Tisdagstema NER

Det finns en gren av människosläktet som kan kallas vintercyklister. I bästa fall syns de i trafiken, tack vare en hygglig lykta, rena reflexer eller rent av en neonskimrande säkerhetsväst, faktiskt en allt vanligare syn åtminstone i stadstrafik. De mest envetna investerar i dubbdäck och pumpar dem med det som Kurt Olsson skulle kalla vinterluft.

Faktum är att cykeldäck med dubbar är på stark frammarsch, så stark att en kvinna som ägnar hela sin yrkesverksamma tid åt forskning kring cyklande och cyklar nyligen fick inte mindre än 700 000 kronor för att specialstudera vinterdäcken. Mig kommer Anna Niska i Linköping dock inte att övertyga, jag är numera oavsett väglag livrädd för att trampa mig fram på huvudstadens gator. Förr gjorde jag det alltid, oslagbart både vad beträffar tidseffektivitet, kostnad och fysisk vinning.

Man skulle kunna tro att det är bilar och bussar som skrämmer mig mest, åtminstone om man känner till att buss 54 skrapade av skinnet på knogarna på min vänstra hand dagen före mitt bröllop så att jag ståtade med ett präktigt plåster när jag gifte mig. Fast ringen gick att trä på, plåstret till trots. Och betydligt värre incidenter med cyklister i trafiken har både ni och jag hört talas om.

Men det är de andra cyklisterna som är värst. De som tror att det är Giro d' Italia och Tour de France på en och samma gång, trots att de befinner sig på en helsvensk cykelbana där ingen rosa ledartröja hägrar och Lance Armstrong faktiskt aldrig trampat en enda fuskig meter. Och med det i åtanke vore det ju då ännu dummare att utmana ödet i vinterväglag.
Vilket betyder att min cykel står översnöad och lite bortglömd. Slarvigt men sant. Några dubbdäck kommer den aldrig att förses med.

Det är hur som helst lätt att konstatera, att jag inte är ensam om att låta velocipeden stå orörd. Behöver bara titta ner över balkongräcket för att se de andra stackars vraken.
Fast när tisdagstemat är NER passar ju den utsikten precis!

Copyright Klimakteriehäxan