Ett dödsfall att minnas

Jag har varit journalist sedan jag var 17 år. Många väljer yrket – eller gjorde det i alla fall på den tiden – för att de vill förändra världen. Det vore en överdrift att påstå att det var det som drev mig. Snarare ville jag berätta historier, gärna viktiga, intressanta, kanske lite spännande, gärna underhållande, allra helst berörande. I bästa fall skulle också det kunna ses som en önskan att påverka, om än i ringa omfattning. Men jag formulerade det aldrig så, min ribba låg inte på den höjden.

Och så visar det sig nu att jag faktiskt gjort något som betytt något viktigt för någon!

Historien är lång och gammal. Den har sin början på sommaren 1969. Jag arbetade på Expressen, skrev, redigerade, gjorde lite allt möjligt. Hade kul, lärde mig massor. Vissa reportage fastnade i minnet, andra var glömda så snart de gått i tryck. Men Gustaf Jönsson mindes jag, och Gerre, utesovaren som blev ett mittuppslag i tidningen. Människorna som hamnat på livets skuggsida mitt i huvudstaden blev föremål för flera artiklar.

Vi träffades efter ett tips. Gerre höll mest till i Observatorielunden, så gott som alltid i sällskap av en flaska t-sprit. Han satte sig med mig på en parkbänk, fotografen Paolo Rodriguez tog bilder, vi pratade. Första artikeln om Gustaf hade rubriken ”Rinnande vatten – hans enda bekvämlighet” och visar honom, på Ulf Tingströms foto, när han tvättar sig i ett litet konstgjort vattendrag i parken.

Gustaf hette egentligen något helt annat, men han valde en pseudonym för att inte fläcka ner sin familjs rykte när hans liv drastiskt förändrats till det sämre.

Mannen som inspirerade mig att uppmärksamma Stockholms utesovare hette Roland de Thorey. Han bodde nära Observatorielunden, kände ”gubbarna” (som inte var särskilt gamla), pratade med dem, delade ut lite mackor. I min intervju med honom som "utesovarnas vän" säger han:

-De äldre är i regel skilda. Skilsmässan har tagit knäcken på dom. Och efter den smällen blir det lätt bara sprit. Man kan inte låta bli att reagera. VARFÖR får det hända?

Det var också Roland som en morgon fann Gustaf liggande död på en av parkens träbänkar.

Gustaf fick kommunal begravning – något som på den tiden, enligt min egen artikel, fick kosta högst 700 kronor. Släktingar fanns, syskon och barn, men ”ingen av dem förmodas vilja bekosta begravningen”.

Min kontakt med Roland De Thorey upphörde, jag bytte jobb, livet gick vidare. Men det gjorde förstås också Gustafs släktingar. Ett barnbarn började ägna sig åt släktforskning. Och hur det nu gick till så hittade han mina gamla artiklar, kontaktade Roland – som sedan ringde upp mig för att delge mig den märkliga utvecklingen. Tidningsklippen, som han nogsamt sparat, har han också sänt över.

Gustafs dotterson skriver i ett mejl i februari i år till Roland:

”Jag har i min släktforskning fått reda på den hemska sanning som drabbade min morfar i Observatorielunden i juli 1969. Jag fick tag i ett antal tidningsartiklar /ur Expressen/. /…/ Det fanns mycket att läsa och mycket som varken min mor eller jag fått reda på, då detta har varit dolt i mörker av övriga släkten … kanske för att det inte var ´fint´ att vara uteliggare. /…/ Att läsa om ett sådant öde som drabbar ens morfar, även om jag inte träffat honom eftersom jag är född 1975, väcker många tankar om vem han var och var hans tankar var den sista tiden.”

Min sista artikel om uteliggarna, publicerad efter Gustafs död och mina av hans öde föranledda kontakter med sociala myndigheter, konstaterar till sist:

”Gustaf Jönsson var bara ett av många fall. Han blev inte insorterad i pärm förrän efter sin död. Han vågade inte försöka vägen till ett människovärdigt liv via myndigheterna. Det fattades en länk mellan honom och den som skulle ha hjälpt honom. Därför dog han ensam på en parkbänk i Stockholm.”

Gustafs barnbarn avslutar sitt brev till Roland De Thorey med orden:

”Tack för att du var min morfars vän, för att du hälsade på honom, gav honom en slant, växlade några ord med honom när han satt på sin bänk i lunden, för att du såg honom och hans vänner som människor med ett värde.”

Den som något förändrade världen den där gången var förstås inte jag, utan Roland, väl värd att tacka. Men att en ung man genom mina snart 43 år gamla texter fått ”kontakt” med sin morfar, fått veta tankeväckande saker om sin släkt som rört honom djupt – det känns ändå som att också journalisten i mig gjorde något vettigt.

Och utesovarna då?

De har inte blivit färre. 

Copyright Klimakteriehäxan