Grannlaga

Vi bor lyhört.
Vilket betyder att vi stundtals och fläckvis är mer informerade om våra grannars vardag än vad vi egentligen önskar. Det är ju en sak om stora borrmaskinen kommer fram på konstiga tider, om torktumlaren dånar i gång just när det är sovdags eller om en väckarklocka är så högljudd att den sätter stopp för sömnen på mer än en sida om väggen.

Men de där andra ljuden, de mer privata, de är faktiskt svårare att hantera. Fast man får akta sig för att klaga, det kan göra alltihop värre, det finns de som kan vittna om det.
På jobbet har jag en mycket ung kollega som sett väldigt trött och sliten ut den senaste tiden. Och det finns en anledning till det: nya grannar. Ett par i hans egen ålder har flyttat in i lägenheten ovanpå. Allt de gör hörs genom golvet, vare sig det är stort gräl eller exceptionellt energiskt sexliv.

Ingen ska missunnas harmonisk och kul sex. Men nog är det också så att man önskar de kärleksutövande dit pepparn växer när man själv ofrivilligt hamnat i publiken, att tvingas kolla rytmen utan att vilja. Lika illa är det om ett glatt party fortsätter in på småtimmarna. Musiken fyller ens sovrum, alla skratt hörs, varje danssteg mot parketten låter som om de togs bredvid min säng.

Så kom det senaste numret av bostadsrättsföreningens interntidning. Där har man tryckt en insändare från en skribent som önskar vara anonym ”vilket man av förklarliga skäl kan förstå” skriver redaktören. Jo, det handlar om att höra saker man inte vill höra. Och det är inte jag som är författaren, men det skulle nästan kunna vara det. För vi delar samma upplevelse.

Vår namnlösa granne skriver: ”De som åstadkommer de ljud jag åsyftar tänker säkert inte på att den aktivitet de ägnar sig åt kan verka störande på ett väldigt otrevligt sätt. Vad jag tänker på är att män ibland kissar mitt i vattnet i toaletten och inte mot porslinet vid sidan av vattenytan. Det är inte särskilt trevligt att lyssna på detta (som ju förekommer åtskilliga gånger per dag och hörs mycket tydligt).”

Jag blev genuint förvånad över att någon dristat sig till att påpeka företeelsen. Samt en gnutta tacksam. Om inte annat så för att det härmed är bevisat, att jag inte är ensam om att lägga märke till de där privata ljuden – tankarna går till mäktiga flöden som Iguazúfallen eller åtminstone Tännforsen.
Men därifrån till att uppnå någon effekt är steget långt. Har nämligen inte en aning om huruvida grannarna läser interntidningen. Pappersbläddrande hörs inte, SÅ lyhört bor inte ens vi.

Copyright Klimakteriehäxan