Bumerang-barn och gummibolls-barn

Ugglemor puttar på sina ungar. De åker hisnande, urläskig rutschkana utför ett plåttak.
Det var så mamman lärde dem flyga, med vårt vedbodstak som startbana – en fantastisk syn.
Den nyförlösta giraffhonan puffar in sin nyfödde i min tv-ruta med bestämda klövar. Snabbt måste den darrbenta varelsen klara sig själv. Kattungen hoppar, ramlar, hoppar, ramlar ner från trädets lägsta gren. Men hoppar igen.
Snabbt får de bli vuxna, klara sig själva, skaffa egna ungar, egen mat och eget bo.

-Du har väl anmält honom till bostadsförmedlingen? säjer en arbetskamrat uppfordrande när min 19-åring, soldaten ni vet, kommer på tal.
-Kan det löna sig? undrar jag som inte har några egna ljusa minnen från tiden som bostadssökande.
Jo, hon menar att det kan gå vägen. Men att man kanske får vara beredd på att betala en del av hyran, eftersom nyproduktion kostar hutlösa summor per kvadratmeter och arbetssituationen för ungdomar ser ut som den gör.

Den bistra sanningen är ju att mambo-situationen är gruvligt vanlig, med allt vad det innebär med både för- och nackdelar, säkert olika i olika familjer. Kanske en följd av den uppfostran som moderna curlingföräldrar står för.
Nu är det dags för ett nytt begrepp, ännu ett tillskott på gloslistan för den som funderar över relationen mellan föräldrar och deras avkomma.
Bumerang-barn.
De försvinner ut ur hemmets lugna vrå men kommer säkert och ofta snart tillbaka igen. Och igen. Och igen.

Jag har hittat uttrycket i brittiska Sunday Times, tillsammans med en del tankar i ämnet.
”Var i London kan man hyra ett stort, bekvämt rum, åtta minuter från t-banan, med första klassens tvättservice, ett kylskåp fullt med frukostmat, erbjudande om en god middag varje dag – och allt detta för bara en tusenlapp i veckan?”
Visst känns det som ett bra erbjudande?
Och svaret på den långa frågan är:
”Hemma hos oss. För det är så min äldste son har det, och han betalar just 1000 kronor. Och som bonus får han dessutom glädjen att umgås med mig, sin pappa och sina två syskon. Han trivs”.

Enligt tidningen bor mer än 7 miljoner britter över 18 år fortfarande hemma hos föräldrarna, betydligt fler pojkar än flickor. Och trots universitetsstudier och god utbildning är det svårt att få en anställning, speciellt i London som dessutom i dag är en av världens dyraste städer att leva i. Vilket betyder att den som gör en god affär i det här sammanhanget är bumerang-barnet självt, medan föräldrarna står för grundplåten såväl som driftskostnaderna i stort. Detta efter att ungarna varit utflugna under några års pluggande, med bara kortare (och mindre kostsamma) besök hemma.
Visst känner vi alla några bumerang-barn?

Plötsligt dyker en gammal poplåt upp i min skalle.
”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej” – MA Numminens oförlikneliga version av Rubber Ball.
Så man skulle kunna kalla dem för Gummibolls-barn. Också.
Kärt barn har många namn.
Och kommer ofta tillbaka hem.

Copyright Klimakteriehäxan