Vi har mycket gemensamt, E och jag.
Det upptäckte vi på direkten redan för ungefär 20 år sedan, när vi plötsligt befann oss på samma arbetsplats. Gillar samma saker, kan prata om det mesta.
Härom dagen tog vi en välbehövlig paus, ryckte på oss var sin jacka och gick ut på gården för att byta den kompakta kontorsluften – ett evigt arbetsmiljöproblem – mot den något fräschare förvintervarianten där ute.
Plötsligt tittar hon på mig, liksom studerande, och säger:
-Du måste byta brunkräm. (jo, vi säger nog sällan foundation, vi säger brunkräm, vi som fyllt 40).
-Den där du har är alldeles för gul! Du är faktiskt gul i ansiktet!
-Haha, jag har ju just varit i Kina, skojar jag, men tar kritiken på högsta allvar.
Vem vill gå omkring och vara gul i nyllet? Men det är ändå lite märkligt.
-Fast för bara några dagar sedan sa du att samma kräm var skitsnygg, påminner jag.
-Du frågade efter märket, tänkte köpa likadan!
-Konstigt, är det verkligen samma, säger E fundersamt.
Plötsligt flyttar hon på sig. Ser helt häpen ut.
-Det är inte du, det är JAG! utbrister hon.
-Min jacka!
Hon har en gulorange vinterjacka.
Det är den som har skänkt mig en ny ansiktsfärg, mystiskt nog, och när E ändrar position och kommer lite längre bort byter jag kulör.
E ber tusen gånger om ursäkt. Faktiskt alldeles i onödan.
För själv tänker jag att jag är lyckligt lottad som har vänner som vågar öppna munnen och säga ifrån om de tycker att jag på grund av ett fatalt misstag ser alldeles gul ut i hela ansiktet.
Många är de som ovetande vandrat omkring offentligt med öppen gylf, kjolen upphakad i trosorna, tröjan ut och in.
En gång hade jag gått nästan hela Ströget i Köpenhamn med ett par strumpbyxor släpande som en svans. Hade bytt till rena och inte sett att gårdagens par satt fast i långbyxorna…
Till sist kom en snäll danska fram och väste att jag nog borde kolla släpet.
Tack ska ni ha, ni vänliga medmänniskor som inte låter oss andra gå omkring och se tokiga ut längre än nödvändigt!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 02, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skrattar gott och minns när jag hade gått nån kilometer till körövningen (tack och lov genom en park utan att möta någon) och plötsligt tyckte att det var nåt konstigt... då hängde silkeskallingarna genom ena byxbenet... vita - och höll på att sakta krypa ur byxan... hade glömt att de satt kvar i brallan sen sist och inte märkt dem heller...
SvaraRaderaApropå brunkräm - som jag förstås också kallar det - så kom en granne framrusande till mig på gatan häromdagen. "Vad hade du för kräm i ansiktet när jag mötte dig ute på gamla järnvägsspåret med stavarna???"
Jag fattade inget, svarade att jag aldrig sminkar mig mer än till större kalas.
"JOHODÅ! Det gnistrade om ansiktet, lite lagom, ursnyggt! Jag vill köpa sån kräm!"
Det tog en stund innan jag drog mig till minnes att jag hade testat ett brunt tunt puder, inför berlinresan... och glömt ta bort det.
Naturligtvis tänker jag använda det ofta - inte visste jag att jag blev så snyggt gnistrande av det.
Jag köpte pudret för 20:- på bloggträffen förra sommaren, då ett svensexegäng tvingade den blivande brudgummen att kränga smink....
haha, tröjan ut och in talar jag nog om, komplimang om frisyren ger jag också, men förstår mej inte på foundation.
SvaraRaderaSjälv har jag tagit en promenad från tandläkaren med de blå "plasttofflorna" kvar på skorna. Märkte ingenting innan jag kom hem och förstod varför jag mötts av så många leenden.
SvaraRaderaHahaha tack för dagens garv....
SvaraRadera