tisdag, oktober 11, 2005

Kalaskul?

Det finns ett gammalt talesätt som säger att små barn är det samma som små problem, medan stora barn betyder stora problem.
Jag tror att jag börjar fatta vad som avses.
Men även om oron för allt som kan hända med de stora små barnen är av ett okuvligt slag, så finns det ett och annat elände man trots allt slipper efter en viss ålder.
Som till exempel barnkalas.
Barnkalas.
Ett sjusärdeles laddat ord.

Det rymmer mängder av förväntningar, hopp, drömmar.
Oj så roligt det ska bli!
Och så alla förberedelserna.
Vem ska vi bjuda? Kommer alla? Får barnet presenter, och i så fall vad då för presenter? Är någon allergisk? Äter alla tårta? Vad ska vi leka? Måste mammor och pappor också bjudas? Vem ska hitta på tävlingarna? Ska vi servera korv? Måste vi bjuda på cola? Hur stor ska godispåsen vara? Hur dags ska det börja? OCH HUR SNART KAN DET SLUTA?

Jag drar mig till minnes året som vi slog ihop våra två augustibarns fest till en enda. Men alla gäster hade inte förstått hur det låg till, så bara ett födelsedagsbarn fick paket.
En gång hade vi kalaset på gården i strålande sensommarväder. Allt gick bra tills grabbarna skulle tävla i vem som var starkast. Jag såg min son, festföremålet, puckla på en dagiskompis som om han aldrig gjort något annat – fast det mig veterligen var allra första gången det uppstod handgripligheter. Gräsfläckarna spred sig som pesten, fredsmäklandet var inte enkelt men lyckades väl ändå till slut.

Klasskompisen Oscar tordes inte låta pappa gå hem – i porten bredvid – utan faderskapet fick sitta inklämd vid barnbordet medan sonen tårögd höll en hand på pappas knä samtidigt som han slevade i sig tårta med den andra.
Lilla Jannika som prompt ville ta med sig presenten hon uppvaktat med när det var dags att gå hem. Fler tårar.
Den outhärdligt pratsamma mamman som stod kvar i en evighet i köket och konverserade, fast jag hade alldeles fullt upp med bordsserveringen, ordningsfrågorna och lekprogrammet.

Mumietävlingen när ett barn skulle rullas in i toapapper av ett annat. Det tvåmannalag som fick mumien klar snabbast vann.
-Men mamma, hur kunde du låta mej tävla med Johan, sa dottern förebrående, du vet ju att han är minst!
Hon ville förstås vinna tävlingen själv, det var ju ändå hennes kalas.
Peter som över huvud taget aldrig ville vara med på någon organiserad aktivitet.
Lena som letade upp en bok och satte sig med den i ett hörn och inte gick att locka fram.

För att inte tala om den gången när vi hade skattjakten utomhus. Ledtråd efter ledtråd fick de små liven att rusa runt i stora cirklar, fram och tillbaka, hit och dit. Så till sist, när ingen ny ledtråd fanns, tog min man av sig ryggsäcken i vilken alla godispåsarna fanns. Han hade haft den på sig hela tiden medan han vallat runt barnaskaran i jaktspåret. Ungarna blev skitsura. Och vi som hade tyckt att det var en sådan himla bra idé!

Så plötsligt var det aldrig mera tal om födelsedagskalas. Det bara dog ut, tvärdog. Och ingen kunde vara gladare än jag.
Vi, det vill säga dottern, har haft någon tjejmiddag. Några speciella kompisar dyker ofta upp på födelsedagen, eller en annan dag som passar bättre.
När sonen fyllde arton vällde en halv armé grabbar in och det kändes hur kul som helst, som tur var fanns det riktigt gott om tårta…
Men de där eländiga barnkalasen, de saknar jag inte.

Fast nästa år när min förstfödde blir tjugo, då kanske det är kalasdags igen?
Med den lilla skillnaden att de klarar lekarna själva, och mamma får inte vara med ens på ett hörn.
Utom med tårtan. Den får jag nog baka – och det gör jag så gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

  1. jag som saknar skattjakterna och upptågen.. jag är så glad att jag fått vara med om dem..

    SvaraRadera
  2. Jag bara väntar på att bägge mina skall vara överåriga för kalas. Finns inget tillfälle jag räknar minutrarna så stenhårt som då... "snälla någon kan föräldrarna komma och hämta sina barn snart".
    Den ädlsta har nu övergått till "tjejmiddagar" men min yngsta vill fortfarande ha kalas...

    Jag är en urusel lektant för på mig passar devisen "mina barn och andras ungar", inte smickrane men sant!

    SvaraRadera