tisdag, oktober 04, 2005

Var är Victor?

17-årige Victor är försvunnen.
Han gick hemifrån i fredags kväll och har inte kommit tillbaka. Det senaste man vet om honom är att hans mobil användes klockan 02.18 på natten mot lördag. Det är nästan fyra dygn sedan.
I tidningarna finns han på bild tillsammans med sin mamma. Där finns tydliga släktdrag, och båda ler glatt mot kameran.
Var är han nu?

Vi är säkert någon miljon som tittar på fotot och tänker samma sak: det kunde vara min unge.
Oron finns där alltid. Min 17-åriga dotter som glömt sig kvar alldeles för länge hos kompisen – det är ju trots allt ingen skola på lördagen. Vem möter hon på en mörk trottoar? Vem dyker upp när hon väntar på nattbussen?
Eller 19-åringen som dragit in till centrum med polarna, petat i sig lite öl och ökat kaxigheten så att den räcker ända från tårna till hårrötterna. Vem hamnar han i gruff med? Och vad kan resultatet bli?

Men detta att ett barn försvinner, det är väl ändå något som bara händer andra?
Det är ju det vi alltid intalar oss. Och så, rätt som det är och alldeles utan varning – som om en varning skulle hjälpa! – händer det ofattbara. Faran nafsar en i hälarna.
Den som eventuellt inte trott att oro och skräck gör fysiskt ont får snabbt besked om motsatsen. Det hugger i magen, hjärtat dansar okontrollerbart, munnen torr som papper, svettkörtlarna går på högfart. Det är ren och skär fasa som rusar runt i kroppen och smärtan kan inte bortförklaras.

Minns nyårsnatten. Utan anledning vaknar jag, det är nästan morgon – men ljuset är tänt. Ont anande hoppar jag ur sängen. Sonens säng är tom. Alla tankar är där på en enda gång. Jag slår hans mobilnummer och hinner tänka på alla mobilsamtal som hamnade hos automatiska svarare när diskoteksbranden i Göteborg slog sönder så många familjer.
Yrvaket svarar han på hundrafemtionde ringningen.
-Men mamma, jag skickade ju ett SMS!
-SMS? Jag har inte fått nåt SMS!
Jag famlar med min mobil och kollar – inget.
Men han är ändå vid liv och till och med talbar. Vilken lycka!
Jag somnar om.

Hans SMS kom fram på nyårsdagens förmiddag. Försenat på grund av överbelastning på linjerna.
Victor, kom hem till mamma!
Vi är många som väntar.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Jag kan inte skriva om detta - det är för hemskt - skräcken - den jag kände själv innnan jag fick tag på dottern då för många år sedan när hon sov över hos en kompis och mot sin vana inte ringde hem för hon ville inte väcka mej trots att jag sagt att hon alltid skulle ringa vad klockan än var. Men allt var Ok då. Jag hoppas det finns en naturlig förklaring och att Victor kommer hem. NU!

    SvaraRadera
  2. När barnen var små trodde jag i min enfald att det skulle bli lättare bara de blev lite äldre.

    Snacka om att den bubblan har spruckit.

    Det kan ju hända precis vad som helst, när som helst. Och händer det inte någon av mina ungar, så kanske någon annan som jag tycker oerhört mycket om.

    Så viktigt att vi är rädda om varandra hela tiden, varje dag. Vi har dem bara till låns.

    SvaraRadera
  3. Ja, detta måste vara värsta oron som kan drabba en. Vågra inte tänka på det. Mina egna telingar närmar sig den kritiska åldern - med stormsteg (13 resp 11 år).

    SvaraRadera
  4. jag får panik i hjärtat när de inte kommer hem som de ska.. och vi bor ändå på landet.. väsentligen riskfritt.. mest björnar.. väldigt lite skumt folk.. man jag blir så rädd så jag inte kan tänka..
    alla mina varma tankar till Viktors föräldrar.. måtte han komma hem oskadd...

    SvaraRadera