Två flickor som tänker: Greta och Mafalda

Det är Greta Thunbergs förtjänst att jag blir påmind om en av mina sanna idoler och hjältinnor här i världen, om än i den fiktiva. Svenska Gretas berömmelse och raketkarriär är unik. Trots sina unga år har hon fått ett snudd på obegripligt stort inflytande på miljödebatten, både här hemma och ute i världen. Hon är påläst och klok och får folk att lyssna.

Men det finns en annan flicka, ännu yngre, som djärvt satt sig upp mot den galna vuxenvärlden och maktfullkomligheten i decennier redan. Är hon på väg att bli helt bortglömd? Det får inte ske!
Hon heter Mafalda, en liten superklok tös från Argentina, tecknad av Quino (Joaquin Salvador Lavado) mellan åren 1962 och 1973. En underbar tjej!

Mafalda kan väl kallas för lillgammal (det har ju också sagts om Greta), eftersom hon har synpunkter på allt sådant som vi kanske inte tror att barn funderar över: världsläget, samhällsutvecklingen, de eländiga krigen, relationer. Hon har synpunkter på undervisningen i skolan och på mammans bristande politiska engagemang. Dessutom avskyr hon soppa, speciellt på sommaren ...

Ursprungligen är hon en seriefigur, men i takt med att hennes popularitet ökade dök hon upp i många olika skepnader: på kläder, accessoarer, småprylar, precis som det brukar bli med inne-figurer. Några kortfilmer blev det också, och Mafalda blev till och med staty i Buenos Aires (i stadsdelen San Telmo) och motiv på ett frimärke.

Quino kan aldrig ha tänkt annat än att han tecknade en serie för vuxna, det tyder väl ämnesvalet på. Ofta avbildas den lilla något knubbiga hjältinnan sittande vid sin stora jordglob. Om den handlar många av hennes tankar om framtiden, varför politiken och politikerna inte är bättre, varför världsfreden fortfarande låter vänta på sig. Det oroar henne, precis som dagsläget i världen bekymrar Greta. Båda flickorna verkar klokare än sina samtida vuxna och strör tänkvärdheter omkring sig.

I Sverige översattes Mafalda och dök först upp i tidningen Aktuellt i politiken. Så småningom fanns stripparna med henne också i Dagens Nyheter, och hon publicerades även i bokform. I min hylla står den kompletta serien, både den på spanska och den på svenska, och så har jag några andra Mafalda-böcker också ...

Mafalda och hennes kompisar finns inte länge i nya versioner, men den gamla håller bra, eftersom människan i mångt och mycket har att tampas med samma eller likartade problem. Greta och Mafalda skulle ha jobbat väldigt bra ihop, det är jag helt övertygad om. Båda tjejerna har fått utstå en del spott och spe, men det förtjänar ingen av dem, tvärtom.

Quino är vid det här laget på väg mot sin nittionde födelsedag, så att han skulle se till att Mafalda blev pånyttfödd och uppdaterad, det är nog uteslutet.
Men Mafalda finns förstås kvar med en sorts evigt liv, i min bokhylla liksom hos mängder av andra fans. Vore det inte dags att ge ut böckerna med henne igen?

Tack och lov finns den andra tänkande flickan kvar, 2000-talets Mafalda: Greta Thunberg. Hon har ju en fördel framför sin "syster i anden": hon är av kött och blod. Och vem vet, rätt som det är kanske  också Greta finns på ett frimärke, även om statyn lär låta vänta på sig ...

Copyright Klimakteriehäxan
Teckningar Quino

Den här texten har också publicerats på Nyfiken Grå, en gratissajt med läsning riktad till en äldre publik.

Teater för alla – om och med 60+

Är du som läser detta en person som går under beteckningen "60-plussare"? Man eller kvinna spelar mindre roll, mycket förenar när man nu från teaterfåtöljen kan följa en rykande aktuell enmansföreställning om att bli äldre.

Det är precis det som det handlar om i "Mr Morfar" på Intiman i Stockholm just nu. Den rutinerade och folkkäre Allan Svensson gör en 90 minuter lång monolog om hur det är att åldras, och målgruppen är tydlig. Vilket också syns i publiken, som känner igen sig! Huvudpersonen i det här stycket och skådespelaren som gestaltar honom har efternamnet Svensson gemensamt.

Mycket förändras i livet. Barnen har flyttat hemifrån, han och frun sedan över 30 år har mer ledig tid, det blir en tripp till Gran Canaria och ett (förmodat barnfritt) hotell. Golfbanan väntar. Det är nu det sköna livet ska börja ...  Men där finns hoten också: sviktande hälsa, svärsöner man ogillar, behovet av potenshöjare blir påtagligt. Vänner dör.
Dessutom utgör barnbarnen ett alldeles eget kapitel, eftersom herr Svensson blir morfar, inte bara en gång utan två (precis som Allan blivit privat, fast i hans fall handlar det om att vara farfar)!

Det där med att spela en inte alldeles lyckad mansfigur är återkommande i Allan Svenssons karriär.
Själv föll jag pladask för honom efter att ha sett "Kärleksföreställningen" på Stockholms stadsteater, på tidigt 70-tal. Han porträtterade en förvirrad man som inte begrep sig på sin fru särskilt väl och det blev många komiska poänger, i ett manus av Margareta Garpe och Suzanne Osten.

Varenda svensk som har tv har sett och älskat honom som brevbäraren Gustav i serien "Svensson, Svensson" i Sveriges Television, också det en figur som har lite svårt att finna sig till rätta med fru, barn, släkt och grannar, men som gillar jul och fotboll, och som gick rakt in i folksjälen.
Mindre älskansvärd har han varit i "Fröken Frimans krig" (också SVT), där han med alla medel gör vad han kan för att hejda allt som luktar kvinnlig frigörelse. Det går sisådär.
Men raden av exempel på roller han spelat kan bli nästan hur lång som helst!

Den här gången visar Allan Svensson upp hela sitt breda register: vi ler, vi skrattar – och vi känner allvaret bita till när han låter det sticka fram bland iakttagelserna av absurditeter som dyker upp i hans liv som "årsrik". Han har pricksäker tajming i replikerna, och storyn understöds av en genialt enkel scenografi, projicerad på scenväggen, gjord av Finnur Arnar.

"Mr Morfar" har fått sin svenska gestaltning efter att ha spelats i en rad olika länder och dessutom blivit långfilm (Mr Grandad). Det är författaren Bjarni Thorsson som står för manus och regi.

Just nu är det alltså stockholmarna som kan se "Mr Morfar" men det blir snart ändring på det. En landsomfattande turné inleds om ett par veckor i Halmstad, sen blir det besök i Helsingborg, Lund, Ystad, Växjö, Kalmar, Linköping, Norrköping, Malmö, Uddevalla, Jönköping, Skövde och Karlstad. 

Chans att jämföra teaterns morfar med en egen man, pappa, morfar eller varför inte farmor! För, som sagt, mycket av det som lyfts fram gäller både kvinnor och män.

Copyright Klimakteriehäxan

Och eftersom jag då och då medarbetar på sajten Nyfiken Grå finns den här texten att läsa även där. Nyfiken Grå är en gratissajt speciellt ägnad åt läsare som är 60+ och där hittar du läsning om vitt skilda ting: mat, kultur, politik, äldrefrågor bl a. Klicka dig dit och kolla runt!

Om statistiken får tala kan mycket avslöjas

"Hur man ljuger med statistik" hette en bok jag en gång ålades att läsa. Jag gjorde det, pliktskyldigast, för att sedan lägga den åt sidan och glömma bort den. Siffror har aldrig varit min passion, statistik är just siffror!

Samtidigt går det numera att få statistik på nästan vad som helst. Och på det viset kan man naturligtvis kartlägga livet, både sitt eget och andras. Om man ska tro diagrammen, må vara i staplar eller tårtbitar, så ingår rätt många skumma eller halvskumma figurer i min bekantskapskrets.  Ja, jag kan till och med vara en själv, i någon kategori.

Hur många hustrumisshandlare känner jag till exempel? Jodå, jag kände en men han är död. Någon annan hyser jag inga misstankar mot. Men övergreppen pågår, det vet vi.

Rasister har jag väl också i min närhet? Ja, rimligen, eftersom ungefär var femte svensk röstade på ett parti med sådana drag i riksdagsvalet senast. Men det är personer som oftast inte bekänner färg, så jag vet inte vilka de är.

Porrkonsumenter tvingas man också inse att man är omgiven av, utan att veta vem som sitter framför sin dator och laddar ner både den ena och det andra, i skydd av mörkret eller i största ensamhet, kan man anta. Köper de sex på gatan också? Svaret måste vara ja i flera fall. Somliga förlägger "verksamheten" till stränderna i Thailand.

Sjukdomar pratar vi ofta och mycket om, kan det tyckas. Men alla är folk inte öppna med. Läser i Dagens Nyheter om människor som i hemlighet lever med HIV, trots att decennier gått sedan de smittades. Sexuellt överförbara sjukdomar har automatisk skämsstämpel, även om behandlingen blivit dramatiskt förbättrad och utvecklingen av Aids hejdats.

Alkoholister då? Absolut. De som kämpar emot den sjukan gör det, för det mesta, med varierande framgång. De som dricker i skymundan misstänker vi, om de inte redan är avslöjade, men det kostar på att konfrontera dem.

Matmissbrukarna är endera smällfeta eller dödligt smala och tillhör dem som är relativt enkla att identifiera. Jag känner nog ingen av de magraste, men ett antal tjocka, de som tar en kaka till som tröst när kläderna inte går att komma i.

Gränsen är inte tydlig, men den finns där, den som skiljer den som misshandlar sig själv från den som begår övergrepp mot andra.

I dagarna har en pensionerad journalistkollega gripits i USA, på semester i Florida på flykt undan den svenska vintern. Han anklagas för att ha gjort sexuella närmanden mot en 13-årig pojke i en lekpark. Utredning pågår, skuldfrågan är inte avgjord. Fälls han blir straffet hårt, säkert i kombination med ett skadestånd i jättestorlek – amerikanska advokater är generellt sett bra på sådant.

Vi har aldrig umgåtts, jag och mannen i fråga, men vi har gått omkring på samma redaktionsgolv, hejat på varandra, bytt några ord. För många har han varit en idol i tv-rutan, verkat trevlig, kunnig, med glimten i ögat.

Är det verkligen så en pedofil ser ut?

Svaret är naturligtvis att en (sex)brottsling kan se ut precis hur som helst. Förhoppningsvis klarnar bilden, i bästa fall är allt ett missförstånd. Men det kan också vara sant, jag vet ju inte.

De "fula gubbarna" kan gömma sig i den där statistiken, den som man kan vrida och vända i sin egen tolkning, den som passar den privata världsbilden bäst. Faktum kvarstår: alla har vi dem i bekantskapskretsen, fast vi inte sett det – eller har valt att titta åt ett annat håll. För statistiken talar sitt tydliga språk.

Kanske borde jag leta upp den där boken igen, "Hur man ljuger med statistik", för att försöka få grepp om siffrorna som omger mig och som kartlägger mitt liv – och ditt. Om jag törs. Vem vet vad jag hittar? Törs du?

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratissajt med mycket läsning främst riktad till äldre. Klicka dig dit och kika runt, det kan löna sig!

Tjejsnack efter 100-årsdagen

Dagny och Amie. Foto SVT.

Tjejsnack, säger folk ibland. Då avses oftast att man i ett samtal mellan kvinnor avhandlar oväsentligheter, väder, utseende, skvaller kanske. Eller gnäll på gubben därhemma, han som inte längre är Drömprinsen med stort D utan snarare en muttrande relik som knappt påminner om den virile brudgum han en gång var. Eventuellt jagar man rynkor, diskuterar mat och vikt.

Men om tjejerna passerat sin 100-årsdag med marginal, vad pratar de om då? Jo samma ämnen, faktiskt!

Det är ett unikt möte vi kan bevittna i den nya dokumentären ”Om jag sätter mig ner nu dör jag”, en film om Dagny Carlsson som vid 106 års ålder fortfarande bloggar, rör sig piggt som en vessla, är snabb i repliken och ständigt nyfiken.

Inför kameran sammanstrålar hon – för första gången på mycket länge – med en jämnårig, en hon dittills inte känt till.  Amie Sundström i Bromma är till och med ett år äldre än Dagny.  Båda damerna saknar vänner, längtar efter sällskap. /.../ När de hjälpts åt med kaffebryggaren och dukat fram både bullar och ”dammsugare” kommer tjejsnacket igång i soffan.

-Va gammal man är, hörru! är öppningsrepliken.

Hela min text om hur samtalet sedan fortsätter läser du om här, på sajten Nyfiken Grå som erbjuder gratis läsning med speciell tanke på en mogen publik. Det lönar sig att botanisera där!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista plagget från Pontan

I sjuttio år har hon hållit på. Synts, tydligt. Utmärkt sig för sin djärvhet, sina färger, sina asymmetriska skärningar, sina roliga knappar, sina fina material, sin totala klädglädje.
Men nu har Gunilla Pontén bestämt att det får vara nog. Ett halvår innan sin 90-årsdag slutar hon, en av vårt lands allra främsta modeikoner, sälja kläderna med hennes namn på etikett i nacken.

Efter att ha funnits på fina varuhus runt om i världen och i egen konceptbutik har hennes modeplagg på senare år inhysts ganska så undanskymt i en källarlokal på Lidingö. Fast fansen har förstås hittat dit, accepterat de provisoriska provrummen, tagit en bjudkaka och en kaffeslurk från det alltid framdukade fikabordet, kanske bläddrat i en tidning när benen behövt vila från allt hoppande i och ur olika kläder.

Memoarerna, publicerade 1993

Egentligen kan man nog säga att Gunilla Pontén startade sitt modeliv redan i moderlivet ... Hon berättar i sina memoarer, "Tyg och otyg" som kom ut 1993, att mamman var lättsam, lite galen, älskade fest, glitter och glamour (och män). "På kvällen aftonklänning, på morgonen isblåsa" verkar vara en bra sammanfattning av ett överklassliv ur vilket dottern uppenbarligen plockade de bättre bitarna: klädintresset, fascinationen för form och färg i kombination med ett strålande glatt humör. Och, för all del, lust till karlar.

Så blev hon fotomodell, en förebild för unga flickor som knappt hunnit få etiketten "tonåring" – det hette "backfisch" på 40-talet! Gunilla Pontén befanns ha "Sveriges vackraste ögon", utsedd av Fickjournalen, och ända sedan dess har hennes blick kantats av rejäl eyeliner som inte kan undgå någon.

Genombrottet kom på 50-talet. Då lät hon tala om sig som en djärv revolutionär, en flicka som kom till presentation vid hovet i egenhändigt skapad aftonklänning som ingen hade sett maken till tidigare. Ändå hade hon varit i farten länge, hunnit gå kurser bl a på Tillskärarakademin och också på Beckmans modelinje.

Bild från www.ponten.com

En rad svenska modeföretag anlitade henne, både som modell och formgivare: Lapidus, Wahls, Dehå, Hettemarks. En period var hon anställd hos (och hade en romans med) italienske Emilio Pucci. Hon gjorde scenkläder för både film och teater, hon designade skor, glasögon, heminredningsdetaljer och till och med smycken. De djärva hattarna har oftast varit i djärvaste laget till och med för den mest hängivna kundkretsen, men designern själv har burit dem med stolthet, bland annat på bilden som blivit hennes "fotosignatur" på senare år (här till höger).

Favoritfärgen framför andra är svart. Den kombineras gärna med knallrosa eller någon detalj i orange. Vitt och lila tillhör också "basutbudet". Blommigt, däremot, kallar Gunilla Pontén för "rop på hjälp". Men prickigt och olika tjocka ränder på olika ledder har hon gärna och ofta använt.

Att avskaffa tantkläderna blev ett mål. Hon brann för att förändra folks sätt att klä sig. Faktum är att hon i stor utsträckning lyckats. Fortfarande hejdas hon på gatan av människor som vill tacka för kreativa impulser som bidragit till den egna garderoben. Och i vårt moderna, av mobiltelefonen nästan styrda, samhälle vill man gärna ta en selfie med stjärnan!

Brevporto 2007

Men inte bara moderoade kvinnor har följt Gunilla Ponténs skapande. Den där sensationella blåsan från kungliga kalaset som kallades "hovchock" 1955 blev frimärke, hon har fått modepriset Guldknappen (1983), medalj av kungen och ännu ett fint pris från KTH. För att ta några av de tjusigaste utmärkelserna. Hennes kläder visades på Nordiska museet för att hedra hennes då femtio år långa karriär. Det var riktigt roligt, jag gick länge där och verkligen vrålglodde på allt! Succén var ett faktum, utställningen förlängdes.

Som ni redan räknat ut tillhör jag alltså sedan mycket länge Gunilla Ponténs beundrare, vi som kallar henne Pontan kort och gott. Jag har kappor, byxor, tunikor, klänningar, jackor, kuddar, ponchos som bär hennes signatur. Ja, en gång köpte jag till och med en hatt av det minst extrema slaget, men den blev nog trots det aldrig använd ... hatt är svårt!

Typiskt: ränder i svart, vitt, grått.

Några plagg har jag sålt second hand sedan de så att säga krympt i garderoben, men mycket finns kvar. Och det som enligt min mening utgör Gunilla Ponténs särdrag och storhet, det är att de modeller hon en gång ritat, de håller. Eftersom hon har sin egen stil, en stil som inte tål att ses bara några veckor utan som verkligen funkar. I årtionden! Åtminstone för den som vågar och vill vara en aning annorlunda. Modellerna är dessutom tämligen åldersneutrala och det finns något för både breda och smala.

Jaha, och det där med männen då? Jo, raden av häftiga passioner blev lång. Resultat: fyra barn med var sin far. Den siste maken, Ulf, har hon varit gift med i över trettio år. Han har synts av och till i butiken, engagerad i företaget.

När jag nu vet att butiksdörren vid Skärsätra torg stängts för sista gången kommer jag att hantera de där Pontén-märkta plaggen med ännu större respekt. Min kärlek har de ju haft sedan mina ögon föll på dem för första gången!
Men nu är det oåterkalleligen slut. Jag har köpt sista plagget från Pontan.

Nästan tomt i lagret ...

Copyright Klimakteriehäxan

En designdrottning är död

Få formgivare och konstnärer har tagit sig så långt in i det svenska folkhemmet som Ulrika Hydman Vallien.
Nu blir det inga fler nya produkter trots att hon var full av energi och nyskapande. Hon avled hastigt i går, i sitt hem i Småland, några dagar före sin 80-årsdag.

Vi har i alla fall precis som så oändligt många andra hennes skapelser hemma. Hon blev en del av det svenska designundret, elev till den store Stig Lindberg.
Det blev precis som i hans fall inte bara en enda sorts material som blev hennes eget. Glas, keramik, textil, papper – på allt kan man hitta de typiska tulpanerna, de speciella ormarna, de bulliga hjärtana, de kaxiga fåglarna och de lite utdragna människorna.

I skåpen hemma hos oss finns fat, bricka och skålar. En av hennes bokillustrationer har jag satt i ram. Och i badrummet står necessären hon satt sin prägel på. Det var också på vippen att jag köpte den där ponchon med hennes figurer i svart och vitt, men så blev det i alla fall inte.

Vaser, glas och skålar som Ulrika Hydman Vallien formgett var ofta bra presenter. De blev också en ganska "typisk svensk" souvenir, något att köpa med sig hem för turister som fastnade i glasbutiken och i valet mellan allt som Kosta-Boda-Orrefors kunde erbjuda avgick just hennes prylar ofta med segern. Och om nu glaset verkade bräckligt fick ju alltid en bunt servetter med originellt mönster plats i resväskan!

Utan tvekan kan hon koras till en nutida drottning i svensk design, även hon gjorde lite för mycket olika saker för att bli betraktad som riktigt "fin". På hemorten Åfors, där också "hennes" glasbruk finns, fick hon i alla fall redan medan hon levde en gata uppkallad efter sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten hittar man också på Nyfiken Grå, en sajt med sikte på lite äldre läsare. Det kan löna sig att surfa runt lite där, gör ett försök!

Ska 2018 bli Povels år?

Det är strax dags igen. Dags för oss att få veta vilka av den svenska musikvärldens storheter som ska blir årets nytillskott och beredas plats i finrummet: Swedish Music Hall of Fame. Hittills finns 39 berömdheter listade där.

Men obegripligt nog saknas den som borde valts in redan från starten 2014: Povel Ramel (1922-2007).

Det dräller verkligen inte av genier av hans dignitet i vårt land, varken bland de levande eller de döda. Ofta har det om honom sagts att om han hade ”fötts på engelska” skulle han ha varit världsberömd. Därför är det gruvligt irriterande, ja direkt upprörande att han inte tagits med – kriteriet är att man ska ”ha gjort bestående insatser för svensk musik och haft betydande inflytande för populärmusikens utveckling i Sverige”.

Den som ville ha en bra start på 2018 kunde få det med Povels hjälp, för redan på Nyårsdagen sände Sveriges Television ”The Povel Ramel Story”, en ny dokumentär klar tio år efter hans död. En sevärd timme där klassiska musikslingor och sketchfragment fanns med, liksom röster om honom: som pappa och familjeman men framför allt som geni på scenen, med musiken och texterna som han framförde som ingen annan, oftast till eget virtuost pianospel.

För den som sedan gammalt är Povel-frälst presenterades kanske inga nyheter – det gör sällan det i porträtt av redan avlidna personer – men även en tittare som inte var bekant med honom sen tidigare måste ha insett hur fenomenal han var.

Själv är jag så förtjust i denne showman att det kan verka lite fånigt. Men så kan det bli med företeelser man får i sig med modersmjölken, så att säga. Mina föräldrar var nämligen Knäppupp-vänner redan tidigt och ville alltid åka till Blåstället (som Knäppupp-tältet kallades) när turnén kom hyggligt nära oss. Och som tur var saknade de barnvakt. Vilket betydde att jag fick hänga med och därmed har sett inte riktigt alla, men de flesta föreställningar som man åkte runt i landet med. På parkettplats!

Minns hur Fat Mammy Brown (Brita Borg) sjöng så att vibrationerna kändes i kroppen, hur oändligt vacker Lill Lindfors var när hon kom ut på scenen, hur jag älskade Povels uppmuntringsmaskin och till exempel också när han försökte charma Gunwer Bergkvist, både som pianolärare (Tänk dig en strut karameller) eller som ”pojkvän” som inte vågade ha fel åsikt (Vad tyckte du om filmen? Mjajanja – på sjuföreställningen var den bra …) Martin Ljungs monolog om Ester kunde vi alla utantill, för att inte tala om scenen med Martin och Hasse Alfredson om Fingal Olsson i ”tågkuppen”.

Pärlorna är så många att det går att fortsätta rada upp dem i evigheter. Men trots alla lustigheter som levererades måste man ju ändå säga att det är musiken, sångerna, visorna som haft bäst hållbarhet. Vilket Povel ju visste: ”Se god dag gamle vits, tack för sist!”

Han njöt av att specialskriva nummer för sina medspelare. När Monica Zetterlund hade kontrakterats för Knäppupp skräddarsydde Povel ”Den sista jäntan”, för att inte tala om ”Håll musiken igång” från revyn ”På avigan” – den enda LP jag slitit ut, i två exemplar. (Nu har jag förstås den på cd.) Och när Wenche Myhre importerades från Norge gjorde de två vad som kallats den allra första rappen på svenska, i ”Jag diggar dej”, en text som inte var enkel att plugga in, berättar Wenche i tv-programmet och man tror henne!

Den som lyssnar ordentligt på alla dessa underfundiga texter – spetsiga men aldrig elaka fast ofta ordrika – inser att man får sig en historia berättad. Det kan gälla Karl Nilssons långa och tråkiga liv, eller slutet på en romans som i ”Följ mej bortåt vägen”. När det handlar om vägen till Curaçao skildrar det en båtresa i verkliga livet, en färd på onödigt höga vågor. Och när han ger rådet ”Köp inte en zebra” förstår man att han haft problem när det gällt att komma på en bra present.

Povel Ramel breddade och förnyade sig ideligen, ofta med nya samarbetspartners. Han gjorde en show med Beppe Wolgers medan Ideon-teatern fortfarande fanns. Långt senare dök han upp på Djurgårdsbrunn med Sven Olssons trio, världens största trio eftersom den bestod av fyra musikanter … När strålkastarna tändes på Gröna Lunds Tyrol stod minsann Margareta Krook där bredvid honom!

Nu är det så lyckligt ordnat att du som inte tittade på tv på årets första dag och inte heller sett någon av repriserna i alla fall kan se ”The Povel Ramel Story” för den finns förstås på SVT Play, till och med den 7 februari. (Programmets startbild är fotot ni ser överst i det här inlägget, kolla lakanet!)

En fråga dyker dock upp: av den mest ursprungliga Knäppupp-gruppen finns bara en person kvar i livet: Gunwer Bergkvist. Hon är inte intervjuad om sina minnen från tiden med Povel, vilket är synd.

Sorgligt var det också att jag trots mitt grundmurade fan-förhållande med denne den svenska underhållningsvärldens gigant aldrig kom iväg och såg den föreställning som skulle bli hans allra sista: Povel a la carte. Den kunde man se så sent som på våren 2007, samma år som Povel avled.

Det finns i alla fall hopp om att Povel Ramel på nytt ska inta Brunkebergstorg mitt i Stockholms city. Den kreative mångsysslaren Jan Lööf påstås sedan flera år ha en beställning på en över tre meter hög Povel-staty. Den skulle ha kommit på plats på det ombyggda torget under 2017, men har ännu inte synts till. Men i år kanske?

Ja just det. I år kanske det händer. Kanske Povel Ramel äntligen tas in i Swedish Music Hall of Fame. De som befinns värdiga denna hedersbetygelse utses av en jury som enligt SMHOF:s hemsida ”består av fem av Sveriges mest initierade musikkännare”.

Jaså?

Upp till bevis!

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten har också publicerats på sajten Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig speciellt till lite äldre publik och där det lönar sig att botanisera.

Ett ord som inte får missförstås

Me too, sa någon. Och sedan small det till.

Det verkar faktiskt som om det smällde allra högst just i Sverige. Landet som framgångsrikt jobbat på sitt rykte som jämlikhetens högborg, men som också låtit tala om sig som landet där flickorna är både vackra och hyggligt medgörliga.

Den där snygga ytan har just spruckit, på alla möjliga och omöjliga ledder. För det visar sig att de där vackra flickorna, som säkert varit medgörliga ibland, verkligen inte är det alltid och med vem som helst. Problemet kokar ner till ett enkelt litet ord som folk, läs män, har svårt att förstå. Ordet är NEJ.

Mängden kvinnor som plötsligt började berätta var överväldigande. Naturligtvis är vi många som upplevt en del tafsande och vulgära inviter, men grovheten som nu dök upp, från så många håll, var svår att ta in. Sak samma med antalet vittnesmål om vidrigheter. Misshandel, våldtäkter, livsfara – mäns kåthet skydde inga medel! Och inte sällan var de utpekade förövarna välkända, män med makt, män som åtnjöt stor respekt på sina specialområden.

Den som skrapade lite på historiens patinering hade heller inte svårt att hitta överträdelser från förr, när herrskap och tjänstefolk hade helt skilda livsbetingelser, vanor som trots allt verkar ha överlevt åtminstone fläckvis.

Grupp efter grupp samlade in namn under fyndiga #hashtags och ja, makten märkte det. Kunde inte undgå att märka det, uppropens undertecknare var snabbt uppe i tiotusentals. Just när man trodde att toppen var nådd vällde ännu fler vittnesmål in. Politiker och företagsledare såg plötsligt rädda ut, en och annan karl rensades ut, i takt med att berättelserna om blod och sperma och terrorisering av kvinnor spreds. 

Många av historierna utspelade sig för länge sedan, men här finns ingen preskriptionstid. Den som våldförde sig på en flicka för 40 år sedan kan hinnas ikapp av historien i dag, lika väl som den som gick för långt i november 2017. 

Men hur går det med det där ryktet, det som påstått att vi i Sverige inte behandlar män och kvinnor olika?

Det blir vi tvungna att försöka reparera, bygga upp igen. Ingen snabb och enkel process, helt klart. Grundstenen måste vara ordet NEJ, vars innebörd behöver präntas in i alla och envar från första skoldagen och allt framgent.

Nu har vi ingen jämställdhet att vara stolta över längre. Det har #MeToo visat, och det går inte att missförstå.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också att läsa på sajten Nyfiken grå, som bjuder på material alldeles gratis, tänkt för en äldre publik.

Värt att notera är också det lagförslag som regeringen presenterade i går och som går ut på att alla sexuella relationer måste bygga på ömsesidig vilja. Det krävs samtycke, ett ja, helt enkelt. Hur den bevisbördan ska hanteras i en eventuell domstolsprövning kommer att bli en svår nöt att knäcka ... men avsikten är förvisso god.

Min farfar var en äkta hjälte

För exakt 100 år sedan blev min farfar en hjälte.

Natanael Bergvall, sjökapten till yrket, hade vid 38 års ålder redan lämnat de stora haven och förde befäl på ångaren Nordstjernan, en båt som gick i trafik på Vänern.

Den 5 november 1917, en grå måndag, var fartyget på väg in till hamn i Säffle för att lägga till, lossa last och lägga ut landgången så att passagerare kunde gå i land. Men båten var försenad. Flera av de ombordvarande skulle med tåget till Göteborg, avgångstiden närmade sig. Agnes Eriksson var en av dem. För att öka chansen att hon och de andra skulle hinna med det där tåget skulle de släppas av på en brygga som inte var den vanliga landstigningsplatsen.

Agnes tycktes vara den som hade mest bråttom. Så bråttom att hon inte väntade tills landgången var riktigt på plats. Kanske tog hon ett skutt mot bryggkanten. Kanske missbedömde hon avståndet, kanske tappade hon balansen bråkdelen av en sekund. Vad det än berodde på: hon föll rakt ner i det mörka, kalla vattnet.

Och hon kunde inte simma.

Tre gånger kastade man ut en livboj, men hon fick aldrig tag i den utan sjönk i stället, livligt fäktande med armarna, under ytan, igen och igen.

Men simma, det kunde befälhavaren ombord. Utan minsta tvekan kastade han som skulle bli min farfar sig ner efter kvinnan, men försvann till de bredvidståendes förskräckelse först under vattenytan också han. Han fick ändå tag i den nödställda och bogserade henne i land, med sju-åtta kraftiga simtag. Ingenting värre hände, hon (och han) blev bara mycket, mycket blöt och kall ...

Farfar hade, utan minsta tanke på riskerna för sin egen del, på att han hade två små söner, på att novembermörkret gjorde det extra svårt att hitta människan som fallit överbord, satsat på att han skulle kunna rädda henne.

Många ögonvittnen såg det korta men ödesmättade dramat. Händelsen uppmärksammades i lokalpressen.

En anonym medpassagerare skrev om det han sett. Texten publicerades under rubriken "Leve kaptenen!", och där stod bland annat: 

"Ni har flätat hjältens lager kring Eder hjässa, ett skimmer av ära kring Eder person och den båt ni för. Den äran är oförgätlig – lika visst som ett människoliv har evighetsvärde."

Naturligtvis blev Agnes Eriksson honom evigt tacksam, mannen som gett henne livet tillbaka. Han lyckades till och med fiska upp några av hennes tillhörigheter som följt med henne ner i vattnet.

Tre veckor efter händelsen har hon hämtat sig så pass att hon sänder ett personligt tackbrev till sin räddare. Fru Eriksson är då hemma i Göteborg och skriver:

"Mottag mitt djupt kända tack för hvad ni gjort för mig. Gud give Eder lönen därför!"

Samma önskan uttrycker en annan brevskrivare, som kallar sig "Närstående till den räddade": "Känner ett innerligt behov att få uttrycka ett djupt känt tack och beundran för Eder hjältemodiga handling då ni med risk för eget liv räddade en medmänniska ur dödens armar och skänkte henne åter till oss! Alla jordiska belöningar är för torftiga för ett sådant ädelt Stordåd!"

En jordisk belöning blev det alltså ändå. Carnegiestiftelsen, som delat ut pris sedan 1911, fann det "billigt och rättvist" att farfar gjort en "oomtvistad hjältebragd". En representant för kommunalnämnden i Säffle delade ut medalj och silverpokal. Hans manus till det korta talet finns också kvar. I slutklämmen av den maskinskrivna texten står:

"Må kapten Bergvalls vackra föredöme och självuppoffring mana oss alla till ädel gärning och må han till ålderns höst minnas att han gått före oss med ovärderligt föredöme."

Ja men visst är han ett föredöme, värd att lyftas fram efter hundra år, i tider av egocentrering och selfies! Var han stolt över sin insats? Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde honom prata om äventyret, men jag var liten när han dog. Silverbucklan stod dock alltid framme med hans namn ingraverat – lustigt nog rättstavat på pokalen men felstavat på medaljen ...

Carnegiestiftelsen belönar än i dag modiga människor som "frivilligt eller eljest utöver vad plikten kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat livet för att inom Sverige eller dess område rädda människors liv." Men de får ingen medalj, ingen silverpokal. En hjältenål får de däremot. Man kan fortfarande anmäla potentiella hjältar för att deras dåd ska bedömas. 2400 personer har belönats hittills. Kanske känner du också någon som borde få göra min farfar sällskap? Och sedan bli ihågkommen, efter hundra år!

En fråga kvarstår dock: hann Agnes Eriksson med det där tåget som skulle gå till Göteborg klockan halv sex? Något svar på den har jag inte hittat. Men hem kom hon ju uppenbarligen, förr eller senare.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också att läsa på Nyfiken grå, " sidan för dig som vill leva livet nyfiken efter 60". Där finns förstås mer att hämta för besökaren!

I tacksamt minne bevarad: Hasse Alfredson

Ingen tvekan om Hasse Alfredsons betydelse. Alla medier ägnar honom massor av utrymme idag. Med all rätt.

Han var förvisso döpt till Hans, men han blev snart Hasse med dig och mig. Vi har honom i bok- och skivhyllan, han är lätt att klicka fram på SVT Play, han kan njutas som hörbok när han läser in egna texter, hans filmer repriseras med ojämna mellanrum. I veckan kommer ett antal produktioner att visas för att hedra honom. För vi har ju Hasse Alfredson att tacka för så mycket, allihop!

Hur betydelsefull han var, hur tongivande i underhållnings- och kulturvärlden framgår om inte annat av uppmärksamheten kring hans frånfälle. Dagens Nyheter ägnade exempelvis en hel Kultur-bilaga åt Hasse A, bara radio- och tv-tablåerna fanns kvar från "en vanlig dag".

Naturligtvis ”kände” jag honom. Precis som du och alla andra upplevde jag Hasse Alfredson som en kär vän, en som fick mig att både skratta och tänka. Men vi var inte personligen bekanta. Tror att vi bara hade kontakt en enda gång: jag ringde AB Svenska Ord i något tjänsteärende och tappade målföret när jag insåg att den som svarade i telefonen minsann var herr Alfredson själv!

-Oj, svarar du i telefon?! sa jag lite dumt efter några sekunder.

-Ja, trodde du inte jag kunde det? sa han.

Sanningen var ju att han kunde så oändligt mycket, trots att han aldrig lärde sig att spela piano utan lät Gunnar Svensson sitta vid tangenterna i stället.

Vi som satt i publiken, både vid teaterscenen och framför teven och på bio, vi fick så mycket av hans härliga hugskott. När han gjorde sina Lindemän verkade både han och Tage Danielsson ha lika roligt som åhörarna, ingen visste vad som komma skulle. Det var ju tillsammans med Tage i AB Svenska Ord som det stora genombrottet kom, med rader av revyer av vilka jag tror att jag sett nästan alla. 

Hasse Alfredson var även som ”ensamstående” en suverän. Hans filmer och böcker, ofta med en betydande svärta, stod i stark kontrast till improvisationerna, till de glada låtarna, till sketcherna som vi lärde oss utantill (i alla fall nyckelreplikerna). Har man upplevt ”Guben i låddan” live glömmer man det inte! Dessutom visade han sig vara en skicklig skådespelare i en mängd roller ända in på ålderns höst.

När han nu är borta radar minnena upp sig hos oss alla, vare sig vi kände honom ”på riktigt” eller bara fanns i beundrarskaran. Man får inte glömma hans sociala samvete, engagemanget för samtiden och medmänniskorna, i olika former. Sedan hade han en härligt barnslig ådra som satt spår i väldigt många svenskar. Alla har vi väl sjungit om den blommiga falukorven, om plättarna med lingonsylt!

Och när ”Varför är det så ont om Q?” sattes upp på Södra teatern i Stockholm var det ren och skär lycka att se samspelet mellan mannen på scenen och hundratals ungar i salongen. När boven var i hasorna på Hasse och han vände sig till publiken för att få hjälp tjöt allihop: ”Akta dej, han är DÄÄÄÄR!” Alla pekade dessutom! Vilket fick Hasse att fråga både en och två gånger till, säkert orepeterat, säkert bara för att få njuta av att känna hur han hade precis alla med sig. Ja, jag undrar om inte vi vuxna också hojtade och pekade …

Vi har ganska lätt för att klistra etiketten ”folkkär” på kända människor framför allt när deras liv tagit slut. Men när det gäller Hasse Alfredson kan begreppet sannerligen inte ifrågasättas.

Han lär själv ha föreslagit vad som ska stå på hans gravsten: ”Han log – och dog”. En sak är säker: trots att Hasse Alfredson nu inte längre finns bland oss kommer vi att fortsätta att både skratta och le med honom, i tacksamt minne bevarad!

Två frågor tycker jag att han lämnar till oss att besvara: ska vi inte äta blommig falukorv lite oftare? Och varför är det fortfarande så ont om Q?

Denna text har också publicerats på sajten Nyfiken Grå.

Hasse Alfredson inspirerade KG Bejemark till "Humor". Gubben i luckan sägs ha Hasses anletsdrag ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vem vågar satsa på politiken?

Upptäcker, till min egen milda förvåning, att jag sitter här och tycker lite synd om Anna Kinberg Batra. Efter något som måste ha liknat helvetets skärseld avgår hon som partiledare för moderaterna, efter mindre än tre år på posten. Jag känner henne inte, har faktiskt inte ens träffat henne i jobbet, vilket hade varit tämligen normalt. Men känner alltså med henne i dag!

Att det inte var någon lätt uppgift AKB axlade efter moderaternas dåliga valresultat 2014 behövde man inte vara speciellt politiskt insatt för att förstå. Tunga namn i partiets topp hade lämnat: Sven-Otto (Littorin) avgick redan 2010, så tackade Fredrik (Reinfeldt) för sig, tätt följd av Anders (Borg). Alla tre hade varit tongivande när politiken formades. Alla tre ”bytte liv”, bytte till roligare(?) fruar och nya arbetsuppgifter.

Så sent som dagen innan AKB lämnade beskedet hör jag henne beskrivas i radio av socialdemokraten Daniel Suhonen. Anna är, säger han, charmig, smart och kul.

Vi som känner henne genom tv-rutan har inte sett mycket av det.  

Snabb i repliken lär hon dock vara, och vid ett par tillfällen har hon i sina tal varit ganska personlig. Det har handlat om svårigheten att få barn, om att bli långvarigt sjuk – situationer som borde ha gett henne mer ”mänskliga” drag i väljarnas ögon. Men opinionssiffrorna har dalat, envist.

Visst har det pågått rätt länge, det där fallet. För ganska länge sedan nu hade jag tillfälle att fråga en moderat riksdagsman om hur man såg på sin partiledare, i riksdagsgruppen, i partiet mer generellt.

Hade hon det stöd hon behövde, den coachning en ny ledare kan behöva? /forts/ 

Vill du veta vilket svar jag fick? Läs hela texten här, på sajten Nyfiken Grå!

   

Det händer en del med den svenska inrikespolitiken, eller hur?! Största oppositionspartiet verkar vara på väg att säcka ihop totalt, någon kommentator skriver att det handlar om rena implosionen. 

Nu ska man hitta en ny ledare för Moderaterna, medan Liberalerna har två som slåss om jobbet. Samtidigt har regeringen just ombildats, Miljöpartiet blivit osynligt och Kristdemokraterna kan snart bara drömma om att finnas kvar i riksdagen, ser det ut som. Vänsterpartiet saknar också medvind. Bara Centerns Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkar stå stadigt just nu.

AKB:s avgång i dag var ju inte direkt oväntad, efter den senaste tidens turbulens, av somliga kallad häxjakt. Klart är att debattnivån underkänns av många. Citerar en av mina Facebook-vänner som nyss skrev så här: "Ogillar Moderaterna. Ogillar Alliansen. Är stark motståndare till den politik AKB fört. Men att kräva (och få igenom) en partiledares avgång pga utseende ("gå igenom rutan") och framtoning ("stel") är något som bara drabbar kvinnor." 
"Lita aldrig på dem som säger att de inte litar på dig" skriver en annan, ett råd vi väl kan ta åt oss av lite till mans. 

Anna Kinberg Batras slutkläm i dagens mycket välformulerade och bra framförda avgångstal är tydlig:

-Jag hoppas min dotter kan uppleva att Sverige får sin första kvinnliga statsminister.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det är tur att jag aldrig känt lust att bli politiker: alltid påpassad, aldrig ledig, alltid kommenterad, aldrig ensam. Vem orkar i längden? Vem vågar satsa?

Copyright Klimakteriehäxan

#annakinbergbatra

Trogna vänner att prata med

Livet som ”årsrik” ser inte ut som det gjorde när man var yngre, det är enkelt att konstatera.

Barnen har blivit stora och har egna liv, jobbet finns inte längre på det där självklara sättet, vänkretsen glesnar av olika skäl. Man blir helt enkelt mera ensam. 

I brist på nära relationer med andra människor är det nödvändigt att se sig om efter nya kontaktytor. Husdjur, som katter och hundar, har en synnerligen god effekt på sina mattar och hussar, det är vetenskapligt bevisat. Men alla kan faktiskt inte ha en pälsklädd kompis hemma, av olika anledningar.

Ur serien Medelålders Plus
av Sven-Bertil Bärnarp

Det är då vi vänder oss till vännerna på fönsterbrädan. Krukväxterna som också kräver omvårdnad, som faktiskt påstås må bra av att vi pratar med dem – med munnen nära, så att koldioxid och fukt i utandningsluften når dem. Förhoppningsvis tackar de för vänligheten genom att visa upp en stilig grön bladrosett och ständigt nya blommor.

Vissa arter blir, precis som vanligt folk, gladare av en dusch. En skvätt gödning blir en festmåltid, eftersom den inte serveras dagligen. Omplantering i ny kruka? Ja, vad är väl en bal på slottet i jämförelse …

Växterna får också vanor: vatten en viss veckodag, till exempel, så undviker man att de övervattnas alternativt torkar ut, vilket kan betyda att de går mot en oundviklig död. Växten tycker också om att vändas så att ljuset träffar på ”rätt” sätt, olika arter gillar olika väderstreck och det får skötaren alltså ta hänsyn till.

Så här på sommaren behöver vi ibland ta hjälp av grannarna för att hålla liv i de där vännerna, även om de käraste får följa med i bilen till torpet kan de inte hänga med till Kanarieöarna. Då händer det inte sällan att krukorna, i största välmening, fylls med vatten upp till brädden och växten drunknar, omöjlig att återuppväcka även när vattenöverskottet hällts av.

Men ändå kan den där sortens tjänster och gentjänster ha sina fördelar. Det kallas för ”prosocialt beteende” och är bra för gruppsammanhållning och i förlängningen vår överlevnad: för kontaktnätet, helt enkelt. För nästa gång är det du som vattnar grannens blommor och i bästa fall kan ni byta tips och erfarenheter, och då inte alls bara om växter!

Bäst av allt i umgänget med plantorna är ändå att vårdnadshavaren blir genuint glad över att upptäcka en ny knopp, som när mina snabbköpsorkidéer blommar på nytt. För det gör de, hela tiden! Som riktigt goda och trogna vänner!
Det finns ännu en solklar fördel med de där samtalen med krukväxterna. De säger aldrig emot.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratis nätsajt med mycket läsning för dig som är lite äldre – och där jag då och då medverkar.