Med näsa för ...

Det är fredag, sol ute och 18 grader i luften – det finns hopp om att det blir fler innan kvällen är här. Lyckades få till en stund på stranden och ett dopp i går, så skönt! Elisa Matilda föreslår att vi denna fredag ägnar en stund åt det sinne som har sitt centrum i näsan: luktsinnet. Vilken tur att det fortfarande doftar sommar där ute!

1. Vad doftar bättre på sommaren än på vintern? Människor. Solvarm hud luktar godare än den lite svettiga, instängda vinterkroppen.
2. Vad doftar bättre än vad det smakar? Starksprit.  
3. Vilken doft tar dig tillbaka till barndomen? Nybakat. 
4. Vad är en doft du gillar som andra kan tycka är udda? Hawaian Tropic solkräm!
5. Vilken lukt rynkar du på näsan åt? Surströmming. Bläh. Räkskal som blivit liggande (av misstag). Bläh. Pyrande fimp. Bläh.

 Copyright Klimakteriehäxan

En viktig och riktig Norgehistoria

Sommarupplagan av Mias helgfråga är inte redo för höstledighet än. Alltså är frågan: Vad läser du? Svaret är "En av oss" med underrubriken "En historia om Norge" av Åsne Seierstad. 

Om tragedin på Utøya, före, under och efter terrordådet 2011 som tog ofattbara 69 unga liv (ytterligare åtta personer dödades inne i Oslo). Seierstad är på väg att bli en sann idol för mig: researchen, noggrannheten, ämnets viktighet, lektionen i nutidshistoria och så det lysande språket, flytet i berättelsen. Så imponerande, sammantaget.

Bonusfrågan handlar också denna gång om att ge och få tips om kul saker att syssla med bortsett från läsning.

Vad sägs om att prova "Ticket to Ride", ett brädspel i vilket man reserverar väg för "sina egna tåg", bygger långa åksträckor och tävlar om många poäng. Riktigt roligt faktiskt, men man måste vara minst tre tävlande för att det ska bli bra. Och extrapluspoäng för att deltagarna släpper sina mobiler under spelets gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Skördetid

Kommentarer överflödiga. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Kärlek som (faktiskt) rostar

För ett år sedan såg jag den för första gången, den två kvadratmeter stora plåtbiten som är ett av sju sinsemellan snarlika minnesmärken över Sven-Erik Magnusson (död 2017) i hans födelsekommun Grums, där Barndomslandet också ligger.

Varje minnestavla är två kvadratmeter, var och en försedd med ett citat ur en text till någon av Sven-Ingvars mest välkända låtar, bredvid ett stiliserat gitarrhuvud uppe i högra hörnet. Det här är inte vilka plåtbitar som helst: det handlar om specialstål, som ska rosta långsamt och bli vackert patinerat. Nu har det börjat hända! Du kan jämföra här. Bara för att konstatera att det faktiskt finns kärlek som rostar.

Konstnären Bo Jonzon har utformat verken i samråd med Oscar Magnusson, Sven-Eriks son. Just den här låten "Säg inte nej" skrevs en gång av Ingvar Hellberg. Och säg mig: visst kan varje svensk nynna åtminstone en bit av den refrängen – säg inte nej till det heller, säg kanske kanske kanske!

Copyright Klimakteriehäxan

På fåfängans marknad

Bara en påminnelse så att du inte missar högtidlighållandet: I dag är Läppstiftets Dag. Åtminstone för den som gillar Fåfängans marknad.
Passar väl utmärkt om du vill ha en anledning att fira något, till exempel. Eller någon.
Vad sägs om en tårta?

Är inte riktigt nöjd med tårtan. Brukar göra snyggare än detta ... men med lite tur
är den god i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Premiärdags

Kräftfiske har jag aldrig varit med om. Alltså har jag heller aldrig kokat några av de där djuren som det är så synd om, eftersom "de dör levande". Men jag älskar kräftor! Fast när de lever tycker jag att de är lite läskiga.

Om man frågar även rutinerade kräftvänner medger de faktiskt också att man måste vänja sig vid att blunda för de där klorna som i nöd riktas mot angriparen. Så ta ett snabbt grepp och förpassa dem en efter en ner i den bubblande grytan, som doftar av salt och dill. Locket på.

Men sedan ... sedan är det njutning! Suga, smaska, tugga, söla (det är omöjligt att undvika). Servettåtgången är stor. Tillbehören inte komplicerade: lite bröd, lite ost, lite smör. Klart! Någon liten grönsak kan få slinka ner vid sidan av.

Ikväll begår vi årets kräftpremiär. Har lyckan att ha en kräftfiskare i släkten, en som lyckas ta rejäla fångster år efter år i Värmeln, sjön i Barndomslandet. Nu undrade han om vi ville hjälpa till att göra slut på fjolårets fångst innan årgång 2020 krävde utrymme i frysen. Vi ville!

Och, ifall någon undrade: Det var i "Dumboms leverne" som Johan Henric Kellgren någon gång på 1700-talet skrev de odödliga poesiraderna om kräftornas öde:
Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
"Nej, ingen dör så grymt som dessa",
skrek han, "ty de dö levande."

Copyright Klimakteriehäxan

Det var som katten

De ser ganska ilskna ut, katterna som graffitimålaren skapat på klotterplanket vid Hornstull. Men vederbörande har i alla fall fått till en liten språklig lustighet, åtminstone för den spansktalande. "Gato" är alltså det spanska ordet för "katt".

"Tanto Gato" kan förvisso tolkas som att katten hör hemma i Tanto-området som ligger bara ett stenkast bort. Men "tanto" betyder också "så mycket" och kan antyda att det här handlar om kissemisser som minsann vet vad de vill och agerar därefter. För det är ju så katter är, inte sant?

Sigrid.

Ta bara Sigrid. Så söt. Världens trevligaste, vill gärna bli klappad. Men så dyker en gäst upp i sällskap med sin lilla hund. Hoppsan! Vart tog Sigrid vägen? Hon kommer definitivt inte fram ur buskarna igen förrän besökaren/na gått.

Svens katt.

Eller tänk på grannkatten i Barndomslandet, den som egentligen aldrig fick ett eget namn utan gick under benämningen "Svens katt". En individ med egen vilja. Först flyttade han in utan att be om lov, övergav sin ursprunglige ägare. Sedan utvecklade han en riktigt tät relation med sin nye husse. Och när Sven kom upp till oss kom katten ofelbart efter. Men tillbaka hem vägrade den att gå. Ställde sig framför Svens fötter och gav sig inte förrän han blev buren ...

Nu kommer han inte mer, Svens katt finns bara kvar i minnet. Saknad men inte ersatt. Så mycket katt: Tanto Gato.

Copyright Klimakteriehäxan

Gör du som det står på skylten?

Det finns ett talesätt som säger att en god svensk gör som det står på skylten.
Tja, det är väl den grundtesen som varit med och format corona-hanteringen i vårt land. Folkhälsomyndigheten har litat på att vi skulle lyda, göra som det står på alla skyltarna: Håll ut, håll avstånd, håll kontakten! Vi försöker i alla fall, visst?! Och hoppas på "belöning" (se bilden längst ner).

Man brukar ofta kunna göra vägval genom att följa i pilens riktning. Frågan är åt vilket håll man ska gå om man ska lyda graffitimålningens budskap (bilden ovan). Först såg jag bara den som pekar åt höger, men vid lite närmare betraktande finns det ju en pil som visar åt vänster också ... valet är med andra ord fritt!

Konflikt har också uppstått kring matvagnen som säljer vegetarisk falafel till den hungrige. För  någon annan har i förbifarten medelst sprayflaska meddelat att kött är väldigt gott. Snyggast är annars cykeln firman valt att skylta med som symbol, fast något direkt samband med det de säljer ser jag inte.

Den fyller mattaffärens hela skyltfönster, den fantastiska ullmattan "Dorado" från belgiska designfirman Louis de Poortere, och jag blir förälskad i henne, kvinnan med ansiktet som är en blinkning till Picasso. Priset (9 500 kr )är inte ens direkt avskräckande, men möjligen storleken (200x280 cm) för lägger man henne på golvet måste hon ju få synas ...

Det är alltså Skyltsöndag i Blogglandia igen. Du hittar till fler söndagsskyltare om du klickar dig via BP, där projektet har sin "hemvist".

Copyright Klimakteriehäxan

En god nyhet

Alla älskar en god nyhet. Har man jobbat ett helt liv i journalistbranschen som jag har gjort är man van vid att få frågan: varför publicerar ni så sällan positiva nyheter?
Det är inte alldeles enkelt att svara på.

För även om vi lyfter fram rapporter om nya landvinningar på olika områden, teknik, medicin, miljö, eller ekonomiska framgångar för ett företag, en bransch eller en hel nation, är det inte det nyhetskonsumenten innerst inne längtar efter. Nyheten man verkligen vill ha påverkar en direkt och personligt. Tyvärr hinner exemplen på utveckling till det sämre upp oss mycket oftare.

Men i går fredag kom i alla fall ett besked som gjorde mig innerligt glad. Norge, som vaktat sin gräns mot Sverige mycket noga i corona-pandemins tidevarv, tillåter nu folk att åka över till fler områden i Sverige, bland annat Värmland.

Det betyder att Dottern kommer till Barndomslandet i morgon. Vi har aldrig förr varit ifrån varandra så här länge. Senast vi sågs var nyår. Eftersom hon sedan många år bor i Oslo har det varit omöjligt att ses irl. Tråkigt, för att uttrycka det försiktigt.

Äntligen är det slut på det. Nu ska vi fira. Och kramas. Och hoppas att fler goda nyheter väntar runt hörnet, nyheter som gör fler människor glada. I väntan på det skickar jag med ett foto på en av de otroligt vackra liljorna som står i en vas på vårt soffbord och agerar glädjespridare på sitt sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommar i stan

Har hört och läst att Gamla Stan, huvudstadens charmiga men väldigt turistiga centralpunkt, ligger folktom och öde i coronatider, bara enstaka hemesterfirare. Inga kryssningshorder, få språk förutom svenska, noll guideturer.

Men helt tomt var det ändå inte i gränderna när jag gick där. Fast just den jag fotograferade var förvisso sig själv nog: vackra skuggor, vackra gatlampor och vackra (men svårtrampade) gatstenar. Hoppas folk kan återvända snart, många små trevliga butiker har det riktigt kämpigt när det är glest mellan kunderna.

Plockade av några kvistar smockfulla med rosor senast jag lämnade Barndomslandet och tog dem med hem. Ingen skulle ju ändå se prakten. Fast den är förgänglig, förstås. Rätt som det var låg kronbladen runt vasen och buketten hade gjort sitt.

Dock återstod en pigg liten knopp. Den fick en alldeles egen vas och upphöjd plats i mina händer, som jag är så förtjust i. Och den rosiga sommaren i stan förlängdes!

Sommar i stan kan också bestå av en fikastund på den hårt trafikerade St Eriksgatans
trottoar. Kanske inte världens mysigaste, men lite rosa blommor piggar ju alltid upp ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sommartorsdag i bokhyllan från Västerbotten

Vad läser du?
Det är Mias sommarversion av helgfrågan som det har blivit dags att svara på igen.

Har just lagt ifrån mig tredje och sista delen av Karin Smirnoffs historia om Jana Kippo från Smalånger, "Sen for jag hem". En bladvändare, fast jag vet inte riktigt varför?! Insåg just att hon hade Sommar i P1 i dag, undrar om hon bjuder på några insikter om sitt skrivande i programmet? Det går förvisso att ta reda på.

Vid närmare eftertanke ska man nog vara glad åt att inte vara född i Västerbotten, för där har folk haft det jobbigt, riktigt jobbigt. De har fått sin historia berättad av en rad skickliga författare: Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist, alla döda, med högst levande efterföljare som Smirnoff, Stina Jackson och Karin Alfredsson, till exempel. Stina Stoor också, men henne har jag inte läst.

Bilden som framträder är den av en värld full av brutala gubbar som misshandlar kvinnor, barn och djur, mördar, luras, super, stinker. Alla ligger med alla, vare sig de vill eller inte. Våldtäkt är väl inget att tjafsa om?, ungefär. Dessutom finns religiösa sekter som förtrycker flickor som vill åstadkomma något. Enkönad kärlek är en styggelse, och moderna påfund betraktas med misstänksamhet rakt av. Släktfejder tar aldrig slut. Många är fattiga.

Hur fruktansvärt otrevligt det än låter blir det ändå högst läsvärd litteratur, några titlar förstås (väldigt mycket) bättre än andra. Dessutom konstaterar jag att jag känner rätt många västerbottningar och de är utan undantag trevligt folk. Så det är väl individer som har haft mera tur i livet redan från starten ...

Mias bonusfråga går också i repris. Hon vill ha tips på tidsfördriv i coronatid. Då vill jag att du scrollar ner till posten före den här. För en vecka sedan skrev jag att "After Life" verkade bra. Nu vet jag att den är det.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett sms kan vara allt som behövs

Det började med ett sms.
Vi hade ätit middag ihop, en sådan där utomhusmåltid med social distans mellan stolarna, och pratat om mycket, bland annat en del om vad vi sett på tv så här i coronans tidevarv, bra dokumentärer, spännande serier, underhållande saker. Men det dräller ju av tv-program, varav många är sevärda, så allt värt att tipsa om kommer ingen ihåg.

Det gjorde inte Janne heller. Så därför kom det där sms:et. Där stod kort och koncist: "Har du sett After Life på Netflix än?"
Det hade jag absolut inte. Inte ens hört talas om serien, skapad av Ricky Gervais och med honom själv i huvudrollen.

Gervais har många fans men jag har definitivt inte ingått i den skaran. Försökte titta på "The Office" men tände aldrig, och när "Extras" kom gav jag det inte ens en chans. Har också sett något av honom som ståuppkomiker men nej, vi har inte varit på samma våglängd.

Nu är vi det. För jag har sett "After Life", tolv avsnitt från två säsonger i rask takt. Man kallar det "black comedy" och det är nog en ganska passande etikett. För grundstoryn om den nyblivne änklingen som saknar sin fru varje vaken sekund är sorglig. Sorgligt är det också på tidningsredaktionen där han jobbar och får det ena fullständigt hopplösa uppdraget efter det andra.

De där reportageidéerna är utan undantag helt huvudlösa, en elak blinkning till lokaltidningar som har svårt att fylla sina sidor, i England precis som i Sverige. Kollegorna till rollfiguren Tony är klart udda och ofta skrattretande. Komiska situationer uppstår, fenomenala snabba replikskiften, små kul detaljer dyker upp. Dessutom är, det ska sägas tydligt, Ricky Gervais en riktigt bra skådespelare!

I grunden försöker Tony vara en god medmänniska, men i all ledsenhet är det inte enkelt. Ändå har han den döda Lisas "testamente" att söka kraft i. Hon dog av cancer och visste att dagarna var räknade, men använde tiden på sjukhuset till att spela in en lång hälsning till sin man, en video som han ideligen klickar igång på sin laptop.

Och så är det hunden. En schäfertik som man bara måste älska. En fyrbent huvudroll, otroligt viktig för hela storyn.  Det är inte Gervais egen vovve, vilket man absolut vill tro, eftersom deras samspel verkar äkta in i minsta morrhår. I seriens inledning ska Tony ta sitt liv, men eftersom han inser att hunden är hungrig och väntar på att få sin matskål påfylld väljer han att leva ett tag till.

Det finns en rad stickspår som jag naturligtvis inte ska avslöja, eftersom jag tycker att ni ska titta själva. Här är länken! Det är verkligen värt besväret och tiden det tar (avsnitten är ungefär 25 minuter långa). "Brilliant" har det stått i recensioner i England, jag håller med: Lysande. Berörande. Och med mycket hjärta.

Allt som behövdes var ett sms från Janne.

Copyright Klimakteriehäxan

Med masken på

Vi ser folk med mask ganska ofta nu för tiden. Förr var det bara japanska och kinesiska turister som bar munskydd i Stockholm, i dag är det fler som i corona-tid väljer att täcka sin mun och näsa, trots expertisens spretiga synpunkter på maskernas nytta.

Men att bära mask har varit vanligt i andra kulturer, där traditionen bjuder att man "klär ut sig" till fest. Och när det är nyckelord MASK i Gems Weekly Photo Challenge är det där jag hamnar, med två exempel som jag har i min ägo alltsedan jag bodde i Guatemala.

På väggen sitter en tavla av David Ordoñez, gjord i corteza – en teknik som består i att man skär ut grundbilden i tunn bark. Verket heter Los Venados, och jag är väldigt förtjust i tavlan. Venado är ett hjortdjur, och därför har de dansande männen både masker och horn på huvudet till sina rikt utsirade dräkter. Dansen finns dokumenterad sedan ett par hundra år tillbaka, jag har tyvärr aldrig sett den framföras.

Den mycket mindre masken i målat trä kallar jag för mitt köksmonster. Det är en traditionell maya-mask i miniatyr (typisk turistsouvenir) som fått ta plats på min köksfläkt, med god utsikt över allt som kan tänkas pågå i spisens närhet. Om den har någon effekt på mina kokkonster vet jag inte, men vi har i alla fall inte blivit matförgiftade så jag hoppas att den är laddad med minst lika mycket god energi som med glad färg ...

Copyright Klimakteriehäxan

En invandrad vän

Människan är ett föränderligt djur. 

Se bara på mig och vitlök. Vår relation har förändrats i grunden, även om vitlöken förmodligen varit sig lik hela tiden.

Första gången vi möttes måste ha varit på en chartervecka till Mallorca. Det var fortfarande 60-tal och faktiskt min första utlandsresa över huvud taget, om man bortser från korta besök i Norge och Danmark.

Än i dag kan jag minnas hur Palma luktade. Rengöringsmedlet på hotellet var starkt. Bensinångorna på gatorna tunga. Cuba Libre och citronstänk vid varenda bardisk. Solkrämerna på stranden. Och så den där lite otrevliga doften som sipprade ut ur restaurangköken tillsammans med maträtterna som bars ut. En odör jag aldrig stött på. Hemma hos oss, i mammas matlagning, fanns inte vitlök. I min egen kokvrå hade den inte heller letat sig in.

Det var vitlöken som satte sin prägel på veckan i Spanien. Jag blev inte frälst. Men åt ändå. /forts/

Mer om min relation till den underbara vitlöken finns att läsa här, på News55. Möjligen är mitt försök att överföra historien till ett aktuellt politiskt problem i djärvaste laget, men det gör väl inget att försöka?

Copyright Klimakteriehäxan

När man är ute och går ...

... kan man glädjas åt att ha sällskap i form av härliga blommor som staden ser till att vi får för en del av vår kommunalskatt. Väl använda pengar om du frågar mig som går mycket.

Alldeles gratis för åskådaren, men ändå klart underhållande, är graffitibilderna som avlöser varandra på det klotterplanket vid Hornstull. Fast konstnärerna måste nog lägga en hel del slantar på sina sprejfärgsburkar.

Den arga hunden var helt övermålad en timme efter att jag tog fotot. Längre liv har inte de här bilderna, som ibland är riktigt avancerade.

Copyright Klimakteriehäxan

Städdags

Stockholms stadshus är en häftig kåk, ritad av Ragnar Östberg, färdig 1923, och en sevärdhet som turistguider gärna pekar på. En sorts skylt för huvudstaden, om man så vill. En pampig arkad öppnar mot Mälaren ut från den kringbyggda gården och ute på kajen möter ett antal statyer.

Här samsas politiker med Nobelfest, restaurang och brudpar, här finns fantastisk mosaik och många andra konstverk, och själva tornet krönt av tre gyllene kronor är hela 106 meter högt. Men i helgen dök ännu ett Stadshus upp, bara ett stenkast från den gamla. Som om Stadshuset fått barn ...

Visst är det fint att Stockholm kan skylta med vackra byggnadsverk som speglar sig i sjöns vatten. Men under den där ytan finns sådant som vi helst inte vill se och absolut inte skylta med. Skräp. Och inte vilket skräp som helst, utan mängder av miljöfarligt avfall som dumpats, bara slängts över kajkanten.

Sedan en tid tillbaka pågår ett ideellt arbete i projektet Rena Mälaren för att rensa upp i eländet. Det är volontärer som dyker och jobbar, under ledning av Fredrik Johansson, en man som gjorde lumpen som röjdykare och har fortsatt trivas i vatten, men känner stor oro för nedskräpningen. Upp kommer shoppingvagnar, mopeder, cyklar, navkapslar, bilbatterier, elsparkcyklar, mängder av plast och plåt. Och däck. Bland annat elände.

Nu fick man idén att skapa ett Stadshus i miniatyr, gjort av en veckas upphämtade avfall från Mälarens botten. Tornet består av bildäck, de tre kronorna av mindre däck. OK, för att se likheten med förebilden krävs en positiv grundinställning, men budskapet går inte att ta fel på: Se vad vi gör med vår stad! Genererar skrot, i en sådan mängd att det räcker till ett nytt Stadshus. Och som i förlängningen hotar att förstöra Mälarens vatten och ha ihjäl fiskar och växtlighet.

Det "nya Stadshuset" kanske redan är rivet när du läser detta, för det var inte tänkt som någon installation med lång livslängd. Men en tankeställare fick vi väl, vi som såg det. Bara att inse att det är städdags. Samt hoppas att ansvariga politiker inne i det "riktiga" Stadshuset också funderar en extra sväng.

Eftersom söndagar är skyltsöndagar i bloggarnas värld skickar jag med två bilder till som också har tema upprensning/städning. Antar att den som lämnat uppmaningen till höger tänker såväl på fimpar som på hundbajs och snuskuddar och papper. För att hitta till fler bloggare med söndagsskyltning letar du lämpligen via BP, för i hennes högerspalt dyker vi upp, en efter en!

I fotofirmans skyltfönster finns det, budskapet som illustrerar min bloggpost från igår:
SPD. Men här blir video överflyttat till USB, inte till disc. 

Reprisdags igen.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om den utmärkta pocketboken

"Pocketböcker är på flera sätt det bästa sättet att läsa. De är billiga, lättillgängliga och framför allt kommer de ut några månader efter recensionerna och de offentliga debatterna."

-Lotta Olsson, bokskribent i Dagens Nyheter, gör sig till tolk för alla oss som mer än gärna väntar på pocketutgåvan av en "het" bok. Det är när den publiceras som man kan läsa utan förutfattade meningar, skriver hon. Då har recensionerna sjunkit undan och boken är inte länge en snackis. Jag håller med.

I korthet

Att fatta sig kort är en konst som varit uppskattad och respekterad sedan urminnes tider. Och aldrig har väl de korta budskapens tid varit mer påtaglig än nu. Tre bokstäver kan, verkar det, täcka det mesta som behöver göras eller sägas! Ingen tvekar idag om vad de betyder, de där akronymerna.

Ta bara SMS och MMS. De står i mobilen lika tätt som regndropparna i en störtskur. GPS har gjort kartor överflödiga. HIV, TBC och TBE är farsoter vi fruktar. PSA är något alla äldre män bör vara bekanta med. MMA i sportens värld fyller åtminstone mig med lätt fasa. SOS har "alltid" funnits.

Ett väldigt litet UFO.

Något UFO har vi aldrig sett, utom de med den alternativa betydelsen UnFinished Objects, som står för sådant som den där stickningen som påbörjades för åratal sedan, men där den sista maskan aldrig kommer på plats.

På kulturområdet finns SVT, till exempel. Står det BBC i presentationen av en tv-serie tror vi gärna att den är av god kvalitet. Kan gälla NRK också. Roald Dahl skrev (barnboken) "SVJ" för länge sedan. WOW utropar vi lite till mans.

Med BNP mäter vi nationers välstånd. PCB vill vi undvika. PET återvinner vi. MP3 är möjligen på väg ut, men USB håller positionerna. Sneglar vi på engelskan (där de flesta akronymerna uppstått) finns en hel uppsjö till att plocka bland, bokstavskombinationer som vi också gärna lånar: LOL, AFK och IOU, förslagsvis.
Nu faller det sig nästan naturligt att slänga in ett helsvenskt OSV ...

För egen del högtidlighåller jag SPD ända sedan min skoltid. Det var hushållslärarinnan som präntade i sina elever just de bokstäverna. De uttyds Spar På Disk och är definitivt tre bokstäver att tänka på. Då gällde det förstås i köket. I den moderna världen skulle det också kunna vara en uppmaning till oss som slarvar med backupen!

Levnadsråd i korthet. Ibland räcker tre bokstäver långt.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Akronym är en förkortning som bildas av första bokstaven i flera ord.
Jag har funderat på de "moderna" sätten att kommunicera förr - finns här.

Dyrt eller billigt eller bara prisvärt?

Fredag, hela dagen. Verkar bli en sommarfredag! Men knappast någon shopping, om man bortser från att kylskåpet ekar lite tomt och behöver påfyllning. Fast det är inte först och främst den sortens köpvanor som Elisa Matilda är ute efter i sina fredagsfrågor, tror jag.

1. Vad är det dyraste du har köpt? Bostad. Och sedan bil. Misstänker att många svarar exakt samma sak.
2. När är du som mest snål? När jag misstänker att någon försöker lura mig ...
3. Vilket var ditt senaste fynd? Ett påslakan, ett fint. Hade kostat 500 kr, jag betalade 175. Prisvärt!
4. Vad är aldrig för dyrt? Champagne, fast i lägre prisklass då. Är inte spekulant på finaste årgångsflaskan. Och, i en annan värld, pocketböcker på Stadsmissionen, Myrorna och Emmaus. Prisvärt!
5. Vad handlar du mest av i affären? Är aldrig in i matbutiken utan att plocka med mig något från frukt- och grönsaksavdelningen. Dessutom Falu Rågrut, alltid i dubbelpaket. Men är man allätare blir det lite av varje, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Barnsligt bra

Tänk att sommaren kom tillbaka!
Det blev både promenad, solstol och dopp i sjön. Och så länge jag höll mig på torra land blev det också bok i öronen.

Så när Mia i bokhörnan håller fast vid den raka sommarversionen av helgfrågan Vad läser du? blir svaret att jag fortsätter lyssna mer än läsa på papper. Fast de "riktiga" radioföljetongerna är på upphällningen. Hade bespetsat mig på Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" men det visar sig att avsnitten är så enormt långa att jag tror att jag mest skulle bli arg över hur svårt det är att hitta tillbaka till rätt punkt i ljudfilen efter en nödvändig paus.

Nu har jag hamnat i en annan avdelning av Sveriges Radio, den som kallas "drama för unga". Började med "Bröderna Lejonhjärta" som jag läste när den var ny men sedan inte återvänt till. Hade förstås glömt väldigt mycket. Astrid Lindgren har kanske aldrig varit bättre. Här alltså i en fint dramatiserad version.

Roald Dahls "Häxorna" blev det sedan, underhållande, lättlyssnat och fantasifullt, men inte samma dignitet som Lejonhjärta.

Eftersom jag tror stenhårt på att bra böcker tänkta för barn och ungdom också har mycket att ge en vuxen publik är det här helt i sin ordning. Barnsligt bra, helt enkelt.
Kanske blir det "Anne Franks dagbok" härnäst.

Som bonusfråga fiskar Mia efter andra trevliga tips. Då landar jag i tv-soffan. "The Split" på SvT håller. Och "After Life" av och med Richard Gervais verkar lovande, efter ett par avsnitt. Ses på Netflix. Den som händelsevis inte sett "The Crown" på samma kanal kan jag bara gratulera. Tre säsonger, kanonbra rakt igenom. För att inte tala om "Flykten från Dannemora" på HBO Nordic.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 81

VYKORTSAVSTÅND

-Det är just så långt det är till platserna vi brukade åka till på semester. Och det är de som avses, när författaren Fredrik Sjöberg skriver i Svenska Dagbladet om våra resvanor, i år ändrade till hemester. Men bortsett från att vykortsskrivande nästan är en bortglömd konst kan man ju fundera lite: visst kan väl en sommarhälsning från, låt oss säga, Gävle eller Växjö också vara välkommen? Vykortsavståndet måste kunna mätas med resårband, tänker jag. 

Hjärtligt hemma

Hemmablindhet existerar. Eller så säger man att man inte ser skogen för bara träd. Jag är ett exempel på fenomenet.

Sitter i min bästa läsfåtölj när jag höjer blicken och slänger ett getöga åt balkongen till för att kolla om regnet avtagit och det kan vara läge för en liten promenad. Plötsligt och utan förvarning upptäcker jag, att jag har odlat ett hjärta. Stort och grönt fyller det en stor del av vardagsrumsfönstret på bredden.

Växten har format det där hjärtat helt på egen hand, det har förvisso tagit sin rundliga tid, men jag tänker inte klaga på resultatet. Har förvisso inte lagt märke till när det hände.

"Låt hjärtat va' me" heter det ju. Och vad vore ett hem utan gröna växter och blommor? Obeboeligt, anser jag. Man skulle rent av kunna säga att det saknade hjärta.

Copyright Klimakteriehäxan

Å en sån kärlekshistoria!

Tror att många av mina läsare och jag har en hel del gemensamma minnen. Vi kommer ihåg saker, personer och företeelser som dagens unga aldrig kommer i närheten av. Ibland betyder det att de missar ett och annat som faktiskt varit värt att minnas.

Foto SvT

En sådan person var Sten Broman. Skåning, tv-stjärna, klädsnobb, dragspelshatare men framför allt tonsättare och med ett snudd på outtömligt förråd av musikkunskaper. "Musikfrågan Kontrapunkt" som han var med och skapade och ledde i rutan var en formidabel succé i hela Norden, trots att det handlade om klassisk musik och krävde en del av sin publik. Ingen i vår familj kunde något om den sortens musik eller var ens speciellt intresserad, men vi missade aldrig programmet!

Broman fick förstås, i kraft av sin popularitet, sitt eftermäle i en tv-dokumentär, en klassiker från 2011 som visas i repris. Jag såg den inte då, men har tittat nu. I en timme ser vi hans fantastiska parad av kostymer, de flesta rutiga, alla med väst. Vi hör honom berätta om tiden som student, som musikkritiker i Sydsvenska Dagbladet, hans göranden och låtanden kommenteras av en syster, en son,  tv-kollegor och några vänner.

Men de allra mest överraskande kommentarerna kommer från hans 43 år yngre flickvän. Hon var strippa under artistnamnet "Gunilla av Halmstad" och de två möttes, hon 19 och han 62, när hon dansade, med nakna bröst, på varieté i Malmö. Svenska flickor visade inte brösten på scenen särskilt ofta på den tiden. Gunilla var djärv och speciell.

Broman, som var förtjust i att titta på lättklädda damer i största allmänhet, uppvaktade Gunilla intensivt och till sist föll hon. Kanske blev det avgjort när han bjuder hem henne för första gången, för att hon ska få se hans kostymer som fyllde ett helt rum i hans lägenhet ...

Deras relation varade i nästan tjugo år, och hon konstaterar stilla att det faktiskt handlade om äkta kärlek. Han framstod för henne som en oändlig källa till kunskap och charm, han bjöd henne på resor där kulturupplevelserna var inplanerade in i minsta detalj. Åldersskillnaden glömdes bort. Det blev helt enkelt en fantastisk kärlekshistoria. Man förstår att hon minns honom med stor värme.

När Gunilla så småningom hittade en man i sin egen ålder att leva med köpte Broman hennes brudklänning, han besökte henne i det nya hemmet, träffade hennes barn och han skrev in henne i sitt testamente.
Filmen är nästan tio år gammal men för mig var den ny och något jag rekommenderar nästa gång regnmolnen travar upp sig tätt på din himmel.

Det blir ett möte med en häftig karl. Säkerligen finns det inte många män som Sten Broman i dag, och det har det förmodligen aldrig funnits ... och kommer troligen heller inte att finnas!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Sveriges Television har plockat upp programtiteln Kontrapunkt igen, med ganska lyckat resultat, men i den moderna versionen handlar det om ett bredare ämnesurval: nu finns även konst och litteratur med som teman.

Springa i New York

Springa är denna veckas dubbeltydiga nyckelord som gäller som tema för Gems Weekly Photo Challenge. Om man bortser från verbet ska det handla om något långsmalt man kan kika genom, ungefär. Det finns förstås både pyttesmå och väldigt stora sådana springor!

Av en ren händelse klickade jag runt bland mina bilder och hittade diverse springor, alla hemmahörande på Manhattan. Och av olika storlek. Valde några av dem.

Å så gärna jag skulle vilja återvända till New York! Ja förstås inte nu, inte till den stad som stängts ner på grund av coronapandemin, utan den där härliga, brusande metropolen där allt och alla kan passa in! Där jag upplevt massor med härliga stunder, med vänner och kollegor, på teatrar, på krogar, i parker, bland blommande magnolior, på museer, på shoppinggator, i ösregn och knallvinter och stekande hetta ... men det var då det.

Ringer då och då till min kompis som bor på 23th Street, där jag kinesat åtskilliga nätter. Hon lever försiktigt, håller sig väldigt isolerad, även om hon går ut och rör på benen varje dag. Båda är vi glada åt att vi (hittills) är friska. Förr i världen ägnade vi oss faktiskt också åt att springa (joggare brukar förvisso vara en vanlig syn i staden), men vid mitt senaste besök för fyra år sedan var det promenader som gällde ... Det var då jag tog de här bilderna.

Den här sortens blickfångande springa kallas stundtals för Silicon Valley.

En glipa – springa – mellan de enorma höghusen mitt på Manhattan
släpper ner solljuset till  några träd som tackar med att grönska på
vackraste sätt.

Å i en springa (rätt bred, medges) dyker Empire State Building upp.

 Copyright Klimakteriehäxan

Tröstens budskap på ny skylt

Skyltsöndag är ett bloggprojekt som numera hanteras av BP. Hon brukar ibland ta "hjälp" till sin blogg med bilder som andra personer än hon själv tagit. I dag gör jag för en gångs skull samma sak.

För det visar sig att på Sippvägen i Viggbyholm sitter den fina uppmuntringsskylten uppe i en lite ny variant, fast i grunden är det precis samma som den jag repeterat vecka efter vecka (plåtad vid Sergels torg i fjol) under rådande pandemi. Vi längtar ju, allihop. Söker tröst och framtidstro.

Nu tackar jag min goda vän Ulla som såg skylten och plåtade den dessutom. Utan den hade det nog faktiskt inte blivit någon Skyltsöndag för mig denna gång!
Du hittar skyltbloggarna enklast i BP:s högerspalt, här.

Copyright Klimakteriehäxan

Slätstickad men inte slätstruken

Porträtt av Karin Larsson, skickligt tolkat i slätstickning
av Margareta "Gagga" Björkäng 2020.

Karin Larsson 1882 (?)

Karin Larsson har ofta och orättvist hamnat i skuggan av sin make, målaren Carl Larsson. Men i hemmet i Sundborn var det Karin som bestämde över det mesta. Hon skapade mönster och textilier som reproduceras än i dag. Jag har en ripsmatta i hennes design, i typiskt svartvitt, bara en sån sak ...

I sommar hyllas Karin med en liten utställning inspirerad av hennes skaparglädje på Konsthantverk i Arvika, en pärla som du inte ska missa om du är i närheten! Det här är Sveriges äldsta konsthantverksbutik, den öppnades redan 1922 och finns sedan 1924 i samma lokal, vid Kyrkogatan mitt i stan. 

Initiativtagare var konstnärinnan Maja Fjæstad som såg behovet av en förening för att traktens alla aktiva konstnärer skulle kunna sälja sina alster. Och på den vägen är det. Fast det är förstås nya generationers konsthantverkare som nu visar upp sina produkter: glas, keramik, trä, textil, metall.

Margareta Björkäng Eriksson, med konstnärssignaturen Gagga, är numera ordförande för Konsthantverksgruppen och själv en mycket aktiv slöjdare med stickning som specialitet. Nu har hon stickat ett porträtt av Karin Larsson. En drygt 20-årig ung kvinnas fasta blick möter betraktaren, ögon avbildade i slätstickning. Men någon slätstruken dam var hon alltså inte!

Det Larssonska hemmet utanför Falun i Dalarna är ett härligt utflyktsmål för den som är det allra minsta road av konst och formgivning. När man vandrar runt i de olika rummen ser man hela tiden exempel på Karins design, i vävnader och broderier. Hon gick på Konstakademien i fem år innan hon träffade Carl och gifte sig med honom.

Beroende på vilken guide man får blir upplevelserna av rundturen olika. Själv har jag guidats av tre olika personer, alla kunniga men med var sitt tydliga specialintresse, vilket betydde att besökarna fick fördjupa sig på olika områden. Undrar om jag har chans på en fjärde om jag kommer tillbaka igen?

Gaggas stickade porträtt tror jag Karin Larsson skulle ha uppskattat hur som helst. Rimligen hade hon också glatt sig åt att ha inspirerat till ännu en ny utställning. Men hon har varit död i mer än 90 år, så vi får aldrig veta. Hennes egna produkter är hur som helst fortfarande i högsta grad levande.

Copyright Klimakteriehäxan

Fem frågor om sommaren

Vädergudarna verkar ha tryckt på pausknappen och gör ett rejält uppehåll i sommaren. Vaknade till nio plusgrader i dag! Inte precis vad jag och en massa semesterfirare önskar mitt i juli. Fast vi har förstås ingenting att säga till om.

Elisa Matilda har i alla fall inte tagit paus, utan fortsätter ställa fem fredagsfrågor till oss andra bloggare. I dag är det sommartema som gäller:

1. Hur spenderade du somrarna som barn? Jobbade alltid i vår lanthandel som expedit från tidiga tonår. Men det blev bad också, simskola när jag var liten. Kanske extra umgänge med släkten dessutom. Minns dessutom ett par bilresor med mamma och pappa. Och tält.
2. Hur spenderar du sommaren i år? Hemester, delad mellan Stockholm och Barndomslandet. Med social distans på båda ställena.
3. Vad skulle du vilja göra i år men som inte går? Hade velat göra en liten resa, före midsommar, kanske till Mallorca. Eller Grekland. Eller Italien. Undrar när det ens är teoretiskt möjligt igen? På riktigt?
4. Vilken är favoritsysslan på sommaren? Bada, läsa, sola, njuta av grönska och blommor. Strosa i någon "ny" sommarstad, äta utomhus.
5. När brukar du ta första doppet? Någon gång i maj, men det varierar förstås med det aktuella väderläget.

Copyright Klimakteriehäxan

Följetongens tid är förbi

Minnet är lika kristallklart som om det hade varit i går. Hur jag väntade. Längtade. Undrade: hur skulle det gå?

Dagarna kröp fram. Men så, äntligen, hade den stipulerade pausen tagit slut. Allers kom, och med den fortsättningen på den (oftast olidligt) spännande följetongen.
Visst, andra veckotidningar publicerade också romaner i veckoportioner, men Allers var ändå bäst ...

Det var i Allers jag lärde känna Martina, huvudperson i "Barn 312" av Hans-Ulrich Horster. Jag ville se ut precis som hon, ha det långa vackra håret, de stora ögonen, den fina munnen och det tunna armbandet, allt tecknat av den legendariske Kurt Ard. (Det var, inom parentes, inte exakt så jag såg ut.)

Hur många avsnitt det var i den där historien om flickan som saknade sina föräldrar efter kaos på den stora centralstationen i Wien, där mamma Ursula tappade bort henne, det vet jag inte. Men när den väl var slut infann sig en stor tomhet, så där som det fortfarande kan göra efter en riktigt fin läsupplevelse.
Faktum är att jag läste om "Barn 312" i vuxen ålder och tyckte (till min stora lättnad) att den höll rätt bra.

Vad det beror på vet jag inte, men jag kan konstatera att mitt tålamod definitivt inte är lika stort i dag som det var då. För nu har jag börjat läsa sommarföljetongen i Dagens Nyheter, "Dockorna" av Katarina Wennstam, en text som kallas "spänningsroman". Den är uppdelad i 57 dagsbitar, och de är helt enkelt för korta och det är inte kul att vänta på nästa. Tålamod är inte min bästa gren. Tror att tiden för mig och följetonger är förbi, definitivt, men jag måste förstås följa Wennstams berättelse in i mål.

En sak till: ibland kommer frågan upp. Vad heter egentligen följetong i pluralis? Kan det heta följetänger, det uttalas ju ändå som -tång?
Nej, det heter följetonger. Faktiskt.

Stina Wirsén illustrerar "Dockorna" i DN. Ger mig dock inte samma vibbar som Kurt Ards Martina ...

Det här inlägget är helt enkelt mitt svar på helgfrågan från Mia i bokhörnan. Frågan är kort och koncis och lyder som följer: Vad läser du nu?
Bonusfrågan hänger förstås också på: Semestertips, filmtips, recepttips eller något annat tips?
Upprepar något jag tipsat om förr: testa radioföljetongen, finns ett antal i utbudet på Sveriges Radio. Gratis och oftast bra. Och ett bevis för att följetongens tid trots allt kanske inte är förbi helt och hållet ... Men här lyssnar/läser man i egen takt.

Copyright Klimakteriehäxan