måndag, oktober 17, 2005

Mambo - på gott och ont

Man flyttar bara hemifrån en gång.
Sa hon, kvinnan som är en sorts maktfaktor i bostadsvärlden.
Jag undrar var hon själv bor, vilka hon känner – och vilka professionella insikter hon egentligen besitter.
Flytta hemifrån EN gång?

Grannen äldste drog nyss i väg med tillhörigheterna i plastkassar och lådor. Det är tredje gången han ska bo i en andrahandslägenhet, oklart hur länge den här vändan. Men ganska säkert att han kommer tillbaka några varv igen, hem till pojkrummet och mammas köksbord. Och det är väl inget ont i det, men nog bjuder situationen på en del komplikationer. Hur gärna vill man visa upp sin nattgäst? Kan man någonsin bjuda hem folk och ha dem bara för sig själv? Det blir problem med telefon, tvättider, p-platser, frukost kan pågå från ottan till normal lunch, beroende på olika tidsscheman. Kö till badrummet. Och så vidare.

Samtidigt tycker många föräldrar att det är trevligt med en mambo. Men det finns definitivt ett bäst-före-datum också på den varan. Och ändå är trenden att de blir fler. Samt stannar ännu längre.
I dag bor var fjärde person i åldern 20-27 år i Stockholm kvar i föräldrahemmet. Nio av tio mambosar vill flytta till något eget, men har inte råd, enligt en bostadsforskare som skyller situationen på en kombination av arbetslöshet och brist på billiga bostäder.
För den äldre generationen blir det förstås inte heller komplikationsfritt. Och då handlar det inte främst om ekonomin, ifall någon trodde det.

Bor barnet, som i själva verket är en vuxen människa, kvar hemma fortsätter mamma och pappa självklart i föräldrarollen. Kommer ungen hem? Om inte, vad har hänt? Och hur får man klarhet innan oron gör en fullständigt galen? Polisrapporterna skänker ingen tröst. Unga kvinnor blir våldtagna, en kille som uppmanar en annan att inte pinka på gatan blir dödad. Något skrämmande händer varje helg, och ibland däremellan. Antalet patienter som kommer till Södersjukhusets akut med knivskador är skrämmande stort. Fallet Victor är fortfarande färskt.

Egentligen upphör ju på inget vis skälen att oroa sig bara för att barnet flyttat. Men, det vittnar en rad av mina kompisar med vuxna barn om, det går ju inte att hålla kollen om ungen pluggar i Luleå eller delar lya med en kompis på andra sidan staden eller har dragit till Barcelona på obestämd tid. Samma unge får dricka sprit på krogen, rösta i allmänna val, ta banklån och jobba på ob-tider som är förbehållna vuxna. Alltså bör barnet få ta eget ansvar, egna beslut, ha ett eget självständigt liv, helt enkelt. Och umgås med mamma och pappa på nytt sätt, med förmyndarskapet förpassat till arkivet.

Vad hjälper det om ingen kommit hem, om telefonen ringer ohörd, om ovissheten är där.
Nog för att det låter lite som strutsstrategi att bli lugn för att man absolut ingenting vet – men allt tyder på att det blir enklare då.
Tills självständigheten yttrar sig i jobb och egen bostad sitter vi av allt att döma fast i de gamla rollerna.
Mamma, pappa, barn.
Tills bostadsfrågan skiljer oss åt.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Anonym9:38 fm

    jag tycker folk daltar åt h-e för mkt med sina ungar, det är vad jag tyckr

    SvaraRadera
  2. Anonym> Det beror väl väldigt mycket på var i Sverige man bor. I vissa orter kan man få tag i en bostad utan större problem. I storstäderna är det en andrahandssnurr med ockerhyror. Där förstår jag att man blir Mambo (har själv bott 7 år i andrahandssvängen i Stockholm). Här i lugna Borås finns det lägenheter att tillgå utan en smärre förmögenhet krävs - då kan man kräva lite mer av sina telingar :)

    SvaraRadera
  3. Jag håller på att flytta ut dottern (19 år) igen, och sonen (21) väntar på att en annan lägenhet ska bli ledig. Förmodligen har jag lyckats få ut dem båda härifrån före jul.

    Då frågar bekanta hur det ska kännas?!? Skönt, förstås! Jag har lyckats uppfostra dem till självständiga individer som kan bo själva. Nu får jag snart bo alldeles själv igen, det har jag inte gjort sedan jag var 17 år...

    SvaraRadera