Nånannan-ismen sprider sig

eller
HUR JAG MISSLYCKATS SOM MAMMA

Städning är ett nödvändigt ont.
Grundprincipen för städning är, i min värld, att var och en ska och bör och kan ta hand om sin egen skit. Plocka upp, stuva undan, tvätta, diska, fixa det man dragit fram, använt, ställt till. Att utnyttja exempelvis dammsugare och diskmaskin är könsneutrala aktiviteter.
Den principen har jag enträget försökt pränta in i mina barn.
Och jag har lyckats.
Så till den milda grad att det måste betraktas som ett stort misslyckande.

Någonstans på vägen har vi nämligen tappat bort en väldigt viktig ingrediens: tanken på att man faktiskt, då och då, också kan ge andra ett handtag, alldeles frivilligt.
Vet inte hur det gick till, kan bara konstatera att jag tycks ha lärt ut en stram variant av städ-egoism, kemiskt fri från hjälpsamhet, hundraprocentigt energisnål.
Det var inte meningen.

Nu, när det är för sent att göra något åt saken, sitter vi i smeten.
-Du tog fram kastrullen, du får ta bort den.
-Jag har inte använt brödrosten.
-Nej, jag har inte ställt den där. Det har han gjort.
-Eftersom jag inte vill ha sallad behöver jag väl inte göra nån heller.
Det kan inte låta tråkigare än så.

Jag drömmer om andra repliker:
-Vill du ha nåt?
-Jag har så lite tvätt så jag kan ta din också.
-Ikväll tar jag hand om matlagningen.
-Titta på nyheterna ni, jag fixar köket.
Bara drömmar, tyvärr. Visserligen vet jag att det kan vara lite bättre utanför hemmets väggar – det finns vittnesmål om det – men det räcker inte.

Hur ska det gå för dem? Som inte har fattat – därför att deras föräldrar uppenbarligen inte har klarat att förklara det – att man mår bättre och allt blir roligare av att man ibland också tar hand om lite mer än det som är alldeles eget.

Journalisten och författaren Anders Isaksson har myntat uttrycket ”nånannan-ismen”. I hans texter handlar det förstås mest om politik, men jag tvingas konstatera att den där trista -ismen har slängt in sina elaka metastaser i min familj. Någon annan kan hela tiden åberopas när något behöver göras.
Vem vill omges av utpräglade egoister?

Och alltihop är, som vanligt, mammas fel.
Som försökt vara rättvis men gått i en fälla.
Tidsandan, säger kanske en del. Men det duger inte som förklaring. Nånannan-ismen får ständigt fler anhängare. Jag är hemskt ledsen för att jag bidragit till detta.
Kan bara hoppas att det som genom ett under ändå kommer att uppenbaras för den yngre generationen att samarbete, hjälpsamhet och solidaritet lönar sig i längden.
Men jag inser också att det kan bli en dyrköpt erfarenhet.

Copyright Klimakteriehäxan