Svamphöst

Det såg plötsligt lite konstigt ut på gräsmattan. Hade vi fått upp stora stenar? Eller enorma bajshögar efter nåt okänt vilt djur? Rusade fram för att inspektera.
Nej, det var ju svamp! Svamp i massor! Men vad var det för svamp?

Naturligtvis googlade jag, men kände mig tveksam till resultatet. Nästa steg var att publicera en bild på svampen på Facebook, där jag vet att jag känner ett par riktigt seriösa svampkännare. Reaktionerna lät inte vänta på sig: det är honungsskivling på min bild!

Honungsskivling! Det låter ju jättegott! Fast därom tvista de lärde. "Mums!" utropar en. "Alldeles för hårdsmält" och dessutom "svår att särskilja från andra som kan vara direkt ohälsosamma" varnar en annan. "Delikatess i Östeuropa" vet en tredje berätta, med tillägget att den gärna serveras inlagd. Näste kommentator, med rötterna i Italien, uttrycker förtjusning. Och min femte mykolog upplyser om att man i Sverige numera inte betraktar den här sorten som matsvamp, även om hon själv gärna åt den på 80-talet.

Beslut taget. Jag river upp de snygga svampfamiljerna och slänger iväg dem. Medan jag grubblar över hur det kommer att se ut framöver: honungsskivlingen lever på trädrötter och stubbar och kan tydligen bli ett reellt hot mot annars friska träd och aplar. För jag minns från biologilektionen i skolan att svamp förökar sig genom sitt enorma mycel-system och det följer ju definitivt inte med när jag sliter upp svamparna.

Så blev det alltså svamphöst ändå, trots att man sagt mig att skogen inte har något att bjuda. Fast nog är det väl typiskt: när man för en gångs skull ramlar över svamp i kilovis, till och med på den egna gräsmattan, är det varken gula kantareller eller trattisar, de två sorter jag garanterat vågar plocka och väldigt gärna äter.

Copyright Klimakteriehäxan