Jullovskänsla

Där gick den, sista vardagen före jul.
Och vi har en hyfsat lång helg framför oss. Faktiskt ända fram till torsdag i nästa vecka, helt utan ansträngning.
Många ”bygger en bro” till nyåret med två semesterdagar och förlänger därmed ledigheten betydligt. Det blir faktiskt ungefär som ett jullov, ett sådant ungarna gått hem till från skolan i dag.

Fast vi som numera både är stora själva och har stora barn, vi har tappat bort den förmån som heter just jullov.
Märkligt nog spelar det ingen roll om de fria dagarna blir lika många – jullov blir det inte hur som helst.
Det är något som saknas.

Kanske fattas oss sjungandet av de vanliga julsångerna i den annars så trista aulan. Kanske funderingarna kompisar emellan om vad på önskelistan som kan tänkas bli verklighet på julafton. Kanske hopp eller oro inför ett terminsbetyg. Kanske näraliggande äventyr i snö. Eller kanske handlar det bara om saknaden efter detta tydliga paustecken, denna otvetydiga markering av att ett år är så gott som slut – och att det på något märkvärdigt vis verkar vara väldigt långt kvar till arbetet och allvaret igen.

Vi som bara rensar skrivbordet från skräp innan vi samlar ihop våra pinaler och hojtar ”God jul!” ut på måfå över hela kontorslandskapet, vi får aldrig riktigt den där känslan.
Jullovskänslan.

Copyright Klimakteriehäxan