Skatt eller skräp?

Hur många spritpennor i regnbågens alla färger, plus ytterligare hundra kulörer, kan en ängslig mamma skaffa till sina barn för att inget ska stå i vägen för deras kreativitet? Och vaxkritorna som ligger i gamla glassburkar är oräkneliga.

Kan den vandrande pinnen verkligen ha trivts i sitt lilla plastakvarium (ja han var inte vårt husdjur särskilt länge)? Varför är lådan med cernitlera aldrig öppnad? Förpackningen med gnuggbokstäver är också intakt. Och oändligt många sidor i målarböcker och ritblock är tomma.

Jag har rivit ut saker ur ett skåp och ser allt detta (och mycket mer) komma ut i ljuset. Rester från barndomen, den som våra unga vuxna de facto lade bakom sig för ganska länge sedan. Men varför har jag bara låtit det ligga, stuvat in ytterligare nån pryl i den redan så fulla hyllan?

Svaret på den frågan har jag inte. Men jag har i alla fall burit ut en stor kasse. Var på väg till återvinningshyllan i grovsoprummet. Allt för de kreativa ungarnas skull ... för det kan ju handla om en skatt, för rätt person, även om det för mig är skräp i dag. Fast det gick enklare än så: vi har ett dagis i huset och på väg till soprummet knackade jag på. Ville de möjligen ...? JA! Hela påsen togs emot, med öppna armar!

Förresten så hittade jag tre av mina gamla glasögon också. Dem ska man kunna lämna in för återanvändning via flera optikerkedjor, som tar ur glasen och kombinerar dem efter behov till folk i länder där inte alla har råd att köpa egna.
Allt som kan återvinnas bör återvinnas!

Copyright Klimakteriehäxan