Bokfemman: Bra böcker - och dåliga

Det finns oändliga mängder av fantastiskt bra böcker.
Inget liv är långt nog för att man ska hinna läsa dem alla.
Men det finns naturligtvis också väldigt många böcker som INTE är bra, som aldrig borde getts ut.
Eller hur?
Nja, det där är kanske inte så självklart som det först kan låta.
För det handlar ju trots allt om tycke och smak. En bok som fått mig att gäspa redan på sidan 14 kan helt ha fascinerat en annan läsare, och den roman som jag knappt kunnat släppa fast klockan dragit mot gryning, den kan en annan människa bara sucka över.

Bokfemman, en återkommande ”bloggstafett” ska denna vecka bestå av en lista på de fem sämsta böcker man läst 2007. Svårt!
Faktum är, att med åren har jag kommit till insikt om att en bok man inte blivit fängslad av direkt, på låt oss säga de första femtio sidorna, den kan man lika gärna ge upp. Bortkastad tid kommer inte tillbaka.

Annat var det förr i världen. Jag finkammade först skolbibliotekets hyllor – den speciella, lite dammiga doften bakom skjutdörrarna sitter kvar i näsan som ett evigt luktminne – och sedan blev jag en trogen gäst på stadsbiblioteket.
Min läshunger var i det närmaste omättlig, jag släckte inte ljuset förrän boken slog mig på näsan för tredje gången, jag kunde gå och läsa på väg till skolan (jo visst, en gång gick jag rakt in i en lyktstolpe, det gjorde rätt ont) och när jag åkte buss hängde jag bombsäkert över en bok.
En julafton eller födelsedag utan bokpaket var otänkbar.

Mina urvalskriterier kan jag inte beskriva. Om de nu fanns. Jag gick till avdelningen där det stod Hce för skönlitteratur, tog så många volymer jag orkade bära – och var tillbaka igen för byte och påfyllning bara dagar senare.
Det kunde rent av hända att jag i bara farten läste alla böcker som biblioteket hade av en författare, även om jag inte hade blivit speciellt förtjust i den första jag hastat igenom.

Resultatet blev att jag blev bekant med klassiker som Alexandre Dumas genom hela serien om Musketörerna, Greven av Monte Christo och Mylady. Där gick många nattliga timmar med sömnbrist som resultat. Men jag slukade också Sergeanne Golons Angelique-serie, inbunden kiosklitteratur som på något vis hade tagit sig in på biblioteket.

Sedan högg jag in på rader av svenska framstående författare, bortsett från dem som redan fanns hemma. Jag var en sann allätare. I vardagsrumshyllan stod både Selma Lagerlöf och Ivar Lo, och dessutom en hel del reseskildringar – Sten Bergman, Bengt Danielsson. Den senare hade skrivit en bok som låg framme. Jag högg den. Och hade redan läst ut den när föräldrarna insåg att jag klämt mig igenom ”Söderhavskärlek”. Det var en enda utdragen sexskildring, med ganska noggranna beskrivningar av Polynesiens mest populära samlagsställningar.

Just den boken skulle nog kunna platsa på en lista över oengagerande läsupplevelser. Dit skulle jag också vilja föra ”Portnoys stående besvär” av Philip Roth, ofta hyllad för sin bild av hur det var att växa upp som ung pojke i en strängt judisk familj. Men jag blev bara hjärtligt uttråkad av allt runkande och läste inte ut den.

Fast nu var det ju böcker lästa i år det gällde.
Men sanningen är, att jag alltså nu har förstått läget: det är en absolut omöjlighet att hinna med alla bra böcker som bara väntar på att bli lästa. Inget liv är långt nog för det, det förtjänar att upprepas.
Alltså lägger jag ifrån mig saker som inte fångar mig snabbt. Jag gör mig dessutom av med dem, till Myrorna, på loppis eller så. För även om inte en bok fallit just mig i smaken har jag svårt att bara kasta den – en annan människa kan ju faktiskt gilla den text jag ratar.

Dock har jag läst, och läst ut, en bok i år som jag faktiskt tycker var riktigt dålig. Det var Katarina Mazettis ”Mitt himmelska kramdjur”, och jag la den inte åt sidan av en enda anledning: jag var på resa och kom inte åt någon annan lektyr.
En annan som jag läst till hälften men trots allt kommer ihåg är Helen Fieldings ”Olivia Joules fria fantasier”. Trodde jag skulle få fnissa som med Bridget Jones, men det här var nån sorts korsning av chick litt och deckare, som inte höll måttet.

Som bokfemma betraktat är två böcker en ovanligt kort lista. Men det får räcka med det. De andra har jag förträngt, och de får ligga kvar där i glömskans mörker.
Trots allt kan historierna jag ratat ha glatt någon annan.

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka här så tar du dig vidare till fler bokfemmor med "dåliga" böcker!
Nästa vecka ska listan bestå av årets fem bästa. Ingen enkel uppgift det heller.