Rapport från dinosauriernas tid

Ibland stirrar jag ut över ett enormt gap.
Rakt ut i en tomhet där andra sidan knappt kan anas.
Jag står vid generationsklyftan, denna imaginära men högst påtagliga klyfta som består av saker jag minns – saker som mina barn inte har en aaaaaning om hur annorlunda de kunde te sig för ett inte alldeles svindlande antal år sedan. Det handlar om företeelser och skillnader som blixtsnabbt förvandlar mig till en relik från forntiden, ett museiföremål som det förvisso är gratis att beskåda men som ändå är ofantligt gammaldags och samtidigt ett levande bevis på att världen minsann förändrats och förändras, ständigt.

Faktum är till exempel att jag ibland på vintern åkte skidor till skolan. Inte för att det var kul, utan för att det var ett praktiskt sätt att ta sig kilometrarna mellan hem och skola. Nej, jag är inte född på 1800-talet, men väl ute på riktiga bonnlandet.
Hur gammal var jag när jag smakade min första avocado? Ordentligt vuxen, garanterat. Mina egna ungar är i princip uppfödda på avocado, världens bästa färdigförpackade barnmat.
Kan någon tro att vi på lördagskvällarna satt och lyssnade på radio, familjevis? Inte.
Min mamma tyckte pulvermos var en himmelsk gåva till hushållet. Försöker jag ta den genvägen i dag rynkar barnen på näsan så att de ser ut som boxerhundar i ansiktet. Det ska vara äkta vara, försök inte med annat!

När mina föräldrar köpte radiogrammofon såg den ut som en större byrå och hade en bråkdel av den mikrostora MP3-spelarens prestanda.
Vår första tv hade dörrar att dra för rutan, fråga mig inte varför. Nu är det inte originellt att ha tillgång till tv i mobilen eller armbandsuret.
Utbudet av exotiska frukter var noll, med undantag för bananer. Mango och papaya kan ha fladdrat förbi i någon bok vars handling tilldrog sig i tropikerna, men var fullständigt okända. Vi hade rabarber runt knuten, äpplen i trädgården och bär i skogen.
Min syster läste husguden Fickjournalen. I den var alla påklädda.

Ärterna var i burk innan de blev djupfrysta och därmed förvandlade till ett helt nytt livsmedel.
Smaken av rödvin var åtminstone i vårt hem fullständigt okänd och det tog många år innan jag lärde mig uppskatta ett chilenskt Cabernet Sauvignon.
Charterturismens intåg gjorde det möjligt att se en lite större bit av världen, jag började med att storögt ta in Mallorca. Mina barn har varit utomlands nästan varje år sedan födseln och tycker inte att det är särskilt märkvärdigt.

Och så är det ju det här med telefonerna.
När jag föddes hade vi tvåsiffrigt telefonnummer. Smaka på den, gott folk.
Själva apparaten var av svart bakelit och det fanns inte fler färger att välja på. Den satt ordentligt fast med sladden i väggen och samtalen avlyssnades ofta av en gränslöst nyfiken växeltelefonist som följdriktigt var traktens mest välinformerade person, i alla olika ämnen.
Hade någon berättat då att vi en dag skulle rusa omkring med egna små ficktelefoner som är en självklarhet i var mans hand från förskoleåldern – ja då hade det varit science fiction. Fast det visste vi inte heller vad det var.

Inte kunde man drömma om att ta med sig telefonen ut i trädgården ifall någon ringde mitt i hallonplockningen.
Och inte fanns det en tanke på att man en dag skulle kunna tillhöra gänget som oavbrutet hör av sig till folk i bekantskapskretsen för att berätta vilken t-banestation man just lämnar eller hur långt på sträckan mellan Örebro och Stockholm den buss man färdas i för ögonblicket har kommit. Eller något annat viktigt budskap som omöjligt skulle kunna vänta tills en svart bakelitlur med sladd i väggen skulle kunna användas.

Se där hur långt utvecklingen har tagit oss, från den tid då en dinosaurie som jag var barn, till i dag. Jag tappar nästan andan där, vid generationsklyftans brant.

Copyright Klimakteriehäxan