Nicaragua – också ett öde ...

Det har varit val i Amerika.

Nej, jag menar inte DET valet. Men ett annat, också mycket viktigt. I Centralamerika. Nicaraguas 6 miljoner invånare har utsett president, i skuggan av kampen om Vita Huset i Washington DC. 
Det är egentligen en skrämmande historia.

Första gången jag kom till Nicaragua var Anastasio Somoza fortfarande landets diktator. Folk hade det svårt så snart man kom en liten bit bort från området där de fina villorna låg, där det fanns både luftkonditionering och en och annan swimmingpool. Jag arbetade för FN:s barnfond Unicef som förväntades hjälpa i skolor och med sjukvård. Behoven var enorma. Ungar som, förmodligen med risk för livet, samlade enstaka riskorn som trillat ur säckar på flygplatsen gjorde ett oförglömligt intryck.

På marknaden i Masaya kunde jag mellan hängmattor och rottingstolar efter stort hemlighetsmakeri köpa skivan med Carlos Mejia Godoys bondemässa, en vara som inte fick synas – det var revolutionär musik och därmed förbjuden …

Men att ha kontakt med befolkningen var inte enkelt, eftersom alla tydligt var rädda. Kanske var jag bara en ”gringa” som fungerade som ”oreja” – alltså (troligast) från USA och en spion som skvallrade uppåt?

Augusto Sandino

Så hände något. Sandinisterna, FSLN, fick mer kraft. Hotet mot Somoza växte. Gerillakriget växte också. Sandinisterna kände folkets vrede i ryggen, blev ännu djärvare, ännu starkare. Diktatorn tvingades i landsflykt. Den 19 juli 1979 firade Sandinisterna segern.

Det var en fantastisk dag. Hela Centralamerika levde med under sluttimmarna. Bernarda, kvinnan som städade i huset där jag bodde i Guatemala city, svabbade golv med en liten transistorradio fastklämd mellan huvud och axel, missade ingen detalj i utvecklingen. Hon var bara ett exempel på det enorma engagemanget som gick över i ett stort jubel: ”Patria libre o morir” – Ett fritt fosterland eller döden – hade blivit ett ytterst konkret slagord.

"Revolutionär musik" - Carlos Mejia Godoy y
los de Palacagüina.

Medan t-tröjor med Augusto Sandinos porträtt och hemsydda scarfer i rött och svart (naturligtvis har jag en!) spreds över hela den solidariska kontinenten bildades en regering ledd av Daniel Ortega. Vid hans sida fanns karismatiska personer av olika slag, besjälade av Revolutionen: poeten och jesuitprästen Ernesto Cardenal, den vackra Lea Guido som, uniformsklädd, elegant kunde ge intervjuer på en rad språk efter sin europeiska internattid. Där fanns den terrierlike Tomas Borges, vid sidan av den mer sävlige Sergio Ramirez. För att inte tala om Moises Hasan som trivdes så bra på lyxhotellet i huvudstadens utkant (där regeringen inledde sitt arbete) att han bodde kvar där.

Euforin gick nästan att ta på när jag som en av de allra första besökarna utifrån kom till Managua i ett privatplan utlånat av Costa Ricas president. Vi träffade de färska ministrarna, vi såg deras stolthet och deras följares alldeles äkta glädje. Det var historia!

Men visst fanns det anledningar till oro. Ett korrupt samhälle kan inte bli juste över en natt. Det fanns också en viss skepsis till de nya makthavarna. Gick de att lita på eller skulle de sko sig själva medan alla landets barfotabarn fick fortsätta som förut? 

Bara veckor efter Sandinisternas triumf bjöds representanter för de centralamerikanska regeringarna till en konferens i Panama City och jag var där. Fast den nicaraguanska delegationen syntes inte till. Det visade sig att i lyckan över att ha fått traktamente hade dessa utvalda personer kastat sig ut på shopping i stället för att sitta på möten och tala allvar – mänskligt, men inte bra.

Det där intresset för shopping fanns också i familjen Ortega, skulle det visa sig. Irritationen blev stor och Daniel Ortega fick några år senare svårt att förklara för medborgarna hur hela familjen åkt till Miami och köpt designersolglasögon för tusentals dollar ...

Sverige vaknade tidigt och ville direkt ge stöd åt den nya demokratiska regimen.  En kampanj ledde till att skolor i glesbygden fick lampor. Ett annat projekt gick ut på att lära ut svensk folkbokföring – jag såg arbetet, då som korrespondent för Sveriges Television. Man inrättade också riksrevision efter svensk modell. Biståndsmiljonerna rullade in i landets statskassa i trettio år.

Och 1984 gjorde Olof Palme officiellt besök i Nicaragua, applåderad, hyllad, omkramad.

Mellan 1990 och 2006 hamnade Sandinisterna i opposition, men 2006 vann de valet igen och Ortega blev än en gång president. 

Inför årets val hade en hel del i det politiska systemet ändrats. En ny lag tillåter nu presidenten att sitta på livstid. Enligt latinamerikanska källor lider Ortega av en autoimmun sjukdom som skulle kunna avkorta hans egen tid vid makten. Men han har utsett sin fru Rosario Murillo till vicepresident och möjlig politisk arvtagare. Familjens barn är centralt placerade på viktiga medieföretag och i oljebranschen. Vad många tycker sig se är en ny sorts diktatur, en familjedynasti, som byggs upp.

Jo, Daniel Ortega vann det där valet för ett par veckor sedan, även om det knappt synts i svenska medier. Han uppges ha fått 70 procent av rösterna, men oppositionen manade till röstskolk och kallar det för en fars. Utländska observatörer tilläts inte.

Den en gång unge, idealistiske Daniel som talade varmt om demokrati och gärna reciterade egna poem medan han körde fingrarna genom sitt ostyriga hår har blivit en man som tagit järngrepp om makten och uppenbarligen inte tänker släppa den ifrån sig. 

Vad skulle Augusto Sandino ha tyckt om det? Flera av medlemmarna i den jublande, revolutionära regeringen av årgång 1979 har för länge sedan tagit officiellt och högljutt avstånd från Ortega, som kanske glömt bort Palmes vänbesök och säkert förträngt att han en gång läste dikt för ett svenskt tv-team i baksätet på en jeep som studsade fram på en gropig gata i Managua.

Inte anade jag då att han ville bli enväldig. Och skulle lyckas med det. Nu verkar målet vara uppnått.