Ojojoj, det finns ju så många! De kan vara sorgsna på väldigt olika vis.
Egentligen vill jag ju mycket hellre bli glad och upprymd av att läsa en bok, hellre än att leta efter näsduken, torka bort tårar och putsa en rinnande näsa.
Alltså har jag nog mer eller mindre medvetet valt bort mängder med böcker som jag trott skulle göra mig snyftnödig. Även om jag läst en bunt.
Den första jag kommer att tänka på är Erich Segals "Love Story". Som jag grät!
Och tänk hur blöt min kudde blev när jag låg och läste om Kristinas död i Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie. För att inte tala om "Den odödliga Henrietta Lacks" av Rebecca Skloot, en bok som ALLA borde läsa. Samma gäller för Majgull Axelssons "Rosario är död".
Mer elände kan man kanonsäkert hitta i irländska barndomsskildringar. Det finns oändligt många. Pappa super, mamma sliter, ungarna får stryk, har inga skor, maten räcker inte, men på puben får man sätta upp sig på lista för att betala senare för ölen. Eller berättelser från amerikanska södern, där rasismen är ett tillägg till eländeslistan från Irland. Rader av romaner "based on a true story", alla värda att gråta över.
Ska jag ändå bestämma mig för en enda titel måste det nog ändå bli "Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindquist. Jag var djupt involverad i bokens tillkomst, följde hennes öde på nära håll och förlorade till sist en kär vän och kollega. Märkligt nog innehåller hennes text också mycket livsglädje, trots det oundvikliga slutet. Fast gråter gör jag fortfarande när jag bläddrar i den.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Känner till böckerna men har inte läst någon av dem.
SvaraRaderagråta för kärlek är ju bara mysigt ❤️ isländska filmer undviker jag numera.
SvaraRaderaHannele - flickan i Love Story dör av cancer, det är ingen rak kärlekshistoria!
SvaraRaderaOch vad har islänningarna gjort för tokigt nu då? :-D
"Bland män och får" var lysande!
Ibland väljer jag faktiskt att läsa böcker som jag vet kommer beröra mig starkt. För ibland är det skönt att få gråta av sig samtidigt som dessa böcker kan ge en ett annat perspektiv på sitt eget liv. Men väljer att läsa dom när jag vet att jag orkar med det.
SvaraRaderaMidnattsord - det där lät väldigt klokt. För man kan ju inte fnissa alltid!
SvaraRaderaJag undviker gärna tunga och känslosamma böcker. Kanske är jag lite feg.
SvaraRaderaRosario är död har jag alltid undvikit. eländiga irländska barndomsskildringar har en ju läst några stycken. Ulla - Carin Lindquist minns jag mycket väl. både henne och boken
SvaraRaderaLove Story har jag sett, den är otroligt sorglig.
SvaraRaderaJag kan tycka att det är ganska skönt att gråta ut ordentligt över en bok eller film. Det känns bättre efteråt :)
SvaraRaderaUsch ja, Rosario är död, hemskare än hemsk. Ångrade nästan efteråt att jag läst den, helt bedrövligt sorgligt och grymt. Och att det sen ska finnas verklighetsbakgrund gör det verkligen ännu värre. Tappert att skriva en sådan bok.
SvaraRaderaRosario är död borde jag svarat. Det är den enda bok jag vet att jag verkligen storgråtit till när jag läste den!
SvaraRaderaLäser inte sorgliga böcker längre. Det räcker med det som finns i omvärlden och i omgivningen.
SvaraRaderaIngrid
Ro utan åror är en sådan bok som jag skulle tycka vara sjukt jobbig att läsa. ALS är verkligen en hemsk sjukdom. Kollegans pappa dog i det. Och Rosario är död försökte jag läsa men jag klarade det bara inte. Jag blev så illamående och äcklad efter bara några kapitel.
SvaraRaderaDet var en varierad blandning böcker. Dessvärre har jag inte läst någon av dem. Det är väl bara att fundera på om läshögen ska stuvas om. För några av dem ska läsas.
SvaraRaderaDen odödliga Henrietta Lacks finns oläst i min bokhylla. Kanske dags att ta itu med den.
SvaraRadera