Ett sms kan vara allt som behövs

Det började med ett sms.
Vi hade ätit middag ihop, en sådan där utomhusmåltid med social distans mellan stolarna, och pratat om mycket, bland annat en del om vad vi sett på tv så här i coronans tidevarv, bra dokumentärer, spännande serier, underhållande saker. Men det dräller ju av tv-program, varav många är sevärda, så allt värt att tipsa om kommer ingen ihåg.

Det gjorde inte Janne heller. Så därför kom det där sms:et. Där stod kort och koncist: "Har du sett After Life på Netflix än?"
Det hade jag absolut inte. Inte ens hört talas om serien, skapad av Ricky Gervais och med honom själv i huvudrollen.

Gervais har många fans men jag har definitivt inte ingått i den skaran. Försökte titta på "The Office" men tände aldrig, och när "Extras" kom gav jag det inte ens en chans. Har också sett något av honom som ståuppkomiker men nej, vi har inte varit på samma våglängd.

Nu är vi det. För jag har sett "After Life", tolv avsnitt från två säsonger i rask takt. Man kallar det "black comedy" och det är nog en ganska passande etikett. För grundstoryn om den nyblivne änklingen som saknar sin fru varje vaken sekund är sorglig. Sorgligt är det också på tidningsredaktionen där han jobbar och får det ena fullständigt hopplösa uppdraget efter det andra.

De där reportageidéerna är utan undantag helt huvudlösa, en elak blinkning till lokaltidningar som har svårt att fylla sina sidor, i England precis som i Sverige. Kollegorna till rollfiguren Tony är klart udda och ofta skrattretande. Komiska situationer uppstår, fenomenala snabba replikskiften, små kul detaljer dyker upp. Dessutom är, det ska sägas tydligt, Ricky Gervais en riktigt bra skådespelare!

I grunden försöker Tony vara en god medmänniska, men i all ledsenhet är det inte enkelt. Ändå har han den döda Lisas "testamente" att söka kraft i. Hon dog av cancer och visste att dagarna var räknade, men använde tiden på sjukhuset till att spela in en lång hälsning till sin man, en video som han ideligen klickar igång på sin laptop.

Och så är det hunden. En schäfertik som man bara måste älska. En fyrbent huvudroll, otroligt viktig för hela storyn.  Det är inte Gervais egen vovve, vilket man absolut vill tro, eftersom deras samspel verkar äkta in i minsta morrhår. I seriens inledning ska Tony ta sitt liv, men eftersom han inser att hunden är hungrig och väntar på att få sin matskål påfylld väljer han att leva ett tag till.

Det finns en rad stickspår som jag naturligtvis inte ska avslöja, eftersom jag tycker att ni ska titta själva. Här är länken! Det är verkligen värt besväret och tiden det tar (avsnitten är ungefär 25 minuter långa). "Brilliant" har det stått i recensioner i England, jag håller med: Lysande. Berörande. Och med mycket hjärta.

Allt som behövdes var ett sms från Janne.

Copyright Klimakteriehäxan