Självklart stannade jag för att plocka upp mitt smycke igen. Det finns ett affektionsvärde och en viss symbolik inbyggd i de där örhängena: jag köpte dem en gång för att matcha min växande mage, i vilken min son utvecklades i rask takt. Tyckte jag behövde något mer relativt stort och runt för folk att fästa blicken på när de mötte mig – ja, de mötte ju alltid Sonen först. (Och OK, jag förlåter att du just funderade en halv sekund på hur det kan komma sig att jag börjat använda dem igen, det beror inte på en sen graviditet ...)Men som bekant är alla katter grå i mörkret. I novemberkvällen är alla avblåsta blad brunsvarta. Så också de av ädel metall. Inte kunde jag hitta det jag sökte, trots att jag bevisligen befann mig exakt på den plats där örhänget lossnat från sitt fäste. Och eftersom det nästan inte vägde någonting kan det naturligtvis ha förts iväg en bit. Kanske ligger det nu och blänker lite diskret i Vasaparken, i väntan på att en nutida Bo Vilhelm Olsson* ska komma förbi och göra ett fynd.
Det var bara att ge upp och inse, att vinden vann. Örhänget är bortblåst. (Fast ni ser på bilden ovan hur det som finns kvar ser ut, om ni skulle råka hitta det andra ...)
Hade jag bara varit min fågelpippi trogen hade jag kunnat vandra runt hela staden i orkan utan att bli av med något som satt för att göra mina örsnibbar trevligare att titta på.
För de här knubbiga och iögonenfallande silverfåglarna, de sitter fast föränkrade. Och storleksmässigt kan man väl utan att hyckla säga att de på sitt sätt också matchar min mage. Den jag har nu, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan*Mio min Mio
Inlägg
Så sorgligt - man blir ju alltid lite ledsen när man förlorar något som har affektionsvärde. Men en klok person lärde mig en gång att då tänka: "nu får någon annan kanske glädje av min borttappade sak". Hoppas bara det är någon som uppskattar ett ensamt örhänge som hittar det... Du kan ju i alla fall använda det du har kvar - det leder säkert till ett och annat intressant samtalsämne.
SvaraRaderaEtt tag var det ju modernt att bara ha ett - så jag prövade det... med den effekten att varenda människa jag mötte talade om att jag hade tappat ett örhänge...
SvaraRaderaTills jag kom på att jag skulle proppa i nåt i hålet. I andra örat alltså...
Usch och fy, nu kan ju nån tro att jag gått och blivit ekivok... men det må vara hänt. Bara inte nån tror att min mage innehåller armar och ben.
SvaraRaderaDet är ju väldigt tråkigt när man förlorar något som man tycker väldigt mycket om. Jag är ju en riktig örehängesfreak även om jag numera bantat beståndet. Men jag har ett antal där det finns bara en av varje. De brukar jag ibland matcha med varandra och ha olika i varsitt öra. Det brukar bli en del kul kommentarer....:-)
SvaraRaderaGlömde ju säga att de där små mulliga fåglarna var jättefina.
SvaraRaderaJäklar så förargligt!
SvaraRaderaJag kan lätt tänka mig hur det kändes, inte hitta det tappade örhändet. Har varit med om liknande situation, men inte med ett örhänge med din symbolik.
Jag tycker förstås att silverfåglarna är sötare, men det är min smak!
Ha en bra kväll!
Grattis till en fin artikel i Göteborgs-Posten!
SvaraRaderaGato/pardo - ja du förstår. Men HUR kan ett örhänge dra till sig blicken om man har en fin, stor mage? Jag pratar alltså om pregnanta omfång av midjan.....
SvaraRaderaOch örhängen av en ganska häftig storlek om de ö h t ska ha en chans.....
Funderar fortfarande.....hmm
Kulsprutan