Ellen – ett öde som berör

Det börjar som en vardagsberättelse från 40-talet, om jobb, kärlek, framtidsdrömmar. Ellen har vissa likheter med en annan romanfigur, Nancy i Elsie Johanssons serie som börjar med "Glasfåglarna". Och faktiskt verkar det som om Ellen stött på Elsie när de båda jobbade på Posten!

Men berättelsen om Ellen tar andra vägar än historien om Nancy. Ellen blir änka. Redan när hennes skånske hjälte Nils dör har tecknen börjat märkas. Det blir Birgitta, dottern och enda barnet, som får ansvaret när mamma inte längre kan, vet, orkar. Kampen mot Alzheimer är på förhand avgjord, men ronderna före knockout är många.

Christina Kellberg har skrivit och romanens Ellen har lånat sina drag av Christinas egen svärmor Alice, vars öde blev just att duka under för den demenssjukdom som drabbar så otroligt många. Det är också ett foto av svärmodern som ses på bokens omslag.

Ellens liv tillsammans med Nils och dottern är länge rätt idylliskt och, tror jag, tidstypiskt. Familjen byter upp sig till bättre boende, skaffar Volkswagen och så småningom ett älskat sommarställe. Många i 40-talistgenerationen kan säkert känna igen sig i Birgittas barndom, kantad av hembakat, sylt på egna bär och bilturer med campingbord i bagageutrymmet.

Det är också lätt att identifiera sig med Birgitta: hon väljer "fel" yrke, hon skaffar barn med "fel" karl. Den tidens ungdom borde välja ett stadigt jobb, inte att bli pressfotograf, och har man en gång blivit föräldrar får man se till att hålla ihop ... så var nog den allmänna inställningen.

"Ellen: en roman om livet, kärleken och demens" är välskriven och lättläst, och medan huvudpersonens tillstånd förändras kan man som läsare inte undgå att bli berörd: dels av den sjukas förvirring och depression (som bara har kortare ljusglimtar), dels av den anhörigas vanmakt inför sin egen oförmåga att hjälpa och vårdapparatens oundvikliga tröghet.

En del av intäkterna från bokens försäljning går till forskningsstöd via Demensförbundet. Historien om Ellen är en viktig berättelse som förtjänar många läsare, och att forskningen kring demenssjukdomar behöver allt stöd den kan få, det står också utom allt tvivel.
Vi vet faktiskt aldrig när vi, på ett eller annat sätt, drabbas av samma öde som Ellen och/eller Birgitta.

Copyright Klimakteriehäxan