignat under böcker med olika sorters mamma-teman (Hillevi Wahl, Martina Haag, Linda Skugge) ofta i en lättsam ton.
Men jag undrar om inte Cecilia Hagen var först, i alla fall på svenska? Eller är det bara så att hennes ”Mamma bit för bit” kom när det passade just mig? Det var 1987, och den fick mig – nybliven mamma – att skratta så jag stundtals grät.
2. Sedan tycker jag att en annan Cecilia, tecknare med efternamnet Torudd, är värd att nämna. Hennes ”Ensamma Mamman” har fått många singelmammor att (om än för några korta ögonblick) känna sig lite bättre, lite mindre ensamma.
3. Johanna Thydell fick August-priset i barn- och ungdomsklassen 2003 för sin debutbok ”I taket lyser stjärnorna”. Till viss del en självupplevd berättelse om en mamma som dör i cancer. I fjol kom hennes andra bok ”Det fattas en tärning” – också den med en mamma i central roll.
4. Maj Fant skrev ”Att bli mamma till sin mamma”, om åldrande, demens, vårdbehov och band som inte går att klippa av.
5. Jag har sparat det absolut bästa till sist.”Tusen strålande solar” (A Thousand Splendid Suns) av Khaled Hosseini. Det var han som debuterade med "Flyga drake" (The Kite Runner). I den nya boken är tre kvinnor huvudpersoner, mammor, man blir gripen, fast, vill inte lägga ifrån sig boken. Och på köpet får man en slurk nutidshistoria, om Hosseinis ursprungsland Afghanistan.
Ska du läsa en enda bok under julledigheten? Ge bort en enda bok i julklapp? Detta är Boken. Alla bokfemmors fempoängare, jag lovar!
Copyright Klimakteriehäxan
Lång giltighetstid
För alldeles precis ett år sedan skrev jag detta, under rubriken "I skydd av en barnvagn".
Det är tyvärr precis lika aktuellt nu som då.
Blev dramatiskt påmind om det under resan till jobbet.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är tyvärr precis lika aktuellt nu som då.
Blev dramatiskt påmind om det under resan till jobbet.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 03, 2007
Hur hög är den högsta granen?
Skeppsbron ligger blöt och trist. Regnet är envist, blåsten snål. Allt ligger som i ett dis.
Men nu står den i alla fall där igen, Kinneviksgranen. Och jag tycker att den är vacker, det har jag tyckt i alla de tio år som Stenbeckarna har bjudit oss vanliga stockholmare på den här i och för sig rätt pråliga ögonfröjden.
I årets upplaga är den 38 meter hög, fälld någonstans i Uppland, nedplockad i sina beståndsdelar, friserad, opererad med både buk-, stjärt- och hakplastik och hopsatt igen. Resultatet är en gran som är perfekt ur alla vinklar.
Fast ska den verkligen kallas Europas högsta julgran?
På Praca do Comercio i Lissabon har portugiserna en betydligt högre skapelse, med ännu fler ljuspunkter än de 5000 som finns i "vår" prakt- och skrytgran. Portugals bidrag till julgransfloran uppges vara ungefär 77 meter från bas till topp.
Dock är det inte ett äkta träd som bildar stommen, utan alltihop är en konstruktion som i färdigt skick i alla fall starkt påminner om de där som växer i skogen.
Förr i världen skröt alltid USA:s värsta skvallerblaska The National Enquirer i Florida om sin gran som den högsta av alla, men nu verkar de ha gett upp inför den starka europeiska konkurrensen. Rockefeller Center i New York har inte heller lyckats få till något som slår vare sig Stockholms eller Lissabons glittrande skapelser.
På Trafalgar Square i London står en annan traditionstyngd gran. I sextio år har Norge som ett tack för hjälpen under andra världskriget sett ut ett praktexemplar, som fälls och får åka båt över havet för att glädja alla engelsmän som har vägarna förbi amiral Nelson. På torsdag tänds den, den här gången av kronprinsessan Mette Marit, förmodligen under folkets jubel.
För även om man påstår att det just denna dag är "Mega Monday", den dag då alla loggar in och gör en mängd julklappsbeställningar på nätet, så brukar julhandeln fylla alla gator. Temperaturen stiger i kommersen ju närmare den dag kommer då vi ska ha in vår egen lilla gran, som snart ska stå där, långt ifrån Disney-perfekt, strax naken och avbarrad. Då får man trösta sig med att det trots allt är bäst med en äkta gran - inte ens tio års användning av en plastgran gör den
mer miljövänlig!
Och visst är de ett lysande avbrott i vintermörkret, de här jättegranarna, men inte slår de den där hemma, den med de ärvda änglarna, det hemgjorda pyntet och souvenirtomtarna tillsammans med alla årgångar av kulor i olika storlek och färg.
Då kan Stenbeck slänga sig i väggen med alla sina 5000 lampor. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu står den i alla fall där igen, Kinneviksgranen. Och jag tycker att den är vacker, det har jag tyckt i alla de tio år som Stenbeckarna har bjudit oss vanliga stockholmare på den här i och för sig rätt pråliga ögonfröjden.
I årets upplaga är den 38 meter hög, fälld någonstans i Uppland, nedplockad i sina beståndsdelar, friserad, opererad med både buk-, stjärt- och hakplastik och hopsatt igen. Resultatet är en gran som är perfekt ur alla vinklar.
Fast ska den verkligen kallas Europas högsta julgran?
På Praca do Comercio i Lissabon har portugiserna en betydligt högre skapelse, med ännu fler ljuspunkter än de 5000 som finns i "vår" prakt- och skrytgran. Portugals bidrag till julgransfloran uppges vara ungefär 77 meter från bas till topp.
Dock är det inte ett äkta träd som bildar stommen, utan alltihop är en konstruktion som i färdigt skick i alla fall starkt påminner om de där som växer i skogen.
Förr i världen skröt alltid USA:s värsta skvallerblaska The National Enquirer i Florida om sin gran som den högsta av alla, men nu verkar de ha gett upp inför den starka europeiska konkurrensen. Rockefeller Center i New York har inte heller lyckats få till något som slår vare sig Stockholms eller Lissabons glittrande skapelser.
På Trafalgar Square i London står en annan traditionstyngd gran. I sextio år har Norge som ett tack för hjälpen under andra världskriget sett ut ett praktexemplar, som fälls och får åka båt över havet för att glädja alla engelsmän som har vägarna förbi amiral Nelson. På torsdag tänds den, den här gången av kronprinsessan Mette Marit, förmodligen under folkets jubel.
För även om man påstår att det just denna dag är "Mega Monday", den dag då alla loggar in och gör en mängd julklappsbeställningar på nätet, så brukar julhandeln fylla alla gator. Temperaturen stiger i kommersen ju närmare den dag kommer då vi ska ha in vår egen lilla gran, som snart ska stå där, långt ifrån Disney-perfekt, strax naken och avbarrad. Då får man trösta sig med att det trots allt är bäst med en äkta gran - inte ens tio års användning av en plastgran gör den
mer miljövänlig!
Och visst är de ett lysande avbrott i vintermörkret, de här jättegranarna, men inte slår de den där hemma, den med de ärvda änglarna, det hemgjorda pyntet och souvenirtomtarna tillsammans med alla årgångar av kulor i olika storlek och färg.
Då kan Stenbeck slänga sig i väggen med alla sina 5000 lampor. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 02, 2007
Medmänskligt
Vi har mycket gemensamt, E och jag.
Det upptäckte vi på direkten redan för ungefär 20 år sedan, när vi plötsligt befann oss på samma arbetsplats. Gillar samma saker, kan prata om det mesta.
Härom dagen tog vi en välbehövlig paus, ryckte på oss var sin jacka och gick ut på gården för att byta den kompakta kontorsluften – ett evigt arbetsmiljöproblem – mot den något fräschare förvintervarianten där ute.
Plötsligt tittar hon på mig, liksom studerande, och säger:
-Du måste byta brunkräm. (jo, vi säger nog sällan foundation, vi säger brunkräm, vi som fyllt 40).
-Den där du har är alldeles för gul! Du är faktiskt gul i ansiktet!
-Haha, jag har ju just varit i Kina, skojar jag, men tar kritiken på högsta allvar.
Vem vill gå omkring och vara gul i nyllet? Men det är ändå lite märkligt.
-Fast för bara några dagar sedan sa du att samma kräm var skitsnygg, påminner jag.
-Du frågade efter märket, tänkte köpa likadan!
-Konstigt, är det verkligen samma, säger E fundersamt.
Plötsligt flyttar hon på sig. Ser helt häpen ut.
-Det är inte du, det är JAG! utbrister hon.
-Min jacka!
Hon har en gulorange vinterjacka.
Det är den som har skänkt mig en ny ansiktsfärg, mystiskt nog, och när E ändrar position och kommer lite längre bort byter jag kulör.
E ber tusen gånger om ursäkt. Faktiskt alldeles i onödan.
För själv tänker jag att jag är lyckligt lottad som har vänner som vågar öppna munnen och säga ifrån om de tycker att jag på grund av ett fatalt misstag ser alldeles gul ut i hela ansiktet.
Många är de som ovetande vandrat omkring offentligt med öppen gylf, kjolen upphakad i trosorna, tröjan ut och in.
En gång hade jag gått nästan hela Ströget i Köpenhamn med ett par strumpbyxor släpande som en svans. Hade bytt till rena och inte sett att gårdagens par satt fast i långbyxorna…
Till sist kom en snäll danska fram och väste att jag nog borde kolla släpet.
Tack ska ni ha, ni vänliga medmänniskor som inte låter oss andra gå omkring och se tokiga ut längre än nödvändigt!
Copyright Klimakteriehäxan
Det upptäckte vi på direkten redan för ungefär 20 år sedan, när vi plötsligt befann oss på samma arbetsplats. Gillar samma saker, kan prata om det mesta.
Härom dagen tog vi en välbehövlig paus, ryckte på oss var sin jacka och gick ut på gården för att byta den kompakta kontorsluften – ett evigt arbetsmiljöproblem – mot den något fräschare förvintervarianten där ute.
Plötsligt tittar hon på mig, liksom studerande, och säger:
-Du måste byta brunkräm. (jo, vi säger nog sällan foundation, vi säger brunkräm, vi som fyllt 40).
-Den där du har är alldeles för gul! Du är faktiskt gul i ansiktet!
-Haha, jag har ju just varit i Kina, skojar jag, men tar kritiken på högsta allvar.
Vem vill gå omkring och vara gul i nyllet? Men det är ändå lite märkligt.
-Fast för bara några dagar sedan sa du att samma kräm var skitsnygg, påminner jag.
-Du frågade efter märket, tänkte köpa likadan!
-Konstigt, är det verkligen samma, säger E fundersamt.
Plötsligt flyttar hon på sig. Ser helt häpen ut.
-Det är inte du, det är JAG! utbrister hon.
-Min jacka!
Hon har en gulorange vinterjacka.
Det är den som har skänkt mig en ny ansiktsfärg, mystiskt nog, och när E ändrar position och kommer lite längre bort byter jag kulör.
E ber tusen gånger om ursäkt. Faktiskt alldeles i onödan.
För själv tänker jag att jag är lyckligt lottad som har vänner som vågar öppna munnen och säga ifrån om de tycker att jag på grund av ett fatalt misstag ser alldeles gul ut i hela ansiktet.
Många är de som ovetande vandrat omkring offentligt med öppen gylf, kjolen upphakad i trosorna, tröjan ut och in.
En gång hade jag gått nästan hela Ströget i Köpenhamn med ett par strumpbyxor släpande som en svans. Hade bytt till rena och inte sett att gårdagens par satt fast i långbyxorna…
Till sist kom en snäll danska fram och väste att jag nog borde kolla släpet.
Tack ska ni ha, ni vänliga medmänniskor som inte låter oss andra gå omkring och se tokiga ut längre än nödvändigt!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)