Luciamorgon

Luciamorgon – det innebär ofta en hel del minnen.
Från en inte alltför fjärran forntid glada, gulliga, rent av rörande minnesbilder av små barn i vita särkar, med mjölstinna dagislussebullar, eldfängda lockar och utspilld saftglögg. Tomtar i vrårna, jakt på fungerande batterier, pepparkaksgubbar lite på sned och en och annan stjärngosse som helst hade velat byta struten mot ljuskrona.

Men mitt allra starkaste minne av en luciamorgon är mycket äldre än så.
Mer än trettio år har gått sedan jag fick i uppdrag att följa hemstadens luciatåg från den svartaste ottan ända in i den lika mörka kvällen. Lucia själv var söt och brunögd som vore hon från Syracusa på riktigt, hon hade långt lockigt mörkblont hår – och hon vann titeln tack vare en snäll storebrors energiska röstvärvningskampanj, den kände hela staden till.

Det började med en fest kvällen innan, en fest som liksom inte ville ta slut. När jag väl stöp i säng hade jag bara ett par timmar kvar innan väckarklockan skulle skramla. Men den hann aldrig dit. I stället tvingades jag öppna ögonen när någon bultade på min dörr. Och vad stod där utanför? Jo en kul kompis som visserligen kände till vad jag hade för dag framför mig, men som ändå ville överraska med kaffe på sängkanten, lite sång och ett pepparkakshjärta. En magnecyl hade nog passat bättre, men i sådana lägen är det förstås bara att hålla god min.

Efter den nedtvingade kaffeskvätten var det bara att hitta lite kläder och dra iväg.
Lucia och hennes tärnor såg ungefär lika trötta ut som jag, men de hade ju ändå sin uppgift, sitt rykte att tänka på. Och de hade övat sina sånger, så allt skulle gå bra.
Tåget drog från station till station. Företag, skola, kommunalkontor. Så var det dags för långvården.

”Natten går tunga fjät kring gård och stuva” sjöng tjejerna, för vilken gång i ordningen var omöjligt att hålla reda på, och jag tror att jag stämde in, att sjunga var i alla fall en hjälp för den som var på vippen att falla i sömn på närmsta pinnstol.
Lucia gick sakta från säng till säng, och det var som om hon faktiskt spred ett mytiskt sken över de gamlas ansikten.

-Å, då kom jag till himlen i alla fall, suckade en rynkig farbror lyckligt medan den mest välsjungande tärnan gjorde sitt bravurnummer, ”Det strålar en stjärna förunderligt blid”.
En liten gumma tog emot en framsträckt lussekatt men ville inte släppa taget om den mjuka flickhanden som gav henne den.
Några andra verkade se en strimma av ljus så stark att den trängde igenom demensens dimmor. Även de som inte orkade lyfta huvudet från kudden följde skådespelet.
Det var helt enkelt gripande. Lucia var inte längre ett jippo som fick lokaltidningen att frossa i bilder på snygga tjejer. Det var ett glädjespridarprojekt.

Visserligen blev jag för flera år framåt allergisk mot ”Det strålar en stjärna” och visserligen var jag fullständigt fallfärdig när lussetåget upplöstes och vi äntligen fick gå hem.
Men det där besöket på långvården gjorde att man förlät alltihop, de överhoppade andningspauserna, den hafsiga varmkorvlunchen, den råa decemberluften och de allt blötare och kallare skorna.
Ljusdrottningen gör ibland skäl för sitt namn.

Copyright Klimakteriehäxan