Drömprinsen

Äktenskaplig lycka är ett relativt begrepp. Det finns par som hållit ihop sedan tonåren och till sist dör hand i hand. Men vanligare är att den där lyckan bleknar, får lite skråmor. Ibland blir skadorna omöjliga att reparera.
För omgivningen kan sprickorna i fasaden vara tydliga, och ingen blir förvånad när beskedet om skilsmässa kommer.
Fast i andra fall slår uppbrottet ned som en bomb.

Min väninna K har varit gift i över tjugo år med en och samme man. Nog har hon klagat lite då och då, på ovanor, gnällighet, trista sidor som blivit alltmer framträdande med åren. Gubben har grånat, magen är större, hakan hängigare. Och hon har inte sällan ägnat sig åt verklighetsflykt. Funderat över hur livet kunde ha blivit. Om hon till exempel i stället hade slagit sina påsar ihop med den där killen… han som hade bruna glada ögon, alltid ett skämt redo, ständig trivselspridare – och dessutom med en vältränad kropp som utstrålade virilitet på långt håll.

Så när maken framstod i sin allra tristaste vardagsgrå dager tänkte K ofta på den andre, grabben från förr. Han blev Drömprinsen. Deras relation hade bara runnit ut i sanden, fick aldrig ett konkret slut. Varför? Tänk om? Hon berättade allt hon kom ihåg, log åt minnena.
Vid enstaka tillfällen tyckte hon själv att hon bar sig lite fånigt åt. Då pratade hon en stund om Richard Gere i stället, också en Drömprins fast av ett annat slag.

Men när K plötsligt stod inför faktum: maken hade hittat något yngre och snyggare, ny bostad var redan ordnad, väskorna snabbt packade och formaliteterna klara på bara någon vecka (eftersom barnen var stora) stod hon där. Stirrade ut i tomma intet och undrade vilken vägg hon rusat in i, vilken lavin som ryckt henne med sig, vilken malström som försökt dränka henne. För trots allt hade hon inte sett det komma.

Då plockade hon fram Drömprinsen ur minnet en gång till. Mindes hans varma händer, hans mjuka hår, hans skrattande ögon, hans intensiva röst. Undrade igen hur hon hade kunnat låta det ske, hur han bara hade fått försvinna spårlöst ur hennes liv.
Med ny energi och modern teknik kunde hon snart lokalisera honom. En tid gick. K funderade fram och tillbaka. Så tog hon steget. Etablerade kontakt. Kallpratade en stund. Ställde till sist frågan: Ville han möjligen ses, för gamla tiders skull?

Han sa ja. Tid och plats för mötet bestämdes. K var nervös i dagar, bytte frisyrer, prövade ny make up, stod i timmar framför garderoben och valde. ”Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck” heter det ju – nu var detta ändå på sätt och vis hennes andra chans, eftersom ungefär tjugofem år gått sedan sist.

När det så äntligen är dags har hon frossbrytningar och för trånga, men vansinnigt snygga, skor. Hon sitter vid ett bord på det café de har valt. Det är ganska få kunder där inne. Hennes ögon vilar oavvänt på dörren. Tankarna flyger. Tänk om han inte kommer? Tänk om hon bara gjort sig fånig? Tänk om den nyss förlupne maken kommer förbi och ertappar henne, på jakt efter en karl?

Plötsligt står en man vid hennes stol. Hon har trots allt inte lagt märke till att han kommit in. Men nu, när han tilltalar henne, känner hon genast igen rösten. Fast inte resten.
Drömprinsen har grånat, magen är större, hakan hängigare.
Besvikelsen hon känner går inte att bortse ifrån, inte att dölja. Långt senare skulle hon komma att undra om hans reaktion när han fick syn på henne var den samma.

De dricker var sin capuccino och pratar om då. De berättar lite om vad som hänt under mellantiden. De redovisar var sitt havererat äktenskap.
De nämner aldrig möjligheten av ett nytt möte.
Efter en snabb och lätt krystad kindpuss skils de åt, går åt var sitt håll in i folkvimlet.
Det vilar en sorts sorg över K när hon så småningom berättar. Det fanns ingen väg tillbaka. Det gör sällan det.

Även om vi inte vill tro det när vi drömmer om dem, så blir också Drömprinsar äldre.
Minst ett år för varje nyår som passeras.
Precis som alla andra.

Copyright Klimakteriehäxan