Jag saknar adventskalendern!

Det är märkvärdigt nog mycket jag inte saknar från mina ungars småbarnsår. Visst, de runda gosiga armarna runt halsen, det lena håret mot min kind, närheten, värmen, kärlek så stark att man nästan kan ta på den – men många små företeelser är jag glad över att slippa. Jag har ju tidigare bekänt att barnkalas är en av mina allra sämsta grenar…

Men nu står jag i kassakön i affären och ser hur en liten snällögd tant köper fyra adventskalendrar – till barnbarnen, upplyser hon kassörskan (och oss andra som finns inom hörhåll). Bakom mig står en jäktad mamma. Överst i varuvagnen ligger en kalender som glittrar, och i kassan bredvid drar en pojke i uppskattningsvis sexårsåldern frenetiskt i pappas rockärm. Grabben har uppenbarligen lärt sig läsa, åtminstone för livet väsentliga ord, och nu vet han att det står CHOKLAD på en adventskalender med tomtar, ren och lussebrud i en enda röra. Den är direkt oemotståndlig – för pojken, pappan verkar stå emot bra.

Då inser jag att jag också vill köpa adventskalender. Tänk så frestande det alltid varit för små fingrar att så gott som omärkligt pillra lita på den där största luckan som ska sparas till sist. Och visst glipar väl nummer 14 lite grand? Så att man kan se om där finns något spännande? Dessutom har ungarna knappt kommit ur blöjorna innan de mycket väl vet vad den här nedräkningen betyder: sista luckan är det samma som tomte, gran, paket. Framför allt paket. Hårda paket. Stora paket. Härliga paket.

Sist jag köpte adventskalender till mina barn var de redan gott och väl tonåringar. Jag råkade hamna i Helsingfors och föll för Fazers fina kalender med riktig choklad i – ja, det var naturligtvis en smart chokladkartong framför allt, men den var också riktigt vacker att se på.
Och visst blev det uppskattat. Men om någon trott att det skulle handla om en bit om dagen från första december till julafton, så var det förstås absolut inte så.
Kalendern var tömd och bortglömd innan första adventsljuset hunnit krympa nämnvärt.

Men vad handlar detta egentligen om? Jo, jag tror jag vet.
Det är ju inte kalendern jag saknar. Det är barnets glädje, förväntan och förtjusning inför det som komma skall. Ögon som glittrar ikapp med pyntet. Vakendrömmen precis innan de somnar: mamma, visst tror du att tomten läst min önskelista? Allt det där som tyvärr bleknar alldeles för fort.
Och som den glada adventskalendern med sina tjugofyra luckor bara är ett endaste litet futtigt uttryck för.

Copyright Klimakteriehäxan