Skarp, rolig, varm och kunnig ...

Foto SVT

Magdalena Ribbing kan väl inte vara död?
Hon fanns ju mitt ibland oss, alldeles nyss, med sina kloka synpunkter, med sin enorma allmänbildning, med sin vänlighet som garanterade att ingen någonsin kände sig obekväm i hennes sällskap!

Hon var faktiskt sådan redan på det tidiga 70-talet när hon inte var en rikskändis som gav råd om vett och etikett utan inrikespolitisk reporter, en framstående sådan. Men redan då livligt intresserad av god mat, härliga kalas och roliga vänner. Vi gick på krogen, men umgicks också mer privat.

Vid en middag hemma hos Olle Tolgraven i hans fantastiska lägenhet vid Karlaplan agerade Magdalena värdinna och vi, otroligt udda figurer, runt bordet kände oss alla lika välkomna. Där fanns Sven Stolpe, Olof Buckhard och Bo Setterlind för att ta några namnkunniga hungriga – och jag! Magdalena serverade ärtsoppa och punsch och, självklart, örtte till den som sade sig inte tåla varken soppan eller punschen …

Många år senare förenades vi i jobbet. Som redaktör för direktsändningen från Nobelfesten under flera år var Magdalena mitt självklara val som medverkande. Hon kunde kommentera både menyn och gästerna, men visste dessutom mer än alla andra om de kungliga smyckena, deras historia och betydelse. Att tv-tittarna uppskattade henne var alldeles uppenbart. /forts/

Dedikation i mitt ex av "Nya Stora Etikett-
boken". Som inte skulle tas på alltför stort
allvar enligt författaren själv ...

Vi är många i dag som tänker på Magdalena, en skarp, rolig, varm och kunnig medmänniska som tog omvärlden på största allvar utan att för den skull tappa distansen. Tillsammans med henne kände många oro över sitt eget uppförande, men hon kritiserade aldrig. Däremot svarade hon på frågor, uppmuntrade och förklarade, eftersom folkvett är en dygd.

Mat och politik var två andra viktiga intresseområden vid sidan av hyfs och stil som ju kom att bli den raka vägen till berömmelsen. Hon var själv en skicklig kock, en kroggäst som restaurangidkarna lärde sig frukta eftersom hon (anonymt) skrev krogkritik i Dagens Nyheter. Det var också där hon arbetade som inrikespolitisk reporter, en av få kvinnor i den rollen på den tiden.

Magdalena Ribbing var kort sagt respekterad i alla läger. Hon förtjänade det. Nu är hon plötsligt borta, med massor ogjort, naturligtvis.
Du läser hela min text om henne på News 55, bara att klicka.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmässehelg

Två frågor delar Mia ut i veckans helgfråga, och båda handlar om bokmässan:
Vad tycker du Bokmässan ska göra för att öka intresset för oss bokbloggare?
Bokbloggare är kanske inte så viktiga för branschen när det kommer till kritan ... men tänk om bloggarna kunde få ett eget litet hörn någonstans? För att träffa varandra och för att träffa läsarna!
Ungefär: "Undrar du över vad den där Klimakteriehäxan är för typ? Kom och kolla i monter si och så, dag och klockslag!" Tio bloggare åt gången kunde samsas under en timme. Vore i alla fall roligt att testa. Men mässledningen kanske inte är ett smack intresserad.

Och så följer Mia upp med en bonusfråga som i princip är omöjlig att besvara:
Om jag bara ska köpa EN bok från bokmässan vilken skulle det vara?
Bästa köpet på mässan är ingen bok alls, det har jag strävat efter varje år jag varit där. Och misslyckats alla gångerna, så vitt jag minns. Alltid dyker det upp något oemotståndligt och så flyger föresatserna iväg, borta ur minnet är de olästa högarna och de överfulla hyllorna!

Ett tips har jag ändå: om du som jag fortfarande använder hörböcker i cd-format så håll korpgluggarna öppna! Härom året var cd-böcker så gott som gratis, eftersom "ingen" köper sådana längre. Jag fick med mig flera bra för kanske 20 kronor lådan, ångrade att jag inte köpte ett ex av varje titel som fanns.

Copyright Klimakteriehäxan

Går in i väggen ...?

Det är kanske jag som är den där figuren som inte kommer igenom väggen, in på bokmässan ... Du tittar på ännu en av siluettmålningarna i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg, där bokens vänner i alla schatteringar nu fylkas. Medan jag bildligt talat försöker flytta en vägg. Det lär inte hjälpa, det blir helt enkelt ingen Göteborgs-tripp denna gång!

Såg en glad blänkare någonstans att det i år råder "uniformsförbud" på mässan. Stopp för kläder från Gudrun Sjödén och klassiker från Vamlingbolaget ... jaja, något ligger det väl i den ironin, säger en som råkar ha båda sorterna i garderoben.

Skämt åsido, uniform eller ej: ni får ha det så kul, ni som är på plats!
(Bilden till höger tog jag utanför mässan för ett par år sedan. En utmärkt kombo av Sjödén och Vamlingbolaget!)

Copyright Klimakteriehäxan

När känslorna svallar

Lyran har som vanligt grunnat ut ett (bok)ämne att fundera kring, denna gång ska vi berätta om tre böcker som innehåller/utlöser starka känslor. 

Kommer direkt att tänka på Paula Hawkins "Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train), har ni inte läst den så har ni något att se fram emot! Svartsjuka är sannerligen inte att leka med. (Finns som film också men den har jag inte sett, törs nog inte eftersom jag tyckte boken var så bra).

"Vassa föremål" (Sharp Objects) av Gillian Flynn låter läsaren möta en ung kvinna som har kroppen full av ärr eftersom hon skadat sig själv under lång tid. Knepigt familjeliv, besvärligt kärleksliv – starka känslor!

Nummer tre måste få bli en klassikerfavorit: Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter". Som hon älskar sin Erlend, i vått och torrt!
Känner att jag har ett helt gäng kandidater som också vill upp på prispallen, men nej, nu blev det ju redan fullsatt där!

Nej förresten, lite faderskärlek måste få dela bronsplatsen åtminstone. Tänker på "Kejsarn av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Starkare blir det liksom inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Öppet hus!

Det första du ser är väl en gallergrind. Men där bakom finns den. Dörren.
Och det är dörren som är temat för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka.

Min bild kommer från Båstad och jag tycker att den andas frid och harmoni  – grinden är ju öppen! Blommor och grönt ramar in, dessutom. Och lyktan på husknuten är ett pluspoäng till, tycker jag.
Fler dörrar öppnar sig säkert den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blir det reklamfilm!

Länge har jag spritt budskapet till bekantskapskretsen: lämna in dina oanvändbara textilier till återanvändning, förslagsvis hos H&M som tar emot i alla sina butiker och ger dig en rabattkupong värd 50 kr per kasse (max två åt gången), att använda vid ett köp för 300 kronor eller mer. Lindex, Hemköp och Indiska har liknande hantering av textil för återanvändning, kanske ännu fler butikskedjor.

Någonstans har jag läst att H&M skickar sina hopsamlade och otjänliga skjortor, trosor, strumpor, gardiner och klänningar till Nederländerna där man tar fram nya fibrer som kan sys till nya plagg.
Detaljerna vet jag ingenting om, fast jag är väldigt förtjust i grundtanken.

Men ett vet jag: H&M säljer kläder med etiketten "Conscious", alltså för (miljö)medvetna som samtidigt vill vara moderna.
Och med tillnamnet "Exclusive" kan resultatet bli så förförande fint som på videon! En sån klänning har kronprinsessan Victoria visat upp på officiell middag i Slottet.

Här är det plast upplockad ur havet som är ursprungsmaterial. Titta och håll med om att det är en ovanligt snygg reklamfilm, för en ovanligt bra grej!!

Copyright Klimakteriehäxan

Höstdagjämning i Barndomslandet

Höstdagjämning.
Snart dags igen för den eviga frågan om vinter- och sommartid: ska klockan ställas fram eller dras tillbaka när det blir natt?
Alla de där tumreglerna, knepen, minnestipsen staplar sig på varandra för att snabbt ramla ihop i en osorterad hög. Lite som alla de där gula lönnlöven jag tampades med i går (vilket i princip inte syns idag när nya trillat av trädets grenar).

Medan jag grubblar över svaret passar jag på att ta en liten promenad. Det är ganska varmt i luften, om än grått. Vindstilla.
Lupinerna är fulla av fröskidor. Båtar väntar på att få komma upp på land. Grannens cykel ser inte ut att ha varit använd på mycket länge.

Hittar inte en enda gul kantarell, bara blek taggsvamp och några andra som jag tror inte bör ätas. Har dessutom sett mitt livs första blomkålssvamp, stor som ett rejält kålhuvud! Googlar och ser till min milda förvåning att den kallas "den kanske allra bästa svampen, supergod"!

Konstaterar att den köpta ljungen i verandakrukan slår den vilda i färgstyrka med hästlängder.
Tycker dessutom att badstranden ser rätt inbjudande ut, trots bristen på sol.

Om du nu vill så kan du hänga med mig och min lilla kamera på den här svängen i mitt närområde i Barndomslandet. Garanterat dagsfärska bilder!
Snart är alla lövträdens grenar kala. Jag tröstar mig med att man redan nu kan se knopparna som ska ge lönnen nya blommor, löv och näsor nästa säsong. Men nu är det höst.

Och medan du scrollar bland mina foton grubblar jag vidare på åt vilket håll jag ska dra klockan. Det kommer att lösa sig! Jag har ju faktiskt en dryg månad på mig.

Om du vill se bilderna i större format är det förstås bara att klicka på dem!

Copyright Klimakteriehäxan

Den författaren vill jag träffa

Ny helgfråga, med sikte på kommande veckas evenemang i Göteborg:
Vilken författare skulle du vilja träffa på bokmässan och varför?
Jo: det finns en som jag riktigt länge har tänkt att jag verkligen skulle vilja möta. Prata mycket med, ställa massvis med frågor till, lära mig nya saker av. Kanske över en liten margarita?

Författaren heter Jennifer Clement och hon började sin litterära karriär som poet, men den biten har jag ingen koll på. Däremot upptäckte jag henne tack vare "En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen), hennes bok som gick som radioföljetong. Den berättar hur livet på mexikanska landsbygden kan te sig, speciellt för flickor som lätt hamnar i utsatta positioner bland knarkligor och våldsbenägna män. Jag fastnade direkt.

Clement är mexikansk-amerikanska, journalist i botten, och hon tycks veta "allt" om livet i dagens Mexiko, där hon numera är bosatt. Hennes engagemang för det fria ordet är stort. Hon var ordförande i PEN-klubben i Mexiko och är sedan 2015 organisationens internationella ledare, ett prestigefyllt uppdrag.

"A True Story Based on Lies" som var hennes debut tycks inte finnas på svenska. Historien utspelar sig förstås också den i Mexiko och handlar om hur tjänstefolk kan ha det. Inte lika fascinerande som "En bön för de stulna". Men läsvärd!

"Basquiats änka  – en kärlekshistoria" (Widow Basquiat: A Love Story) kallas "memoarbok". Om den uppburne graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat som Clement kände väl. Basquiat hade en flickvän som han var konstant otrogen mot, båda missbrukade, båda badade i hans pengar när han hade dem: en kolsvart relation. Clement fortsatte vara "änkans" väninna även sedan Basquiat dött, 27 år gammal. Dödsorsak: överdos, förstås.

Relationen, mer trasig och bråkig än kärleksfull, är inte helt lätt att förstå för en sån som jag som aldrig vistats i de där konstnärskretsarna i New York (Andy Warhol hörde dit, Patty Smith också). Men som öde fascinerar historien. Lustigt nog tog det 25 år innan den översattes till svenska, den gavs ut här i fjol.

Och nu har jag precis läst de första sidorna i Clements tredje roman "The Poison That Fascinates", ett mexikanskt familjedrama om jag tolkat baksidestexten rätt.
Det känns lite som om Clement tagit över stafettpinnen från Oscar Lewis, han som skrev "Fem familjer" 1959, med underrubriken "en studie av fattigdomen i Mexiko". En av mina frågor under det där önskemötet skulle definitivt vara hur hon påverkats av den boken, och om folk har det lika eländigt nu som då?

Mitt samtal med denna författare kommer dock inte att äga rum eftersom varken hon eller jag kommer att finnas på Bok & Bibliotek. Hade hon stått på deltagarlistan hade jag nog ändrat mig!

Mia som är den som ställer helgfrågan vecka efter vecka slänger också in en bonusfråga:
Vilken bok längtar ni efter som ännu inte kommit ut?
Enkelt: Jennifer Clements nya. Om det finns en?

Copyright Klimakteriehäxan

En man med färg!

Ramlade över en man vars verk jag gärna hade tittat lite närmare på.
Sune Uusitalo i Luleå har ett för äldre herrar (ja, fördomsfullt jag vet men ändå) mycket ovanligt förhållande till kläder.

Sune, i dag 87 år gammal, har en häftig historia. Föreningsmänniska, jobbade i livsmedelsindustrin, var aktiv fackligt, lyckades bli nykter alkoholist och kan i dag kalla sig kläddesigner.
Han skapar egna herrplagg med färg, mönster, pärlor, glädje. Säger att hans nu bortgångna fru var en av dem som inspirerade.

Just nu visas hans mode på Havremagasinet i Boden, men dit hinner inte jag eftersom utställningen stänger på söndag. Det är en samlingsutställning som pågått hela sommaren under samlingsnamnet "Där kärlek är –Norrbottnisk folkkonst".

All heder åt denne man som ger fantasin utrymme och tar vara på skaparglädjen! Då får man förlåta att kavajernas passform ibland inte är den perfekta ...

Copyright Klimakteriehäxan
som tackar Byblixtra för tipset!
Havremagasinet har gjort videon som är cirka 4 min lång.

Härligt 80-årskalas!

Hon skulle ha fyllt 80 i dag, Monica Zetterlund. Den oefterhärmliga Zäta som kunde både sjunga och skådespela, en idol för många av oss, mycket saknad.
Roller vi minns henne i är förstås Ulrika i Utvandrarna och hembiträdet i Söderkåkar, men det fanns fler, inte minst på revyscenen med Povel Ramel och Hasse & Tage.
Fast det är väl ändå musiken som känns allra störst.

Och det var musiken som hade huvudrollen när Monicas minne hedrades på CCC arena i Karlstad ikväll, tolv år efter hennes död. Rigmor Gustafsson, värmländska också hon, sjöng ett knippe av Monicas mer kända låtar (och någon som kändes nästan ny) till ackompanjemang av en häftig orkester på femtio man under ledning av Peter Nordahl.

Jag upptäckte evenemanget strax före klockan sex. Biljettbokningen gick igenom kvart över, det var så gott som slutsålt. Och klockan sju började konserten ... vi kom någon minut för sent, men hann ju ändå! Ibland funkar små marginaler. Turligt nog fick vi inte ens p-böter.

Det fanns flera höjdpunkter. Olle Adolphsons "Trubbel" var en, liksom "Värmlandsvisan". Och det är skönt att höra en som kan språket sjunga Frödings "I valet och kvalet". Rigmor briljerade med scatsång ett par gånger också. Dessutom ingick en av mina sanna favoriter i programmet: "Håll musiken igång" som Monica gjorde med Povel i Knäppupp-revyn med samma namn.

Rigmors tänkta moatje, Christer Nerfont, hade tappat rösten men Patrick Rydman svarade i Göteborg när Rigmor ringde vid halv tolv på dagen och undrade om han kunde kasta sig till Karlstad. Det kunde han, och det blev ett kanonnummer, svårsjunget och rimligen inte så väldigt repeterat. Men lysande!

Helt enkelt ett härligt 80-årskalas, även om festföremålet bara deltog på bild. Extranumret kändes helt rätt: "Sakta vi gå genom stan". Centrala Karlstad låg folktomt när vi krånglat oss ut ur konsertlokalen, men stjärnhimlen var desto vackrare. Möjligen var det Monica Zätas egen stjärna som lyste klarast.

Copyright Klimakteriehäxan

Svamphöst

Det såg plötsligt lite konstigt ut på gräsmattan. Hade vi fått upp stora stenar? Eller enorma bajshögar efter nåt okänt vilt djur? Rusade fram för att inspektera.
Nej, det var ju svamp! Svamp i massor! Men vad var det för svamp?

Naturligtvis googlade jag, men kände mig tveksam till resultatet. Nästa steg var att publicera en bild på svampen på Facebook, där jag vet att jag känner ett par riktigt seriösa svampkännare. Reaktionerna lät inte vänta på sig: det är honungsskivling på min bild!

Honungsskivling! Det låter ju jättegott! Fast därom tvista de lärde. "Mums!" utropar en. "Alldeles för hårdsmält" och dessutom "svår att särskilja från andra som kan vara direkt ohälsosamma" varnar en annan. "Delikatess i Östeuropa" vet en tredje berätta, med tillägget att den gärna serveras inlagd. Näste kommentator, med rötterna i Italien, uttrycker förtjusning. Och min femte mykolog upplyser om att man i Sverige numera inte betraktar den här sorten som matsvamp, även om hon själv gärna åt den på 80-talet.

Beslut taget. Jag river upp de snygga svampfamiljerna och slänger iväg dem. Medan jag grubblar över hur det kommer att se ut framöver: honungsskivlingen lever på trädrötter och stubbar och kan tydligen bli ett reellt hot mot annars friska träd och aplar. För jag minns från biologilektionen i skolan att svamp förökar sig genom sitt enorma mycel-system och det följer ju definitivt inte med när jag sliter upp svamparna.

Så blev det alltså svamphöst ändå, trots att man sagt mig att skogen inte har något att bjuda. Fast nog är det väl typiskt: när man för en gångs skull ramlar över svamp i kilovis, till och med på den egna gräsmattan, är det varken gula kantareller eller trattisar, de två sorter jag garanterat vågar plocka och väldigt gärna äter.

Copyright Klimakteriehäxan

SÄL-lsynt plagg

Det är dags att ta fram något varmare i klädväg nu. Än en gång säger trendspanarna att päls är rätt. Då menar de oftast fuskpäls, fast modiga och frusna människor kan nog fortsätta använda den gamla minken eller räven – ingen blir ju gladare för att de slängs bort!

Men nysydd och nyinköpt äkta päls är klart mera sällsynt. För att inte tala om hur ovanligt det är med plagg av sälskinn ...
Jackan på bilden har jag plåtat i Longyearbyn på Svalbard. Där väckte den ingen som helst uppmärksamhet, bland lokalbefolkningen alltså. Skinnet blir handskar, mössor, ytterplagg och även stövlar, både i traditionell och lite mer moderniserad stil.

Och visst är jackan snygg att se på, säkert varm dessutom, men ingen skulle väl våga gå ut på gatan i Sverige med den? Lägg till detta att hotellet jag bodde på hade sälskinn som duk på frukostbordet (se bilden nedan)! På något viss tyckte jag att det skar sig mot de blänkande ljusstakarna, juicen och frukterna, men ... man får som bekant ta seden dit man kommer.

Detta i svenska ögon SÄL-lsynta plagg är också mitt bidrag till Gems Weekly Photo Challenge. Veckans nyckelord är just PLAGG. Klicka på länken och kolla in fler bidrag!

Copyright Klimakteriehäxan 

Ringa går inte – men läsa går bra!

Minns ni en företeelse som kallades telefonkiosk? Ett mycket litet hus med en telefonautomat i. Den hade en springa för mynt med vilka man betalade sitt samtal (i de modernaste varianterna gick det visst med kort också). De finaste telefonkioskerna hade krusiduller på taket och ett elegant galler nertill. En av dem, från 1904, står på plats utanför Slottet i Stockholm där den fotograferas flitigt av turisterna som endera väntar på eller redan klarat av vaktavlösningen.

I dag är telefonkiosken i princip utrotad. Ändå har jag sprungit på en, i fullt bruk. Den står på Lilla Torg i Sigtuna. Fast nej, det går inte att ringa där inne. Här har nämligen en förvandling ägt rum, automaten är borta och det som står där är en BOKKIOSK. På hyllor står och ligger böcker av skilda slag, facktitlar, barnböcker och deckare samsas. Inte nog med det: man får ta en, behöver inte kvittera den, inte lova att lämna tillbaka den. Men gärna lägga dit en egen utläst volym!

Detta sympatiska initiativ har tagits av Alfonso Ambrossi, amerikansk-italienare som hamnat i Sverige och landets äldsta stad för kärlekens skull. Och sådan flax hade jag att han stod där och ordnade bland böckerna när jag kom förbi! Han vill att alla ska ha tillgång till böcker, att alla ska förstå hur viktigt det fria ordet är. Dessutom fick ju Sigtuna behålla ett utropstecken i stadsbilden!

När det blir vinter blir bokkiosken övergiven, men räkna med att den är öppen och med gratis läsning försedd när nästa sommar är här! Då blir det fjärde säsongen.
UPPDATERING: Ambrossi har sagt att han hoppas att fler ska följa efter och det verkar vara på gång. Nu har några av mina bloggläsare hört av sig och rapporterat att det finns liknande bokkiosker i både Trosa och Bromölla!

Skulle du prompt vilja återuppliva känslan av att ringa från en sådan här gammal kiosk kan du ju bara ta med dig mobilen in och knappa in lämpligt nummer. Det fungerar alldeles säkert.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Hasse A och schack

"En idé var att tillverka schackpjäser i formen av små snapsglas. Hasses tanke var att den som slog ut en pjäs skulle inmundiga innehållet. Detta skulle bidra till att jämna ut kampen."

-Harry Schüssler, schackexpert i Svenska Dagbladet, sällar sig i dag till kören av beundrande röster som minns Hasse Alfredson med värme och glädje. Hasse spelade gärna schack och hade uppenbarligen lust att påverka spelstrategierna. Han medverkade också i en programserie på SvT, "Schackskolan", för att värva fler spelare. Serien finns (enligt Schüssler) på Öppet arkiv.

Valsöndag och skyltsöndag

Jag har haft rösträtt i väldigt många år vid det här laget, men aldrig utnyttjat den i det s k kyrkovalet. Förrän nu. Förhandsröstade i veckan och upptäckte till min milda förvåning att det faktiskt var kö!

Mitt engagemang i kyrkofrågorna är lindrigt sagt behärskat, men jag har kommit fram till att det var läge att peta i valsedlar i de tre kuverten ändå. Det hade ju passat att utbrista i ett "för Guds skull" men det vore inte helt sanningsenligt ... fast politik är ju det möjligas konst, brukar man säga!

Församlingskyrkan, Högalid, skyltar med sina snygga tvillingtorn som syns på långt håll. Och man får anta att fler använder söndagen att både rösta och skylta – det är ju som vanligt bloggarnas skyltsöndag! Uppfunnen av Pumita, förvaltad av BP och här hittar du en lista över alla presumtiva bloggskyltare!

Copyright Klimakteriehäxan

Härlig konstrunda – så gott som gratis!

Hade långväga besök nyss och vädret var inte alltid det mest önskade. Vad gör man då med gäster som aldrig förr varit i Stockholm?

Vi hade redan prickat av Abba-museet som stod högt på önskelistan. Kön till Vasa var alldeles för lång. Gamla Stan hade vi strövat kors och tvärs i, med synen av smala gränder och skeva hus väl bevarad i kameran. Vi hade kollat in Sturegallerian och Wallenberg-monumentet (som inom parentes inte är mycket att visa upp om ni frågar mig) och hälsat på Karl XII i Kungsan.

Vi slank till och med in på Operabaren, där Leif GW Persson också råkade sitta, fast hans storhet hade förstås ingen effekt på en människa som brukar springa på Hollywood-kändisar på Manhattan. Regnet ville inte sluta! Så vad gör man, det var alltså frågan?

Jo man ägnar sig åt konståkning! Fast inte på is. Stockholms tunnelbanenät är långt (110 km) och ofta inte ett skvatt kul att befinna sig i. Men det finns stationer som är värda ett alldeles eget besök. Tensta är en av dem. Så vi tog blå linjen och satt där, torrskodda, hela vägen till förorten, en gång känd för sin invandrade befolkning som numera är ganska uppblandad, även om det inte ser ut som Gnarp.

En kul grej med de här konstverken, som delvis består av väldigt skojiga djur, är att de också består av många ord, ord på olika språk men så vitt jag begriper (jag förstår ju inte allt) är det positiva tillrop om kärlek, vänskap, hänsyn och värme. Och budskapen levereras på svenska, finska, spanska, portugisiska, ryska ... alla bör fatta något!

SL ordnar regelrätta visningar av konsten i t-banan, och när nu höstsäsongen drar igång kan man också besöka nya Odenplan och pendeltågsstationen Stockholm City, invigd så sent som i juli i år.
Men även utan professionell guidning har man glädje av den här så kallade konståkningen, som bara kostar en giltig SL-biljett – den gäller ju i 75 minuter från resans början, så mycket billigare nöjen är svårt att leta upp. Nästan gratis, faktiskt!

Det finns fler stationer än Tensta som verkligen är värda att titta lite extra på. Kungsträdgården, i blått och vitt, är jättefin och Solna Centrum en explosion av glada färger, till exempel. Och klassiska Östermalmstorg med verk av Siri Derkert finns dessutom.
Så om du överraskas av regn och snålblåst i huvudstaden: ge tunnelbanan en chans! Det är en härlig konstrunda!

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen bokmässa för mig

Kanske är det fantasin och de goda berättelserna som får henne att flyga där i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg? Eller är hon på väg att landa, med väskan full av historier, såväl inbundna som i pocketformat?  De här konstverken är det inte så många som lägger märke till när det nu drar ihop sig till Nordens största kulturevenemang. Men de finns där!

Det handlar förstås om bokmässan. Stor sammandragning av författare, bokhandlare, lärare, läsare, bibliotekarier, förlagsfolk, kändisjägare, fyndletare, ja uppräkningen av "typiska" besökare kan göras lång. Fast i år ska jag inte till Göteborg. För första gången på minst tolv år blir det inget Bok & Bibliotek för mig, trots att jag, när jag inte haft något "riktigt ärende", i ett par år valt att ta det tidiga morgontåget på torsdagen för att dödstrött ta kvällståget tillbaka hem samma kväll.

Ändå måste det väl vara det där evenemanget, branschens viktigaste i Sverige, som är mitt svar när Mia ställer helgfrågan: Vad gillar du för bokligt event?
För jag har haft kul, både när jag jobbat där som journalist, "lekt författare" i förlagsmontern och när jag varit där alldeles alldeles privat.

Nog är det trångt och svettigt och visst kan det vara svårt att ta sig in i publiken till populära föreläsningar eller debatter, men har man bara bekväma skor och tunna kläder brukar det funka. Vattnet är gratis och somliga böckers "mässpris" är låga, fast långt ifrån alla. Trots mina föresatser att inte handla brukar ändå väskan ha blivit påtagligt tyngre på väg från Göteborg än den var på väg dit.

Och för ett par år sedan lyckades jag också fotografera de fina "al fresco-siluetterna" i trapphuset. Där mässbesökarna inte ser någonting, eftersom de är så många ...

Copyright Klimakteriehäxan

I goda händer

Min blick fastnade direkt i det där skyltfönstret.
Jag befann mig på "tjejhelg" på Sätrabrunn. Vi hade masserats och ätit och simmat och pratat och druckit vin och det var egentligen bara hemresan kvar. På området fanns butiken, den med händerna i fönstret, händerna som mina ögon älskade på direkten.

Naturligtvis gick jag in. Kollade prislappen, summan var på inget vis svindlande om än inte precis över gratis-strecket, men var skulle jag göra av en så stor sak som verkligen inte hade något praktiskt användningsområde? Gick alltså ut igen, utan att ha rört plånboken.

Men när jag stod där ute på gården såg jag Skylten. Den förkunnade att det var tjugo procents rabatt på allting i affären, just den dagen. Lägg därtill att det råkade vara sista söndagen i maj, vilket är det samma som Mors Dag.

Ni kan också se tecknen i skyn rada upp sig, eller hur?
Jag vände på klacken, gick in och handlade.
Och jag har aldrig ångrat mig. De fick sin plats på bokhyllan direkt, de fick till och med familjens godkännande. Älskar fortfarande de där händerna, så här års vänligt kupade runt ett levande ljus. Ljuset kan ersättas av en minikrukväxt eller en pyttevas med blomma i.

Man har frågat mig om händernas proveniens. Faktum är att jag inte har en aning. Ingen tillverkare har lämnat spår efter sig, ingen designer, inget ursprungsland.
Talesättet att man "alltid kan ha glädje av ett par extra händer" är hur som helst ändå härmed bevisat!

Dessutom är HÄNDER veckans tema hos Gemsofmylife, så vill du titta på andra händer är det bara att klicka!

 Copyright Klimakteriehäxan

Solrosens tid

 Det är solrostid nu. Om bara några dagar har de där vi har i rabatterna övergått till stadiet när de blir fågelfrö. I sydligare nejder, där ögat kan förföras av enorma fält av gula blommor blir det olja. Men oavsett hur de används är de härligt pampiga och vackra att se på.

Minns hur vi till ungarnas förtjusning lyckades få till ett exemplar som blev högre än ytterdörren innan knoppen beslutade sig för att slå ut. På balkongen har jag också haft några.

Men ibland får man nöja sig med snittblommor. Och se så bra det passade med den speciella millenniebuteljen som vi drack bubbelvin ur vid sekelskiftet! Ibland sparar man saker som aldrig mer används, fast den här gången har jag alltså lyckats även om det tog nästan sjutton långa år ...

I rabatterna finns fler varianter än den klassiska klargula. Själva blommorna blir också olika stora. Fast det handlar ju bara om olika sorters njutning! Bäst att passa på nu, snart är det över.

Copyright Klimakteriehäxan