Välkommen till Antikrundan!

Inte hör jag till de trogna tittarna när det är dags för Antikrundan i tv. Men om man betänker hur ofantligt många människor som följer serien är det väl inte mer än naturligt att också jag någon gång bänkat mig för att se köerna ringla fram till experterna. Väl framme väntar Domen: är klenoden man vårdat ömt i generationer egentligen skräp? Eller kan loppisfyndet i själva verket vara en sann dyrgrip, som omedelbart bör försäkras för ett sexsiffrigt belopp?

Mina antikviteter är synnerligen lätt räknade: jag har nog helt enkelt inte en enda värd namnet. Visst, jag har äldre prylar med affektionsvärde, men det ger inga poäng bland fyndjägarna. Och dessutom är gränsen för vad som är antikt väldigt flytande, beroende på vem man talar med. Jag hyllar helt enkelt principen att man ska omge sig med prylar man tycker om. Sedan sätter funderingen ”har-jag-råd-med-det-där” vissa naturliga gränser.

Men jag har några gånger funderat kring en tavla som funnits i min familj sedan 50-talet. Den hänger numera i det rum jag fortfarande kallar mitt i Barndomslandet. Motivet är en månbelyst sjö, med blånande mörka höjder vid horisonten. En tall visar sig i profil i vänsterkanten. Månstrålen glimmar nästan elektriskt i vattenytan. Och kronan på verket är, faktiskt, ramen. Den är lila. Jag gillar verkligen detta originella konstverk!

Ofta har jag tänkt att jag skulle ta reda på lite mer om den där tavlan. För en sak är klar: man ska inte utgå från att det som ser ut som Hötorgskonst är utan värde. Tänk om det är så att jag inte alls behöver bry mig om vad det står i det där hemska orange kuvertet! Tänk om hela min ålderdom är tryggad, med en lila ram runt! Tänk om jag kan bada i champagne, äta hummer till frukost vareviga dag! (fast usch så kladdigt med champagne, och tänk vilket magknip den enformiga frukosten skulle ge – men i alla fall …)

Nu har jag gjort slag i saken. Nej, jag har inte kontaktat den där Knutson. Jag vände mig till Kamrat Google. Som naturligtvis vet besked. Konstnären bakom verket heter Jack Ulvensten. Han föddes 1911 i Bohuslän (Uddevalla eller Fiskebäckskil, olika uppgifter) och började måla tidigt, vilket gjorde att han fick ett konstnärsstipendium som förde honom till Paris. Under spanska inbördeskriget deltog han som frivillig, och till Sverige kom han inte tillbaka förrän en bit in på 40-talet.

Då måste Ulvensten ha plockat fram penslar och oljefärger igen. Han målade mest landskap och nordisk vildmark, men ett och annat orientaliskt motiv blev det också. ”Internationellt känd” har han kallats, med separatutställningar i bl a Beirut, Jerusalem och Göteborg. Han lär också vara representerad på olika platser i Mellanöstern – kanske föll konstköparna där för den nordiska mystiken?

Denne konstnär återfinns också i litteraturen. Jacques Werup använde honom som förebild när han 1988 skrev ”Pornografens död” om en målare och hans schäfer Tarzan. Ulvensten förekom också i en tidigare Werup-bok, ”Hemstaden – min malmöhistoria”.

Det var långt efter att min tavla målades, det står 1950 vid den prydliga signaturen.

Nå, är nu detta en dyrgrip, alldeles bortsett från att jag råkar gilla skapelsen?

Ack nej. Tavlor av Jack Ulvensten har legat ute på nätet utan att någon enda människa lagt ett bud. En tavla förefaller ha bytt ägare för 750 kronor.

Resultatet av min antikrunda är alltså nedslående, mitt konstverk inget investeringsobjekt, ingen motvikt till det orange kuvertet.

Kanske är det ramen som är värd mest? Den enda lila tavelram jag någonsin sett! Och den är min!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Fotot av tavlan visar bara en del av bilden.