Inte vet jag vad förklaringen är, men i tretton år har jag missat en av jul-tv:s riktiga höjdare. Först nu hamnade jag i soffan på julaftons eftermiddag när ”Kan du vissla Johanna?” började, en av många återkommande programpunkter i tablån.Historien är skriven av Ulf Stark, en av landets i särklass bästa barn- och ungdomsförfattare. Boken kom 1992. I filmversionen, som hade premiär 1994, spelar Per Oscarsson huvudrollen som den åldrade gubben Nils, en man utan släkt och vänner, en man som väntar på döden på någon sorts vårdhem.
Så kliver Berra, en pigg sjuåring, in genom dörren och utser Nils till sin morfar, eftersom han inte har en egen och avundas kompisen Uffe, som har en praktmorfar.
Nils accepterar rollen, Berra regisserar sin morfar med Uffes erfarenheter som modell, och det blir en fin och varm relation. Gubben blir gladare, fast inte friskare. Så när pojkarna vill planera kalas på hans födelsedag bestämmer Nils sig för att den infaller alldeles strax.
Det blir ett sjusärdeles firande, men en överraskning hinner inte bli riktigt klar: Berra håller på att lära sig vissla och den melodi han jobbar på är ”Kan du vissla Johanna?”, för den brukar Nils vissla – den för hans tankar till Johanna, hustrun som varit död ett tag.
Så blir Berra säker på sin sak och rusar för att vissla för Nils.
Då är Nils säng tom. Bara begravningen återstår.
Men vid kistan i kyrkan visslar Berra, rent och klart, ”Kan du vissla Johanna? ja visst kan jag det!”
Visst kunde han vissla!
Runt halsen har han sidenslipsen han jobbat hårt för att kunna köpa, presenten som morfar fick på sin sista födelsedag.
Sedan stängde jag av teven och struntade för omväxlings skull i Karl Bertil Jonsson. Han behövdes liksom inte. Hela jag var full av ”God Jul” ändå, fast det aldrig sas.
Förmodligen vore det fantastiskt bra om fler ungar gick in på ett eller annat hem och utsåg en far- eller morförälder. Vad är det det brukar stå i kontaktannonserna – ”för ömsesidigt utbyte”? Ingen kan bättre tydliggöra det begreppet än den här lilla filmen! Missa den inte, den kommer säkert tillbaka om ett år!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Den missade jag. Men frasen "kan du..." är för mig alltid förknippad med när jag som 4-5 åring sjöng den sången för pappas gamla stränga, alltså urgamla! faster som blev jättesnopen - och mina föräldrar skämdes... Det var nog mest för att JAG, ett litet frälsisbarn, kunde såna visor.
SvaraRaderaTur att du äntligen fick se den underbara må-bra-filmen,
SvaraRaderajag har tagit upp stafettpinnen..
Oj, riktig snyftvarning på den verkar det som. Jag skulle gärna se den, men tvivlar på att den exporterats?!
SvaraRaderaDet sista jag minns om PO är när han strippade hos Hyland & H´s hörna. Pratar vi om samma PO?
Adopterade mor/farföräldrar är en utmärkt idé enl min uppfattning och innebär oftast fantastiskt ömsesidigt utbyte.
I vanliga fall "släpar" man på familjen och väljer vännerna själv.
Underbart att få välja båda!
Ha det i mellandagarna!
Kulsprutan
Kanske kan man se den på nätet, jag vet inte? Hur som helst sevärd - och ja, Kulsprutan, lite snyftnödig kan man bli!
SvaraRaderaNu ska jag hälsa på hos Hannele.
Åååh, den filmen älskar jag och mina döttrar!
SvaraRaderaDet var första året som mina små flickor såg den, och den har väckt många tankar kring åldrande och livets slut. Fastän de har både far- och morföräldrar och gammelfarmor i livet, och var med om när gammelmormor dog förra vintern så har funderandet kommit efter den filmen. Den är verkligen bra och både PO och de två pojkarna gör sina karaktärer så fint.
SvaraRadera